Ekonomijournalistik och affärstidningar

Den här tiden på året märks tydligt i all tryckt media att det är sommar. Vikarier gör artiklarna, i den mån det ens skrivs artiklar. Det är väldigt mycket återanvändning av mer eller mindre tidlösa ”Här är de tio största... blablabla”-texter.

Tidningarna har fått mer konkurrens tack vare internet. Dels för att det är mycket lättare att komma åt internationella medier, dels för att specialintresserade privatpersoner många gånger skriver både mer initierat och stilmässigt bättre än professionella journalister.

Tyvärr är finanstidningarna inget undantag. Aldrig förr har så många varit så dåliga på att skriva om så mycket. Framförallt slås jag av att den skrivna ekonomijournalistiken utvecklats så lite. Det är som att journalisterna inte fattat att de kan komma åt företagens och den politiska maktens företrädare på Twitter och möta de inblandade i realtid oavsett om nyheterna gäller Sverige, Kina eller USA.

De skriver samma förenklade dynga de alltid gjort, och det enda den nya tekniken inneburit är att de infällt i artikeln nu ofta filmar något meningslöst samtidigt som de själva läser upp artikeltexten. Och så börsnoteringar! Indexsiffror och aktiekursförändringar rabblas överallt. Någon borde berätta för chefredaktörerna att alla som handlar med värdepapper kommer åt dessa siffror genom att logga in på sin egen aktiedepå. Vi behöver inte tidningar för att skriva artiklar med innebörden ”Idag så går det upp lite, men igår gick det ner nästan lika mycket”.

Men det finns skillnader. Vi börjar med affärstidningarnas hemsidor:

Dagens Industri

Tidigare något av svensk ekonomijournalistiks flaggskepp. Det är nog svårt för någon i tjugoårsåldern att fatta det eftersom den är så dålig idag. Förutom att alla som jobbar med webbdesign och teknik på DI borde få sparken på stående fot är även innehållet sömnigt. Den del man kommer åt (märkligt att de har så många betalartiklar när hela sidan är impregnerad med reklam) är snubblande lik skvallerjournalistik. Relevansen för svenska investerare är så låg att jag undrar hur mycket av intäktssidan som är betalning för produktplacering. T ex vill jag veta vad Blondin-Bella har för hållhake på tidningen, för hon kan knappt gå och snyta sig utan att det står i DI. Darriga mobilfilmer (ofta med vertical video-syndromet) hjälper inte heller upp nivån.

Affärsvärlden

Lite bättre sida än DI rent tekniskt, men motsatsen vore å andra sidan inte möjlig. Däremot har de så få nya artiklar varje dag att jag undrar hur många som jobbar på Affärsvärlden. Runt 30 artiklar per dag verkar det vara, men då är fler av dem korta notiser. Jag har sett enmansprojekt med högre flöde.

Privata Affärer

Har inte mycket till dagsnyheter, men i gengäld en del fördjupande artiklar. Marcus Hernhags börschat är annars den stora behållningen av den här sidan, men för att beta av den räcker det med att gå in en gång i veckan.

Veckans affärer

Ännu en sida som tror sig få läsare genom att bara redovisa tillräckligt många indexsiffror. Kanske funkar, men inte för mig. Jag har förresten papperstidningen Veckans Affärer också. Knappt värd priset, och då fick jag den ändå gratis. Den består mestadels av meningslös namedropping, som en Hänt Extra där kungligheterna och schlagersångarna bytts ut mot entreprenörer.

Dagstidningarna

Även traditionella nyhetstidningar har finansrapportering. Svenska Dagbladet och Aftonbladet har gemensamma ekonominyheter, eller rättare sagt åker väl Aftonbladet snålskjuts på Svenskans näringslivsdel som mest består av låsta artiklar och en och annan kortnotis. Det enda läsbara är Carolina Neuraths intervjuer.

Expressens variant är kanske bättre, att skita i finansavdelning helt och hållet och istället gå all-in på dokusåpa.

När det gäller börsrapportering får Dagens Nyheter stå som segrare av drakarna. På walk-over. Fast den är inte precis Financial Times.

Ekonomisajter, som EFN och Placera, utan bagage av såväl papperstidningar som av övriga nyheter, är oändligt mycket bättre, men att ekonomisajter är bättre på ekonomi än mer allmänna nyhetstidningar är kanske inte så konstigt.

Då är det märkligare att de gamla finanstidningarna inte alls utvecklats med sin tid. Internet har funnits i var mans hem i runt tjugo år. Ändå är det målfoto på om Dagens Industri och Affärsvärlden skulle bli sämre om de använde sina hemsidor till att bara lägga upp varsin pdf-version av papperstidningen. Släpp hörnflaggan och kom in i matchen!

I väntans tider

Nej, jag är inte med barn (även om det skulle förklara varför jag inte går ner i vikt). Detta handlar om helt andra blommor och bin. För en dryg månad sedan skrev jag ett odlingsinlägg. Sedan dess har jag vattnat och väntat.

Så plötsligt! En chiliknopp utvecklas till en blomma.

Det roligaste med detta är att min chiliodling är sprungen ur en chilifrukt jag handlade för en krona och petade ur fröna som jag tvättade, torkade och därefter förkultiverade i en tomatask.

Resultatet är än så länge fem plantor, som samtliga har utvecklat knoppar och växt till c:a en halvmeter. Om allt går väl kommer enkronasinvesteringen (för jorden var gratis) ge en rejäl skörd, och som jag förstått det borde plantorna vara fleråriga. Å andra sidan, om fröna från frukten går att plantera och är så här lättodlade är det ändå en evighetsmaskin.

Även squashen blommar, och här snackar vi decimeterbreda gula blommor.

Blommorna är faktiskt ätliga och kan exempelvis fyllas med något gott och friteras. Jag tycker att det verkar lite för bökigt och lägger energin på själva frukten istället, men det kanske kan vara något för den händige och hungrige.

Squashodlingen är inte lika spännande som chilin för det har jag provat tidigare. Dock är det alltid en svårslagen känsla att odla sin mat själv och se frukt, grönsaker och grödor växa till maximal storlek. Är man religiös kanske det känns som en direktlinje till Gud. Själv känner jag mer att jag är gud.

Dock verkar gräslöken inte repa sig efter min senaste omplantering. Herren ger och herren tar.

Var inte bankkund, var ägare

Att gnälla på bankerna är lika populärt som att klaga på vädret. De tar avgifter för alla tjänster, de erbjuder sämre och sämre service, de ger dåliga råd, de få bankkontor som fortfarande har kontanter kräver att man hör av sig i förväg om man vill ta ut pengar från sitt eget konto, de ger nästan ingen inlåningsränta men tar bra betalt för att låna ut pengar... Och vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre...?

Jag håller med om all kritik, möjligen med undantag för det där med kontanter. Jag kan tycka att det är fullt tillräckligt att det finns en bankomat utanför varje bank och en och annan insättningsautomat. Och visst måste de tjäna pengar på något sätt, men inte på alla sätt hela tiden. Om de lånar våra pengar gratis och tar betalt när de lånar ut dem behöver de kanske inte ta betalt för att vi använder deras internetbank och bankkort.

Men så är det. Nya nischbanker och nätmäklare har pressat priserna, men storbankerna har fortfarande så oändligt mycket bredare utbud att vi (jag själv inkluderad) kommer att fortsätta att anlita dem.

And if you can't beat them, own them.

Gardera, eller ”hedga”, din kundrelation med banken genom att också köpa aktier. Inte nödvändigtvis i den bank du är kund, men i någon bank. Samtliga svenska storbanker har hög direktavkastning (över 5 procent) och en långsiktigt fin aktiekurva. De tycks dessutom närmast osänkbara eftersom staten sitter lite grann i knät på dem. Krisar det skjuter samhället till de pengar som fattas. Krisar det inte går vinsten istället till ägare och ledning.

Nu finns också många börsnoterade alternativ till de fyra stora. Avanza och Nordnet såklart, och nischbanker som Nordax och Resurs Holding. Glöm inte heller utländska banker, som Danske och DNB.

Om det är läge att handla bankaktier exakt just nu ska jag låta vara osagt, liksom vilken bank som i så fall är att föredra. Jag gillar framförallt principen att om bankerna sabbar villkoren för mig vill jag ändå tjäna pengar på det genom att dela på vinsten för alla andra de sabbar för.

Billigast middag vinner

Om mänskligheten ska överleva måste vi äta mindre kött och mer vegetariskt, sägs det. Jag skiter i mänskligheten och är rätt säker på att den kommer att dö i vilket fall, ända ner på individnivå. Men vegetariskt äter jag ändå. Det protein man får i sig genom att äta ärtor och bönor är i klass med köttalternativen, fast till ett helt annat pris.

Ärtsoppa är förmodligen det billigaste man kan äta, förutsatt att man gör den från grunden. Det tar ett tag, men är väldigt enkelt.

Gula ärtor, 1 kg

Gul lök, 5 st

Buljongtärningar, 2 st

Timjan

Skölj ärtorna. Blötlägg dem över natten. Skölj igen. 

Koka på svag värme i c:a två timmar (tills de är lagom mjuka), skumma av och rör om då och då. Låt övriga ingredienser koka med sista halvtimmen.

Tips 1: Skiva en rödbeta eller morot tunt och släng i samtidigt med löken, så blir färgen lite roligare.

Tips 2: Ta inte för mycket vatten om soppan ska frysas in. Om inte frysutrymmet är obegränsat är det onödigt att frysa in vatten man istället kan hälla på när man tinar upp soppan.

Själv fick jag ihop 5,1 kilo soppa av receptet ovan. Totalkostnaden blev 17,15 kr, vilket gör 1,35 kr per portion. Vill man lyxa till det med senap och ett par skivor knäckebröd blir det... fortfarande svinbilligt. Detsamma för den som av någon anledning vill ha fläsk i ärtsoppan.

Nytta med mål?

När jag tittar runt bland ekonomibloggar och andra sidor för ekonomiintresserade ser jag mål överallt. Någon vill bli skuldfri, en annan kunna leva på aktieutdelningar och en tredje vill kunna köpa sin drömbil. Jag blir lite avundsjuk. Inte på deras mål utan för att de överhuvudtaget har sådana.

Utan en tydlig målsättning blir allt ett planlöst irrande, sägs det. Det låter vettigt, vet man inte vart man ska blir det svårt att ens komma framåt. Man kanske bara tror att det är framåt, fast egentligen är det bakåt eftersom man ska åt andra hållet? Men nej, riktningen är given, ingen sparar pengar för att bli fattigare.

Tränar jag inför ett maratonlopp har jag en tydlig och mätbar målbeskrivning, så när det gäller annat än ekonomi sätter jag upp mål. Kanske för mycket, jag är inte säker på att resultatet skulle bli sämre om jag inte flera månader i förväg bestämt en planerad sluttid. Och kanske hade loppet blivit trevligare. För ärligt talat, jag kommer inte vinna nästa mara heller.

Jag drar nog ytterst sällan igång ett projekt utan mål, men när det kommer till privatekonomi tror jag mig aldrig ha haft varken mål eller delmål. Jo, möjligen ”en miljon”. Det är mätbart och bra. ”Ekonomiskt oberoende” är för flummigt. Vem är egentligen det? En del kan köpa drömbilen utan att grubbla, men kan någon vakna upp en morgon och tänka att ”idag vill jag köpa en söderhavsö”?

Man kan invända att man aldrig kommer vilja köpa ett större landområde eller en egen flygplats, men i så fall skulle man teoretiskt kunna vara helt pank och ändå ekonomiskt oberoende. Nej, om enda alternativet är icke mätbara mål föredrar jag att inte ha några alls.

Och jag har aldrig känt behov av privatekonomiska mål. Jag bränner inte mer pengar för att jag inte bestämt exakt vad jag ska göra med dem istället. Det är nog ett mycket ovanligt sätt att tänka, men jag skulle känna mig som en missbrukare om jag inte tänkte så. Varför köpa skit bara för att jag kan? Lite självdisciplin måste man väl ändå ha.

Vad säger läsarna, har ni tydliga mål för ert sparande? Har ni i så fall alltid haft det? Och om inte, har upprättandet av mål förändrat eller intensifierat sparandet?

Här är en kille som direkt visste vad han ville göra när han fick chansen:

Att sitta fast på jobbet

Läste ett intressant inlägg med tillhörande diskussion om chefer och arbetsplatser hos Onkel Tom. Istället för att dränka hans kommentarsfält tänkte jag utveckla mina egna åsikter här.

Jag har haft många riktigt dåliga chefer, vilket förmodligen är en tungt vägande orsak till att jag idag jobbar för mig själv, utan anställda och framförallt utan chefer. Är inte merparten av världens chefer rätt dåliga?

Jag hörde en kul spaning om detta, vi kan kalla den inkompetensnivå-teorin. En bra arbetare blir skiftledare, en bra skiftledare blir avdelningschef, en bra avdelningschef blir platschef osv. Fast det går bara åt det hållet, man petas inte ner på samma sätt.

Alltså blir en bra arbetare skiftledare och är han bra på det blir han avdelningschef. Är han en usel avdelningschef blir han inte befordrad, men inte heller nedflyttad till den skiftledartjänst han var bra på. Man kan därför säga att han blir befordrad tills han når en nivå han inte fixar, alltså sin inkompetensnivå. Och super han inte ner sig blir han kvar där. Troligen rätt missnöjd, vilket gör honom ännu sämre.

Min första chef var kanske min allra sämsta. Enda anledningen att jag stod ut med honom var att jag jobbade natt och därför slapp se fanskapet mer än i undantagsfall. Att han som var en usel ledare och en mycket ond människa idag jobbar som högt uppsatt chef på Trygghetsrådet, som ska ta hand om människor som på olika sätt farit illa på arbetsmarknaden ser jag som det ultimata beviset för att det inte finns någon gud.

"Nu när jag slutar vill jag även ge dig en present..."

På mitt sista fasta jobb (ja, sista – inte senaste) hade jag en chef som inte var lika dålig, men det berodde inte på viljan. Han var nämligen en genuint elak person som trivdes allra bäst när hans undersåtar mådde dåligt. Vid det här laget hade jag så pass mycket skinn på näsan att det inte störde mig så mycket som det hade gjort tio år tidigare, men ingen skulle ju frivilligt välja en sadist som närmast överordnade. Till exempel gick han varje morgon runt på anläggningen med främsta mål att ”störa folk”. Lyckades han reta upp eller ännu hellre skrämma någon anställd kom han sedan in på kontoret och skrockade gott åt sina bedrifter. Han var helt enkelt ett enda stort kräkmedel.

Men jag har inte bara dåliga erfarenheter av löneslaveri. På 2000-talet har jag jobbat extra på ett par olika företag och då inte alls upplevt chefer som ett problem. Jag tror inte att detta är en slump och här är mina förklaringar.

Som vikarie har jag inte varit i beroendeställning, om jag inte hade trivts kunde jag bara sluta. Lönen har gjort mig lite mer oberoende i min ordinarie verksamhet, men jag har egentligen inte behövt den. Lika mycket som ett förvärvsarbete har jag sett jobbet som ett socialt experiment. När jag jobbade som komiker och åkte runt och underhöll företag på kvällarna umgicks jag nästan bara med andra småföretagare i nöjesbranschen. Komiker, författare, serietecknare... Att hoppa in som semestervikarie gav mig en chans att få reda på vad folk snackade om i fikarummen. När det stönades om dåligt chefskap kunde jag rycka på axlarna och tänka att det här gäller inte mig, jag bara jobbar här som ”gäst hos verkligheten”.

Temporära anställningar ger temporära problem. Både jag och mina chefer visste att det här var en tillfällig grej. Vi behövde inte reta oss på våra respektive egenheter eftersom det bara gällde några veckor åt gången. Jag vet inte vad folk retar sig på med mig, men vad det än är kompenserades det säkert av den entusiasm man kan uppbringa på ett tillfälligt jobb.

På mitt första fasta jobb (och kanske senare också) har jag ibland fått panik vid tanken ”Ska jag sitta här och göra detta tills jag blir 65?”. På ett tillfälligt påhugg vet man att så inte är fallet. Då är det lättare att stå ut med tråkiga arbetsuppgifter eller idiotiska rutiner. Dessutom vet cheferna också om att man är där frivilligt, så då kan de heller inte ösa vilken skit som helst över en. Och tvärtom, en anställd som anar att chefen kommer fortsätta att vara hans chef i åratal är såklart mån om att få jobbet på sitt sätt, och vice versa.

Slutsats: Ju rikare och mer oberoende av ett jobb jag varit, desto roligare blev jobbet. Japp, att världen skulle vara rättvis är en seglivad myt.

Ännu en slutsats, kanske en smula kontroversiell. Den politiska vänstern och dess fackförbund hävdar ofta att fasta tjänster är bäst för arbetstagare medan motsatsen (vikariat och diverse visstidsvarianter) är arbetsgivarnas ideal. Min erfarenhet av fasta respektive tillfälliga jobb är den rakt motsatta. Aldrig har jag haft sådan pondus på jobbet som när jag varit tempanställd, med högre lön (eftersom jag som frifräsare sluppit facket och kunnat förhandla själv) och framförallt mer frihet än fastanställda kollegor.

Nu är det rätt många år sedan jag var anställd vare sig fast eller löst, men om jag skulle välja att gå tillbaka till att jobba åt andra skulle jag helt klart undvika fasta tjänster. För mig är definitionen av fast anställning en tjänst där man sitter fast. Anställningstrygghet behöver inte vara av ondo, men ser man det som en av jobbets stora fördelar har man troligen inte hittat sin plats i livet.

Avslutningsvis. Jag testade under ett par år att vara avdelningschef och jag var inte heller en bra chef (fast inte elak).

Juni i sammandrag

Sommar! På pappret, vädermässigt har månaden bjudit på blandade skurar. Med sommaren följer oavsett väder att internettrafiken går ner, och som jag tidigare flaggat för drar jag mitt strå till stacken genom att inte längre slaviskt blogga varenda dag. Men åtminstone varannan har jag tänkt, jag har för många åsikter för att vara tyst flera dagar i rad. Om någon månad öser jag nog på för fullt igen, det är ju så kul med alla kommentarer och reaktioner.

Det stora på agendan i juni var förstås Brexit, eller ”majoritetens tyranni” som en liberal riksdagspolitiker kallade detta demokratiskt fattade beslut. Jag tycker att EU vuxit sig alldeles för stort och ser det därför som en bra grej att britterna nu sa ifrån, men jag är alldeles för dåligt påläst på brittisk inrikespolitik för att ha starka åsikter om ifall de valde rätt och hur de tänkte.

Det jag vänder mig emot är att brittiska – men ännu mer svenska – journalister så tydligt tog ställning i frågan, och fortsätter att göra det. Det är svårt att fatta hur 52 procent av britterna – 17,4 miljoner väljare – kunde rösta för att lämna unionen när många tidningar varken före eller efter valet kunde hitta en enda människa med den agendan.

Media borde se granskning av makten som sin främsta uppgift, men lägger betydligt mer krut på att hjälpa makten att instruera folket om vad det ska tycka i sakfrågor. Journalister ska ju vara på den lilla människans sida mot makten! När blev det tvärtom, och varför?

En som provat på både journalistik och politik är Brexit-generalen Boris Johnson, som var redaktör och kolumnist innan han slog sig in i politiken. Men jag vet inte, jag tycker jag känner igen honom från ett annat sammanhang.

Tillbaka till de ekonomiska aspekterna av Brexit. Stockholmsbörsen dansade inte jämfota av glädje i måndags, men nog hade jag trott på ett större ras. De tre plusdagarna som följde har ju nästan neutraliserat tappet.

Vid förra månadssammanställningen jämförde jag min depå med OMXS30 och 10MkrAUM påpekade helt riktigt att jag nog borde jämföra mig med ett utdelningsjusterat index istället. Fast jag handlar ju också med utländska papper och råvaror. Blir det då inte fel att jämföra med Stockholmsbörsen? Jag vet inte.

Tills vidare tänkte jag jämföra mig med SIX Portfolio Return Index (SIXPRX), men det blir inget diagram den här gången eftersom några av mina innehav (NCC:s avknoppade bostadsbolag Bonava och ett par nya noteringar) gör kurvan helt galen. Men i siffror blev juniresultatet för SIXPRX -3,57 %. Min egen siffra är +0,38 % och den är jag mycket nöjd med.

Mest pengar har jag tjänat på ädelmetallerna (och då främst silver). Även Opus-innehavet har haft tvåsiffrig tillväxt i juni (plus att jag glädjande nog fick inleda månaden med blankt papper på bilbesiktningen hos dem). AcadeMedia fick en lyckad start (+47,5 %). Samma sak med Swedencare (+41,4 %) medan Dignita gått i motsatt riktning (-39,6 %). Har inte gjort så många andra affärer värda att skriva om. Jo, jag gick ur säljpositionen i Volvo med en mycket liten vinst, tyvärr innan Brexit. Jag blev väl lite rädd när varenda analytiker utropat Volvo till den mest köpvärda industriaktien.

Så nu fyller jag gärna på med fler säljpapper, för jag känner mig fortfarande ganska säker på att börsen inte nått botten för den här gången. Vid sidan av europeisk osäkerhet väntar en turbulent valrörelse i USA. Släng in Kinastök och ett par terrorattacker och jag tror att vi kan få se en sällan skådad säljfest.

Och med denna domedagsprofetia vill jag önska alla läsare en trevlig sommar. Fortsätt läs och kommentera min blogg! Jag slänger in ett boktips för den som föredrar romaner i hängmattan. Själv har jag precis läst en klassikersvit, nämligen Vilhelm Mobergs utvandrarserie bestående av Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Jag är absolut ingen historienörd, men de här böckerna är ett stycke välskriven svensk historia alla borde läsa. Gör det! Men skippa hängmattan, det är ju världens obekvämaste uppfinning. Ska vara en sån här i så fall.