Pengafobi

En del människor tycks verkligen ogilla pengar. Och självklart finns det en diagnos. Har inte allt en diagnos idag? Chrematofobi betyder rädsla för pengar. Jag vet inte hur många som lider av detta, men tittar man på Sverige idag skulle jag gissa på ett par miljoner åtminstone. Här är några exempel på vanliga symptom:

Köpa dyrt

Bor man på en liten ort där man vill värna om sin lokala järnaffär eller radiohandlare fattar jag att man kan handla där trots att exakt samma saker går att köpa billigare någon annanstans, för att man tycker att det är värt kostnaden. Annars inte. Hur kommer det sig att folk köper en vara som finns billigare i exakt samma utförande, av samma tillverkare, på gångavstånd? Ta t ex en titt på utbudet i bensinmacken. Jag förstår att någon rycker till sig en chokladbit när de ändå handlar bensin, men välsorterade mackar säljer så mycket som ingen borde spontanköpa, allt från utemöbler och balkonglådor till vetemjöl och glass i storpack. Detta till ett pris som är 10-100 procent högre än andra detaljisters. För att det finns en marknad.

Onödiga köp

Att köpa dyrt är dumt, att köpa onödigt är ännu dummare. Jag vet inte hur många gånger jag har hört människor försöka motivera varför de köpt något de egentligen inte ville ha, men köpte bara för att förstahandsvalet var tillfälligt slut, eller i väntan på en ny modell eller på att de ska ha råd med det de egentligen ville ha. Hur tusan nu det ska gå till när de futtiga pengar de lyckas spara ihop bränns iväg på skit de inte ens vill äga.

Helt meningslösa köp

Fika på stan en kvart innan man är hemma, hemlevererad pizza för att det var omöjligt att förutse att magen skulle börja kurra trots att kylen är tom, träningskläder och utrustning för en träning man inte har börjat med, men är övertygad om att man ska få inspiration till bara man köper den där tröjan eller den där cykeln som är aningen mer lättrampad än den cykel man redan har i förrådet... Vi är alla mer eller mindre dåliga på att scanna av personer i vår omgivning, men vuxna människor som inte har en aning om ens hur de själva funkar måste ha ett allvarligt fel.

Semester på kredit

Oj, det blev sommar i år igen, vem kunde ana? Tydligen alldeles för få eftersom det shoppas semesterresor både med dyra blancolån och genom olika delbetalningslösningar direkt hos researrangören. Har man inte pengar att handla sin resa för stannar man hemma. Frågor på det?

Det här var bara ett axplock av dåliga beslut som tycks skräddarsydda för att slippa skrapa ihop en förmögenhet eller ens en liten buffert. Jag har full förståelse för att inte alla – som jag – sparar pengar nästan tvångsmässigt, men ibland känns ansträngningarna för att slippa ekonomisk frihet nästan medvetna. Antingen det, eller också är verkligen en betydande del av mänskligheten idioter, vilket skrämmer mig ännu mer eftersom jag är stupidofob.

Investerar du med könet?

Nyligen gick en kvinna ut med ett djupt bekymrat Facebookinlägg. Nej, hon hade inte nekats cancervård, hon hade inte blivit våldtagen eller blivit bestulen på alla sina pengar. Det som hänt var att hon fått en tidning från Ålandsbanken, gissningsvis deras kundtidning med det korta och intetsägande namnet Å. Men istället för att läsa artiklar hade hon jämfört andelen män och kvinnor avbildade i tidningen och kommit fram till att det var fler män än kvinnor, nästan bara män faktiskt.

Så fick det ju inte vara, så hon mejlade banken för att protestera. I bankens svar stod bl a det inte självklart innebär en nackdel att verksamheten främst bedrivs av män. Detta bad Ålandsbankens vd senare om ursäkt för, så jag antar att han tycker att det självklart är en nackdel med 51 procent eller fler män i banktidning. Eller också bad han om ursäkt för att någon blev kränkt, men ska man be om ursäkt varje gång någon blir kränkt av det man gör blir väl inget annat gjort nuförtiden.

I artiklar om ”problemet” med den hemska banktidningen får vi veta att Ålandsbanken har ett ”stort PR-problem”. Först ut var Aftonbladet, vars artikel blev startskottet för den här vattenglasstormen. Resumés Johanna Lindskog Lindell hakade på och fastslog att banken ”drabbats av en viral kris”. Eftersom jag är en jobbig jävel som inte bara köper ”sanningar” ville jag veta hur det stod till med den saken. För mitt höga nöjes skull plöjde jag igenom samtliga Twitterkommentarer på Aftonbladet-artikeln och kunde konstatera att över 90 procent av kommentarerna inte höll med om att det skulle vara ett problem att Ålandsbanken inte könskvoterat bilderna i sin kundtidning.

Så jag passade på att fråga Lindskog Lindell (bestäm dig för ett efternamn människa!) om hennes slutsatser hade någon slags faktaförankring, om hon läst Twitterkommentarerna eller noterat att omslaget på det senaste numret av Ålandsbankens kundtidning på nätet pryddes av två företagande kvinnor och inte en endaste man. Självklart fick jag inga svar, så det hade hon inte. Istället upprepade hon sina teser likt en papegoja, troligen i hopp om att de skulle bli mer sanna för det. Det blir de inte.

Jag tror knappast att det behöver klargöras för tänkande läsare, men jag har ingenting emot vare sig kvinnliga ekonomer eller företagsledare. Ej heller att de avbildas i tidningsform. Jag lyssnar gärna på kvinnliga ekonomijournalister som Carolina Neurath, som utnämnts till Sveriges bästa ekonomijournalist, och EFN:s Charlotte Stjerngren. Detta eftersom de är smarta och ställer de frågor jag själv vill ha svar på. Även om jag medger att jag en gång kommenterat Charlotte Stjerngrens utseende, fast det var rätt oskyldigt:

Jag läser flera finanstidningar, men har aldrig räknat könet vare sig på redaktionerna eller på de som avbildats i tidningen. Men jag gör ett stickprov nu. På nattygsbordet ligger Handelsbankens kundtidning Placeringar och senaste numret av Veckans affärer. Den förra har tio medarbetare, fyra kvinnor och sex män, men såväl ansvarig utgivare som redaktör är kvinnor, så det får väl ses som ganska dött lopp. VA har också en kvinnlig ansvarig utgivare, sju redaktionsmedlemmar varav fem män och ytterligare sju medarbetare varav fem kvinnor. Dött lopp där med.

Jag tror generellt att det är bra med könsblandade arbetsplatser, även i media, men det viktigaste med professionella människor måste väl ändå vara att de är just professionella? Oavsett om jag läser finanstips, behöver en sjukgymnast eller någon som lagar min bil är det kompetens jag efterfrågar. Om kompetensen tillhandahålls av en man, kvinna, dvärg eller skåning är mig fullständigt likgiltigt! Vi ska ju inte knulla, för böveln!

Ännu mer ”hemma hos”

Att renovera hemma behöver inte bli så dyrt om man är lite fiffig och beredd att hugga i.

Jag kom på att jag nästan aldrig använde mitt vardagsrum, så där är 20 i stort sett helt onödiga kvadratmeter. Så här såg det ut i bostadsannonsen innan jag flyttade in, tapetserade om och satte in mina egna möbler, men det kändes fortfarande lite som ett rum på ålderdomshemmet.

Dessutom behövde jag mer förvaringsyta. När jag flyttade in tog jag bort två garderober och en vägg. Det gjorde att hallen gick från liten och mörk till stor och ljus, men de där garderoberna saknade jag.

Så nu var tanken att sätta in en walk-in-closet i vardagsrummet och samtidigt göra rummet mer inbjudande. Jag hade en asiatisk plan i huvudet, men att få ner den på papper och sedan ett fullskaligt rum tog sin tid.

Jag ville ha det klassiskt rutiga, som åtminstone jag associerar till Asien, som genomgående tema. Detta genom att dela in väggarna i sektioner med grova stolpar med bröstpanel och gipsputs emellan. Allt från grunden, inte främst för att det blev billigast utan för att min vision inte gick att skapa på annat sätt.  

Stolparna är 3x3 tum och ohyvlade. Eftersom jag har en urgröpning i taket längs väggarna fick jag raspa dem till exakt mått eftersom jag ville skapa illusionen av att de fortsätter upp genom taket.

Bröstpanel byggde jag med mdf-skivor och en dekorlist som jag limmade fast med superlim. Sedan målade jag rutorna med lasyr på ett sådant sätt att det ser ut som att grunden är riktiga brädor och inte spånplattor. Resultatet blev förvånansvärt bra, om jag får säga det själv.

Bröstpanellist blev en utmaning. Det är överhuvudtaget svårt att få tag i eftersom nästan ingen bygger egen bröstpanel längre utan köper den som färdig (och svindyr) metervara. Dessutom ville jag ha en ganska rustik variant för att få det att passa in i stilen. Lösningen blev en ohyvlad fjällpanel avsedd för utomhusbruk. Så här ser den ut i profil:

Och så här blev det på min vägg:

Rutorna ovanför panelen är belagda med gipsputs, som visade sig vara ett väldigt trevligt material att jobba med. Billigt dessutom. Man köper det som pulver i tjugofemkilossäck, sedan blandar man det själv ungefär som murbruk. Lite åt gången eftersom man inte har obegränsat med tid att bearbeta det innan det stelnar. Bruket kastas upp på väggen med spackelspade och sedan krattar man till det i valfritt mönster med valfritt verktyg. Själv gjorde jag ett oregelbundet mönster med hjälp av en kraftig kvast, nästan åt stålborstehållet. När det stelnat kan man måla på ytan, men den ljusgrå, lite råa originalfärgen passade mig perfekt. Färdig vägg:

Från rummets innersta hörn tog jag två sådana här väggsektioner åt vardera hållet i anspråk till garderoben. Eftersom den skulle sakna fönster valde jag att bygga rutor (ständigt dessa rutor) av vanlig planhyvlad tvåtumsregel, samma lasyr som på stolpar och bröstpanel, och klädde sedan garderoben med tyg på insidan. Att använda hela reglar omlott åt två håll hade såklart blivit enklare än att sätta ihop väggar av en massa småbitar i en helt platt lösning, men livet ska inte alltid vara så enkelt.

Garderobens yttre hörna är en ohyvlad tretumsregel likadan som de som pryder väggarna runt hela vardagsrummet. Den är fastskruvad med en plåtvinkel i taket, men golvet är helt oskruvat. Min tanke har hela tiden varit att om jag, eller nästa ägare, vill ta bort garderoben ska det gå snabbt och inte lämna några spår. Allt som kommer krävas är att spackla igen ett skruvhål i taket. Eftersom hela garderobsväggarna består av reglar är konstruktionen mycket hållfast trots bristen på förankring.

Även inuti garderoben råder flexibilitet. Hyllplanen längst in sitter med konsoler så att de nedre hyllorna lätt går att byta ut mot ännu en stång för galgar, eller tvärtom. Trådbackarna till vänster och hyllan till höger är fristående och går alltså enkelt att flytta eller lyfta bort helt.

Avslutningsvis, så här ser rummet ut under användning.

Den sista bilden är i stort sett tagen ur samma vinkel som pensionärsrumsbilden högst upp. Oavsett vad man tycker om det är det onekligen en viss skillnad. Och var kostade kalaset?

Reglar och lister: 2600 kr

Mdf och plywood: 1573 kr

Färg och puts: 1004 kr

Tyg, gardinstänger, trådbackar mm: 704 kr

Övrigt (lim, spackel, plugg och annat jox): 711 kr

Totalt 6592 kr

Jag vet inte vad det ”ska” kosta att totalrenovera ett rum och bygga en walk-in-closet, men under 6600 kr borde ligga i det nedre spannet.

Guld & silver

Som tidigare nämnts tror jag på en kraftig börsnedgång inom en snar framtid och av den anledningen sitter jag med obehagligt mycket kontanter. Jag handlar med olja, som jag tror har bottnat, så det känns som låg risk och har gett bra avkastning i år. Och så har jag blankat lite aktier, men jag är inte så säker på min sak att jag vågar gå all-in på säljsidan.

Nu när räntan är negativ är ju vitsen inte så stor med att ha pengarna på ett sparkonto. Så vad gör man då, vad sägs om guld och silver? Min tanke är att handel med ädelmetaller ska sänka risken i portföljen. Vid de sex tillfällen börsen backat mer än 30 procent de senaste hundra åren har guld stigit fem gånger. Den enda gången guld hängde med ner var 1969-1970, då börsen föll 37 procent och guldet 17 procent.

Hur går man då tillväga, köpa ringar på Guldfynd? När jag tittar runt hittar jag faktiskt väldigt många som tycks barnsligt förtjusta i tanken på att köpa fysiska ädelmetaller i form av guldtackor eller silvermynt. Tydligen går det att köpa från exempelvis Baltikum. Jag fattar inte. Ville jag handla med metaller hade jag blivit skrothandlare.

Förutom att det kan vara bökigt att förvara guld och silver (det blir nog obekvämt att ha det i madrassen) är det dyrt och besvärligt att frakta. Och nej, ”fraktfritt” existerar inte, det är alltid kunden som betalar på ena eller andra sättet. Dessutom verkar det vara en ordentlig spread mellan köp- och säljkurs för fysiska ädelmetaller, redan där förlorar man flera procent.

Man kan köpa aktier i gruvbolag, men precis som i fallet med olja innebär det fler osäkerhetsfaktorer än om man handlar med råvaran. Värdet på en fyndighet kan ju sjunka/stiga drastiskt beroende på vad bolagen hittar, eller inte hittar. För den hågade finns t ex Auriant Mining, som dock gått upp en bra bit över 100 procent bara i år och har kvartalsrapport på måndag. Nej, den spolar jag...

Jag vill hellre spekulera i råvaran än i bolagen, och då finns det minifutures, long- och short-, bull- och bear-certifikat med och utan hävstång, råvaruobligationer... Enklast är nog ETF:er, alltså börshandlade fonder. Det finns både långa och korta ETF:er, och observera att det både finns ETF:er som handlar i själva råvarorna, guld och silver, och andra som handlar med råvaruaktier.

SPDR Gold Shares och iShares Silver är mina favoriter. Bägge investerar i råvaran, inte i bolagen, båda har liten spread och relativt låg förvaltningsavgift. Tyvärr handlas bägge i US-dollar. Det behöver ju inte vara ett problem i sig, men jag hade hellre gjort investeringar som inte riskerar att drabbas av valutafluktuering. Inte bara för att det är ett helvete att uttala.

Compact living

Eftersom jag en gång satt på en fest och diskuterade gipsplattor (ja, det var inte en sån där dansa-på-bord-tillställning) med tillträdande bostadsminister Peter Eriksson känner jag mig nödgad att göra ett inlägg i bostadsdebatten.

Svensken lägger i snitt 20-25 procent av den disponibla inkomsten på boendet. För stockholmare är siffran 30 procent. Högst andel blir det om man bor i hyresrätt, som ju är den sämsta lösningen ekonomiskt eftersom man då inte bara ska betala självkostnadspriset utan också bidra med en vinst till hyresvärden, som många gånger är ett kommunalt bolag där överblivna politiker ska ha sin utkomst. Ännu värre i andrahandsboende då man dessutom ska betala en slant till den ordinarie hyresgästen. En låginkomsttagare som hyr i andra hand plöjer i snitt ner över 40 procent av inkomsten på boendet. Samma gäller för ensamstående kvinnliga pensionärer.

För nästan alla är bostaden den högsta fasta utgiften. Det är också en av de fastaste. Busskortet går att säga upp, bilen och till och med hunden kan säljas, men någonstans måste vi bo. Dock väljer vi själva vilken storlek och standard vi behöver. Äldre läsare kanske minns Folke Pudas:

Jag hyrde ett tag ett hus på 24 kvm. Det var ett vardagsrum/sovrum, ett minimalistiskt kök med ett matbord för 2-3 personer och duschrum/toa. Inget ställe att hålla stora fester i, men en fullt fungerande bostad för en ensamstående utan stora förrådsbehov eller ett 2,5 meter brett favoritskrivbord som prompt måste med.

I samma veva åkte jag på semester med två kompisar och en 20 år gammal husvagn. Den var ordentligt sliten, men jag slogs ändå av hur fantastiskt smart inredningen på en husvagn är. Inget lämnas åt slumpen, smarta förvaringsytor och möbler med dubbla eller tredubbla funktioner. Enligt tidningen Husbilen väljer allt fler att bo permanent i husvagn och husbil. Jag fattar dragningskraften.

Men man behöver inte gå till ytterligheter. Ett mindre udda steg är att flytta till mindre lägenhet eller hus. I snitt bor svensken på 42 kvm. Gissningsvis mindre för medlemmar i stora familjer och mer för ensamstående. Priset för varje kvadratmeter är tiotusentals kronor och sedan tillkommer besparingen på driftkostnaden, så här finns pengar att spara för den som vill. Jag bor själv på 58 kvm. I det ingår ett arbetsrum eftersom jag jobbar hemifrån, men det är ändå klart mer än jag behöver.

Compact living är en trend sedan länge. Det finns gott om butiker som specialiserat sig på utrymmesbesparande inredning som bäddsoffor, våningssängar och multifunktionsmöbler. Vill man bygga eller kombinera själv finns dessutom massvis av inspirerande bloggar. Att bo minimalistiskt har blivit fint.

Sedan finns det alltid de som drar saker till sin spets. Här är en kille som verkligen maximerat sina 24 kvm:

Varför man nu ska ha 24 kvm när det räcker med hälften:

Eller vad tusan, vi går ner på 8 kvm när vi ändå är igång:

Jag kan lätt se mig själv i en mindre bostad i framtiden, även om åtta kvadratmeter känns lite väl slimmat för min smak.

Guds finger...

Fingerprint Cards är utan tvekan det senaste årets mest intressanta börsbolag. Deras affärsidé är att producera sensorer för fingeravtrycksigenkänning, för att bl a sättas i smartphones. Fingeravtrycksidentifiering är överhuvudtaget intressant, och att få in den i ny teknik tillgänglig för kreti och pleti är stort. Att öppna dörrar genom att identifiera sig med fingeravtryck låter som något hämtat ur Bondfilmer.

Men jag gillar inte Bond, och fattar inte vad det var för fel med pinkoder? Inget nytt under solen, det är ju som jag varit inne på tidigare, att jag i princip står utanför målgruppen för samtliga bolag på Stockholmsbörsen. Åtminstone är det inget av dem som skulle överleva om jag var deras typiske kund.

Aktien roar mig ändå. I januari 2015 stod den i 30 kr, nu är den värd 570. Sedan toppen i december 2015 på 675 kr har den varit nere i 344 kr. Come on, katten, det svänger ju!

Sedan aktien kom in i OMXS30 har den dock blivit stabilare hela tiden, så frågan är om den kommer att vara samma fantastiska tradingaktie framöver. Carnegie har som högst gett Fingerprint riktkursen 680 kr. I januari sänkte man till 500 och i mars 450. I den här takten påminner det snart om Fermenta. Om de får rätt alltså.

Det som fascinerar mest med Fingerprint är ändå dess ägare. Jag kommer inte på något svenskt bolag som haft lika hängivna anhängare, för att inte kalla dem fans. Ordet sekt nämns ofta kring Fingerprint – Fingerprintsekten. Fast som i alla sekter är det ingen som tillhör den som själv kallar sig sektmedlem. Ordet har liksom en dålig klang. Man får bilden av en faktaresistent galning som vägrar att överge sin gud/ledare vad som än händer.

En annan likhet med religiösa sekter är att medlemmarna sällan visar upp några större prov på humor och självdistans. När Placeras chefredaktör Tomas Linnala försökte skämta med gruppen genom att publicera denna bild en fredag när bolaget lämnat en dålig kvartalsrapport tog det hus i helvete.

Avanzas sparekonom Claes Hemberg och Svenska Dagbladets Peter Benson har också fått några slevar ovett när de ifrågasatt FPC:s förträfflighet när aktien rusat och vinsten uteblivit. Att värdera aktier på siffror och fakta istället för på förhoppningar låter sig inte göras när det handlar om framtida världserövrare. Och på ett sätt får man väl ge ”sektmedlemmarna” rätt. P/E 27 är förvisso högt, men nu tjänar bolaget ordentligt med pengar.

Fast det är inte bara aktien som kränger hårt, det stormar kring bolagsledningen också. Det ser inte så himla bra ut med stora börsbolag som får sina medarbetare dömda till fängelse för insiderbrott, även om förre vd:n Johan Carlström skulle klara sig undan. Carlström är för övrigt smidig som ett kassaskåp i alla offentliga sammanhang. Det har säkert bidragit till stormen, men kanske också till hypen.

Jag försöker att glädjas med dem som hängt med aktien på resan till himlen. Kanske kliver jag på en vacker dag, även om jag tvivlar på att jag kommer att tjäna några större pengar. Och sektmedlem blir jag aldrig.

Syltkok

Dagens spartips till den som gillar pengar och ogillar onödiga färgämnen och konserveringsmedel är att koka sin egen sylt.

Om jag ska odla min foliehattsimage tror jag faktiskt på allvar att en av anledningarna till att jag bara haft fyra sjukdagar sedan jag började jobba 1990 är att jag undviker hel- och halvfabrikat och med dem mycket kemisk smörja ingen människa mår bra av. Färgämnen kanske får maten att se bättre ut, en del andra skumma E-preparat kan få den att smaka mer, men oftast bara för att tillverkaren valt bort riktiga råvaror. För den som vill veta mer om detta rekommenderas Mats-Eric Nilssons böcker Den hemlige kocken och Äkta vara.

Tillbaka till sylten. Innan jag testade själv trodde jag att det skulle vara jättebökigt att koka egen sylt. Det är det inte. I min sylt ingår bär, strösocker och vid behov en skvätt vatten. Det går i stort sett att koka sylt av allt som växer. I mitt exempel:

Blåbär

För att de är goda, nyttiga, finns i överflöd där jag bor och är lättplockade. Fulla med antioxidanter och vitaminer (A och C).

Rabarber

Tillför syra, vilket gör att sylten går att använda istället för lingonsylt (även om den också funkar som smörgåsmarmelad, på pannkakor osv).

Svarta vinbär

Är mycket rika på C-vitamin, men också K-vitamin, fibrer och folsyra. Innehåller dessutom pektin, ett naturligt förtjockningsmedel som även finns att köpa i pulverform, men med vinbär (allra helst lite omogna) i sylten behöver man absolut inte tillsätta det.

Strösocker

Ja, vanligt strösocker. Det går också att köpa syltsocker för typ dubbelt så mycket pengar. Då får man pektin på köpet, men det behövs alltså inte när man har vinbär. Syltsocker innehåller också kaliumsorbat som har en konserverande effekt. Jag har frys. Min sylt håller 2-3 veckor i kylen, så det är bara att använda burkar man hinner tömma i tid.

Idag blev det ungefär lika delar blåbär, rabarber och vinbär. Det gör man som man vill, men med för mycket vinbär kan konsistensen bli i tjockaste laget, vilket i och för sig går att åtgärda med vatten.

Rabarbern mixar jag lite lätt för att det inte ska bli för trådigt, men det är egentligen överkurs. Sedan är det bara att koka ihop med övriga bär på svag värme. Utan vatten i det här skedet, för det kommer antagligen inte behövas.

När bären kokat ihop sig tillsätter jag socker. Att mäta är helt överflödigt. Häll i, blanda, smaka av. Upprepa tills det inte är för surt. Men socker är billigt, antagligen är det därför köpesylt innehåller väldigt mycket. Jag är inte sockerhatare på något sätt, men det är ju helt klart den minst nyttiga ingrediensen, så testa att ta lite mindre. Nu när jag kokar min egen sylt upplever jag att köpesylt nästan bara smakar socker. Min smakar bär istället. Förutsatt att man rör ut den där vita klicken på bilden.

Är konsistensen bra, låt  låt svalna, häll upp på burkar. Är det för löst, koka tills det är bra. Om det är för tjockt, tillsätt vatten. Men den tjocknar alltid lite när den svalnar, så försök att räkna in det.

Själva kokningen tar ungefär en timme och sköter sig själv rätt mycket. Under tiden kan du t ex skriva en text om hur man kokar sylt. Om du inte har ett liv att leva alltså.