Kvotering och klåfingriga politiker

Sverige ska få en jämställdhetsmyndighet. Jag gillar jämställdhet, men förstår inte varför vi ska ha ännu en myndighet på temat. Ännu mindre förstår jag mig på kvotering. Kvinnor ska nu kvoteras in i bolagsstyrelser, föreslår regeringen med näringsminister Mikael Damberg (ja, han stavar faktiskt så) i spetsen. Jag har inte hört dem få medhåll från någon enda i näringslivet. Inte heller från kvinnor, som styrelseproffset Antonia Ax:son Johnson.

Och varför skulle de? Jag är inte kvinna, men misstänker att de, som jag, vill åtnjuta respekt för vad de gör, inte för vad de är. I samma stund en kvoteringslag går igenom kommer varenda kvinna i en börsnoterad bolagsstyrelse få misstankar på sig att hon egentligen inte är där för sin kompetens utan som näringspolitiskt kuttersmycke.

Företag är inte en ondsint konstruktion för att cementera förlegade värderingar. De flesta styrelseledamöter har varit engagerade i företaget från ett tidigt skede och brinner för dess verksamhet. Regeringen tycks tro att de istället ingår i en hemlig herrklubb av styrelserävar som väljer in sina kompisar i varandras styrelser för att hålla gruppen intakt. Det finns en handfull styrelseproffs, men kolla ett litet bolag på måfå och du kommer att hitta branschkunniga ledamöter med decenniers erfarenhet. Ska de kastas ut för att det blåser sådana politiska vindar just nu, bara för att de råkar tillhöra ”fel” kön?

Alla vet att en grupp, som en styrelse, gynnas av att deltagarna har olika erfarenheter och infallsvinklar. Alltså ordnar företagen själva detta. På bara två år, sedan 2014, har andelen kvinnor i bolagsstyrelser ökat från 27 procent till 32.

Då är jag mer orolig för könsfördelningen i politiken. I LO:s styrelse är femton ledamöter av arton män. Och när Stockholms Stad förra året bildade en grupp för att arbeta med jämställdhetsfrågor bestod den av nio personer, 100 procent kvinnor. På kritik om den sneda könsfördelningen svarade gruppens ledare Annika Hjelm (mp) att hon ”är övertygad om att jag har anställt de personer som kommer att vara bäst för det jobb vi ska göra”. Så där var det alltså helt okej att gå på kompetens, men privata företagsstyrelser ska inte få söka denna kompetens var de vill.

Politisk ”jämställdhet”

Och denna fråga gäller så mycket mer. Uttrycket ”fri marknad” kan inte bara vara tomma ord att ta till för att distansera sig mot alternativen (som vi gång på gång sett misslyckas runt om i världen). Ska politikerna bestämma könsfördelningen i privata företags styrelserum kommer de snart att ha åsikter om antalet styrelseledamöter med utomeuropeisk härkomst, sexuell läggning, ålder, och varför inte politisk hemvist för att gå hela vägen?

Politiker ska ge tusan i sånt de inte begriper, och ännu mer tusan i sånt de inte har med att göra!

Att spara eller spara till pension

”Varannan företagare saknar sparande” fastslår rubriken i en Swedbanksponsrad artikel. Fast läser man vidare ser man att det är pensionssparande som avses.

Och då stämmer det in på mig. Jag är företagare och har inget sparande speciellt avsett för min pension. Det främsta skälet är att jag inte fattar vitsen med att öronmärka pengar. Sånt är för människor som tvångsmässigt köper lördagsgodis så fort de kan. Swedbank tycks tro att alla funkar så: ”Du frestas inte att konsumera upp dem i förtid”. Karaktär någon...? Men jag ska inte peka finger åt andras upplägg. Vill någon separera sitt pensionssparande på en särskild depå, ISK, kapitalförsäkring eller annan försäkring, och trivs med det får man göra så.

Som företagare har man fortfarande en avdragsmöjlighet för sitt pensionssparande, och avdrag är inte ointressanta. Men när man väl tar ut pengarna som pension lär man alldeles säkert få skatta för dem, och vad skattesatsen är då vet vi ingenting om.

Och - för att vara tydlig - jag tror inte att pensionen kommer lösa sig själv, tvärtom! Jag har alltid ratat pensionsförsäkringar för att jag inte litar på att politikerna kan hålla tassarna borta. Och vad är pensionsåldern när jag vill använda de där pengarna – 85? Genom att spara fritt kan jag flytta pengarna dit där de beskattas minst och förräntar sig bäst, och använda dem när jag vill.

Pensionsfunderingar måste avslutas med denna helt lysande video, det är lag på det:

Och för lite perspektiv, om bara några år är alla inblandade (utom Stellan Sundahl) pensionärer.

Riskaversion

Jag hade kunnat skriva ”Motvilja att ta risker” i rubriken, eller ”Feghet”. Kärt barn har många namn.

Läste att ”vi” enligt studier blir mycket mer skrämda eller nedstämda av förluster än ”vi” blir glada av vinster. Jag försöker distansera mig med hjälp av citattecknen, men givetvis är jag lika drabbad som någon annan.

För det här är ingen bra grej, det resulterar bl a i att man låter bli att realisera förluster. Det där är ju ett annat vanligt tankefel, att förluster inte räknas förrän de realiserats. Faktum är att om en aktie tappar halva värdet tappar ägaren halva innehavet. Ett annat närbesläktat nybörjarmisstag (eller ja, det kan man göra hela livet) är att realisera vinster för snabbt, att inte våga behålla aktier som är på väg upp.

Risken är därför överhängande att man säljer aktier där man har vinst och behåller förlorarna. Det behöver inte vara fel, men om aktier som går ner är sämre företag än de som går upp (och det låter väl inte orimligt) blir det ett effektivt sätt att minimera vinsterna och maximera förlusterna. Lite som en bra strategi, fast tvärtom.

Hur bär man sig då åt för att gå från att vara riskavert till att bli riskneutral, att värdera risker och möjligheter på samma sätt? Finns det någon KBT-behandling? För många av oss skulle en sådan utbildning vara en lönsam investering.

Men eftersom jag inte tror att det finns veckoslutskurser i sturskhet får man försöka lösa det på annat sätt, nämligen genom att i förväg bestämma en plan för aktieköpet, formulera för sig själv varför man handlar och läsa på så gott det går. Ska man sedan frångå planen gäller det att motivera även detta, helst utan frasen ”fega ur”. För inget motgift mot feghet är så effektivt som att veta vad man håller på med. Det är ingen lösning, men förhoppningsvis ett steg på vägen dit.

Om böckers kostnad

Jag läser mycket, har alltid gjort det. Uppemot hundra böcker om året, skulle jag tro. Romaner, deckare, facklitteratur, biografier... Inte många ljudböcker och ännu färre e-böcker. Jag föredrar gamla analoga pappersböcker, men kan inte ens minnas förra gången jag gick in på en bokhandel och köpte en bok. För 10-15 år sedan var det tänkbart att köpa en pocketbok inför en tåg- eller flygresa när de inte kostade mer än en veckotidning, men när Pocketshop tar 89 spänn skulle jag hellre läsa Safety On Board 50 gånger på raken.

De flesta böckerna lånar jag på biblioteket. Mitt lokala bibliotek har en bra hemsida med hela sortimentet sökbart. Hör jag talas om en intressant bok kan jag snabbt kolla om de har den, om den är utlånad och när den i så fall kommer tillbaka.

Annars bytlånar jag böcker med kompisar, och så har vi i min bostadsrättsförening ett intressant spontanbibliotek i tvättstugan. Får man en bok över kan man ställa dit den, och det finns alltid böcker att ta med sig tillbaka.

Vid enstaka tillfällen dyker det upp böcker jag verkligen vill ha som inte går att hitta gratis. Då börjar jag leta på Bokbörsen (fruktansvärt ful hemsida, men bra sökfunktion), sedan Tradera. Först därefter försöker jag vänja mig vid tanken på att betala ordinarie pris på exempelvis Bokus eller Adlibris.

Är man lite mer öppen i sina önskemål, men ändå vill ha en bok att ställa i bokhyllan rekommenderar jag antikvariat, loppmarknader och Myrorna med priser på runt en tiondel av nypriset.

Men själv ser jag det nästan som en bonus att få lämna iväg boken så fort jag läst den. Hur ofta vill man läsa om en bok? För skönlitteratur är mitt svar aldrig.

Bra köp, dåliga affärer

Man brukar säga att man ska köpa aktier i bra bolag som man tror på långsiktigt. Allt annat vore ju vansinnigt. Det är nog alla ense om, även om vi med olika metoder kommer till olika slutsatser om vilka dessa bolag är.

Men jag har åtminstone ett läge när jag gör avsteg ifrån denna taktik – vid börsintroduktioner. Den första affären jag erinrar mig är när staten sålde ut 30 procent av Telia för sexton år sedan. Jag tyckte att den var dyr och jag såg inte hur bolaget skulle kunna vinna marknadsandelar när de strax innan haft monopol. Men jag tecknade aktier.

Det senaste exemplet är Clean Motion, som utvecklar elmopeder för främst den indiska marknaden. Deras Zbee är ett trehjuligt fordon som i min ungdom tveklöst hade gått under benämningen ”cp-moppe”. Smidig i stadstrafik, miljövänlig och praktisk, men den kostar 79000 kr! För det får man en ganska hyfsad begagnad bil. Målfoto om man inte till och med kan få en ny bil för samma pengar. Hur många indier har råd med det? Mitt svar: För få. Men jag tecknade aktier.

I fallet Telia gick det helt enligt planerna. Jag sålde med vinst och sedan rasade aktien. Clean Motion ligger fortfarande långt över introduktionskursen, men hade också lönat sig bäst att sälja av efter bara några dagars handel. Men betyder det att det var rätt att köpa dem? Ska man så totalt frångå sin strategi när man tror att det kan löna sig?

Jag är kluven. Ibland blir dessa kortsiktiga idiotaffärer kostsamma, men i det långa loppet har jag tjänat på dem. Så då är det väl bra då. Eller?

Fetma är inte en klassfråga

Fetma+klassfråga ger över tretusen Googleträffar. Varenda tidning fastslår att övervikt, både bland barn och vuxna, är en fråga om pengar. Skitsnack!

Fetknoppen Göran Greider kan tala sig blå för att arbetarklassen inte har råd med nyttig mat, det blir inte mer sant för det. Godis har blivit billigare jämfört med riktiga livsmedel, men senast jag kollade lösgodispriser var det ungefär tio gånger dyrare än vitkål, som brukar kosta 5,90/kg. Det är billigare än rent socker. Knäckebröd är billigare än chips och det är billigare att skölja ner med vatten än med läsk. Behöver jag fortsätta?

Om Göran Greider la lika mycket energi på att träna som han gör på att tvinga fram en sockerskatt skulle han få Alexander Skarsgårds magrutor på en kvart. Förresten Göran, du är varken fattig, underklass eller arbetare. Du är en rik och uppenbarligen mycket välgödd direktör. En sockerskatt skulle inte bita på din privatekonomi alldeles oavsett.

Men om vi håller oss till riktig mat, vad är nyttigast? Vad som helst funkar så länge man inte äter för mycket (vilket rika har bättre råd att göra än fattiga). Ska vi ändå gradera vill jag påstå att mat lagad från grunden är hälsosammare än hel- och halvfabrikat, som ändå är att föredra framför hämt- och snabbmat. Samma trend här alltså – ju billigare desto bättre. Har fattiga mindre tid än rika? Har arbetarklass mer tid än övre medelklass? Med reservation för individuella variationer är svaret på bägge frågorna ett rungande nej.

En annan myt är att rika människor tränar eftersom de har råd att ta hand om sin kropp. En av de allra billigaste, och samtidigt mest effektiva motionsformerna, är löpning. Det är ju inte så att överklassporterna hästpolo och kricket är den enda vägen till ett hälsosamt liv. Ett gymkort kostar pengar, men köp inte det då!

Löpning och promenader utförs med fördel året runt på vägar och i motionsspår, istället för på gymmets löpband. Och vill du lyfta skrot går det att göra nästan överallt. Dels finns gratis utegym lite varstans, men alla övningar där och på innegymmet går att göra i skogen istället. Eller hemma! Kom inte och säg att fattiga människor inte har råd med armhävningar.

Vad Greider och andra i hans läger gör är inte att visa solidaritet och omsorg. Istället vädrar de sitt förakt mot sämre bemedlade människor som de anser är oförmögna att ta ansvar för sina egna liv och därför måste ledas till den smala vägen som en skock får. Sköt du din kropp, Göran, så får vi andra sköta våra!

Inga alternativ?

För några veckor sedan dammade Dagens Industris krönikör Magnus Dagel av uttrycket "TINA", ”there is no alternative”, som syftar till att även om börsen verkar översåld ska man fortsätta att köpa aktier för det finns inga alternativ.

Eeh... jo! Det finns massor av alternativ. Man kan t ex köpa råvaror med helt andra handelsmönster eftersom priset inte bara styrs av konsumenternas plånböcker utan också av tillgång och lagerförändringar. Kaffe lär vi dricka även om börsen skakar (kanske särskilt då) och ädelmetaller som guld och silver brukar ofta gå upp när det är som allra oroligast i världen. Detta eftersom inga banker eller riksbankschefer i världen mäktar med att spekulera bort värdet på en guld- eller silvertacka.

Man kan också passa på att betala av bolån och andra skulder. Visst är räntan låg nu, men på lite sikt är alla överens om att den ska upp igen och då blir lånen dyrare. Eller köp en bostad om du inte tror att vi står inför en bobubbla. Passa på att köpa den där sommarstugan eller husbilen du gått och sneglat på. Eller renovera din bostad, det brukar ränta sig på sikt.

Om du, som jag, tror att börsen ska ner kan du köpa säljpapper. Blanka aktier eller köpa säljoptioner, terminer eller något annat.

Ett sista alternativ (nej, det finns fler, men det här är ingen roman) är att låta pengarna ligga kvar på sparkontot. Det är egentligen ingen höjdare, men med dagens låga räntor är det ingen större kris att ha pengarna disponibla trots att det ger max 0,5 % avkastning.

Till Dagels försvar bygger hans tes på att aktier alltid är det bästa alternativet långsiktigt. Det må så vara, men trots att vägen oftast går rakt fram är det ändå en bra idé att svänga när man tittar rakt in i en bergvägg.