Läs kvittot!

Att gå igenom kvittot när du handlar är ett tips som kanske är särskilt lönsamt nu på sommaren när butikskassorna fylls av vikarier och man inser att kassa medarbetare inte nödvändigtvis är en särskrivning.

Jag veckohandlar min mat. Kvittot innehåller vanligtvis 10-15 poster och jag kontrollerar varje gång att det stämmer förutom att jag läser priserna på hyllkanten och gör ett överslag på slutsumman. Därför vet jag att rekommendationen att granska kvittot är ekonomiskt fördelaktigt. I runda slängar skulle jag gissa att ett av fyra kvitton innehåller minst ett fel, mycket sällan i kundens favör.

Jag går inte tillbaka till kassan för att klaga på att jag fått betala 75 öre för mycket, men ibland handlar det om flera tior för att inte säga hundralappar. Och då brukar min veckohandling ändå mycket sällan överstiga 300 kr, så för en familj med tre barn, två tjocka föräldrar och en hund kan det göra stor skillnad.

Följande kan gå fel (och samtliga exempel har drabbat mig):

• Kassörskan slår in fel kod för grönsaker och andra streckkodsfria varor.
• Kassörskan identifierar fel grönsak och tolkar rödbetor som rödlök, kålrot som majrova osv.
• Kassörskan missar den röda ”1/2”-lappen som berättar att varans pris ska halveras.
• Priset på hyllkanten diffar med priset i datasystemet, fel siffror eller fel enhet (som vikt istället för antal).
• Ett extrapris i butiken och/eller på butikens hemsida är inte inlagt i datasystemet.
• Extrapriset är felaktigt inlagt, med fel parametrar (t ex max 3 kg istället för 3 st).
• En vara har slagits in felaktigt antal gånger (köpt 4 st, fått betala för 5).
• En post på kvittot är helt felaktig (”Jag har inte köpt någon hibiskus!”).

Tillhör du den majoritet som halar upp Visakortet, slår in koden och betalar utan att reflektera över beloppet – testa att börja kontrollera kvittot. Handlar du mer än tio varor tio gånger kan jag nästan garantera att det blir fel åtminstone en gång. Och gör det innan du lämnar butiken. Har du varit ute på parkeringen blir det svårt att bevisa din oskuld. Apropå kvitton och oskuld kan du bli debiterad för praktiskt taget vad som helst.

”Om du kunde sluta jobba...”

Jag såg en Facebookdiskussion (alltså nästan som en riktig diskussion) om möjligheterna att sluta jobba och istället leva på aktieutdelningar. I dylika samtal är det då alltid någon som invänder ungefär: ”Hur ska ni då få tiden att gå, det låter väldigt tråkigt.”

Själv tycker jag det låter väldigt tråkigt att vara så djupt rotad i sin yrkesroll att man ser ett liv utan den som meningslöst. Särskilt om man är anställd och alltså per definition jobbar åt någon annan. Jag ser absolut inget fel med att vara anställd, det jag menar är att en anställningen inte bör vara hela ens liv. Människor som även i privata sammanhang presenterar sig med titel har jag alltid tyckt lite synd om. Jag är inte arbetsskygg, men jag vill göra mer, ha ut mer än så av livet.

Och jag gör det. Jag har väldigt svårt att ”göra ingenting”. Att ligga på stranden tråkar ut mig på några minuter. Att sitta framför tv:n utan att ha något i händerna går inte heller. Jag har inte ens en tv att göra ingenting framför. Gränsen för ingenting-tillvaro går ungefär vid att dricka en kopp kaffe på balkongen, sen blir jag rastlös.

Men bara för att jag väljer att aktivera mig behöver det inte innebära jobb och försörjning. Jag är en tvångsmässig listmänniska. Jag skriver upp allt jag ska göra, från att fakturera en kund till att ringa ett privatsamtal. Alltså har jag hela tiden minst en aktuell lista med saker att sätta tänderna i. Ytterst sällan funderar jag över vad på listan som är att betrakta som yrkesliv respektive privatliv. Naturligtvis prioriterar jag betalt arbete för en uppdragsgivare högre än att dammsuga eller spika upp en tavelkrok, men allt på listan ska göras.

Alla med vardagsrutiner drömmer väl någon gång om att få slippa dem? Under min senaste fasta anställning väcktes jag i drygt fyra år fem dagar i veckan av ett pipande alarm kl 05.30. Totalt måste det ha blivit över 1000 morgnar och inte en enda av dem kände jag mig utsövd. Det var ett helt okej jobb, men halv sex på morgonen är inte min storhetstid.

Och dessutom varenda dag. Jag tycker att det är skönt rent mentalt att ibland boka upp hela sin dag på det där sättet: jobba hela förmiddagen, lunch, mer jobb, middag, ännu mera jobb. Men bara ibland, och då delvis för att det påminner mig om hur lyckligt lottad jag är som inte behöver lämna lägenheten klockan sju på morgonen i ur och skur.

Så som svar på Facebookinvändningen jag inledde med tycker jag att det låter tråkigare än det mesta att varje dag följa samma jobbrutin. Inte bara låter förresten, jag provade i tio år. Been there, done that, got the t-shirt – känns väldigt 90-tal.

Eget matbröd

Hembakt bröd är billigare, godare och nyttigare än köpebröd. Det är inte svårt, men tidskrävande om man räknar in den tid brödet står på jäsning. Att jäsa bröd är ett slappt "jobb", men processen gör att man inte kan dra igång baket när det börjar kurra i magen. Framförhållning alltså.

En annan svårighet är att hembakt blir så himla gott att det är lätt att äta för mycket. Detta motarbetas med självdisciplin och om någon vet var jag får tag i det till ett bra pris är jag idel öra.

Här är ett enkelt recept med bara sånt man har hemma. Möjligen med undantag för jäst, vilket är anledningen till att jag oftast anpassar satsen efter jästpaketens storlek. Har man betalt 1,70 kr för ett paket jäst vill man ju inte riskera att hälften blir kvar i kylen tills det måste slängas :-).

8 dl vatten

2 tsk salt

2 msk strösocker

50 gram jäst

50 gram margarin

3 dl havregryn

10 dl rågsikt

7 dl vetemjöl

Blanda fingervarmt vatten (är det för varmt dödas jästen) med salt, socker och jäst. Klicka i margarinet och häll i gryn och mjöl. Blanda.

Låt jäsa under duk i 30 minuter.

Knåda och häll i lagom stora smorda formar. Jäs under duk i ytterligare 30 minuter. Sätt ugnen på 200 grader.

Stjälp ner brödet på en plåt. Värm i 30 minuter.

Resultatet blir 1,7 kilo bröd och räknat på Willys ordinarie priser kostar brödet 9,62 kr (motsvarande pris på mat.se är 13,44 kr, alltså 40 procent mer!). Lägg till två spänn för ugnsvärmen, så har vi inte tagit i för lite. Förutsatt att jag betalat ordinarie pris för vetemjöl (vilket är rätt ovanligt) är totalkostnaden 11,62 kr, så alltså 6,84 kr/kilo. Det bröd jag brukar köpa färdigt kostar 20,75 kr/kilo, nästan exakt tre gånger dyrare, men då är det också ett av de billigaste bröd som finns. Ett butiksbakat lantbröd kostar säkert det dubbla, så då är vi nere i en sjättedel. Nåväl, billigt hur som helst.

Tänk på att bröd förskonat från konserveringsmedel inte håller så länge i rumstemperatur (och ännu kortare tid i kylen, tvärtemot vad många tror). Skär upp och frys in det bröd som inte går åt inom ett par dygn.

Lauritz – neeeej!!!

Jag gillar återvinning och andrahandsförsäljning, så jag borde älska börsintroduktionen av Lauritz.com. Det gör jag inte, och nu när introduktionen tillkännagetts, stoppats, skjutits upp och gjorts om känner jag mig ännu säkrare på mitt val trots att priset gått ner från ursprungliga 19-21 till 15 kr per aktie. Inte blir jag mindre sugen av allt hemlighetsmakeri kring dessa turer. Någon informationsansvarig borde få sparken till sång och musik.

Men tillbaka till företaget. Lauritz är ju ett gammalt bolag med lång historik. Det är för- och nackdelar med det, men i det här fallet tycker jag att nackdelarna överväger. Fördelen är att det går att räkna på vinsten, att produkten är välkänd och inte kommer att försvinna i första taget. Den givna nackdelen är att ett väletablerat företag knappast kommer att ta marknadsandelar bara för att de börsnoteras. Man kan med andra ord ifrågasätta om företaget har någon potential.

Den fråga jag ställer mig när det gäller gamla privatägda företags vilja till ägarspridning är varför. Om företaget är en kassako med blå himmel och solsken ända bort till horisonten – varför dela med sig? Om ägarna däremot ledsnat på företaget eller har farhågor för framtiden, då är det perfekt att sälja sig på börsen. Dels får de direkt en slant i fickan, dels kan en börsintroduktion ge en hype man inte får genom att sälja hela företaget till en enda aktör.

Om vi tittar på Lauritz framtidsutsikter finns det definitivt moln på himlen. Det här är ett företag som främst arbetar i ett mellansegment på marknaden. Dyra exklusiva möbler, konstverk och antikviteter förmedlas av Bukowskis och liknande företag med lång tradition av att dutta med överklassen och skapa uppmärksamhet kring deras klenoder fast med lagom mycket diskretion. De tar bra betalt för det. På andra sidan har vi Tradera, som helt nätbaserat tar hand om secondhandmarknaden för prylar upp till ett par tusenlappar.

Däremellan finns Lauritz.com. Med en plottrig hemsida som skulle göra flipperspelsdesigners gröna av avund, och med ganska hög provision och krångelfaktor. Utbetalning till säljaren sker fem veckor efter avslutad auktion. Ja, du läste rätt, fem veckor – 35 dagar! Jag har faktiskt sålt genom dem någon gång, men det kommer inte upprepas.

Jag tror helt enkelt inte att positionen i mellansegmentet kommer att växa. Tvärtom kommer de attackeras från två flanker tills de försvinner helt! När man säljer på auktion är exponering första prioritet. Färre visningar och budgivare ger lägre pris och det märker man snabbt. Alltså kan det gå undan. Så tror jag, men förbehåller mig som vanligt rätten att när som helst dra tillbaka åsikterna och påstå motsatsen.

Gratis frukt på nätet

Mitt barndomshem hade ett tiotal äppelträd. Vi åt äpplen, äppelpaj och mos, och drack äppelmust till förbannelse. Jag kan inte fatta att jag fortfarande gillar äpplen, jag borde ha ätit min livs konsumtion redan i sjuårsåldern.

Hur mycket vi än plockade blev det alltid kvar. Grannar och vänner utan egna äpplen bjöds in för att plocka och vi skrämde aldrig bort äppelpallare, vi gick ner på tomten och gav dem plastpåsar. Förvåningen i deras ansikten var lön nog.

Vid sidan av äpplen hade vi dessutom körsbär, hallon, vinbär, päron, rabarber och en massa andra bär och frukter, så man kan tycka att vi borde ha sågat ner några träd. Men man vet ju aldrig hur nästa års skörd blir eller om ett par av de träd som skonas blir sjuka och dör. Därför badar en del människor i frukt medan andra betalar 14,90 kr/kilo för äpplen som flugits in från Sydamerika.

Calle Norlén berättade i P1:s Spanarna om en tredje kategori. Hans vänner hade äpplen på tomten, men valde trots det att köpa andra sorter medan deras egna fick ruttna bort i komposten. Ja, den sista idioten är inte född än... Men för oss som tillhör de första två grupperna, de som har eller vill ha, finns nu möjligheter som inte fanns när jag var liten. Internet för oss samman till en enda stor fruktsallad:

Palla frukt låter olagligt, men är en mötesplats för de som vill ha frukt och de som vill bli av med sin, Fruktförmedlingen är en sluten Facebookgrupp med samma idé som Palla frukt och Äkta vara har en egen fruktförmedling. För den som vill ha frukt utan att behöva visa tacksamhet eller utsätta sig för personliga möten finns Fruktkartan som redovisar allmänningar och parker där allmänheten kan hämta äpplen, päron, körsbär, nypon, hallon...

Fast det finns analoga lösningar också. Som löpare springer jag ofta förbi tomter där man ställt en korg med frukt vid tomtgränsen ihop med en uppmaning att hugga in. Förutom att det är underbart att knapra på ett äpple den nästkommande kilometern kan man ju återkomma med en påse vid ett senare tillfälle. Ofta ligger det hundra äpplen till på marken innanför staketet, så mitt samvete är rent hur mycket av korgen jag än tar. Paj på gratisäpplen smakar alltid lite bättre, det blir liksom saftigare.

Var är brudarna?

Den senaste veckan har det diskuterats på Twitter varför så få tjejer intresserar sig för börshandel. Det är givetvis ett problem för aktiemäklarna och föreningar som exempelvis Unga aktiesparare om halva den potentiella marknaden nästan inte bryr sig. Alltså arrangerar man börskvällar för kvinnor, ”aktiefika för tjejer” och speciella föredrag med fokus på kvinnlig investering. 

Jag skrev en gång en pokerkrönika om varför det är så få kvinnor vid pokerborden, och vad man borde göra åt det. Om något. Även där angrips problemet (om det är ett problem) genom att skapa särskilda evenemang riktade till tjejer.

Jag tror att det är fel väg att gå. I krönikan gjorde jag en jämförelse med skägg (parallellen haltar lite, det medges). Jag har periodvis mer skägg än de flesta. Jag får ibland frågor om hur länge jag har odlat, och varför. På krogen kan vilt främmande människor av bägge könen få för sig att de ska dra mig i skägget. Jag accepterar att skägg i bin Ladin-längd väcker reaktioner, men om folk skulle börja kladda mig i skägget en tisdagsförmiddag på bibblan skulle det börja kännas riktigt jobbigt.

På samma sätt gissade jag att kvinnliga pokerspelare någon gång skulle vilja bemötas som pokerspelare som råkar vara kvinnor, om ni fattar skillnaden. Om den tesen stämmer kanske kvinnliga investerare hellre skulle anamma börsgemenskapen om de fick vara en i gänget och inte ett kvinnligt alibi för att vi manliga investerare ska slippa känna oss konstiga. Därför tror jag fler börskvällar och föredrag som vänder sig till alla är rätt metod för att locka fram investeringslustan även hos kvinnor.

Därmed inte sagt att vi ska låtsas som att det inte finns olikheter, och jag skulle gladeligen ta del av forskning på hur män och kvinnor skiljer sig åt i sitt investeringsmönster. Jag tillhör nämligen den konservativa minoritet som fortfarande tror att det finns skillnader mellan könen. Jag tror bara inte på att hela tiden lyfta fram dem.

Att bli rik är ett val

Det är inte självklart att det är synd om fattiga människor, på samma sätt som det inte är givet att rika människor har roffat åt sig sin rikedom genom någon form av orättvisa. Med risk för att låta elitistisk tror jag att tjatet om allas lika värde har fått en del att tro att alla människor har och ska ha exakt samma förutsättningar i alla lägen. Livet funkar inte så.

Dels har vi riktiga orättvisor, att en del blir sjuka, misshandlade eller dödade helt utan egen förskyllan. Vidare har vi olika start i livet. Det är lättare att lyckas i ett tryggt hem med rika och välutbildade föräldrar än om man föds av en ensamstående narkoman. Loppet är inte kört för det, men att oddsen är olika är inte raketforskning.

Men sedan har vi den fria viljan. I min bekantskapskrets finns såväl rika och framgångsrika företagare, akademiker, industriarbetare, kulturarbetare och låginkomsttagare. Det är ingen slump! Jag känner ett styrelseproffs med sexsiffrig månadslön. Vi gick på gymnasiet samtidigt. Jag läste ekonomi, han ett tvåårigt program för skoltrötta och inte ens där fick han toppbetyg. Sedan tog han sig i kragen, pluggade utomlands, jobbade hårt i många år och såg till att lyckas. Jag vet inte exakt hur hårt han ansträngt sig för att hamna där han är, men tillräckligt för att veta att jag inte har rätt att peka finger.

Inte bara har man rätt att bli höginkomsttagare och rik, samhället bygger på att det finns människor som gör den resan. Om vi bortser från värderingen om huruvida de gör något vettigare än genomsnittet på sitt arbete betalar de mycket skatt som finansierar välfärden. Och om rättvisa innebar att alla ska ha lika mycket rikedom, makt och valfrihet oavsett vad vi gör för att uppnå det, vad skulle det då finnas för skäl att försöka åstadkomma något överhuvudtaget?

Jag är rik utan att någonsin ha haft så väldigt hög lön. Jag varken kan eller vill åka runt i limousine hela dagarna och skvätta champagne på pöbeln, men jag har det bra ställt. Det beror på bra förutsättningar hemifrån, men också på egna val. Jag har valt bort utgifter, lyxartiklar och dyra resor, men också lagt tid på att maximera mina inkomstmöjligheter. En del val har varit självklara, andra har kostat på. Jag vill varken slå mig för bröstet eller be om sympati. Jag konstaterar bara att min ekonomiska trygghet är resultatet av aktiva val och hårt arbete.

Ingenting säger att rika människors arbete är mer värt. Ibland är det så, men det finns mängder av låginkomsttagare som gör fantastiska arbetsinsatser och jag tänker inte värdera. Det är inte heller självklart att rika är lyckligare än fattiga. Många har gjort fullt medvetna val som inneburit sämre ekonomi och varit nöjda med den prioriteringen. Framförallt är det absolut ingenting som säger att rika skulle vara bättre människor än de med sämre ekonomi eller inkomster.

Det enda jag säger är att vi (som enskilda och som kollektiv) måste sluta fnysa föraktfullt när vi ser en dyr bil eller läser om en rik direktör. Särskilt om vi inte vet vad han eller hon har betalat i form av blod, svett och tårar. Sannolikt var det inte gratis.