Spara miljoner av miljarder

Sveriges Television har fått i uppdrag att spara 355 miljoner. Det kan låta mycket, men här pratar vi om ett företag med ett svindlande anslag på över 5,5 miljarder om året. Det är stora siffror även i en internationell jämförelse trots att Sverige är ett litet land med en tv-publik långt under CNN, BBC, CNBC, Fox News osv. Jag följer flera Youtubekanaler med betydligt fler tittare än SVT trots att de produceras av en eller två personer utrustade med en kamera eller kanske bara en mobiltelefon.

När Joakim Lamotte jobbade för public service fick han i uppgift att göra ett tre minuter långt radioreportage och frågade hur lång tid han hade på sig för att färdigställa inslaget. Han tänkte någon gång samma dag, men häpnade när svaret löd ”Tre veckor”. Nu var det radio, men jag undrar om det är annorlunda på SVT. Det känns som en skyddad verkstad för svagpresterande.

För att återigen jämföra med Youtube finns det ”mediehus” mindre än en enda av SVT:s redaktioner som producerar hundra gånger mer innehåll per person än Sveriges statliga television. Jag kollade tv-tablån en OS-fri dag på måfå, måndag 2 februari. Då sände de bägge kanalerna cirka 16 timmar tillsammans utöver repriser. Företaget har 2100 tillsvidareanställda och utöver det troligen ett tusental projektanställda, frilansare, konsulter osv. 16 timmar!

Jag vet inte om SVT borde läggas ner eller om det räcker med att bara göra om det från grunden, men alla argument för en eller flera statliga tv-kanaler tycker jag har fallit för länge sedan. SVT behövs inte av rättviseskäl eller säkerhetsskäl och definitivt inte av informations- eller demokratiskäl. Problemet är inte att de blir av med 355 miljoner utan att de har femtusen tvåhundra miljoner kvar.

Nattjästa frallor

Dags för ett matbröd igen! Detta har jag valt av två skäl:

1. Det kräver ingen knådning eller maskinell bearbetning.
2. Jäsningen sker i en enda omgång på tio timmar, så att degen kan göras klar på kvällen för att få nygräddat bröd på morgonen.

Detta behövs:

vatten, 7 dl
jäst, 10 gram
socker, 2 msk
salt, 1,5 tsk
havregryn, 3 dl
vetemjöl, 12 dl

Värm vattnet till max 37 grader och rör ut jäst, socker och salt i det. Tillsätt havregrynen och mixa med en sked eller slickepott.

Tillsätt vetemjölet, några deciliter i taget, och blanda med samma sked/slickepott så att inte degen klumpar sig. När du är klar har du en kletig smörja som är ett mellanting mellan deg och smet.

Täck bunken med plastfolie och ställ den rumstempererat i 30-60 minuter.

Dag 1 klar. Nu ställer du bunken i kylen över natten. Eller i mitt fall i köket, eftersom det oftast håller kylskåpstemperatur nu på vintern.

På morgonen sätter du ugnen på 230 grader. Därefter mjölar du ett bakbord och gräver fram och formar tolv bullar, en i taget, med hjälp av två skedar. Notera att jag varken knådat eller rört brödet med händerna, positivt för oss som inte nödvändigt gillar att kladda ner oss.

Fördela bullarna på två ugnsplåtar som du ställer in i ugnen när den är uppe i värme. Jag har varmluftsugn, men upplever ändå att gräddningen blir jämnare om jag byter plats på plåtarna ungefär halvvägs. Totalt tar gräddningen c:a tjugo minuter, så jag kör sidbyte efter tio.

Den som önskar kan pensla bröden innan gräddning och strö över sesamfrön eller något annat pynt. Det händer att jag gör det, men egentligen tycker jag att det skräpar ner mer än det smakar.

”Ingen kan lyckas!”

Ett inlägg på Twitter (eller X om ni envisas) fångade mitt intresse:

Normalt brukar jag länka till inlägg, men med tanke på hur stöddigt han besvarade frågor och kommentarer jag upplevde som artiga och relevanta vill jag inte ge honom reklam i onödan. Människor som uppenbart inte vill diskutera på ett civiliserat sätt har jag inga problem med att tala om istället för med.

Det anade jag redan på formuleringarna, så själv försökte jag inte ens. ”Ingen” har lyckats, verkligen ingen? Eller kanske någon för två meningar senare är det ”sällan”. Som ni kanske anar fick skribenten svar från människor som själva gjort det han sa inte går, blivit miljonärer på arbetarlöner.

Andra visade pedagogiskt hur litet månadssparande som faktiskt krävs för att spara ihop en miljon, men då var det också fel eftersom de räknade med en viss ränta på sparandet. Det var tydligen fusk, men jag ser det inte som givet att alla undersköterskor, fabriksarbetare etc ska ha sitt sparande i madrassen.

Och det var ingen galen avkastning i räkneexemplen, några procent bara. Men även utan dem – börja jobba som ”arbetare” vid 20, spara 3000 kr/månad i en räntefri skrivbordslåda och du är miljonär vid 48. Om man nu ser ett egenvärde i att undvika passiva inkomster, men jag har hittills inte träffat någon som gör det, åtminstone inte för egen del.

Sedan betyder ju inte miljonär vad det en gång gjorde. Inte ens med mina utgifter blir man ekonomiskt fri med ett sparande på en miljon kronor, så kanske menade trådskaparen inte miljonär så bokstavligt. Fast det är lätt att tro när någon uttrycker sig så kategoriskt. Det gjorde förresten fler i samma diskussion:

Man behöver alltså minst fem miljoner för att köpa en ”minimalt skaplig kåk”, oavsett storlek och standard och var i världen den ligger. Sedan behövs tydligen trehundratusen om året för det tristaste och fattigaste liv som tänkas kan (jag antecknar, det här var siffror jag inte hade en aning om). Boende plus tio miljoner behövs, och hör sen! Fast tydligen räcker inte heller det för att bli rik, bara semi-oberoende.

Jag tänker att bägge dessa herrar antagligen lever ofantligt fattiga liv. Inte på pengar, det har jag ingen aning om, även om jag antar att de inte sparat några större summor och istället för att lägga energin på det engagerar sig i att förklara för sig själva och andra varför de inte har gjort det. Nej, jag talar om intellektuell fattigdom. Den första har bestämt sig för att ”vanligt folk” omöjligen kan bli rika och den andra för att ingen kan leva drägligt (om än trist) utan månadslön om de inte först dragit ihop femton miljoner. Jaja, de är rika på fördomar i alla fall.

Dra åt helvete!

När man pratar om dra-åt-helvete-pengar brukar man mena att med pengar på kontot har man råd att be folk dra åt helvete, men det slog mig att man även kan tänka åt andra hållet. Genom att be dyra och dåliga företag dra åt helvete får man möjlighet att fylla kontot. Det har jag hållit på med den senaste tiden.

SEB införde ju en dyr straffavgift för utlandskunder så att jag var tvungen att hitta en ny bank i Sverige. Det har jag gjort nu, men på begäran återkommer jag med ett helt inlägg om det när allt är igång, om en månad eller två gissningsvis.

I höstas berättade jag att jag bestämt mig för att stänga av fiberbredbandet till huset och gå tillbaka till mobilt bredband. Prishöjningen som knuffade mig till beslutet sker i april och nu har jag sagt upp det, för att ha tidsmarginal så att det inte finns någon risk att jag får betala det högre priset.

Då behöver jag ett mobilabonnemang med fritt internet och det hade blivit för dyrt med den operatör jag har nu, så jag bytte till ett lågprisbolag. Jag hade ett lågprisbolag för bara några månader sedan, men det la ner varpå jag flyttades över till moderbolaget, men med samma pris. Det funkade bra så länge jag inte behövde ändra det, men nu sprack det alltså så från mars är det nya kvastar som sopar.

Försäkringsbolag är ett ständigt irritationsmoment för de allra flesta. Först vill de ha betalt, sedan vill de ha mer betalt, men när du behöver dem gäller ingenting eftersom de hade 539 undantag i en finstilt bilaga.

När jag köpte hus 2021 tog jag en inflyttningsförsäkring genom mäklaren på 10000 kr för första året. Nästa år kollade jag vad det skulle kosta att behålla bolaget efter introduktionserbjudandet, men det var så dyrt att jag inte ens förhandlade. Istället bytte jag till ett bolag som tog 11000 kr. År två höjde de till 13000 kr och året därpå till 16000 kr. Stopp nu, sa jag och frågade vad de kunde göra på priset. Ingenting sa de, varpå jag istället tog bort lösöret från försäkringen (jag äger ju ändå bara billig gammal skit) och kom tillbaka till 13000 kr.

Men nästa år blir det väl 16000 kr utan lösöre och vad ska jag ta bort då? Dags att shoppa försäkring. Till slut hittade jag ett bolag som kunde gå ner till knappt 5000 kr när jag höjde självrisken och drog ner försäkringsbeloppet rejält för bostadshuset. Brinner det ner till grunden vill jag ändå inte bygga upp det lika stort, det som är viktigt för mig att försäkra är ladan.

Så jag tog ett möte med det gamla försäkringsbolaget för att höra vad de kunde kontra med nu när jag hade ett konkret erbjudande från konkurrenten. Inte mycket. De kunde visserligen också höja självrisken och sänka försäkringsbeloppet. En jättetrevlig försäkringsagent vred på siffrorna, men hur hon än ändrade blev det nästan samma pris. I deras ursprungliga beräkning skulle bostadshuset kosta 6,8 Mkr att bygga upp, och eftersom jag köpt tomten, huset, ladan och ytterligare tre byggnader för 3,5 Mkr hade jag hellre tagit pengarna, köpt en ny bostad och fått pengar över.

Så det blev tack och hej där med. Ny bank, ny telefonoperatör, nytt försäkringsbolag och inget bredband blev resultatet av denna veckas ändringar. Får se vad jag hittar på nästa vecka. Ny fru kanske? Nej, jag har ju ingen gammal att byta in.

Undvik barn

Jag hade en diskussion med min kusin för minst tio år sedan. Ämnet var uthyrning av lokaler och jag minns särskilt hur han varnade för hyresgäster med barn. ”Dem blir du aldrig av med!” Redan då hade Sverige en nollvision för barnvräkningar.

Det låter naturligtvis bra att barn inte ska vräkas. Det är ju inte deras fel att föräldrarna handlat för pengar de inte har (som alltid är fallet när människor går i personlig konkurs eller drabbas av en ekonomisk kris de inte kan ta sig ur). Men kan man inte vinna en ekonomisk dispyt med en barnfamilj betyder det i förlängningen att ingen vågar göra affärer med föräldrar.

Samma sak när det höjs röster för att gamlingar inte ska behöva stå för sina handlingar. T ex när Ebba Busch köpte ett hus av Esbjörn, 81, som sedan ångrade sig när hans yngre familjemedlem ansåg att han sålt för billigt. Kontraktet var skrivet och gubben inte dement. Hade han sluppit genomföra försäljningen hade det försvårat för alla äldre att göra affärer.

Det finns alltid en baksida av ”positiv diskriminering”. Jag drabbas inte förrän möjligen ifall jag vill sälja mitt hus om tre decennier. Jag har inga vräkningsbara barn på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden kommer jag inte vara hemma med vård av barn eller längre föräldraledighet.

Kan finnas anledningar till det.

Jag ser såklart inget självändamål i att någon vräks, barnfamilj eller ej, men på sikt tror jag att vi gör alla en otjänst genom att särbehandla och se genom fingrarna, och värst drabbas – som vanligt – alla de som kämpar och gör rätt för sig.

”Helt plötsligt är det slut på pengar”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet att skriva om längdåkaren Calle Halfvarsson. Det var en artikel i samband med en dokumentär jag inte sett och inte har för avsikt att se, men det omskrivna citatet från dokumentären är detta:

”Det blir en stress när man försöker göra något man inte är kapabel till att göra. När man går och lägger sig så ligger det där och nöter. Jag kan helt plötsligt få panik och tänka: 'Kommer jag inte till OS, då kanske jag inte får en sponsor.'

Helt plötsligt är det slut på pengar. Då kommer det bli panik, då måste jag skaffa ett jobb. Den sitsen har jag inte varit i tidigare.”

Den vanligaste åsikten jag sett om detta lyder ungefär: ”Nästan alla andra har det redan så. Att du inte varit i den sitsen innan du blev 36 år gör det inte ett dugg synd om dig.”

Den som hört mig lägga ut texten om Halfvarsson vet att jag tycker att det är en gnällig typ som alltid har något att skylla sina tillkortakommanden på, och det är aldrig han själv. Han har förlorarskalle, motsatsen till vinnarskalle. Jag fattar att norska längdåkare firade när han blev uttagen till OS, Halfvarsson har alltid varit sämst när det gäller, men 2026 måste han vara en drömmotståndare.

Men jag blir faktiskt inte provocerad av bortskämdheten. Vi lever alla i vår egen verklighet och i Halfvarssons har annat jobb än att åka skidor aldrig varit aktuellt, inte ens efter att han blev dålig på det. Att han tycker att det är normalt att finansiera sitt liv med sponsorer är inte konstigare än att Marie Antoinette tyckte att folket väl kunde äta tårta om brödet var slut.

Eller varför inte baka?

Jag har en kompis som startade eget ungefär samtidigt som jag, runt sekelskiftet, och jag minns när han sa att om det inte skulle funka ”då får jag väl ta ett vanligt chefsjobb”. Det hade kompiskretsen lite roligt åt för det gick inte ihop med vår verklighet (inte hans heller skulle det visa sig, ett par år senare la han ner företagandet och har inte haft några chefsjobb sedan dess). En av mina gamla komikerkollegor var skitsur över en filminspelning där han bara fick tiotusen per dag och själv glömmer jag ständigt bort att inte alla har en aktieportfölj att nalla av vid behov.

Människor är nog inte mer komplexa än att vi utgår från oss själva och tänker att de flesta nog har det ungefär som vi. Lyckligtvis slipper de flesta av oss lägga ut texten i en dokumentär och därmed blotta vår okunnighet.

Jag tänker ändå sticka ut hakan och gissa att Calle Halfvarsson inte kommer att vara i närheten av medaljer i olympiaden. Jag tror att han åker hem i förväg om han ens blir uttagen till något lopp och jag tror att han kommer att uppleva det som djupt orättvist. Och börjar han inte fundera över framtida karriär efter det kanske han borde sikta in sig på ”tokpension".

Honungskaka

Några har frågat varför jag inte använder mer honung när jag bakar. Eftersom jag funderar på alternativa produkter när jag säljer honung på marknader tänkte jag slå ihop en honungskaka och se om inte det kan vara något. Jag har sett sådana säljas till groteska priser, så varför inte?

Till denna behövs:

ägg, 3 st
strösocker, 2 dl
vetemjöl, 4 dl
bakpulver, 1 tsk
ingefära, 0,25 tsk
nejlika, 0,25 tsk
honung, 2 dl

Jag börjar med att vispa ihop sockret och äggen, tills det blir en ganska tjock smet. Därefter häller jag i alla torra ingredienser, mjölet, bakpulvret och kryddorna.

Ungefär i samma veva slår jag igång ugnen på 180 grader och smörjer en brödform. Därefter värmer jag upp två deciliter honung som jag häller ner i smeten när det svalnat lite. Honungen behöver inte vara helt rinnande, men den måste vara tillräckligt lös för att blanda sig med resten.

När allt är färdigblandat häller jag ner smeten i brödformen.

Den ställer jag längst ner i ugnen där den får stå i ungefär 45 minuter, men här gäller det att hålla koll så att kakan inte blir bränd. Efter en halvtimme kan det vara läge att lägga lite aluminiumfolie på toppen. Kör ner en provsticka för att se när kakan är genomstekt.

Klar! 700 gram honungskaka som räcker till c:a tjugo bitar.

Om det går att göra en kommersiell produkt av detta får jag förhoppningsvis svar på i helgen för nu ska jag ställa mig i köket och slå ihop ett gäng sådana här för att sälja på helgens marknad där min huvudprodukt ändå, precis som vanligt, är honung.

På jobbet jobbar man

Jag har inget emot att folk jobbar mindre. Det tror jag att många skulle må bra av, och eftersom medellönen är så hög att jag enkelt kan leva på mindre än hälften borde många kunna ta det steget. Fast det är ju aldrig så de menar, de som förespråkar arbetstidsförkortning, de vill ha betalt för att jobba heltid utan att göra det.

På en socialförvaltning i Göteborg har de börjat jobba enligt ”100:80:100-metoden, samma mängd arbete på mindre tid för samma lön”. Nästan lika smart som att halvera skatteintäkten, men skapa dubbelt så mycket välfärd för pengarna. Att ingen tänkt på det tidigare!

Jo, här är en som har det.

Alla har vi mer eller mindre produktiva dagar, men är jag fördomsfull om jag påstår att det bara är i kommunal eller statlig, skattefinansierad verksamhet, man utan vidare kan sänka arbetstiden med en femtedel och ändå hinna med samma arbete? Jag är på jobbet för att jobba. Inget gör en arbetsplats segare än att inte ha nog att göra. Visst kan jag slösurfa en stund, men sen då? På anställningar där jag haft för lite jobb har jag tagit på mig mer, det brukar sällan vara ett problem.

Jag har jobbat i många typer av företag, men det var bara under en praktikvecka på Posten jag upplevde att det fanns människor som drog runt på arbetsplatsen med flera timmars dötid varje dag. T ex möttes fyra anställda varje dag i källaren för att spela pingis i ett par timmar mellan morgonmötet och lunchen.

Kul för dem, men det bygger på dåligt ledarskap och/eller skattefinansiering. Jag är den förste att applådera socialförvaltningens omställning, men jag tycker inte att de ska ha bibehållen lön. Istället borde de anställda bli ersättningsskyldiga för den arbetstid de tidigare fått betalt för som bevisligen bara fanns där för att de lyckades dra ut på sina arbetsuppgifter.

Bli tidspacifist

I Claes Erikssons film Leif säger dansbandsfabrikens chef: ”Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället.”

Det var nästan fyrtio år sedan. Nu är vi utrustade med internet och där slår vi effektivt ihjäl vår tid själva. Jag har en app som varje vecka berättar hur många timmar jag använt min telefon och hur mycket mer eller mindre det var än veckan innan det. Jag vet varken hur jag fått in appen eller hur jag blir av med den, men jag tror att vi tänker fel. Problemet är inte att vi använder telefoner utan hur vi gör det.

Internet används till distribution av porr, reklam och helt meningslösa filmklipp på människor eller husdjur som gör något dumt. Rätt klippta är dessa filmer beroendeframkallande och det är inga problem att slå ihjäl ytterligare en timme av sin tid genom att titta på något som bara påverkar andras liv. Om ens det, nu kan de vara AI-genererade så att det vi ser inte ens är andras liv utan ingens liv.

Samtidigt är internet en fantastisk källa till kunskap och idéer, men bara om vi använder det så. Vi kan låtsas att vi tränar engelska när vi ser amerikanska filmer eller att sociala medier är sociala och därigenom ett sätt att hålla kontakt med släkt och vänner. För all del, många av mina relationer hade dött utan internet och en del hade jag aldrig ens träffat om det inte vore för nätet, men nog tusan slår jag också ihjäl tid, och vad vi än intalar oss vet vi när vi gör det, på samma sätt som barn försöker lura föräldrar och lärare att dataspel tränar koordination och reaktion och därför är bra för hjärnan.

Mitt tips till mig själv och alla andra är därför inte att begränsa skärmtiden utan att använda tiden bättre. För många innebär det säkert mindre tid vid dator eller telefon, men det är inte huvudsyftet. Jag är inte ens motståndare till förströelse, men lägg då tiden på meningsfull förströelse som gör dig glad och avslappnad, som inte bara slår ihjäl din tid.

Den som nu kämpat sig igenom en bloggtext full av kvasifilosofiskt dravel kan t ex livas upp av ett roligt musikinslag, och eftersom jag snodde idén till den här texten av den norske komikern Jon Niklas Rønning känns det rätt och riktigt att han får stå för det:

Perspektiv

För en dryg vecka sedan, när det återigen vevades om tullar, tappade jag 2,8 procent av mitt börsinnehav på en dag. En rejäl slant, mer än jag gör av med på ett år utanför börsen och kanske den högsta summan någonsin. Fast, tänkte jag, 11 september 2001, när flygplan körde in i World Trade Center och världens börsen tokrasade, det måste väl ha varit värre?

Jag har facit. Varje års privatekonomi har ett Exceldokument i min PC, så jag kunde snabbt se att den dagen tappade jag 8 procent, nästan tre gånger mer. Jag minns illamåendet som igår. Men det var ju inte igår, det var nästan 25 år sedan! Förlusten i kronor den dagen var en bråkdel av vad jag tappade 21 januari i år.

Jag hoppar inte jämfota av glädje när jag tappar pengar, men jag låg på +1,65 procent sedan årsskiftet innan ”raset” och efter låg jag på -1,20 procent, inte världens ände eller ens i närheten, och jag har faktiskt blivit bättre på att ta börsförluster med fattning.

Åtminstone i mina bästa stunder försöker jag se tiden pengarna ligger i marknaden som bra oavsett hur det går. Om vi räknar med att börsen går upp 5 procent per år i genomsnitt innebär det ungefär 0,02 procent per börsdag. Det skulle innebära 20 öre per tusenlapp eller 200 kr per miljon. Jag är medveten om att det är otroligt teoretiskt, hypotetiskt och abstrakt, men ändå ett rimligare tänkesätt än att gräva ner sig när portföljen faller, eller jubla varje dag den går upp väsentligt mer. Livet är ett maratonlopp.

Skillnad på socker och socker

Tillhör du den stora grupp människor som lastar ner det ni vill ha i varukorgen i matbutiken utan att reflektera över priset eller ens kolla jämförelsepris? Troligen inte, då hade du nog inte hängt här. Men faktum är att många gör det. Hade du stoppat dem vid kassan och frågat om priset på deras varor skulle de inte ha en aning, så därför kommer de heller inte se om de får betala fel pris för någon vara.

Själv kollar jag alla priser eftersom det är min stora livsuppgift, men jag är särskilt engagerad i sockerpriset eftersom jag behöver femton kilo per bikupa varje höst, och sammanlagt blir det en himla massa. Så varje lockpris tas i beaktande. När Willys inte har några extrapriser på socker ser sortimentet ut så här.

Kunderna kan alltså välja en papperspåse med två kilo socker för 18,90 kr, eller lägga till en krona och få 750 gram i en plastförpackning med pip, nästan tre gånger så dyrt. Jag hade kanske förstått valet om det gällt någon märklig krydda man använder vart femte år, men vilken sockerkonsument gör inte av med två kilo innan det är för gammalt?

Vän av ordning frågar sig vem som för en sekund ändå överväger att köpa den mindre förpackningen, och svaret är väl gissningsvis alla de där som inte kollar priser utan bara skyfflar ner det de vill ha. Någon enfaldig stackare kanske tänker att plasten och pipen är värd den extra kronan, utan att tänka på att de får mindre än hälften av mängden socker. Jag vet i alla fall vad jag väljer.

Hur kul är knark?

Igår blev det klart att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Katja Nyberg hade både narkotika och alkohol i blodet när hon körde av vägen med bil i mellandagarna. Dessutom hittades en påse pulver med något som misstänks vara två gram kokain.

Utredningen pågår, men vi kan väl ändå spekulera i att uppgifterna stämmer och att det inte var bakpulver i påsen. Det har redan resulterat i att partiet kastat ut henne. Alltså är hon arbetslös efter höstens val, och eftersom hon var tjänstledig från sitt gamla jobb som kriminalinspektör lär väl även den dörren vara stängd.

Hon tänker sitta kvar som politisk vilde, vilket jag inte tycker ska vara tillåtet, åtminstone om man inte tagit sig in på personkryss och därmed har ett personligt mandat. Fast inte då heller om det framkommer uppgifter man kan anta hade påverkat antalet kryss. Som i detta fall, men jag förstår om hon vill suga ut så mycket hon kan.

Hon har bara suttit i riksdagen sedan 2018, vilket gör att hon inte får livslång inkomstgaranti som man fick förr. Det görs individuella bedömningar och med tanke på att hon antagligen inte har så många vänner i politiken ska hon nog inte räkna med för mycket. Vad hon får betala i böter och eventuell kostnad för att ta om körkortet vet vi inte, men det lär ändå vara struntpengar jämfört med hur mycket hon förlorar i utebliven lön resten av livet (hon är 54).

Jag har aldrig testat någon form av narkotika, så jag vet ingenting om uppsidan. Med tanke på att det nu kostar henne karriären, antagligen rätt många vänner, kanske till och med familjemedlemmar eller släktingar som inte vill ha något att göra med henne efter detta, undrar jag: Hur kul kan det vara att knarka?!

Detta är inte det första fallet och när riksdagens toaletter checkades för kokain fanns spår på hälften av partiernas, så bevisligen knarkas det i maktens korridorer. Nyberg var fram till detta talesperson i polisfrågor för riksdagens näst största parti, satt i bl a justitieutskottet och är före detta polis. Jag fattar att det finns svikna SD-anhängare och skadeglada politiska motståndare som vill vrida om kniven, men låt oss försöka hålla en vuxen ton i kommentarsfältet och fokusera på den ekonomiska aspekten. Jag vill förstå hur någon enda människa kan riskera att förlora allt för en fest.

Tolv är större än Elfva

Oxfam, en organisation som med täckmanteln biståndsorganisation vräker ut rapporter om klimat och med ett ständigt ökande och onyanserat hat mot rika, har presenterat ytterligare en rapport på samma tema. Denna gång är slutsatsen att världens tolv rikaste personer äger mer än den fattigaste hälften av jordens befolkning. Detta är givetvis manna från himlen för svenska vänsterdebattörer. En av dem är S-studenters ordförande Elfva Barrio.

Elfva har i skrivande stund fått 363 svar på sitt inlägg och många frågar sig vad hennes bojkott löser, men hittills har hon inte hunnit svara någon. Däremot har hon skrivit några nya inlägg där hon inte heller svarat på tilltal. Andra S-debattörer, exempelvis Daniel Suhonen, har samma angreppsmetod – berätta fakta, fastslå att det är ”förjävligt”, ”äckligt” eller ”groteskt”, men utan egna idéer eller svar på tal.

Det där med ”världens rikaste” är relativt. Bara för att du äger ett stort företag kan du inte börja dela ut pengar till höger och vänster. Världens fattiga kan inte äta Elon Musks eller Jeff Bezos aktier, men säg att det skulle gå. Vad händer när de återigen får tomt på sina tallrikar och Bezos, Musk och de andra har slut på aktier? Det enda man då åstadkommit är att de anställda i världens rikaste människors likviderade företag har blivit av med sina jobb och så blir ännu fler fattiga. Till slut är vi fattiga allihop och till vilken nytta?

Hela problematiken får mig att tänka på den klassiska historien om tio vänner som delar solidariskt på en restaurangnota och där de fattigaste kräver mer solidaritet ända tills den rikaste ledsnar och lämnar middagssällskapet, och så får alla det sämre.

Jag tror att vi får acceptera att världen inte är exakt jämlik eller ens rättvis. Inte bara acceptera, jag tror att fördelarna överväger. Det finns ingen anledning att jaga dem som skapar värden i världen och deras rikedom. Det är fattigdomen som behöver bekämpas.

Och solen är gul

Labubu måste vara det tydligaste beviset för att folk har för mycket pengar. Man kan få lägga flera tusenlappar för att få en enda, anskrämligt ful labubudocka.

Det här med miljö och att inte stötta den kinesiska regimen, betyder det plötsligt ingenting? Det är svårt eller möjligen omöjligt att få tag i en smartphone utan kinesiska komponenter, men absolut ingen behöver en ”samlardocka”.

Så när det framkommer att de anställda i labubufabrikerna jobbar under slavliknande förhållanden undrar jag om det gör någon skillnad för kunderna. De verkar ju handla oavsett om de behöver eller inte. Och i ärlighetens namn, är någon överraskad? Jag hade blivit mer förvånad av att läsa en rapport om att kinesiska fabriksarbetare har det bra.

Man måste ändå imponeras lite av de som skapade denna trend. Hade man sagt till mig för några år sedan att folk kommer att betala stort för dockor som ser ut som efterblivna teletubbies ritade av dagisbarn och som sytts ihop av omdömeslösa alkoholister hade jag sagt att mycket tror jag om mänskligheten, men inte det. Nu är det ett faktum.

Vilken jävla smäll!

Pang sa det! Plötsligt låg jag med ansiktet i backen och hade ont överallt efter att ha halkat på glansisen precis utanför tomtgränsen. Där låg jag sedan en minut och funderade över vad som hade gått sönder. Hjärnan? Ansiktet? Armen? Höften?

Ingen hjärnskakning, men ansiktet var liksom bedövat runt ena ögat. Höften sved, men inget brutet. Jag hade försökt att ta emot mig med ena handen. Det kändes som att det var ren flax att inte handleden gått av och med erfarenhet av en spricka i armbågen för många år sedan blåste jag inte helt faran över förrän morgonen därpå. Ansiktet var fult sedan födseln och inte blev det bättre.

Första objektet på trasig-listan blev glasögonen. Bågen hade gått sönder i ena hörnet så att ena glaset ramlat ur. Jag samlade ihop delarna och släpade mig hemåt med den gnagande tanken att jag med bara några år yngre reaktionsförmåga hade klarat mig betydligt bättre.

Den normala reaktionen är nog att beställa tid hos optikern. Min: ”Går de att laga?” Efter att ha tvättat av mig blodet och letat upp mina gamla glasögon såg jag att glaset var helt, vilket gav mig en liten förhoppning att kunna sätta tillbaka det och därefter limma bågen. Jag köpte dem hos en svensk optiker för ett år sedan eftersom det var sjukt stor skillnad på priset i Sverige och Norge. Det är ett projekt att åka dit igen, kanske till och med två gånger om de ska justeras in också eftersom jag vill ha progressiva glas.

Det bästa lim jag hade hemma var kontaktlim, vilket inte kändes klockrent, men jag blaskade lim på bägge kontaktytorna och efter föreslagen tid tryckte jag ihop dem och fixerade med eltejp som är elastisk så att jag kunde spänna fast allt ordentligt. Så avvaktade jag ett dygn, tog bort tejpen försiktigt och tvättade glaset under säkert en halvtimme innan det var rent från tejpens klister.

Tamejfan, de funkar! Jag var rädd att det inte skulle hålla eller att jag hade missat något skrapmärke på glaset, men det enda felet nu är att man kan ana sprickan i bågen, men bara om man har bra syn och kommit så pass nära att man antagligen gillar mig ganska bra ändå. Nu återstår bara att läka såren i ansiktet, den stukade handleden, den värkande höften och mitt sårade ego.

Far och flyg

Växjö kommun och Region Kronoberg köpte 2500 flygbiljetter för 5,7 Mkr hos ett privat flygbolag för att det skulle komma igång en flyglinje mellan Växjö och Stockholm, men efter ett halvår har de bara använt en dryg tiondel av dem och nu riskerar flygbiljetter för miljoner att brinna inne.

”Växjö, är det den vägen?”

Vad tänker kommunen om detta? Tror ni att de har en plan tror ni fel. Så här säger kommunstyrelsens ordförande:

”Vi kan inte tvinga våra anställda att flyga till Stockholm. Vi kommer fortsätta informera om att biljetterna finns, bland annat på vårt intranät.”

Va?! Har du haft en arbetsgivare som inte kunnat bestämma vilket transportmedel du ska använda på tjänsteresor? De kan självklart säga att tar du flyget betalar vi, tar du egen bil eller tåg betalar du. Men frågan är om det räcker för att göra av med de 2227 biljetter som finns kvar.

Det där med info på intranätet verkar ju ha funkat sådär hittills, men vill de ens förmå sina anställda att ta flyget? Samma kommunledning säger så här i sitt ”klimatkontrakt”:

”Att Växjö ska bli en fossilbränslefri kommun är i linje med missionen Klimatneutrala städer 2030”.

Jag kan förstå det med. Växjö kommun har ju en olycklig historik med fossila bränslen sedan de slarvade bort fyrtiotusen kubikmeter olja i en skandal många minns trots att den skedde för 45 år sedan.

Det enda vi vet med säkerhet är vem som blir förlorare när politiker och tjänstemän ska leka företagare och samtidigt rädda världen – det blir skattebetalarna, finansiärerna av makthavarnas lek med andras pengar.

Semlor i januari

Vi har sett det förut, antagligen varje år. Bagerier eller konditorier serverar semlor flera veckor före fettisdagen och någon sur gubbe kallar det vansinne.

Normalt står jag på surgubbarnas sida, jag är ju en själv, men här förstår jag inte alls poängen. Företag kommer att sälja det kunderna vill ha och det låter på konditorn i reportaget som att de brukar gå åt, och gubben som inte tycker att man borde sälja semlor innan fettisdagen är i sin fulla rätt att låta bli att handla. Så borde alla bli nöjda och glada.

Kräftpremiär är tydligen avskaffad nu, men den hade logiska förklaringar. Samma med surströmmingspremiären som tydligen infördes för att folk skulle slippa surströmming som inte hade jäst tillräckligt. Men semlor?! Det är ju inte så att semlorna parar sig på våren och att vi riskerar utfiskning och utrotning om alltför många tjuvstartar försäljningen. Tradition i all ära, men det måste väl ändå få vara upp till den enskilde individen när och om det ska ätas semlor.

För övrigt anser jag att semlor med fördel görs hemma så att man slipper vara beroende av dyra konditorier som ändå oftast satsar mest på utseende, men inte lyckas göra lika goda semlor som jag snickrar ihop för ett par kronor styck. Det gör jag för övrigt när jag får lust, oftast när någon butik reat ut grädde eller mandelmassa. Om det är januari, februari, sommar eller höst kvittar för mig.

”Enormt skuldberg”

Jag har skrivit om romansbedrägerier och sol-och-vårare tidigare, men den här historien kändes ändå lite ny.

”De inleder en flirtig relation på dejtingappen, och ganska snart vill Markus att Amanda ska investera i ett byggprojekt.”

Om jag blir intresserad av en tjej och undrar om intresset är ömsesidigt, men innan första dejten föreslår hon att jag ska göra en investering, så slutar jag undra – då vet jag att hon inte i första hand är ute efter en kille utan efter en finansiär.

Men inte Amanda. Hon skickar över 375000 kr i tre omgångar till en kille som lovar att hon ska tjäna flera hundratusen på bara några månader, och detta med ett språk som åtminstone får mig att tro att han är tolv år i huvudet. Skäms hon över sin aningslöshet? Nej då.

”Det är inte bara att jag har fört över pengarna till honom, utan han har ju jobbat sig till att få mig att göra det här. Det tror jag inte folk förstår. Det är inte så att man bara för över till en okänd person.”

Jag har läst det här citatet flera gånger och visst förstår jag att hon inte började skicka pengar efter ett par sms, men de facto har hon fört över sina pengar till en okänd person. Det framgår inte om de överhuvudtaget träffats i IRL, men bevisligen kände hon honom inte.

Mannen dömdes slutligen till att betala henne 484350 kr, pengar hon aldrig kommer att få eftersom han är pank och uppenbarligen inte typen som gillar att göra rätt för sig. Däremot har hon fått tjugotusen av Brottsoffermyndigheten.

”Hon anser att beloppet var alldeles för lågt och att det inte har hjälpt henne att hantera den skuld hon lever med. Bristen på tillräcklig kompensation har lämnat henne med en stark känsla av orättvisa.”

Det är klart att tjugotusen inte hjälper henne att hantera en skuld på en halv miljon, men själv tycker jag att det var alldeles för mycket. Om Brottsoffermyndigheten haft obegränsade resurser hade det varit fint om de betalat allt bedragaren är skyldig, men det har de inte. Varje krona Amanda får hade kunnat gå till någon det är synd om på riktigt.

Okej, det är väl synd om Amanda med, men har hon verkligen ingen självkritik?! Det är märkligt med offer för svindlare, inte sällan unga tjejer. De beskrivs ofta som personer med lågt självförtroende och dålig självkänsla, men när de blivit lurade på de mest lättvindiga sätt och svalt betet helt okritiskt har de jävlar i min låda inte ett uns av självrannsakan, de ser ingen som helst skuld i att de låtit sig luras till månen och tillbaka utan att ens ha försökt göra sin hemläxa och ta reda på till vem och vad de slänger iväg massor med pengar! Det kan ju tänkas att det går tio tysta och skamsna personer på varje Amanda, men de som kommer fram i media låter ofta precis som henne, rakryggat korkade och i sina egna ögon helt ofelbara.

När det så gäller pengar tycker jag att ”lever fortfarande med stora skulder”, ”enormt skuldberg” och ”kamp varje månad, varje dag” är att ta i. Visst är en halv miljon mycket pengar, särskilt med tanke på att hon inte fått något för pengarna, men det här hände henne när hon var 25 och idag är hon 30. Ta av dig offerkoftan, skaffa ett extrajobb och kämpa lite! Istället tigger hon pengar på nätet med en egen insamling. Mm, så kan man ju också göra.