Lill-Babs kamp mot skulderna

När Lill-Babs dog förra veckan valde några tidningar att gräva fram vinkeln om att hennes privatekonomi var katastrofal för 45 år sedan. Jag kan tycka att det finns viktigare aspekter på hennes livsgärning, men eftersom det här är en ekonomiblogg ska jag falla i samma fälla.

Efter att Lill-Babs skilt sig från Kjell Kaspersen 1973 var det tydligen slut på kontot. Exakt hur eländigt det var är svårt att hitta information om, men rubrikerna löd ”Barbro 'Lill-Babs' Svenssons ljusa karriär hade länge en mörk sida – ekonomiska problem.” och ”Jag var nere på botten vad det gäller ekonomi”.

Det går upp och ner i livet för alla, men när detta hände var Lill-Babs 35 år, hade varit professionell artist och gett ut skivor i tjugo år, skådespelat i långfilmer både i Sverige och Tyskland. Världsstjärna är kanske mycket sagt, men rejält folkkär och antagligen en av Sveriges dyraste artister att boka. Med det utgångsläget borde det vara omöjligt att bli så fattig att man får tufft att klara mat och hyra. Själv sa hon sig dålig på att bränna pengar, och då borde hon varit snudd på ekonomiskt oberoende trots tre barn.

Jag gissar att ekonomi inte var hennes största intresse och att hon därför låtit andra ta hand om den biten åt henne. Jag vet folk som lämnat över ekonomin till ekonomiska rådgivare. För att de precis som Lill-Babs är ointresserade av finansiell förvaltning och för att istället kunna ägna sig åt sådant de gör bäst. Det har gått åt bägge håll. En del har fått bra, kunnig service, en del har drabbats av rena skojare.

Så här tror jag. Hur tråkigt man än tycker det är med siffror och pengar kan man aldrig leja bort ansvaret. Hur bra hjälp man än får bör man hålla sig informerad. Dålig städning, catering eller bilservice ger ett begränsat problem. Dålig ekonomiförvaltning kan bokstavligen sabba hela livet. Därför måste varje vuxen människa tvinga sig själv att hålla koll, enligt devisen ”Stå på dig, annars gör någon annan det”.