Köpprocess

Det kan gå larvigt lång tid mellan gångerna jag faktiskt köper något annat än mat, bensin och sånt, men när det händer försöker jag göra det ordentligt. Här följer ett exempel på hur tankarna kan gå.

Min pulsklocka gick sönder. Jag har bävat inför detta eftersom den var sex år gammal (nästan K-märkt), jag var väldigt nöjd med den och gemensamt för de nya klockorna på marknaden är att de är dyrare och (för mina behov) sämre.

Garmin 305

Detta är alltså en träningsklocka som håller reda på min puls, tider och tempo vid löpning. Väl hemma för man över infon till datorn och kan se på kartan var man varit. Eftersom jag saknar lokalsinne är det ofta nog så intressant. Förutom att den gör löpningen roligare kan den hjälpa mig att hålla avsedd fart och intensitet så att jag varken kör för hårt eller springer och såsar till. Det finns smartphone-appar som också kan göra detta, men inte lika bra. Dessutom vill jag inte springa runt med en sådan planka.

I värsta fall är det här en kostnad på 2500 kr och löpning är en billig hobby, så trots att jag är snål känns utgiften hanterbar. Men jag vill ändå göra det bästa möjliga av situationen och samla så mycket information jag bara kan innan köp.

Steg 1 blev att skumma av utbudet. Jag gillar Garmin och räknade med att mitt pulsband – som det inte är något fel på – skulle gå att återanvända om jag inte byter märke. Då var jag nere på ett tiotal alternativ.

Eftersom jag är ointresserad av teknik var det nu dags att ta in expertisen. Jag är medlem i ett löparcommunity där det finns många nördar vars omdöme jag litar på. Så jag började läsa på i forumtrådarna vilka klockor andra gillar, vilka modeller de valt efter 305:an och hur de upplevt bytet.

Den vanligaste uppgraderingen tycktes vara till Garmin 310XT, en modell som inte heller tillverkas längre, men som ändå går att få tag i. Den är lika stor (synen blir ju inte bättre med åren) och verkar ha ungefär samma menyer.

Garmin 220 är en annan billig modell med några år på nacken. Den har mindre skärm med färre alternativ (max tre fält istället för fyra), men precis som 310XT vibrationslarm, den enda funktion jag ibland saknat i min klocka.

Vivoactive är en ganska ny klocka med stor fyrkantig skärm, precis som jag är van vid. Det var det dyraste alternativet jag tittade på. Det fanns några till också, men det här var de tre huvudalternativen.

Förutom att titta på vad mina forumvänner sagt om dessa kollade jag recensioner på Youtube och jämförde dem på en populär jämförelsesajt.

Internet är förresten fullt med jämförande information oavsett vad man ska köpa. När jag letade efter en bra internetleverantör hamnade jag på ett Aspergerforum. Helt perfekt, personer diagnosticerade med Asperger har ofta stenkoll på uppladdningshastighet och annat som jag inte fattar ett skit av.

Vid det här laget började jag få rätt tydliga åsikter om klockor. T ex hade jag ratat 310:an eftersom den bara har trådlös överföring till datorn och precis som jag misstänkte var klockans egen forumtråd full av problem med detta.

Men en viktig faktor återstod – priset. Jag började med Pricerunner och Prisjakt. Sedan några sidor där jag handlat sånt här tidigare: Startfitness, Wiggle, Netonnet, Amazon... Avslutningsvis Google. Min tanke var att pundfallet efter brexit skulle ge de engelska sidorna en fördel. Det slutade ändå med att jag handlade på en svensk sajt, Sportamore, som hade en kraftig rea på min nya träningskompis Garmin Forerunner 220.

1495 kr

Jag hade kunnat köpa den efter att ha kollat runt i fem minuter istället för fem timmar, men om bristande research hade resulterat i ett sämre köp hade jag fått sura mycket över det, och den vunna tiden hade förmodligen spenderats svärande framför datorn. Efter några sprungna rundor verkar det vara ett bra köp, men om det ändrar sig vill jag vara säker på att det inte berodde på mitt slarv. Så tänker jag, men så är detta lite av min mentor på konsumtionsområdet:

"Det ska köpes och köpes och köpes, allt helvete..."

"Geggan" är för övrigt en duktig löpare (när han inte står i tv och käkar småfågel).

Vad vi än tycker om det är hösten på ingång. Tanken är att jag nu återgår till dagliga inlägg här igen. Om jag har något att säga. Eller ja, det brukar ju inte hindra mig.

Förnuft eller känsla

Min mormor röstade på Bengt Westerberg eftersom hon tyckte att han var så stilig. Att han var helidiot gick henne fullständigt förbi. I det läget är rationella beslut att föredra. Samtidigt har vi nog alla åsikter vi inte riktigt kan förklara eller motivera.

Jag hade en intressant diskussion hos Att välja lycka om olika bevekelsegrunder för att ge sig in i ett värdepapper – magkänsla eller fundamenta. Förhoppningsvis har man åtminstone lite fakta och siffror i väskan innan man kliver in som delägare i ett företag. Som Sven Hagströmer sa i sitt Sommarprogram: Handla ”med samma glasögon på sig som om man skulle köpa hela bolaget”.

Men så gäller det ju att våga kasta sig ut också, både i affärer och i övriga livet. Om man till varje pris vill undvika att göra misstag slutar det med att man inte gör någonting alls, och det enda man vet säkert är att man då kommer att missa tåg som hade varit bra att hoppa på.

Ingen affär är kassaskåpssäker och det gäller att ta reda på när oddsen är fördelaktiga, när möjligheterna överstiger riskerna. Det är där känslan kommer in för detta går inte att veta hur påläst man än är. Den är inte pålitlig, men behöver inte vara värdelös för det.

Trots att erfarenheten tränar upp känslan blir människan fegare med åren. Jag blir det definitivt, särskilt när det kommer till affärer. Det är ju märkligt, när man är ung ger man sig in i vad som helst trots att man inte vet ett skit, och när man blir äldre och smartare så vågar man inte ens försöka.

Visserligen är kombinationen försiktighet och research en viktig del av min investeringsstrategi, men man blir inte rik av att läsa på. Kontentan är nog att jag behöver våga klivet oftare. Som de säger i det filosofiska mästerverket Stockholmsnatt:

- Kan kosta.
- Kan vara värt det också, jag svär!

En pokerkrönika

För några år sedan var jag pokerkrönikör hos Svenska Spel. Krönikan är en märklig konstform. En del texter kräver mer research än forskarrapporter, andra hittar man på under en hissresa. Nedanstående historia fick jag till skänks under en fika. Det var i stort sett bara att skriva av från minnet, skicka iväg och – inte minst – fakturera.

Målfoto om den kan kategoriseras som ekonomi, men den handlar faktiskt om pengar på ett ganska handfast sätt. Och trots att den ursprungliga målgruppen var pokerspelare tror jag att den funkar även om man inte spelar poker. Hur som helst lovar jag att inte fortsätta att återanvända en massa gamla alster, men se det som ett semesterundantag.

En annorlunda pokerprofil

Idag lever vi mer än någonsin på nätet. Jag har en äldre släkting som upptäckt att han kan beställa cigarrer från en välsorterad tobaksaffär i Stockholm via nätet. För honom är internet en virtuell cigarrbutik – varken mer eller mindre. Själv sköter jag mycket av mitt jobb på nätet, kundkontakter, hela min ekonomi (bankerna har ju nästan inga kontor längre) och umgås med mina vänner där. Den utvecklingen lär fortsätta. Jag är ju trots allt så gammal att jag hann avsluta min skolgång innan internet ens fanns. För de som levt med internet sedan födseln blir det ännu naturligare – naturligtvis.

Alltså är det inte konstigt att vi också spelar poker på nätet, även om jag personligen tycker att livepokern har aspekter jag helst inte vill vara utan. Jag tjatar om det här med min ålder, men poker är i mångt och mycket ett ungdomsspel. Jag och mina kompisar på väg mot 40 känner oss lätt som ”Farsor på stan” i pokersammanhang. Den typiske pokerspelaren lär vara en man runt 25, troligen student.

Men allting är relativt. En av mina kompisar berättade för sin farfars bror att han spelar poker på nätet. Gubben (vi kan kalla honom Rutger för att skydda hans identitet, denna historia är nämligen helt sann) berättade att han spelade mycket poker när han var till sjöss. Det här var innan jag och min kompis ens var påtänkta. Innan våra föräldrar var påtänkta, Rutger är nämligen skitgammal. Texas Hold´em var han väl förtrogen med. Internet däremot, hade han aldrig brytt sig om, men nu tyckte han att det började låta intressant. Kunde man alltså spela poker på det däringa internet?

Min kompis är IT-tekniker och utrustade gubben med en dator. Han blev snabbt en hejare på ”datamaskinen”, men eftersom synen började lägga av redan på 80-talet gnällde han över upplösningen. Kompisen skaffade fram en 32-tumsskärm. Den kostade en slant, men det kunde man ta från den redan växande bankrullen. Pokern gick nämligen alldeles lysande.

Så nu satt han där med blicken ständigt fäst på den nya skärmen, mer eller mindre dygnet runt. Tid hade han gott om. Rutger är änkling och som för många i hans ålder blir telefonboken tunnare och tunnare för varje år som går. Hans barn och barnbarn var från början lite skeptiska till gubbens nygamla hobby, men gnället tystnade när han började dela med sig av vinsten. För vad skulle han med pengar till? Han är för gammal för att resa, har för dåliga tänder för att äta oxfilé och det är ju i senaste laget att skaffa en pensionsförsäkring när man redan varit pensionär i ett kvarts sekel. En snabb dator och en och annan konjakskupa var allt han begärde av livet.

När det ett par år senare blev dags att flytta in på hemmet hade Rutger en enda fråga om den nya bostaden – finns det bredband? Jo, det skulle ordna sig och snart vande sig de andra gamlingarna på hemmet vid Rutger som satt framför sin dator och regelbundet vrålade: ”Där fick ni, era jävla svin!”

Nu har det gått ytterligare ett par år och Rutger har slutat att spela poker. Efter hjärtinfarkt nummer tre sa läkaren ifrån att nu fick det vara färdigspelat. På ålderns höst (för att inte säga vinter) fick han i alla fall återuppleva sin ungdomspassion innan han ”antat ut sig” ur jordelivet. Som gammal ångbåtseldare är Rutger övertygad om att han efter döden ska bli eldningsförman i Helvetet. Oavsett om han åker upp eller ner hoppas jag att det finns poker där, och om femtio år ska vi ta en match!

Motvalls

"Så säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om.

Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärt om."

- Lars Winnerbäck

Att gå sin egen väg framhävs i tid och otid. Att inte följa massan utan tvärtom springa åt andra hållet när fårskocken får upp farten. Det är ett bra råd i många sammanhang. Som inom kulturen, där är originalet alltid mer intressant än kopian och ingen rattar in ”Sveriges femte bästa musikmix”.

På börsen kallas det att vara contrarian och anses vara något slags mirakulöst framgångsrecept, men här är jag inte lika övertygad. Japp, jag är så motvalls att jag ifrågasätter det smarta i att vara motvalls. Låt mig i vanlig ordning försöka röra till och komplicera.

Om nästan alla är överens om att en aktie är bra lär intresset och därmed kursen så småningom falla. Samtidigt är det ju massornas förhoppningar som håller kursen uppe. Faktiskt mer så än företagets vinster. Det spelar ingen roll hur bra ett företag är – om ingen tror på det kommer aktien aldrig lyfta. Idealet är såklart att köpa precis innan alla andra köper och sälja precis innan andra säljer, men skulle man kunna förutse det behövs inga andra kunskaper.

Med andra ord, om man ska springa iväg och köpa bolagen alla andra ratar kan man förvänta sig uppförsbacke. När ingen tror på en aktie är den sällan en oslipad diamant på väg att upptäckas, oftare anses den vara skräp för att den är skräp.

Däremot är det en bra idé att ständigt ifrågasätta sina egna och andras tankar. Det resulterar med stor sannolikhet i mer genomtänkta beslut. Om de sedan är helt unika eller inte känns mindre viktigt.

Klipp!

Jag har på kort tid läst två ekonomiblogginlägg om hårvård (Omedveten eller medveten konsumtion och Vill ha allt) och fick för mig att jag skulle berätta en lite märklig historia i ämnet.

Jag har som framgår av bilden till höger ett rätt begränsat hårsvall (om man räknar bort skägget). I min ungdom testade jag alla möjliga frisyrer. Jag har haft långt hår, med och utan hästsvans och diverse synthluggar i obskyra färger. Det är inget jag direkt sörjer. Det är skönt att aldrig behöva kamma sig, vara blöt i håret eller ha en dålig hårdag. Ekonomiskt är det också. En flaska schampo räcker typ fyra år och jag klipper mig själv med trimmer eller hyvel.

Det är just trimmern jag tänkte prata om. Denna inhandlades på Jula för 79 kr och jag har redan haft den ett antal år. Nästan gratis, men bara nästan. Tidigare var det nämligen ännu billigare. När jag var nere i bostadsrättsförenings elsoprum för att slänga glödlampor eller något annat hittade jag en hårtrimmer, med sladd och allt. Eftersom det fanns ett eluttag där provade jag för skojs skull att plugga in den. Jodå, den fungerande och gick dessutom tyst. Ni som använt trimmer vet att ljudvolymen på vissa är öronbedövande (eftersom man använder den just vid öronen). Ni andra får tänka er in i hur det skulle vara att stoppa huvudet i en gräsklippare. Nej, tänk – gör det inte!

Så jag tog hem den där trimmern och testade. Funkade hur bra som helst (och jag fattar inte vad det är för idioter som slänger elapparater i nyskick), så jag klippte mig med den i säkert ett år innan den tog slut på riktigt. Ner till samma soprum för slutförvaring. När jag böjer mig för att släppa ner den i trådbacken för ”elektriska apparater (ej TV)” ser jag – just det – ännu en hårtrimmer.

På något vis visste jag nästan att inte heller den var trasig, så jag tror inte ens att jag provade den innan jag tog hem den. Och visst, helt felfri. Den höll tyvärr bara ett halvår, men om man hämtat den gratis i sitt eget hus får man väl vara nöjd med det.

Nu är det alltså Jula som gäller, och när den skär ihop köper jag väl en ny för en hundring och klipper mig några år till. Förutom att jag aldrig behöver beställa tid eller anpassa mitt schema blir den totala klippkostnaden ett par kronor i månaden inklusive el.

Även om jag kunde odla en frisyr är jag inte säker på att jag skulle orka bry mig, och av alla åldersbesvär en man kan drabbas av måste avsaknaden av hår vara den klart futtigaste. Ledsnar jag får jag väl göra allvar av mitt gamla skämt att låta skägget utgöra grunden till en avancerad kamma-över-flinten-frisyr.

Advenica

Jag nämnde i min senaste månadssammanställning att jag tror stenhårt på mitt innehav i det svenska it-säkerhetsbolaget Advenica, och blev med rätta ifrågasatt av 10Mkr AUM. Så nu ska jag försöka förklara hur jag tänker.

Loggan producerad av Skelögd Marketing?

Bolaget grundades 1993, noterades på First North i september 2014 och jag har varit med sedan starten. Sedan har jag köpt fler, sålt av med vinst och köpt igen, men aldrig varit helt utan Advenicaaktier. Den introducerades på 15,20 kr, ramlade raskt ner under tian och det tog åtta månader innan den kom över introduktionskursen igen. Men det var värt att vänta på för då gjorde den det rejält. I samband med en order värd 56,5 miljoner (det totala börsvärdet är 193,25 MSEK) gick aktien från 10 till 28 kr på någon vecka.

Marknaden är främst myndigheter, som naturligtvis har ett enormt behov av it-säkerhet, men också en enorm budget. Bland kunderna märks svenska Trafikverket och österrikiska försvarsmakten, men it-säkerhet är känsliga grejer. De flesta av Advenicas kunder kräver diskretion, vilket i förlängningen gör att även Advenica själva håller tyst om sina framgångar. Bra för att erövra kundernas förtroende, mindre bra för aktiemarknadens förtroende med fåordiga telegram om ”sydeuropeisk myndighet” som köper en odefinierad tilläggsorder för ett okänt belopp.

Och kan det räcka med att sälja till myndigheter? Ja, Sverige har 450 statliga myndigheter, 290 kommuner och 21 landsting. Advenica säljer sina produkter till över 40 länder. Lägg ihop och multiplicera, så blir det rätt många potentiella kunder. Dock har man på sistone börjat titta på om man kan slå sig in även på privatmarknaden.

Advenica tillhandahåller cybersäkerhetslösningar, nätverkskryptering, avlyssningsskydd och annat jag inte ens ska försöka förklara för jag begriper det inte själv. Men det handlar alltså inte om en enstaka brandvägg utan en hel arsenal av mjuk- och hårdvara. De har patent i USA och på den nivå de befinner sig i näringskedjan finns bara fyra bolag. Förutom Advenica är det Thales, Secunet och Selex/Finmeccanica. Cyberbrott kostar 4000 miljarder per år och behovet av it-säkerhet lär inte minska.

Detta på plussidan. På minussidan finns egentligen bara en punkt, men den är nog så allvarlig – de tjänar, med något kvartal undantaget, inga pengar. Jag är (i likhet med mina vänner som begriper sig på it-säkerhet bättre än jag) övertygad om att detta kommer att ändra sig.

På få, om ens något, område är trovärdighet en större konkurrensfördel. Nya företag och personer har svårt att hävda sig ens om deras produkter skulle vara bättre än alla existerande lösningar. Advenica är äldre än alla ovannämnda konkurrenter och har sitt huvudkontor i hyfsat neutrala Sverige.

Placera har en neutral rekommendation, På Redeyes aktieblogg kallas aktien för ”en uppköpskandidat med globala ambitioner” och bolaget nämns i Gartners rapport ”Market Guide for Operational Technology Security”, men som aktieägare skulle jag uppskatta om fler analytiker och förståsigpåare tog sig an att värdera Advenica.

I brist på andras åsikter får de prata själva. Strax innan aktievärdet tredubblades förra året berättade Advenicas företrädare om bolaget på Avanzas börsfrukost där de också svarade på lite publikfrågor:

För 15 spänn per aktie är jag inte överdrivet orolig för detta innehav. Kursen lär kanske inte komma tillbaka över 30 kr i brådrasket, men att det ska hända så småningom tycker jag känns rimligt. När det händer blir jag rik. Eventuellt lite odräglig också.

Vegobiff

En del vegetarianer försöker ersätta kött med liknande vegetariska alternativ, men jag har aldrig förstått vitsen med vegetarisk sushi och sojakorvar med kycklingsmak. Jag blev vegetarian av fri vilja och har inget behov av att maten ska smaka eller se ut som kött.

Oklart vad "the real thing" avser.

Är dock lite avundsjuk på de många ickevegetariska snabbmatsalternativen, både på stan och hemma. Jag gillar att laga mat, men ibland vill jag kunna äta när jag blir hungrig och inte en halvtimme senare.

Vegobiffar är lösningen. Jag gör dem vanligtvis med kikärtor som huvudingrediens, men allt som går att förvandla till någon slags färs kan man också steka biffar av. Bönor, linser, morötter...

Dagens rätt blev biffar på svarta bönor. Jag köper alla ärtor och bönor torkade. Det är klart billigast och klarar man inte att blöta upp och koka dem bör man nog undvika matlagning. En bra grundregel är tolv timmar i vatten, skölj ett par gånger och koka 45-60 minuter, men är de inte klara kokar du vidare, det är inte svårare än så.

Medan jag kokar bönorna (1 kg) tinar jag spenat (200 gram), blandar med två burkar krossade tomater (800 gram), några matskedar matolja, en skvätt senap och kryddor (salt, peppar, basilika, mynta eller några du gillar bättre).

Ta fram en hushållsassistent. (Om du inte har det – köp en direkt! Fast slå av spisen först.) Mixa några rödbetor och några stjälkar selleri. Om du inte har selleri går det lika bra med... Nej, nu vände jag på det. Men faktum är att de här grönsakerna går att utelämna eller byta ut mot något annat. Själv kommer jag t ex ha chilipeppar i allt snart eftersom min odling verkar ge en ordentlig skörd.

När bönorna är färdigkokta häller du av vattnet, mixar dem och blandar ner med resten. Ös på lite vetemjöl (några deciliter) tills du har en precis lagom trög smet för att forma dem till biffar. Sätt på stekpannan och kör.

De ser inte jättesmaskiga ut i det här skedet, men ha förtröstan.

Klicka upp en rågad matsked bönfärs i stekpannan, platta ut den till en centimetertjock biff. Upprepa tills stekpannan är full (3-4 stycken?), stek några minuter på vardera sidan. Klart!

Har du som jag utgått från ett kilo svarta bönor har du nu ett femtiotal biffar. De klarar sig någon vecka i kylen, men går också utmärkt att frysa. Servera med stekt lök och pasta, potatis, ris, bulgur, matvete, mos, quinoa, vitkål, pommes, couscous... Ja, eller ketchup.