Hur kallt kan man ha inne?

I vintras stängde jag av ett par rum i mitt hus. Jag stängde alltså dörrarna och hade ingen värmekälla i dem. Jag hade termometrar och såg till att det inte blev för kallt. I ett av rummen hade jag mitt samlade förråd av färg och annat som inte fick frysa, men jag försökte ändå hålla dem över sju plusgrader.

Men räcker det? Ämnet har kommit upp någon gång här på bloggen. Jag kan rätt lite om sånt här, så jag försöker lyssna på andra. Vilket inte är lätt när de säger olika (detta är orsaken till att uttrycket ”Lyssna på vetenskapen” aldrig funkar).

Jag sträckläste en internettråd där en del menade att det enda som betyder något är luftfuktigheten och började jämföra fuktmätare, andra sa att äldre hus (som mitt snart nittioåriga) går att kyla hur mycket som helst eftersom man gjorde så förr och hade inte huset klarat av det hade det inte funnits nu. Det låter logiskt.

Andra hade exakta siffror, ”Har du frånlufts-värmepump så behöver du hålla minst ca 17 grader”. Ibland gör jag (och andra) misstaget att tro att människor som låter tvärsäkra vet vad de snackar om, men det vet man ju inte. På samma tema läste jag att WHO menar att man ska ha minst 18 graders inomhustemperatur, varför i herrans namn de ska ha åsikter i ämnet.

Men det hoppas jag att ni har, antingen hur ni tänker för egen del eller vad ni tycker att jag ska göra. Jag har en värmepump av typen luft-luft som jag höll på 16 grader förra vintern, men slog av när strömmen var som allra dyrast. Utöver denna har jag vedeldning på bägge våningarna och ser detta som min huvudsakliga värmekälla. Källarens har krypgrund och god dränering. Där blir det aldrig kallare än 7-8 grader med hjälp av spillvärmen från varmvattenberedare och frysbox. Det nyligen renoverade badrummet har golvvärme som jag aldrig använt mer än för att testa att den funkar.

Tack vet jag ved.

I år har jag rikligt med ved och ännu högre elpris. Min tanke är att eventuellt klara mig utan luftvärmepumpen, åtminstone fram till december-januari, och att ha tre rum helt stängda så länge värmen där ligger någonstans mellan 5-10 grader. Badrummet lämnas med öppen dörr och blir därigenom torrt och tillräckligt varmt med hjälp av värmen från mitt närliggande sov- och arbetsrum.

När jag sitter still vid datorn i långa sittningar vill jag inte frysa, men använder gärna tjocka tröjor och tofflor. Om det är 12-15 grader i huset på morgonen eller när jag varit borta har jag inga problem att stå ut med lite obehag tills jag fått upp värmen. Nedåt 8 känns inte värdigt, då får det nog bli lite värmepump ändå.

Ungefär så tänker jag. Hur tänker ni? Hur hade ni gjort i mitt läge och tycker ni att jag är på väg att bita mig i foten genom att sabba mitt hus pga dumsnålhet? Alla respektfulla synpunkter och kommentarer är välkomna.

Ymer ylar om årslöner

I min barndom var golf och tennis sporterna som ansågs bäst om man ville tjäna mycket pengar. Jesper Parnevik verkade stormrik trots att han var mer känd för sina töntiga kepsar än för sina golfresultat, och hela premissen för tv-serien Smash var att några ganska dåliga tennisspelare åkte runt och förlorade, men att åtminstone deras ledare/advokat ändå tjänade bra pengar.

I verkligheten trodde jag att man ändå måste vara världsklass för att dra in storkovan, men när jag läser att tennisspelaren Mikael Ymer säger sig tjäna en normal årslön på att bli utslagen i första omgången i en okänd ATP-turnering blir jag osäker.

Jag har aldrig sett rörliga bilder av Mikael Ymer och även om jag har hört namnet skulle jag aldrig ha kunnat nämna honom om någon bett mig rabbla tennisspelare. Jag är visserligen inte tennisintresserad, men tror mig kunna säga att han inte precis är Björn Borg.

Ymer har under sin proffskarriär förlorat fler matcher än han vunnit och aldrig varit rankad högre än nr 67. På åttiotalet hade det inneburit att han inte ens varit aktuell för Davis Cup-laget om alla ordinarie spelare varit sjuka, men jag ser att han dragit in över två miljoner dollar i prispengar. Med reklampengar utöver det kanske det stämmer som han säger, att han verkligen drar in hundratusentals kronor på att åka på stryk av världens 71:a bäste spelare.

Utom tävlan.

Så när Mikael Ymer ropar till publiken att han under en enda tennismatch tjänar mer än de gör på ett år fick jag återigen bevisat att jag inte kan något om tennis. Att rikedom kan skapas, men att klass och gott beteende är svårare att tillgodogöra sig visste jag innan det illustrerades av Ymer.

Nu kommer stresstestet!

I decennier har alla med bolån fått höra att de bör klara av räntenivåer på 5 procent, för det är ingen omöjlighet att vi hamnar där. Räknar man med att ha lån i 30 år (många jag känner har inte planerat för att någonsin bli skuldfria) måste man ta höjd för lite av varje.

När det blir skarpt läge visar det sig dock att många inte alls är beredda på att skiten ska träffa fläkten. Inget nytt under solen, kanske, men att en halv miljon svenskar kan tvingas flytta redan vid 3,5 procent var bortom min mörkaste gissning.

Två brasklappar:

1. Det är SVT, en medieplattform med väldigt kort väg mellan fakta och rent hittepå.
2. Folk har en tendens att slå på stora trumman. Ta bara alla bilister som sagt sig redo att sälja bilen vid nästa bensinhöjning, och det har de sagt sedan soppan gick över tian, men de tankar vidare.

”Nej, nu jävlar!”

Någon sanning ligger det helt säkert ändå i detta. Om inte vid 3,5, så vad händer vid 5, 6 eller 7 procent? I Sverige anses det helt naturligt att maxa lånen och köpa bostad så fort man dragit ihop minsta tänkbara handpenning, men bara för att det är vanligt är det inte nödvändigtvis vettigt.

Inte nog med att många kommer behöva sälja. Det är också så att köpsidan av marknaden inte står oförändrad om räntan blir dubbelt eller tre gånger så hög. Det är surt att betala låneränta på sin bostad, men gissningsvis sju resor värre att betala ränta på en bostad man sålt, men där försäljningssumman inte täckte lånet. Och vart ska de bo, i ”alla de nya hyresrätter” staten och marknaden pratat om att bygga (också det i decennier)? Om naivitet blivit en folksjukdom kan vi mycket väl få svar på några av dessa frågor.

Periodiserad matlagning

Jag fick ett mejltips från Mattias om Janne som lagar 500 matlådor på två veckor för att sedan slippa laga mat fram till sommaren.

Till skillnad från Janne gillar jag att laga mat och skulle inte vilja ha 500 matlådor (bor människan i ett frysrum eller vart tusan förvarar man så mycket mat?!), men jag tycker om idén. Han gillar rotfrukter och köper in dem när de är som bäst och billigast, alltså nu, och så gör han denna tråksyssla i ett par veckor, så att han slipper sedan.

Det är inte alltid kul att laga mat.

Jag hade ett sommarjobb som fick mig att göra en variant på detta. Jag jobbade riktigt långa dagar, måndag-fredag och ibland på helgen. Jag gick hemifrån tidigt på morgonen och när jag kom hem hade jag inte tid att ställa mig och laga mat. Många hade säkert valt att äta utelunch och köpa färdigmat till kvällen, jag tjänade bra under mina sextiotimmarsveckor. Samtidigt gjorde jag ju inte det för att slösa bort pengarna.

Alltså lagade jag minst trippla portioner av lunch och middag på helgen. På det viset fick jag fem matlådor till jobbet och middagsmat för hemmabruk måndag-torsdag. Det tar obetydligt längre tid att göra en större sats av en sås eller gryta, och att koka pasta, ris eller potatis tar exakt lika lång tid oavsett mängd. Kanske la jag en extra timme på matlagning under helgen, men resultatet blev att jag under veckodagarna bara kunde skyffla in lådor i mikron.

Paj är perfekt matlådemat.

Den som varken vill laga 500 lådor i stöten eller anamma min ”helgmetod” kan såklart köpa helfabrikat, uteluncher och skräpmat, men skyll inte på tidsbrist.

Idiotbeteende är bankens fel

Nu har HD bestämt att grovt oaktsamma bankkunder ska få sina pengar tillbaka när de exempelvis lämnat ut lösenord och bankdosekoder till vilt främmande människor i telefon.

SVT berättar bl a om Inger som glatt lämnade ut sina uppgifter när ”en vänlig man som påstod sig vara från Klarna sa att Inger hade en obetald räkning på 11 000 kronor”. Till att börja med, hur shopaholisk är man om man inte vet huruvida man har handlat för elvatusen? Inger var uppenbart inte en representant för de så kallade fattigpensionärerna.

Och vad händer när bankerna blir ansvariga för alla kunders grova oaktsamhet? Jag antar att det blir slut med bankdosor och kortbetalning på nätet även för oss med en rimlig syn på vår omvärld. Istället kommer vi behöva använda ansiktsigenkänning, fingeravtryck eller andra krångliga lösningar.

”Ursäkta, är det någon här som har sett min pinkod?”

En lösning skulle kunna vara att ansvaret flyttas från både banker och bankkunder till de verkliga brottslingarna, men det bygger på att polisen börjar jobba. Med tanke på att det finns otaliga exempel på när poliser beslagtagit dataskärmar och andra enheter utan informationslagring verkar det nästan vara ett krav för att komma in på Polishögskolan att man ska vara teknisk analfabet.

Även i de fall de bedragna själva gräver fram gärningsmän lägger polisen ner utredningen eftersom den annars skulle riskera att krocka både med deras fikarast och med innebandymatchen mot det andra vaktdistriktet. Så det är nog inte heller mycket att hoppas på.

Andra lösningar, någon?

Hur lång tid tar det då?

När jag föreslår folk att plocka bär, laga mat, snickra och skruva själva är en vanlig invändning att det tar tid. ”Vi vill hinna leva!”

Vad ska ni då med den tiden till? Det är väl detta som är livet, att ta hand om sig själv, de sina och sin plats på jorden? Jag tänker ofta på George Carlin-citatet: ”We buy things we don't need with money we don't have to impress people we don't like.” För mig är det motsatsen till meningsfull användning av sin tid. Att visa människor man ogillar att man har ett bra liv kan vara en drivkraft, men när jag kommer på mig själv med att lägga mer energi på själva visandet än på att de facto ha ett bra liv försöker jag byta riktning.

Men nu kom jag bort från ämnet. Vad är det där livet många snackar om ifall det inte är att ta hand om sig själv, nära och kära? Jag tycker att det skulle vara ganska tråkigt att räkna på min ”arbetstid” när jag lagar mat eller putsar fönster och sedan försöka optimera livet genom att bara göra sånt som lönar sig i kronor och ören här och nu.

Aktiviteter har dessutom andra värden. Att plocka bär eller att promenera istället för att ta bilen är nyttigt för kroppen, att ha byggt sin egen bokhylla ger en tillfredsställelse man inte får genom att köpa den på Ikea, även om det är för pengarna man tjänat själv. Till och med riktigt tråkiga eller otrevliga jobb som att rensa avlopp eller skura golv ger en viss glädje när det är klart.

Undantaget skulle kunna vara att jämföra abonnemang eller läsa finstilta försäkringsvillkor, det gillar nästan ingen. Men de gånger den typen av verksamhet ger väldigt bra timlön må det väl vara hänt.

Dags att tälta?

Lite inspirerad av Energimyndigheten som nyligen uppmanade människor att bygga energibesparande kojor i vardagsrummet har jag snöat in lite på campingvideos. Jag har inte bott i tält på flera decennier, men rent hypotetiskt gillar jag idén och blir ännu mer sugen efter att titta på ”campingproffs”.

Först ut, Paul Messner, en brittisk campingentusiast som recenserar tält, stormkök, sovsäckar och allt man behöver för att campa. Det jag framförallt uppskattar är att han ofta testar billiga grejer. Det är lätt för folk som lever campingliv (och dessutom sponsras av tillverkare) att utgå ifrån att alla är som dem och glatt lägger många tusenlappar på tält och annat, men inte Paul.

Näste man, Erik Normark, som ger sig ut i norrländsk natur med kajak, vandringskängor och tält. De flesta av hans videos är knappt tio minuter och i snitt säger han inte ens ett ord i minuten. Ändå har han 177000 prenumeranter som sitter och tittar på en gubbe som tänder en brasa för att laga mat och koka kaffe över öppen eld.

Självklart kan vi inte prata camping utan att nämna Norge, landet som byggt en kultur på att ”gå på tur” och mycket av detta beror på Lars Monsen. Han har gått från norr till söder genom Norge (300 mil), korsat Kanada (825 mil) och en massa annat. Ibland till fots, ibland med kanot eller hundspann. I sina tv-serier går han på tur med kända eller okända norrmän och vanligtvis bor även han i tält under sina expeditioner.

Jag är nog för bekväm för att bli en campare av rang. Dessutom är jag tveksam till om jag skulle fixa att släppa jobb och projekt för att bo i naturen och laga mat över öppen eld längre tid än några timmar, och då känns ju tält som överkurs. Men kanske borde jag ta en vecka då jag skiter i allt annat än att fiska, hänga med rävar och koka vedeldat kaffe. Antagligen borde jag.