Man vänjer sig

Vi är nog många som inte förstår hur statsanställda greker kan ifrågasätta att de inte längre kan få fjorton månadslöner per år och gå i pension i femtioårsåldern när hela systemet bygger på att staten lånar mångmiljardbelopp för att få ihop det, men detta är inte unikt för Grekland. Franska järnvägsarbetare protesterar nu våldsamt mot att staten vill hindra dem från tidig pension på deras livstidsanställningar. Franska lokförare i statens tjänst går i pension vid 52.

Å ena sidan borde ett barn kunna förstå att man inte kan få mer betalt för att inte jobba än vad många får för att jobba. Å andra sidan, får man orimligt bra villkor kommer man inte ifrågasätta dem förrän man blir av med dem. ”Hallå! Företaget går ju inte ens med vinst, så hur har ni råd att ge mig tjänstebil, bonus och en extra semestervecka?”, frågade ingen någonsin.

Vad jag undrar (och som inte framgått av mediebevakningen) är hur det kunde bli så här. Vilken fransk eller grekisk förhandlare ansåg sig ha befogenheter att bevilja anställda fler än tolv månadslöner om året? Pension vid 52 hade jag förstått för hundra år sedan, när medellivslängden var under 60, men nog har de väl omförhandlat sedan dess?

Livstidsanställningar trodde jag var ett avslutat kapitel i samband med att slaveriet lades ner (med undantag för påvar och kungar), men tydligen inte i Frankrike. Hatten av för fackets chefsförhandlare! Där har vi en människa som nog aldrig kan få för mycket betalt.