Att släppa taget

Det här gillar jag, en gubbe på 50+ sa upp sig för att brodera på heltid. Jag ska banne mig göra reklam för det genom att länka till hans hemsida. För världen behöver detta. Kanske inte mer korsstygnsbroderi, även om det kan vara skojigt ibland.

Inte heller menar jag könsaspekten för jag börjar bli less på att det höjs upp till något fantastiskt så fort killar syr eller tjejer kör timmerbil. Det fantastiska här är att en person med merparten av yrkeslivet bakom sig vågar bryta sig loss och starta eget, och det i en bransch där det inte är självklart att det ska bära sig ekonomiskt.

Ändå märkligt att det inte händer oftare. Krister Persson var 53 när han sa upp sitt fasta jobb för att brodera. Då har man troligen minst femton års yrkesliv kvar. Kanske ännu mer! Man jobbar nog inte som dörrvakt eller personlig tränare när man är över 70, men brodera kan man göra så länge huvudet och händerna är med. På det sättet är det lite som att skriva.

”Skriva? Nej, vi är nätpokerproffs!”

Samtidigt känner jag människor som redan innan 50 ser det som otänkbart att byta bana. De är beredda att sitta kvar i en anställning där de inte trivs särskilt bra för att på så vis få en pension som är så pass okej att de kan göra vad de vill om femton år. Kanske om tio år, om de har tur.

För det första tycker jag att det är skit att behöva vänta tio år med att förverkliga sig själv. För det andra vet du inte hur mycket liv du har kvar då. Varken livet eller orken är oändliga resurser. Ser jag tillbaka på den första halvan (förhoppningsvis!) av mitt liv är några av mina bästa beslut när jag sagt upp mig från jobb jag inte velat ha. Några gånger var de aldrig rätt för mig. Några gånger hade de varit rätt, men var det inte längre, och man kan inte leva sitt liv i en reprisutgåva. Vill du brodera – gör det! Vill du något annat – gör det istället!