100 thing challenge

En kompis tröttnade på sina otacksamma syskonbarns habegär en jul. För att så ett litet frö tog han med dem till ett alternativt julfirande på en välgörenhetsorganisation med samhällets fattigaste. Där fick alla dessa uteliggare samma julklapp bestående av ett par strumpor, en tandborste och en liten tub tandkräm. God jul! Utan att veta gissar jag att det här syskonparet fick perspektiv på sin situation och blev lite mindre materialistiska, en julklapp så gott som någon.

Ibland kan jag tänka att många vuxna borde ges den chansen till insikt, och det väljer vi ju faktiskt själva. Det är sådana fördelar man har av att vara vuxen. David Bruno heter en amerikan som 2008 fick nog av konsumtionssamhället och bestämde sig för att ställa sig utanför genom att ge sig själv en utmaning, The 100 thing challenge. Som hörs lite grann på namnet bestämde han sig för att klara sig med 100 ägodelar. Sen skulle han leva med max 100 ägodelar i ett år och se vad som hände. För att komma dithän var han tvungen att först ifrågasätta varenda sak han ägde, vartenda plagg i garderoben, varenda cd-skiva.

Det han kom fram till var att resultatet inte bara var uthärdligt utan fördelaktigt. Han trivdes bättre med sitt liv när han inte var indränkt i grejer. Ja, och så startade han en folkrörelse, skrev en bok, började hålla föredrag och blev rik som ett troll, men jag tror knappast att han var så iskall att han tänkte i de banorna när han började. Han var bara less på att leva genom sina saker.

Men nu är han som sagt en hel industri. I hans fotspår finns mängder av lärjungar. Googla ”100 thing challenge” eller ”100TC” och du hittar hemsidor, bloggar och föreningar som anammat Dave Brunos principer. Det är inte svårt att förstå det. Åtminstone i västvärlden har nog alla någon gång tänkt tanken att testa ett enklare liv. Vi vet att vi lurar oss själva när vi shoppar loss i hopp om att bli lyckligare. Det kanske vi blir ibland, men shoppingens enda garanterade resultat är att den gör oss fattigare.

Jag är absolut ingen asket. Jag har skrivbordslådor med fler än 100 saker, men jag tänker på de här frågorna och har betydligt färre ägodelar nu än för tio år sedan. Det var ungefär i den vevan jag började sälja av saker jag inte använde, som bara var i vägen. Jag kan inte säga att jag blivit lyckligare för det, men det går i alla fall snabbare att dammtorka.

Vi avslutar med min husgud George Carlin. Han satte fingret på många av mänsklighetens märkligaste fenomen. Detta är vad han har att säga om människans behov av att äga ”stuff”.

April i sammandrag

Jag vet inte om det här ska bli ett återkommande inslag i bloggen, men åtminstone denna första månad blickar jag tillbaka på vad som hänt. Inte att sammanfatta utfallet i siffror, det gör jag inte ens för mig själv. Mer en allmän betraktelse. Funderade ett tag på om jag skulle spela in detta som en video. Kanske nästa månad, vi får se. Risken är det kommer kännas lite som Personliga nyheter:

Blev med blogg, hur tänkte jag? År 2000 startade jag mitt företag. Främst för att idka ståuppkomik, men redan från början skrev jag andra texter parallellt. Jag har alltid varit en skrivande människa. Jag har också alltid varit ekonomiintresserad och eftersom jag skriver professionellt känns det konstigt att jag i stort sett aldrig skrivit om ekonomi. Det närmaste jag kommit är krönikor för Svenska Spel och i Råd & Rön.

Så då tänkte jag dra igång en blogg och se vart det landar, om jag får läsare och om det ger skrivuppdrag med ekonomitema. Eller att folk överhuvudtaget inte orkar läsa bloggar längre, att all världslig interaktion består av Instagrambilder och att gilla katter på Facebook.

Nej då, hittills har det gått över förväntan. Nästan direkt fick jag läsare, kommentarer, glada hejarop från etablerade ekonomer, ekonomiskribenter och andra bloggare. Och antagligen minst 50 nya följare på Twitter bara tack vare bloggen. Jag är rörd och tacksam över alla reaktioner! Någon godhjärtad människa föreslog mig till och med som gäst hos EFN:s Börslunch. Just det lär rimligen aldrig hända, men ett par jobbförslag har bloggen faktiskt redan mynnat ut i.

Men allt har inte gått bra den här månaden. Vid en löprunda lyckades jag ramla och förutom en sprucken överläpp och bulor, blåmärken och köttsår över hela kroppen lyckades jag förstöra mina glasögon.

Ekonomiskt har april gått okej, förutom det där med glasögonen då. Jag hoppade bl a på några IPO:er/nyemissioner. Alla har gått plus, men jag har inte kvar något av de här innehaven. Standard är ju att man får mycket lägre tilldelning än man begärt, och så har man att välja mellan att köpa till eller dumpa. Inget av de senaste posterna har känts aktuella att ligga kvar i under längre tid.

Två andra affärer har jag berättat om. Jag ville inte kalla dem rekommendationer, men jag trodde verkligen på dem. Det ena var att köpa olja inför toppmötet i Doha. Det blev en slags halvmiss. Mötet havererade, men oljan hämtade sig snabbt och jag sålde 6 procent upp redan efter ett par dagar. Det känns jättebra, men är faktiskt den sämsta affären jag gjort på det där oljecertifikatet som jag varit in och ur hela våren. Som bäst gav det 30 procent.

Den andra affären var att blanka Volvo inför rapporten, vilket tyvärr visade sig bli en klockren helmiss. Men jag ligger kvar i positionen, fast besluten om att hamna på plus så småningom. Jag är ganska pessimistisk till börsen i allmänhet och Volvo i synnerhet. Det må ta tid, men från hundrakronorsnivån brukar Volvo-aktien alltid hitta lägre nivåer igen. Efter den senaste veckans sura börs står den i 94.

Denna pessimism har förresten fått mig att blanka SCA också, efter att Carnegies Simon Blecher kallat aktien ”tokdyr”. Jag plussade några procent, men vågade klokt nog inte ligga kvar över kvartalsrapporten, som kom i torsdags och var bättre än väntat. Här var det ju inte förhoppningen om dåliga siffror som lockade, utan ett omotiverat högt P/E-tal. Gissningsvis kliver jag in igen, men inte riktigt än.

Andra har haft det motigare i april. Som Mehmet Kaplan, efter ett extremistmöte för mycket, i kombination med att han verkat helt ointresserad av sitt uppdrag som bostadsminister. Löfven kanske glömde berätta att det var det jobbet han fått. Återstår att se om även språkrören ryker. Åtminstone Romson hänger löst.

En annan som är rätt kall på arbetsmarknaden är sossen Veronica Palm, kvinnan som gett könskvoteringen ett ansikte. Någon hade av oklara skäl kommit på att hon skulle kunna leda Rädda Barnen. Att hon helt saknar kompetens hade man kanske kommit undan med, men när hon dessutom skulle få en miljonlön för ett styrelseuppdrag i en välgörenhetsorganisation blev det för mycket.

En annan sosse som tack vare alla skandaler lyckades flyga under radarn är finansminister Magdalena Andersson. Det har varit mycket snack om lador sedan hon tillträdde. Ibland är denna lada tom, ibland full (låter som en beskrivning av Per Gahrton). Just nu är det väl någonstans mittemellan, men det är skrämmande att hon även denna gång lånefinansierar sin budget. Om hon inte ens lyckas balansera statsfinanserna i högkonjunktur, hur ska det då gå i finanskriser? Läskigt nog kommer vi nog få reda på det.

Apropå finansiell balans och politik har jag skrivit om amorteringskravet. Jag är lite kluven. I princip tycker jag att lån ska amorteras, så på det viset är det bra. Fast en annan princip jag har är att inte staten ska styra sånt. Och förresten, varför i herrans namn ska skattepengar tas från låginkomsttagare i hyresrätt för att finansiera välbärgade människors villaköp genom att lånen subventioneras?

I maj gissar jag att jag riktar in mig ännu mer på den börsnedgång jag tror kommer. Fler blankningar eller kanske terminshandel? Råvaror - tillbaka in i oljan och komplettera med guld och/eller silver? Och det är ju inte bara börsen som varit kall, jag hoppas verkligen att vädret förbättras. Förra sommaren blev en utdragen höst. I år vill jag ha värme! Igår var första dagen man kunde ana att den ska komma till Stockholm i år. Jag är i full färd med att olja in balkongtrallen, som givetvis är hembyggd med lösvirke eftersom det både blev bäst och billigast. Här vill jag sitta i sommar, med en intressant bok och en god kopp kaffe.

Minns Wibble

Framförhållning är ingen svensk nationalsport (även om det förmodligen är ännu värre på många håll i världen). Igår skrev Svenska Dagbladet att mer än var tredje svensk säger sig vara beroende av skatteåterbäringen för att få ihop ekonomin. Här hade jag publicerat en länk om inte de snåla jävlarna hade spärrat artikeln för icke-prenumeranter.

Naturligtvis är det inte så. Trots att många säger sig inte kunna spara en enda krona mer än de redan gör skulle ingen med normala inkomster svälta ihjäl med en tusenlapp mindre i månaden. Men det fick mig att tänka på det här med buffert. Anne Wibble, som var finansminister -91-94, tyckte att alla svenskar borde ha en årslön på banken.

Gud så hatad hon blev för det! Ingenting tycks provocera så mycket som när man påstår att det går att påverka sin egen ekonomi. Själv skulle jag bli mer provocerad om någon påstod motsatsen.

Har det blivit bättre sedan Wibbles uttalande? Nej, det har såklart blivit ännu värre. Skuldkvoten (hushållens skulder i andel av disponibel inkomst) har ökat stadigt under det dryga tjugotalet år som har gått, från 94 procent 1996 till 176 procent 2015 och en debattartikel i DI gissar att denna siffra kommer fortsätta att stiga. För svenskar med bolån är siffran 300-500 procent, beroende på var i Sverige de bor. Vad tror ni händer när boräntan går upp från 1-2 procent till 6-7 procent? Det lär vi få se.

På något vis kan jag förstå att bomarknaden i storstäderna gör att många måste skuldsätta sig för att ha någonstans att bo, men det är inte samma sak som att man inte kan ha ett sparande. En Sifoundersökning 2011 visade att 29 procent av svenskarna inte ens har tiotusen kronor sparade. Då riskerar varje oförutsedd utgift att bli en kris, som ett akut tandläkarbesök eller nya däck till bilen. För att inte tala om hur chanslös man skulle vara med dubbla hyror vid en flytt, eller en månad utan inkomst om man byter jobb.

När jag administrerade löner (på den tiden jag själv hade lön) ringde en kollega från semestern. Han hade inte fått sin semesterlön och nu var han tvungen att få den i en extra utbetalning typ inom en kvart. Han fick sina pengar, men i mitt stilla sinne tänkte jag att med den bristen på marginaler kanske man ska fira semester hemma, förslagsvis med övertidsarbete.

Men okej, det var hans pengar som han redan borde ha fått. En kompis berättade nyligen att en av hans anställda ville ha förskott på lönen eftersom hon fått en räkning på fordonsskatten. Vi pratar alltså om en kostnad på en tusenlapp eller två som man dessutom borde kunna räkna ut skulle komma. Vad är det för fel på folk?!

Kan vi inte enas om att varje svensk borde ha åtminstone en normal månadslön i buffert? Den behöver inte finnas disponibel på ett bankkonto, men den ska finnas sparad/investerad. Fast själv kommer jag fortsätta tycka att Wibble slog huvudet på spiken, vuxna människor med ambition att ha ”en ordnad ekonomi” bör åtminstone sträva efter en sparad årslön. Eller fler.

Köp inte förlorare

Aktier i förlustbolag tenderar att rasa. Ingen raketforskning i det uttalandet, men man ska leva som man lär också.

Mina första aktier köpte jag i mitten av 80-talet, men det var först strax innan millennieskiftet jag började handla på allvar. Kort resumé för er som inte var med då eller har kort minne:

En samling IT-bolag med unga, hungriga ledare steg som raketer. Visserligen hade de aldrig redovisat vinst, men att det fanns pengar att göra på internet var det ingen som betvivlade. Och trots att de inte hade några vinster kunde de köpa upp konkurrenter och andra till synes tillväxtfria ”tillväxtbolag” genom att betala med egna aktier och optioner som värderades allt högre ju fler konkurrenter de köpte och ju längre tiden gick.

Jag gjorde som alla andra – köpte, sålde och köpte tillbaka igen. En del aktier blev kursdubblare på bara någon vecka. Men så gick det som det gick, marknaden började undra om det fanns substans bakom löftena. I många fall gjorde det inte det. En akties värde är en uppskattning av framtida vinster och om ingen tror på en framtida vinst blir aktien värdelös.

Och jag hängde med aktierna ner i väntan på vändningen som aldrig kom. Bolag som Framfab, Icon Medialab och Adcore gick från hundralappar till att plötsligt redovisas i ören. Jag förlorade massor av pengar, men vann en kunskap: i slutändan är det vinsten som räknas. Hur hajpat och haussat ett bolag än är – börjar de inte till slut tjäna pengar rasar de ner i källaren.

Idag handlar jag nästan uteslutande aktier i företag som går med vinst. På det viset missar jag många bra affärer, men jag missar ännu fler förluster. Idealet är såklart att hitta morgondagens storbolag medan de fortfarande är nya och ”billiga”, men hur ska man veta vilka de är? Vore jag road av lottsedlar skulle jag handla triss, helt courtagefritt.

Med facit i hand borde man ha ägt Fingerprint hela 2015 eftersom aktien rusade trots att bolaget gick med brakförlust. Jag är inte bitter (okej, lite då) över att ha missat resan från 30-kronorsnivån upp till dagens kurs runt femhundringen. Å andra sidan har jag sluppit vara med i krascher som Nordic Mines, Eniro, Mavshack... Under en livstid kan listan över aktier som tokrasar när luften går ur göras hur lång som helst. Vägen till framgång går inte i första hand ut på att pricka de stora vinnarna utan att undvika de stora förlorarna. I alla fall min väg.

Guide till sopförsäljning

Jag skrev ju en text om secondhand-försäljning, men tänkte gå in lite mer i detalj på det optimala tillvägagångssättet och svara på frågorna vad, var och hur. Det här ämnet kan jag efter att ha sålt möbler, skor, leksaker, skivor, filmer, böcker, klockor, mynt, prydnader, vaser, köksgeråd, porslin, vitvaror, handfat, väskor, bilar, bildelar, cyklar, telefoner, tavlor, musikutrustning... Det var förresten lite svar på frågan:

Vad

Det är lätt att bli hemmablind för sina egna tillgångar. Särskilt när det handlar om sånt man inte längre sätter värde på. Kolla runt på nätet och se vad andra säljer, och hur mycket de tar betalt. En del är såklart rena fantasier, men på auktionssajterna kan man se kundernas bindande bud. Det är betydligt mer inspirerande att gräva fram gammal lump från vinden när man vet att en likadan sålts för hur mycket som helst.

Var

Det gäller att sälja rätt sak på rätt plats. På Blocket säljer man till ett förutbestämt pris (och är beredd på prutande). Annonskostnaden ligger fast, från 20 kr upp till 125 beroende på kategori, oavsett om varan säljs eller inte. De flesta kunderna vill hämta och betala kontant, men genom att erbjuda fler leveransalternativ ökar chansen att sälja.

På Tradera lägger man upp auktioner och betalar normalt tio procent av köpeskillingen i avgift. Lämpar sig bäst för sånt som går att skicka, även om man kan erbjuda avhämtning. Om varan förblir osåld slipper man betala avgift. Därför kan man sätta ut sånt man inte vet om det är värt något och eftersom det är auktion är man åtminstone i teorin garanterad ett marknadsmässigt pris. Och optimera chansen till budkrig genom att sätta en sluttid när så många som möjligt har tid att sitta och bjuda, förslagsvis söndag eftermiddag (och undvik storhelger, krock med större idrottsevenemang osv). Jag glömmer aldrig när min gamla kantstötta dalahäst drog iväg till 1400 spänn, varav sista tusenlappen sista fem minuterna.

Böcker och skivor kan man sälja på Bokbörsen där såväl antikvariat som privata bokmalar trängs. Även här slipper man undan avgiften så länge man inte säljer. För de dyraste ”soporna” finns Bukowskis, Stockholms Auktionsverk och Lauritz. Lite högre kostnader, men det kan det vara värt. Sedan finns det specialsajter för både ditt och datt. Varenda hobby har ett eget forum med en köp&sälj-avdelning.

Men hoppa över rena secondhandförsäljningssajter som är gratis. Man brukar ju säga att gratis är gott, men att detta är gratis beror på att tallriken är tom. Tid är också pengar.

Hur

Att många är tveksamma till att handla av privatpersoner beror på osäkerhet. Man vill veta vilken garanti man har, vad frakten kostar och framförallt vad man köper. Så läs på så att du har svaren och var tydlig (tänk på att folk är idioter). Annonsen bör besvara de frågor du själv hade ställt. Ta bra bilder där varans skick framgår. Skriv allt du vet, både om historik och eventuella skavanker. Lämna telefonnummer på Blocket och mailadress på Tradera, och svara snabbt på eventuella frågor. På Tradera kommer du betygsättas. Ett högre betyg ökar antalet framtida budgivare och därmed priserna, så se till att förtjäna ett högt betyg genom att hålla vad du lovar.

Det finns en fördel till med att vara ärlig. Nej, inte att man kommer till himlen! Men sura kunder kostar. De tar tid och så mycket pengar vinner man knappast på att luras att det skulle vara värt gnäll och trassel. Snabba affärer ger snabba pengar och ett tomt förråd, och då är det faktiskt både lönsamt och kul att städa. När upplevde du den känslan senast?

Snålaste hotellgästerna

Aftonbladet presenterar tillsammans med Hotels.com en lista över hur mycket olika nationers turister betalar för hotell vid Sverigebesök. Artikelrubriken inleds med ”Avslöjat” på det där härligt självgoda Aftonbladetviset. Sedan skriver man om de ”snålaste” (just så, med citattecken för att skoja till det) turisterna som att det skulle vara något dåligt att betala så lite som möjligt för rummet!

Det är ju vad Hotels.com går ut på, att försöka hitta det billigaste hotellrummet. Visst, jag vet att man kan filtrera fram femstjärniga hotell och sedan sortera dem efter högst pris, men ingen använder ju sidan så. Själva undersökningen då, vad kom de fram till? Detta:

Jaha, polackerna är mest ekonomiska. Men så är de väl sällan turister utan hantverkare som ska bo här en längre tid. Undrar om inte det även gäller balter och ryssar. Grekerna på fjärdeplatsen – hur hade de ens råd att åka hit? Eller ork... Kanske är de asylsökande från Syrien som drog en rövare vid gränsen.

Apropå rövare är jag skeptisk till tyskarnas femteplats. Jag trodde tysk lag föreskrev att tyska medborgare på utlandsvisit måste bo i en älgbeprydd husbil och släpa med sig all mat och drivmedel från hemlandet.

I slöseritoppen hittar vi nästan idel långväga resenärer från skrytländer. Och så Norge då som antagligen tycker att de lika gärna kan satsa rejält när lyxsviten kostar som norska vandrarhem. Då är jag mer förvånad över schweizarna som jag trodde var balanserat fôlk.

För övrigt tycker jag att allt är ganska dyrt. Jag är själv van vid absolut lägsta hotellstandard eftersom det är där det har landat både när jag betalat själv och när artistbokare fixade hotellrum på den tiden jag kuskade runt Sverige och skämtade. Ni vet, sådana där rum med brun korkmatta, fönster mot en tegelvägg, utan egen toa och med en 14-tums-tv fastskruvad i golvet – som att någon skulle ha försökt sno den annars...

Stockholms (och när kvällstidningar skriver "Sverige" brukar det vara huvudstaden som avses) billigaste hotellrum kostar enligt Hotels.com 153 kr, i Gamla stan. Men okej, då är det sovsal med åtta bäddar. Där drar till och med jag gränsen. Men för 600 kr får man ett eget rum i Älvsjö. Ser lite ut som en fängelsecell, men jag har den egenheten att jag brukar blunda när jag sover. Några 1413 kr, som singaporianerna hade jag inte betalat under några omständigheter.

Men om vi ska titta på riktiga lågprisalternativ kostar en campingstuga 400-500 kr per dygn. Är man några stycken kan det bli billigare än sovsalen i Gamla stan. Särskilt om ni inte reser i mitten av juli. En airbnb-lägenhet i Stockholm går att hitta för 200-300 kr.

Jag får nog ändå säga att stugan är mitt favoritalternativ. Särskilt om alternativet är ett Scandic Hotel som inte renoverats sedan Torbjörn Fälldin var statsminister.

An offer you can't refuse?

Titt som tätt (tätare och tätare?) ramlar det in erbjudanden i aktiedepån med rubriker som ”ägarspridning genom nyemission”, ”Svenska Humhum AB emitterar preferensaktier” och ”teckning utan företräde”. Annars kan det stå IPO, som betyder ”Initial Public Offering”. På ren svenska är det alltså erbjudanden till nya eller gamla aktieägare att på det ena eller andra sättet köpa in sig i ett företag. Ibland i samband med börsnotering, ibland är det ett redan noterat företag som behöver pengar.

Ska man slå till då? Först får man ställa sig frågan om man tror på företaget och affärsidén. Men även om man gör det vill man ju inte handla för dyrt. Nyemissioner på gamla aktier brukar betyda att bolaget behöver pengar, vilket antingen kan bero på att det är slut på kontot eller att de ska göra ett större företagsköp. Ska de handla upp en konkurrent finns det förhoppningsvis något konkret att räkna på. Har de gjort slut på kassan utan att få fart på försäljningen tänds en varningslampa med olika watt-tal för olika företag. Är det tre månader sedan förra gången och då sa vd:n att de skulle klara sig i flera år, tänds en hel ljusramp av varningslampor.

Oftast är erbjudandet utrustat med en rabatt gentemot befintliga aktier, men rabatterat är inte nödvändigtvis detsamma som billigt, så räkna på det och försök klura ut vad som kommer att hända med aktiekursen i samband med emissionen. Googla runt och kolla vad de gamla ägarna säger, är de förhoppningsfulla eller känner de sig svikna och lurade? Fråga varför, om det inte framgår.

När det gäller börsintroduktioner är det i praktiken omöjligt att veta vad som är ett rimligt pris. Ska Humhum AB handlas till P/E 10 eller 30? För att krångla till det ytterligare får man ofta inte veta exakt prislapp utan erbjuds att teckna aktier till priset 14-18 kr/styck. Tänk dig det på ett redan noterat bolag: ”Idag kommer Autoliv-aktien kostar någonstans mellan 850 och 1100 kr, vill du köpa?”

Även antalet är en chansning. Bara för att du tecknar 5000 aktier för 14-18 kr/st (=70000-90000 kr) är det inte säkert att du får dem. För femton år sedan brukade man lotta ut aktier i det här läget, så att man antingen fick i närheten av det antal man begärt eller inga alls. Nuförtiden brukar det istället smetas ut så att ingen blir nöjd. Om intresset är stort får du kanske 200 aktier för runt 3000 spänn, men du var ändå tvungen att ha 90000 kr på kontot utifall att. Fördelen med övertecknade erbjudanden är att de brukar få aktien att ta fart uppåt. Alltså: antingen är det en bra affär, men då blir den så liten att du inte får någon större glädje av den, eller också är det en sjunkbomb och då får du hur många du vill.

Jag känner både de som konsekvent hoppar över sådana här erbjudanden och hellre går in i ett bolag en stund senare, när man sett åt vilket håll det är på väg, och de som tecknar allt de kommer åt eftersom det mesta går uppåt åtminstone första timmarna. Även om man inte får mer än en bråkdel av antalet man önskat får man glädjas åt den procentuella ökningen. En relativt riskfri tusenlapp på tjugo minuter är faktiskt inte kattskit.

Jag hade fjorton sådana här erbjudanden på min depå i helgen och bestämde mig för att tacka ja till tre. Normalt brukar jag nog ligga lite högre, men jag kände mig grinigare än vanligt. Resurs Holding, Litium och Gabather tänkte jag äga. Åtminstone en kvart, sen får vi se.