Odlar du i år?

Är du som jag igång med att planera årets odlingar eller är du i ”kanske nästa år”-läge? Då kan denna text möjligen putta dig över kanten.

Matproduktion i stora mängder kräver konstgödsel som i sin tur kräver naturgas. Kriget i Iran och kanske särskilt oroligheterna vid Hormuzsundet har gjort att priserna på naturgas har skjutit i höjden, och nu varnas för att detta i förlängningen ger högre matpriser.

Ingen av oss vet vart krigen ska ta vägen (Ukrainakriget har ju inte heller varit bra för matpriserna), men även vid optimistiska prognoser kan mycket av skadan redan vara skedd. Även om politiker ofta lever väldigt mycket i nuet kan matkranar inte skruvas på hur lätt som helst. Priserna på naturgas och konstgödsel stiger pga brist i utbudet. Förvärras det stiger priserna ännu mer. Som vid alla råvarubrister är det inte säkert att alla som vill köpa kan göra det. Åkrar kan inte heller gödslas i efterhand. Dåliga skördar ger dåligt utbud på mat och då blir det som produceras dyrare.

Lyckligtvis finns det lösningar. Om inte livsmedelsbranschen kan få fram mat till rimligt pris kan vi odla den själva. Kanske inte avokado eller ananas, men vanliga svenska grönsaker, rotfrukter och baljväxter. Det gör oss inte självförsörjande, men ju dyrare maten blir i butiken, desto mer sparar vi på att odla.

Har du inte odlat tidigare är mitt tips att inte gräva upp hela gräsmattan och förvandla den till åkermark, men släpp ”nästa år”-tankarna och bestäm dig för att odla åtminstone någonting redan i sommar. Själv byggde jag fyra odlingslådor på vardera fyra kvadratmeter för tre år sedan. Förra året dubblade jag antalet och kompletterade med ett litet växthus. Förutom att utöka odlingsytan utökar jag hela tiden kunskapsförrådet. För varje år lär jag mig mer om vad som funkar bäst och vad jag vill och inte vill odla.

Jag skrattar inte heller högt åt höjda matpriser, men tack vare odlingarna i kombination med svamp- och bärplockning blir jag hela tiden lite mindre beroende av butiksmat och det är en bra känsla som jag önskar alla. Alltså, har du ändå tänkt odla något i framtiden – då är nu en bra tid. Det är lite som med sparande. Den bästa tiden att starta är tidigare, den näst bästa är nu.

Jag har ingen buffert

I privatekonomiska sammanhang pratar man ofta om vikten av att ha en buffert. Jag har nog också stämt in i talkörerna som tjatat om buffert, men nu skulle jag vilja nyansera lite. Under livets gång har jag mer och mer börjat ifrågasätta det vettiga i att ha en buffert på ett bankkonto med låg eller ingen sparränta, för att inte tala om räntefonder.

Visst kan det dyka upp oförutsedda utgifter och då kan det vara bra att ha lättillgängliga pengar, kanske särskilt för oss som inte har fasta inkomster. Men hur stora och oförutsedda är de där utgifterna? Jag flyttade hemifrån för 35 år sedan och jag kan inte komma på ett enda tillfälle när det plötsligt dykt upp en större kostnad jag inte kunnat förutse och där jag behövt få fram pengarna så fort att det blivit ett problem. Kanske är det därför jag blivit modigare.

Jag har sällan mer än max två månaders förväntade utgifter på banken, och min månadskostnad är nog  oftast mindre än hälften av normala människors månadsbudget, så i kronor är det lägre än alla rekommendationer. Och eftersom jag bara har fonder i min börsdepå räknar jag med att det tar en vecka från försäljning tills jag har pengarna i handen eller på ”lönekontot”. Men som sagt, det är ytterst sällan jag inte kan vänta en vecka och jag är sällan helt barskrapad innan dess heller, om inte tajmingen är maximalt otursam.

Den som skulle gå runt med en ständig klump i magen av oro av att göra som jag ska naturligtvis jobba med större marginaler även om det drabbar avkastningen, men när jag hör människor berätta att de har delat upp sin buffert på flera olika fasträntekonton öronmärkta till olika ändamål tänker jag att det är att krångla till det i onödan. Så tycker jag, vad tycker ni?

Lika lön nu då?

Lika lön för lika arbete är ett gammalt fackligt krav som åtminstone på ytan låter rimligt, även om jag tycker att det är helt i sin ordning att företag ger högre lön till de medarbetare som utför jobbet bäst, vare sig de är säljare med provisionslön eller löneadministratörer.

Går man över till mer publika jobb blir jämförelserna fåniga. När jag jobbade som komiker fick kunden betala kanske fyra gånger mer pengar för att få Babben Larsson eller Johan Glans än en skäggig kille nästan ingen människa hade hört talas om. Inga konstigheter, på samma sätt som inget dansband kräver Metallicas gager.

Inte ens Gert-Jonnys!

Ännu märkligare i idrott, som när en manlig fotbollsspelare fick en bonus och Fotbollförbundet kritiserades för att ingen damspelare fick det. Ungefär som att kvinnliga landslagsspelare i fotboll skulle få Zlatans lön – av rättviseskäl! Men även fackförbund har skrivit rapporter där de ifrågasätter rättvisan i att kvinnliga fotbollsspelare på elitnivå inte kan leva på sin lön trots att de manliga kollegorna kan det. Nu har dessa fackliga debattörer chansen att ta en ny strid när det framkommit att de svenska längdåkningstjejerna tjänat mycket mer än killarna i vinter.

”Lägger man ihop alla insamlade prispengar på svenska herrsidan når man upp till ungefär samma summa som Maja Dahlqvist – fyra bland svenska damerna – drog in på egen hand.”

Fruktansvärt orättvist?! Nej, självklart inte. Tjejernas resultat har ju varit otroligt mycket bättre. Att en kille som Calle Halfvarsson överhuvudtaget får lön utöver kost och logi på läger och tävlingar kan tyckas frikostigt oavsett summa. Det går såklart inte att jämföra med Jonna Sundlings OS-medaljer eller Moa Ilars världscupsresultat, så det gör jag inte.

Men andra gör det. Tidningen Arbetet har gått ännu längre och verkade snarast förespråka ”lika lön för alla former av arbete” med rubriken ”Så många av dina årslöner går det på Zlatans lön”. Det får mig att tänka på ett skämt av min gamla komikerkollega Håkan Jäder när någon journalist räknat ut att Peter ”Foppa” Forsbergs lön var lika hög som priset för åttatusensjuhundranitton höftledsoperationer:

”Vilken jävla tur att han valde pengarna!”

Han borde ha tjänat lika mycket som Babben. Jäder alltså, inte Zlatan. Han spelar ju bara fotboll.

Sjukvård kontra friskvård

Att sjukvård är big business är ingen hemlighet, men vi vill väl tro att de som valt att bli läkare, forskare eller läkemedelsbolagsdirektörer valt sina karriärer utifrån ett genuint intresse för hälsa och människor. Kanske var det så, men många av dem upptäckte längs vägen att det är enklare och mer lönsamt att rätta in sig i ledet än att följa sitt hjärta. Kanske var det inte ens ett aktivt val, det bara blev så.

Låt mig ta ett exempel på vad det kan leda till. Cancer är en sjukdom som drabbar nästan alla, som patient eller anhörig. Och alla vill väl lösa cancergåtan? En norsk filmskapare, Terje Toftenes, drabbades av en ovanlig cancer som påstods vara obotlig. Han började jobba med sin kost efter att ha kontaktat människor inom alternativmedicin (alltså behandlingar som ännu inte accepterats som en del av skolmedicinen – ibland på goda grunder, ibland inte) och blev frisk!

Lycklig över det tog han kontakt med cancerspecialister och erbjöd dem att ta del av hans berättelse, testa hans kropp och försöka dra nytta av denna medicinska sensation, men möttes av idel ointresse. På Radiumhospitalet i Oslo sa man det rakt ut, ”Vi har ikke tid til å forske på dem som blir friske”, och den smått fantastiska slutsatsen:

”At du ble syk var uflaks, at du ble frisk var flaks.”

Bara så där, utan att undersöka honom. Om det är ”riktig” vetenskap skulle jag föredra den alternativa alla dagar i veckan! Och tyvärr är Toftenes historia långt ifrån unik. Ett svenskt exempel är Sven Erik Nordin, som också han blev frisk från cancer genom att ställa om sin kost och livsstil.

Varför hör vi inte mer om sådant här på de allra största mediekanalerna? Till viss del säkert pga lättja, okunskap och bekvämlighet. Precis som för läkare är det lättare att rätta in sig i ledet. Sedan tror jag inte att vi ska underskatta den ekonomiska aspekten. Under corona-året 2022 satsade Pfizer 2,8 miljarder dollar på reklam. Tjugosex miljarder kronor – från ett enda bolag under ett enda år!

För Pfizer ska den satsningen ge avkastning, till aktieägarna, personalen och inte minst ledningen. De tjänar inte en spänn på att du tar stärkande promenader, undviker socker eller äter rödbetor och blåbär istället för kosttillskott. Företagets övergripande mål är att sälja piller.

Kanske inte jättekonstigt ifall stora mediehus som lever på annonsintäkter inte lägger sina anslag på att ifrågasätta en av de branscher som satsar mest pengar på reklam. Och de mindre mediehusen täcker ofta vetenskapsfrågor genom att göra rewrites av de stora mediehusens texter. Där har vi lättjan och bekvämligheten igen.

Innan ni dömer ut mig som foliehatt vill jag inskjuta att jag tycker att vi har läkarvetenskapen och läkemedelsbolag att tacka för mycket. Men om du eller någon du tycker om blir sjuk, var klar över att dina intressen inte nödvändigt sammanfaller med deras. Som Radiumhospitalet konstaterade – de jobbar med sjukvård, inte med friskvård.

Om en miljard kineser hoppar

Ibland låter det i media som att svensk konsumtion och politik styr hela världen. Genom att bojkotta länder kan svenskarna få världsledare att ändra sig 180 grader och genom att åka mer elbil räddas klimatet.

Lite med tanke på det vill jag uppmärksamma att även konsumtion utanför Sverige spelar in. Unga kineser dricker mindre vin beroende på att drycken anses tråkig eftersom den associeras till affärsuppgörelser, och för att de upplever sig få fläckar på läpparna (möjligen i kombination med läppstift, tänker jag).

Förra året minskade Kinas vinimport med elva procent vilket gör att hela den globala vinmarknaden riskerar att dö, enligt en spetsig rubrik. Jag har svårt att tro att fransmän och italienare, eller ens svenskar, ska sluta att dricka vin, så några vinbönder lär nog fortsätta att odla vindruvor, men det är fullt möjligt att flaskorna blir dyrare och att flera producenter och importörer får slå igen.

Jag är ingen storkonsument, men vin är den enda alkohol jag konsumerar, så det vore tråkigt. På plussidan kanske det kan bota några svenska debattörers hybris att bli påmind om kineserna, så att vi slipper mer av detta.

Kinesernas köpkraft är också anledningen till att deras vinkonsumtion överhuvudtaget diskuteras. Nordkorea och Ryssland får övriga världen inte handla med eller knappt prata med, men trots att Kina för länge sedan ersatt mänskliga rättigheter med fyra små rätter är det helt okej att sälja vin till dem och köpa deras elkomponenter producerade i fabriker med vidriga förhållanden, eftersom det skulle bli dyrt att låta bli. Plånboken vinner nästan alltid över moraliska principer.

Odla pengaintresse

Gurka tycker jag är en väldigt överskattad grönsak. Jag köpte den ytterst sällan innan den sköt iväg i pris och nu köper jag den aldrig. Det är inte heller en grönsak jag odlar. Jag fick en av grannen som odlar dem i växthus, och den smakade helt okej, men inte mycket bättre än butiksgurkan, som är fallet med en del andra odlingar.

Men här är en gurkodling jag applåderar. Förskolan slutade köpa in gurka eftersom den var dyr och importerad varför dagisfröknarna (nej, man får säkert inte kalla dem så) började odla gurka ihop med barnen.

Ska man ge barn ett intresse för mat och odling, och i förlängningen hushållsekonomi och näringslära, tror jag det är viktigt att de så snart som möjligt får en inblick i varifrån maten kommer. Därför är det bra om man kan odla och laga mat ihop med sina barn, men även ta med dem på kosläpp eller besök på bondgårdar. Tyvärr är det nog många föräldrar som varken har tid eller egna kunskaper, så då är det bra om förskola och skola tar tag i den biten.

”Fröken, hur ser ett pannkaksträd ut?”

Odling kan tyckas som en futtig del av privatekonomi, men jag ser det inte så. Genom att odla sin egen mat får man inte bara ner sina utgifter. Man lär sig att tänka kretslopp där matrester och koskit används för att få fram ny mat. Jag skulle vilja vända på det och säga att jag nästan inte förstår hur man kan lära barn att tänka ekonomiskt utan att odla, baka och återvinna. Det är ju grunden för hela idén med sparande.

Hållbar hållbarhet?

Nordnets hållbarhetschef Marja Carlsson låter hälsa att Nordnet ”är på rätt väg” ifråga om hållbarhet. Detta genom att i större grad än tidigare erbjuda fonder som ”främjar hållbarhet eller har hållbarhet som mål”.

Snömos

Vad är då hållbarhet? Att det i Nordnets definition inte handlar om ekonomiskt hållbara investeringar hade jag nog räknat med, men lite förvånad är jag över att det inte bara handlar om kampen mot koldioxiden utan också om att öka andelen kvinnor bland företagets kunder.

Jag har inget emot vare sig kvinnor eller miljömässig hållbarhet, men tidigare har jag uppfattat Nordnet som en sparplattform och inte som en politisk aktör. Nu vet jag bättre, att ett av Nordnets mål är att minska utsläppen i linje med Parisavtalet och att man startat ett könsdiskriminerande nätverk.

Nästa steg?

Jag vet att jag ibland har orealistiska förhoppningar, men jag drömmer om en värld där företag agerar företag och låter kunder och andra intressenter ha vilka värderingar och samhällsåskådningar de själva önskar, utan påverkan från privata leverantörer av varor och tjänster.

”Finally, Nordnet works to make it easier for our customers to opt out of fossil fuels when making investment decisions. Nordnet offers a large number of sustainable investment alternatives which, combined with various functions on our platform, facilitate environmentally conscious choices for customers, such as filtering out funds and ETFs with exposure to fossil fuels.”

Den som erbjuder sparprodukter får gärna ha riktade erbjudanden och fonder som exempelvis undviker investeringar i vapen eller droger, men att aktivt försöka påverka kunderna att inte investera i fossila bränslen eller kärnkraft känns som ett steg närmare DDR än jag hade önskat. I Nordnets filter kan man välja bort investeringar i kärnkraft och försvarsindustri, men inte vindkraft eller genusexperiment. Så mycket var den mångfalden värd.

Använder du finservisen?

Jag har lite av ett dilemma. I min iver att leva sparsamt vill jag gärna köra slut på saker. En t-shirt med en diskret färgfläck funkar för hemmabruk, det tror jag att många håller med om. Men var drar man gränsen? Här är ett exempel.

Jag har kanske tio muggar av den här sorten, men bara en där en flisa gått ur. Ofta dricker jag kaffe själv och när jag diskar koppen tar jag inte en ny. Den diskas, ställs i diskstället och nästa gång jag dricker kaffe tar jag samma. Den kantstötta i väntan på att jag ska tappa den i golvet. Men det gör jag ju inte, varpå följden blir att jag kommer att använda den defekta muggen mycket mer än de perfekta. Nästa exempel:

Exakt en sån här hushållsassistent hade jag med mig när jag flyttade in här, men min var i bättre skick än denna som ingick i husköpet. Så då ställde jag min i källaren för att först göra slut på den här. Med tanke på att sladden är lagad med eltejp borde det gå undan, men nu är den inne på femte året och den bara funkar. När den väl går sönder (om den gör det) ger jag mig tusan på att min felfria har gett upp av ren envishet.

Jag sparar kristallglasen till festmåltider, finkläderna till mingelparty. Övriga tiden gäller slitna verktyg, skamfilade husgeråd och nötta kläder, och när jag dör kommer jag efterlämna mig finfint porslin och andra ägodelar inplastade i sina originalförpackningar. Gör ni också så här? Ser ni det då som ett problem och vad gör ni i så fall åt det?

Som man ropar från man svar

Vissa forskningsprojekt är svårbegripligare än andra. Tre forskare valde ut sju personer i Uppsala för att inom ramen för forskningsprojektet ”Socialt hållbar mobilitet i Gottsunda och Bäcklösa” få åka gratis i kollektivtrafiken i tre månader. Helt förutsättningslöst urval? Lyssna på detta och gör en egen bedömning.

”För att klara av hållbarhetsmålen behöver transporterna ställas om. En möjlig lösning som på senare tid diskuteras är mobilitet som tjänst, dvs. att medborgare får tillgång till olika mobilitetstjänster utan att behöva äga ett fordon. Samtidigt är det viktigt att omställningen är rättvis och jämställd, och bidrar till att minska klyftorna mellan olika grupper, men det finns en brist på forskning om mobilitet som tjänst i socioekonomiskt svaga områden.”

Skönt med forskning där man redan på förhand fastslagit vad man vill få fram så att det inte riskerar att bli för nyanserat eller användbart. För nu ska ni få höra! Det visade sig nämligen att de sju personerna i djupintervjuer efter avslutat projekt var positiva till att få åka gratis med kollektivtrafiken. Vem hade kunnat ana det?! Jag ska inte tala för någon annan, men jag uppskattar också att få saker utan att behöva betala för det. När jag tänker efter har jag nog inte träffat någon som inte gör det.

Jag tror att de flesta vuxna Uppsalabor utan bil redan har månadskort till kollektivtrafiken om de har det behovet, i alla fall de som regelbundet jobbar eller studerar, och resten har all tid i världen att gå. Att måla ut ett busskort för runt en tusenlapp i månaden som en rättighetsfråga och skillnaden mellan ett liv i isolation och ett i frihet blir fånigt.

Forskarteamet?

Men är det nu så viktigt för rättvisan borde väl politikerna subventionera. Kapitalet verkar finnas för Uppsala är staden där man lagt pengar på att måla gula och gröna prickar på gatorna som en hyllning till sommaren, samt en parkbänk för tolv miljoner. Men det är klart, nu drog man ju iväg X antal sedelbuntar på ”forskning” för att ta reda på om sju personer vill få gratis grejer.

Podme/pod me not

Jag är en flitig podcastkonsument. Det är ytterst få dagar jag inte lyssnar på minst en podd, men jag betalar inte för det. Det kan tyckas osolidariskt, men läs mitt försvarstal innan ni fäller er dom. Jag vill också föra till protokollet att det händer att jag vippsar en slant till poddare jag tycker förtjänar det, men särskilt generös har jag inte varit.

Visst skulle jag kunna skaffa en prenumeration på en poddplattform som Podme. Inte för att intellektuella giganter som Carolina Gynning eller Alex och Sigge flyttat sina poddar dit, men det finns bra poddar där också.

Jag har däremot inget emot reklam i poddar, varken i form av sponsorer och reklamavbrott. Jag fattar att poddare vill tjäna pengar. Även när jag lyssnar på en del Youtubekanaler låter jag reklaminslagen spelas i sin helhet för att på så vis bidra till kanalens överlevnad.

Jag lyssnar t ex på VG:s Krimpodden, de avsnitt som inte är låsta bakom betalvägg, som istället är reklamfinansierade. Deras välbetalda journalister lever antagligen fint även utan mina pengar, men jag har full respekt både för att de valt att låsa avsnitt på Podme och för de lyssnare som betalar för det.  Men jag avstår och ibland är låst material bara skönt att slippa ta del av.

Däremot tycker jag att det är ganska stötande att mediehus med presstöd låser sina poddsändningar (på samma sätt som jag tycker att det är fel att de får låsa artiklar). Exempelvis återfinns Klassekampen på Podme, trots att de varje år får 45 miljoner från den norska staten, liksom svenska ETC med 13 miljoner från den svenska.

Men vad säger ni? Är jag gränslöst snål när jag nöjer mig med det utbud av poddar som är reklamfinansierat eller helt gratis? Jag tar gärna emot motiverad kritik här för jag har inte helt bestämt mig för vad jag ska tycka.

Vintern dör, och bin med den

Det var en knepig höst för bina. Jag invintrade som vanlig någon vecka in i september. Då fick kuporna 15 kilo socker vardera. Sedan är det bra om det kommer en köldknäpp så att bina fattar att det är dags att samlas i ett klot för värmens skull och ligga lågt fram till våren, men den riktiga kylan lät vänta på sig varpå bina fortsatte att flyga på varma dagar. Det har de ingenting för eftersom det inte finns någon mat ute för dem, och vad värre är riskerar de att dö under flygturen. Bin har dåligt med underhudsfett.

Inne i kupan håller de varmare, så att det sedan blev snorkallt i januari tror jag var ett mindre problem. Dessförinnan hade jag öppnat kuporna en gång för att behandla bina med oxalsyra mot varroakvalster som är jobbiga jävlar för bisamhället. Då fick jag en känsla för kupornas styrka. En av dem var stendöd.

Inte oväntat, jag hade liten tro på deras överlevnad, men att de dukat under redan i november var kanske lite oväntat. Nåväl, one down, nine to go.

Det som riskerar att hända nu på våren är att starka samhällen får ont om mat, särskilt om drottningen kommer igång tidigt med yngelläggning. Så det är inte bara för att stilla min nyfikenhet jag gläntar på locket innan det är tillräckligt varmt för att inspektera kuporna. Det gör jag också för att ge dem mat så att inte kupan går under precis innan säsongen börjar.

En kupa var svag hela hösten och ännu svagare i november. Drivor av döda bin utanför kupan under vintern gjorde mig inte mer hoppfull. Mycket riktigt, inget liv där. Så var det en kupa jag misstänkte var drottninglös, nu är den helt bilös. Den tredje kupan jag var rädd skulle gå förlorad såg däremot helt okej ut nu, men en av de lite halvsvaga gav upp istället. Så tre av nio döda nu, att lägga till den som dog i november gör 40 procents vinterdödlighet. Inte katastrof, men långt ifrån bra.

Jag får försöka glädja mig åt att fem av de överlevande sex kuporna verkar vara riktigt starka, men det är en bedömning gjord efter c:a två sekunder, så det kan ändra sig. Jag vill komma upp i runt tio kupor igen, och med tanke på vinterns förlust kanske jag bör sikta på att invíntra 12-13 för att ha lite marginal. Skulle alla överleva kan jag sälja några.

Frågan är hur jag ska komma dit. Köpa in drottningar, avla egna eller dela upp samhällen för att låta bina dra upp egna drottningar? Det får jag grubbla på när säsongen kommit igång. Spontant känner jag att jag vill gå för linje 3, den är åtminstone billigast.

Elfel

Att spara ström är aldrig fel, men hur ekonomiskt är det egentligen? Den flitige kommentatorn Lars gjorde ett tankeexperiment för att se hur dyr strömmen blir för en kund som endast förbrukar en kilowattimme per månad, alltså i praktiken ingenting. Här är originalräkningen.

Siffrorna gäller en kund i februari hos leverantören Eon, men är nog rätt allmängiltiga. Som synes har han gjort av med 3684 kWh, men Lars lekte alltså med tanken vad som skulle hända om man stänger av strömmen efter första kilowattimmen. Då återstår:

Elnätsavgift månad 847 kr
Elnätsöverföring 25,84 öre/kWh
Energiskatt 36 öre/kWh
Spotpris 109,69 öre/kWh
Rörliga kostnader 4,42 öre/kWh
Fast påslag 4 öre/kWh
Elavtal årsavgift 44,84 kr
Moms 223,20 kr
Totalsumma 1117,05 kr

Man hamnar över elvahundra kronor även om man inte använder el, och ju mer man sparar desto sämre lönar det sig att spara ännu mer.

När Lars gjorde av med 3684 kWh använde jag 1480 kWh. Det var ändå min näst högsta månadssiffra under det senaste året, men trots att jag betalar betydligt mindre för strömförbrukningen försöker jag snåla så mycket jag kan. Men som siffrorna visar är det egentligen ingen stor vits att göra det. På grund av de fasta avgifterna blir varje förbrukad kWh dyrare ju mer du sparar.

Om jag hade haft det här avtalet hade mina 1480 kWh kostat mig 4444 kr. Skulle jag lyckas dra ner förbrukningen med 20 procent hade jag ändå fått betala 85 procent av priset. Jag hade sparat 666 kr. Om jag skulle lyckas med bedriften att istället halvera min förbrukning skulle jag ändå få betala 62 procent av originalräkningen.

Nu har även politikerna börjat vakna i denna fråga, men jag är inte alls säker på att de vill att vi ska spara ström. Förutom momsen på hela elräkningen får staten in över tio miljarder om året bara i energiskatt från hushållen (och så moms på det, alltså skatt på skatten), men de låtsas ju åtminstone att hög elförbrukning är ett problem. Vore det då inte rimligt att i lag förhindra elleverantörerna från att ta ut elnätsavgift, årsavgift och eventuella övriga fasta avgifter och lägga motsvarande summa som en rörlig avgift på kilowattimmarna?

Jag kommer snåla oavsett, det ligger i mitt DNA, men vill man få fler att spara ström bör man se till att det lönar sig. Ju mer dess bättre, så funkar marknader.

Skolmat från grunden

Skolmat får alltid kritik. Det serveras för lite kött, eller fel kött. Men det stora problemet är nog att den ofta lagas väldigt långt borta för att sedan kylas ner och värmas upp. Smakade den något från början har det stadiet passerats när den väl hamnar på tallriken.

Upp till mellanstadiet gick jag på en skola där maten lagades på plats. Självklart gnällde vi ändå, men när jag kom till högstadiet med fraktad mat och potatis som stod på värmning i flera timmar insåg jag hur bra jag hade haft det. Idag verkar nästan inga skolor laga mat från grunden. Görs det något på den lokala skolan handlar det om uppvärmning.

Samma skit överallt? Nej (varning för serietidningsreferens!), en liten by, som befolkas av envetna bohuslänningar, vägrar att ge upp. På Strandskolan i Kungälv lagar två kockar mat från grunden till en grundskola på 220 elever plus 20 förskoleelever. Det har gått så bra att det resulterat i en kokbok. Så här säger de själva:

”Det viktigaste för oss när vi lagar mat är bra råvaror, närproducerat och gärna KRAV-märkt i den mån det går. Att använda råvaror utan tillsatser, E-ämnen och andra onödigheter i så hög utsträckning som möjligt, står högt på listan. Därav kokar vi till exempel vår egen sylt och blandar alla våra egna kryddblandningar. Vi väljer även kött och kyckling från närliggande gårdar och serverar färsk MSC-märkt fisk varje vecka.”

Strandskolan drivs som ett familjekooperativ, så det är en sådan där förhatlig privatskola som suger ut samhället på elevernas bekostnad i de fall de inte säljer ungarna som trafficking-slavar. I artikeln står ingenting om de ekonomiska förutsättningarna, men eftersom mat lagad från grunden alltid blir billigare än hel- och halvfabrikat för hushåll som handlar i butik ger jag mig tusan på att Strandskolan inte förlorar pengar på detta om de klarar det på en kock per 120 barn.

Dessutom får de ungarna att äta och uppskatta skolmaten när de gör eget potatismos, egen sylt osv. Inte heller lär det vara skadligt för näringsinnehållet att köpa närodlad mat, så vad finns det för nackdelar. Jag kan inte komma på några och det brukar betyda att ett gäng på Livsmedelsverket och Skolverket i detta nu smider planer för hur de ska få Strandskolan att rätta in sig i ledet och ansluta sig till ett centralt tillagningskök.

Men jag hoppas att jag har fel och att föräldrar och lärare i hela landet hänvisar till Strandskolan när deras egen rektor eller lokala skolpolitiker säger att maten måste fraktas långväga och att allt annat är orimliga fantasier. Bevisligen går det – om man vill.

Kontorstidsallergi

Nathalie, 30, jobbade med det hon trodde var sitt drömjobb, på en resebyrå, men gick in i väggen och bytte inriktning :

”Det kändes helt fantastiskt när jag fick jobbet och det var jätteroliga arbetsuppgifter. Men fortfarande. Att vara inlåst på kontor, bunden till arbetstider och att pendla ...

Jag hade inte så mycket tid över för det som var mitt. Jag längtade ut hela tiden.”

Istället tog hon jobb som personlig assistent sex dygn per månad, men har också startat ett trädgårdsmästeri eftersom odling och naturliv är det hon verkligen brinner för. Jag tror att Nathalie, precis som jag, är kontorstidsallergiker. Jag hade också ett bra jobb, men det där att klockan ringde samma tid varje morgon, samma rutin måndag till fredag varenda vecka, varenda månad, och ingen egentligen tid för egna projekt eller ens att ställa mig frågan vad jag ville, det tärde.

Jag hittade ett annat sätt att komma ur ekorrhjulet än Nathalie, men jag känner ändå igen mig. Jag tror att hon ser assistentjobbet som ett brödjobb som täcker utgifterna, så kan hon köra på med trädgårdsfirman på ”fritiden” och sätta all eventuell vinst tillbaka in i verksamheten utan ekonomisk risk.

Vad hindrar fler från att göra så här? Pengar. Särskilt om man har barn kan man inte bränna alla broar till befintlig karriär och se vart man hamnar. Utgifterna försvinner inte bara för att man vill leta efter meningen med livet , eller ens om man tror sig ha hittat den. Samhället är inte gjort för människor som vill hitta sitt kall, det är inrättat för produktion.

”Time is honey!”

Jag tror att väldigt många människor vill göra som Nathalie, och ännu fler undertrycker viljan så att de inte ens själva förstår att de borde ta tag i sina liv. Det är vad FIRE-debatten borde handla om istället för den idiotiska frågan: ”Hur skulle det gå om alla …?” Mer än var tionde person i Sverige äter antidepressiv medicin. Kanske skulle den andelen bli nära noll om folk hade haft möjlighet och mod att hitta sin plats i livet.

I väntan på att det sker bör alla spara pengar och investera dem så att de växer med ränta-på-ränta-effekt. Vi kan kalla det möjlighet-att-realisera-mina-drömmar-om-jag-plötsligt-vaknar-upp-och-inte-trivs-kapital, men det sista låter ju alldeles för krångligt, så låt oss istället kalla det dra-åt-helvete-pengar, buffert eller kort och gott frihet.

Pensionera pensionen

När SVT intervjuar svenska ungdomar om deras tankar om pension kommer jag att tänka på när Sven Melander intervjuar ett barn (sin dotter faktiskt) och konstaterar att svenska barn mest av allt vill ha fred på jorden.

Gymnasieungdomar skiter såklart i pension och det med rätta. På frågan om när hon kommer kunna gå i pension svarar en av dem ”Med de här takterna ser det ut att bli typ 70, helt ärligt”, och det visar ju bara hur lite koll de har. Hon kände uppenbarligen att hon tog i med en absurt hög siffra, men om allmän pension finns när jag når 70, tror jag ändå att jag skulle få vänta några år. När hon kommer dit drygt tre decennier senare kanske begreppet pension är lika förlegat som telex och telefonkataloger idag.

”Jaha, vad var det nu igen?”

Vid 20 har man ingen aning om ifall man når pensionsålder, och vad man vill lägga sina pengar på genom livet. Jag hoppas att de unga i reportaget lär sig vikten av att spara, men jag hoppas också att de inte låser in sina pengar i stela pensionslösningar. Enda vitsen med det skulle vara om det finns allmän pension när de blir gamla, att de vill gå i pension exakt när staten bestämt att de ska göra det (varken tidigare eller senare) och att de inte behöver pengarna till något helt annat mycket tidigare. Om de dessutom flyttat från Sverige är det ännu mindre chans att de ändå får återbäring på ”investeringen”. Många ”om” där.

Samtidigt fattar jag att det är lätt att göra som alla andra när man är ung och osäker. Springer alla åt ett håll känns det tryggast att följa efter, så det kräver att man tänker själv och vågar gå sin egen väg. Att tidigt samla på sig självkänsla kan visa sig nog så viktigt som att samla pengar.

Modebattle på Finanstwitter

Jag brukar hålla mig undan k*kmätningar på Finanstwitter, men de kan vara underhållande på avstånd. En aktör med många följare la upp en kort video där han gick igenom vad hans kläder hade kostat, varpå en person med färre följare fick någon slags kortslutning.

Så Ekonomigurun (han kallar sig så, han är inte min guru, jag följer ingen av dessa) konstaterar att det mesta av hans outfit varit gratis eftersom han fått det i present eller övertagit gratis när andra ledsnat på kläderna, samt att hans familj klipper varandras hår. Inte särskilt kontroversiellt i min värld. Jag har klippt mig själv i 30 år och två av mina trimmers var helt gratis.

När det kommer till kläder kunde jag ha gjort en liknande video när jag skrotar runt hemma på gården. Jag köper också strumpor och kalsonger i storpack på modeinrättningar som Jula och Biltema, använder t-shirts jag fått på jobb för många år sedan och minst två gånger har jag fått en större mängd kläder.

Nej, jag menar inte farsans träningsoverall.

Första gången av en kille vars arbetsgivare bytt logotyp, så av någon anledning kunde han inte fortsätta att använda tröjor och jackor med den gamla loggan, men det kunde jag, och gör fortfarande. Den andra ville uppdatera sin garderob. Jag tror att det mest handlade om att slippa gå ner de kilon som krävdes för att de där märkesskjortorna skulle passa, men mig passade de, och passar än.

Kanske är det tur att jag inte gjort någon ”outfit of the day”-video för då kanske jag också hade fått höra att jag är ”extremt pinsam”, ”clown” och ”patetisk människa” som ”slutat att leva”, ”ser ut som en jävla nyanländ” och som lever ”som en kloakråtta”.

”Denim?! Det är faktiskt 2026 nu!”

I guruns egen tråd får han höra att allt är fejk eftersom han kör Tesla och då måste man tydligen ha lagt mer pengar på kläder, att han är en ”jävla zigenare” eftersom han köpt kalsonger på Biltema, ”ser ut som en jävla klapphatt” och är ohygienisk. Det sista för att han har tagit emot begagnade kläder. Om man inte förstår att de tvättats, vem är det då som är ofräsch?

Jag kan också reta mig på folk, men aldrig för prislappen på deras kläder. Att inte vid varje givet tillfälle klä sig dyrt, och kanske inte ens ha ett modeintresse, är inte detsamma som att ”sluta att leva”. Den som tror det kan jag däremot stämpla som både pinsam och patetisk. Möjligen också som ”en jävla klapphatt”, om jag bara visste vad det är. Är det en sådan här?

Liv på ålderns höst

Igår lovade jag en fortsättning beträffande att leva livet när man blir gammal. Det är såklart en risk att man sparar hårt för att plötsligt upptäcka att man inte längre vill eller orkar göra det där man inte tog sig råd till tidigare. Vad har man då för glädje av pengarna?

Lite på samma tema bantade min mor mer eller mindre hela livet. Inte maniskt, men hon tänkte alltid på vikten och testade ett antal dieter. När hon till slut fick dödlig cancer och dessutom tappade i vikt sa jag att en fördel ändå är att ”nu kan du vräka i dig precis vad och hur mycket som helst utan att behöva tänka på vikten”. Men då hade hon inte längre någon matlust.

Nu över till en gladare historia. Eller ja, den börjar ännu tristare. Jag hade en granne som aldrig haft några pengar att tala om, men när han nått pensionsålder sålde han sitt hus. Det gick ungefär på ett ut med lån och inköp av lägenhet, men innan han sålde huset styckade han av tomten och behöll en insynsskyddad hörna där han byggde ett nytt hus som han kallade sin ”pensionsförsäkring”.

När det huset var klart och sålt skulle han och sambon ut och resa minst ett år i den nyinköpta husbilen. Men en kväll somnade sambon framför tv:n och vaknade aldrig mer. Mannen, nu närmare 70 och som överlevt cancer två gånger, bestämde sig för att göra husbilsresan ensam. Efter den flyttade han från den gemensamma lägenheten till en ny. I den vevan var han bostadslös ett par veckor och drog därför iväg till Asien under tiden.

Nu har det gått ett par år och ytterligare några resor. Han har sålt den nya lägenheten och rest vidare till ett annat asiatiskt land där han är i färd med att starta ett kafé. Jag är inte avundsjuk på resandet, men jag hade varit nöjd om jag haft hälften så mycket energi.

Lång historia som kokar ner till att vi omöjligt kan veta vad vi vill på ålderns höst. För några år sedan tänkte han leva stillsamt familjeliv i en svensk småstad sina sista år. Nu snickrar han kroginredning och håller han på att bli krögare på andra sidan jorden. Men något vi nästan säkert kan veta är att vilken verklighet livet än kastar in oss i är det aldrig fel att ha pengar.

Spara in i döden

Jag fick ett tips i kommentarsfältet om en tråd i Rikatillsammans-forumet. Läs gärna hela första inlägget, men det här var det mest centrala budskapet:

”Jag upplever att det är många som lever otroligt sparsamt (obs, självvalt och utan att lida!) för att lägga undan massor med pengar, och att det ofta nämns att det är på lång sikt eller till pensionen. 

Min fråga är då; vad är det ni ska göra med alla pengar sen? Och är ni inte rädda alls för att gå miste om en massa saker medan kroppen är pigg och frisk, som pengar inte kan lösa längre fram? Och; om det är okej att leva sparsmakat i 40 år för att uppnå det, då kan du uppenbarligen trivas gott utan alla de där pengarna, så kommer du ens få något ut av att vara rik när du är gammal?”

Fullt på kontot!

Äntligen ett rimligt ifrågasättande av FIRE, till skillnad från allt skuldbeläggande och galna matematiska kullerbyttor. Jag vill ge trådskaparen rätt. Det finns absolut en risk att spara sig igenom livet för att sedan dö.

Mitt svar är att jag inte tror på att spara hårt i ett par decennier. Det är en sak att extremspara i upp till ett år för att få råd med en större utgift som en resa eller ett husköp, men ska man spara år efter år bör man göra det på ett sätt som är förenligt med ett gott liv, annars blir det för slitigt. På det sättet blir det heller inte så stora omställningar. Om man först ska leva som en kyrkråtta blir det nog en utmaning att plötsligt börja skvätta pengar omkring sig, i fall det är målet.

Jag trivs med att köra en gammal bil, odla mat, leta extrapriser och försöka tjäna pengar på hobbies. Vidare har jag inget intresse av lyxiga restaurangbesök, årgångswhisky eller att resa dyrt. Däremot ser jag ett egenvärde i att ha pengar på kontot. Här är två av svaren trådskaparen fick på det temat:

”Jag skulle må bra av bara vetskapen att jag KAN köpa eller göra olika saker. Det i sig ger en bra känsla även om jag inte slår till.” 

”Precis, ekonomiskt oberoende ger frihet, och friheten har ett värde i sig även om den inte används till något särskilt. Trygghet har också ett stort värde. Så man behöver inte 'göra något' med sina pengar för att de ska vara till nytta för en.”

Jag har med andra ord inte unnat mig mer lyx i takt med att jag blivit äldre och rikare. Jag har istället unnat mig mer frihet och uppskattar att kunna välja bort sånt som inte är kul. Kanske kommer jag i framtiden välja bort att skotta snö eller rensa avlopp. Det jag redan nu och de senaste tjugo åren unnat mig är att välja bort jobbuppdrag som inte känns kul.

Samtidigt finns det en risk där med. Att underhålla hus och bil är ett sätt att hålla sig aktiv, både i kropp och själ. Har man barn finns ytterligare en risk med bekvämligheten, som formulerades så här i tråden:

”Ni i tråden som svarat att ni köper er fria från tråkiga arbetsuppgifter och/eller 'kastar pengar' på problem för att lösa dem, och samtidigt har barn i hushållet, hur resonerar ni kring vilken verklighetsuppfattning det ger dem? Ser ni någon risk med detta gällande hur det påverkar deras egen 'verktygslåda' och driv?”

Trots att jag inte har barn ser jag den risken. Jag tycker t ex att det är beklagligt att det av många nu ses som självklart att betala för att låta andra tvätta, städa och byta däck på bilen. Eller för den delen beställa hem mat, antingen i form av färdiga matkassar eller färdiglagad Foodora-mat.

Men nu har jag kanske kommit lite ifrån ämnet, särskilt det där med att ”få något ut av att vara rik när du är gammal”. Just den biten kommer det en liten uppföljning på i morgon.

Olika elstrategier

Media pumpar ut artiklar om hur hushållen tacklar de ökade strömpriserna. Jag tycker att det är intressant att jämföra olika strategier och har därför tagit fram tre väldigt olika exempel från en och samma nyhetskälla.

Vi börjar med Linda, som inte ens överväger att se glaset som halvtomt utan målar upp en nattsvart bild av läget.

”Det hade varit skönt att kunna leva lite på vintern också men det går inte med de här elräkningarna som är nu, säger Linda Helenius.”

Hon upplever alltså att hon inte kan leva under vintern. Lyckligtvis bor hon i Skåne där vintern är förhållandevis kort, men att vara död en årstid om året låter ändå inget vidare. Så vad gör hon åt det?

”Linda har installerat en kamin där hon eldar för att minska eluppvärmningen. Hon har valt bort elbil och hänger upp tvätten för att undvika att torktumla. Dessutom har hon undersökt möjligheten att byta uppvärmningsform på huset, men bedömer att det skulle bli för dyrt.”

Jag tror inte att hon valt bort elbil för att spara ström, där handlar det nog snarare om inköpspris och värdeminskning. Att hänga tvätten istället för att torktumla är en självklarhet för mig med, men den där undersökningen av alternativ skulle jag vilja se. En billig luftvärmepump kostar tiotusen inklusive montering, troligen mindre än kaminen. Den tjänar snabbt in sig själv, och om alternativet är att inte leva pga elräkningarna känns det som en no-brainer. Om du inte har råd med den investeringen – sälj huset, då bor du ändå för dyrt.

Låt oss gå vidare till Lars och Ing-Britt. De har ett timprisavtal, stenkoll på vad varenda grej i huset drar och har köpt varmluftsfritöser för att minska ugnsanvändningen. De ser strömsparande som en sport och när elpriset slog rekord tog de sovmorgon. Man kan invända att det finns roligare hobbies, men jag tycker att de verkar glada.

Avslutningsvis Jenny som tillsammans med sin make gett ett långfinger åt hela systemet genom att leva off-grid utan kommunalt vatten och avlopp, och framförallt utanför elnätet. Även om hon medger att det är ”friskt” att gå på utedasset nattetid med tjugo minusgrader är hon glasklar på frågan om hon saknar bekvämlighet:

”Inte alls. Jag är investerad i mitt eget liv och det är en tillfredsställelse att veta att det här har jag gjort själv. Det här klarar jag själv.”

Tre hushåll, tre strategier. Själv ligger jag närmast Lars & Ingbritt, men skulle jag tvingas välja att antingen röra mig mot Jennys ”kan själv” eller Lindas ”ingenting går” behöver jag ingen betänketid. Jag hade glatt gått ut till utedasset (har förresten levt med utedass i min ungdom) hellre än att sitta på inomhus wc i offerkofta.