Varför hatar media H&M?

”Opinionsjournalistik” brukar journalister själva kalla det när de istället för att belysa nyheter från olika håll väljer att på ett obehagligt ensidigt sätt berätta för publiken vad den ska tycka.

Man skulle ju kunna tro att ekonomijournalistiken är förskonad från fenomenet, det går inte gärna att vinkla en indexkurva. Men nog får åtminstone jag en känsla av att vissa företag eller företagsledare kan göra nästan vad som helst utan att det påverkar medias syn.

I decennier fick vi höra att ”det som är bra för Volvo är bra för Sverige”, trots att företaget inte betalades en krona i skatt utan tvärtom krävde statliga bidrag för fabriker och övriga produktionsenheter, och ständigt hotade att lämna Sverige om de inte ströks tillräckligt medhårs.

Motsatt effekt tycker jag H&M har. Kanske färgas jag av att jag själv gillar företaget, men media och analytiker (det är tyvärr ofta samma sak i svensk ekonomijournalistik) tar varje chans att hugga på H&M, oavsett om det gäller påstått barnarbete i underleverantörers asiatiska fabriker eller resultat och försäljningssiffror.

I mitten av varje månad redovisar H&M försäljningen föregående månad som sedan vanligen jämförs med föregående års siffra för samma månad. Naturligtvis påverkas siffran av allt möjligt. Antalet arbets- respektive helgdagar, väder (både under den aktuella månaden och under jämförelsemånaden för ett år sedan) och diverse ekonomiska faktorer.

Om H&M ökar sin försäljning med sju procent i juli jämfört med juli föregående år låter ju det för en oinvigd som en bra siffra, men det är inte hugget i sten att så är fallet. Men en faktor som verkligen inte borde spela någon roll här, det är ifall analytikernas genomsnittsgissning var att försäljningen skulle öka med tio procent. Det är visserligen en stor skillnad på tio och sju, men på vilket sätt är det H&M:s fel att analytikerna är dåliga på att gissa?

Man kan också välja vad man ska ta till sig. Ovanstående text är hämtad från Placeras artikel efter senaste kvartalsrapporten. Okej, de tjänar pengar, men ”på flera andra punkter” gjorde de marknaden besviken. Eller gjorde de? Den enda punkten jag hittar i artikeln är bruttomarginalen, som blev 54,0 procent istället för förväntade 54,2 procent. Jag tycker personligen att differensen är inom felmarginalen, men den kan knappast räknas som flera punkter. I efterhand tyckte nog inte Placera heller det för jag passade på att fråga dem på Twitter hur de menade, men de valde att inte förklara.

Ett annat exempel på selektiv faktaresistens är nedanstående skärmdump från Dagens Industri. Att kalla en vinst på över 20 miljarder för ”ett förlorat år” är såklart en subjektiv bedömning, men jag hade inte valt det uttrycket. Och ”en svag rapport” med försäljning som ”svajar” gäller alltså samma rapport som konkurrenten Placera kallade ”över förväntan”.

För att minska risken att verka lika enögd som dessa journalister vill jag klargöra att jag också tycker att H&M har problem. De har varit onödigt långsamma på bollen när det gäller onlineförsäljning. Augustiförsäljningen i Europa drabbades hårt av oväntat bra väder. Risken att historien upprepar sig när septemberförsäljningen redovisas är överhängande. Att konkurrenten Inditex för ett par veckor sedan rapporterade ett klart bättre halvår än väntat är ett annat orosmoln.

Men man kan också se det så här. H&M har gått med vinst sedan urminnes tider, månad för månad, kvartal för kvartal. Företaget bryter ständigt ny mark med nya butiker runt om i världen. Bara under innestående kvartal förväntas man öppna 214 nya butiker, vilket är mer än man gjorde under årets första tre kvartal tillsammans.

Världen över tänker allt fler människor på H&M när de ska köpa en jacka, ett par jeans eller en tröja. Det gäller trettonåriga tjejer, gamla tanter och medelålders, skäggiga ekonomibloggare. Någon gång kunde väl även den bilden lyftas fram i media?

Blåbärspannkaka

Det var ett tag sedan jag gjorde ett matinlägg. Kanske till mångas glädje, men nu är det dags igen.

I somras skrev jag om blåbärsplockning och nu tänkte jag visa vad jag använder dem till, nämligen en ugnspannkaka som blir helt löjligt god. Följande krävs:

2,5 dl blåbär

5 dl vetemjöl

1 dl majsstärkelse

1 tsk bakpulver

1,5 tsk salt

1 msk matolja

mjölk

strösocker

Inga ägg, kanske någon undrar? Nej, jag äter inte ägg och tänkte när jag slutade med det för drygt 25 år sedan att det skulle innebära försakelser. Nej. I princip går allting att laga utan ägg, till och med omelett, så uttrycket att man inte kan laga omelett utan att knäcka några ägg stämmer inte heller.

Vi börjar med smeten. Blanda mjöl, majsstärkelse, bakpulver och salt, tillsätt en skvätt matolja och lagom med mjölk för att få bra konsistens. Slå på ugnen och ta ut blåbär ur frysen medan smeten får svälla.

När ugnen är uppe i 175 grader slår man lite matolja i botten av långpannan och låter den stå några minuter till. Stressar man med detta fastnar pannkakan i botten.

Häll smeten i pannan och ställ tillbaka den i ugnen tills ytan precis har hunnit torka. Det tar bara några minuter.

Fördela blåbären i ett jämnt lager. De kommer att ”smälta” och rinna ut, så det behövs ingen millimeterprecision. Strö socker över alltihop, 2-3 matskedar. Inte för mycket, det ska på mer sedan.

Tillbaka in i ugnen och invänta en gyllenbrun färg (själv slår jag givetvis av ugnen i förväg och utnyttjar eftervärmen, det sparar jag flera ören på). Ta ut och strö på lite mer socker. Ät!

Jag har inte orkat räkna ut den exakta kostnaden, men blåbären var gratis i skogen. Mjölet går väl på tre spänn, liksom mjölken. Socker, salt, bakpulver, olja... Med god marginal lär jag hamna under 10 kr och det räcker till två portioner trots att jag är en hungrig typ.

September i sammandrag

September till ända och lika bra det. En rätt innehållslös månad, och nu ska jag sammanfatta den.

Regeringen har släppt sin budgetproposition. Inga överraskningar, men jag hänger fortfarande upp mig på att Sverige lånar pengar för att få ihop ekonomin – i högkonjunktur! Ett företag kan gå med mycket marginell vinst som bäst, men ändå plussa totalt, och det kan göra temporära jättevinster utan att långsiktigt gå med vinst, men hur är det möjligt att inte gå i konkurs om man går med förlust när läget är som allra mest gynnsamt? Det får inte jag ihop.

Vad går då pengarna till? Polisen ska satsa mer resurser på trafikövervakning. Ja, det var ju precis det som behövdes! Skit detsamma om det brinner några förorter, någon våldtäktsvåg eller lite skottlossningar, bara ingen kör snabbare än 110 på breda motorvägar med två kilometer fri sikt. Med detta sagt: jag håller alla hastighetsbegränsningar jämt och min bil är dessutom utrustad med blinkers, vilket jag har förstått är väldigt ovanligt nuförtiden.

Migrationsverket har skaffat en ny logga för 4,6 miljoner. Behövdes den? Försäkringskassan lägger istället pengar på reklam. Behövs det? Är de rädda för att folk ska sjukskriva sig hos någon konkurrent?

Och så har det diskuterats om Riksbanken orsakat låneboomen. För just det, vi har tydligen en låneboom i Sverige. Själv skyller Stefan Ingves på politikerna. Så är det Riksbankens eller Riksdagens fel om du lånar mer än du klarar av? Nej, det är ditt!

Jag har både köpt och sålt aktier i september. Mest sålt sånt som jag tyckte gått upp så pass mycket att jag har svårt att se uppsidan: Swedencare +100 %, Academedia +65 %, Opus +25 %. De två senare sålde jag nästan på toppen och börjar redan bli småsugen på att köpa tillbaka dem. Och som tidigare nämnts bet jag i det sura äpplet och sålde blankningspositionen i SCA med förlust. Med facit i hand borde jag haft lite is i magen, men det är så dags.

För ett par veckor sedan gjorde jag ett kort inhopp i Bahnhof. Ett par negativa nyheter fick aktien att dyka, vilket jag tyckte kändes som en överreaktion så jag köpte på fredagen. På måndagen lugnade folk ner sig och det framkom att vd John Karlung hade köpt en (för honom) liten post varpå aktien vände hårt åt andra hållet. Även det kändes som en överreaktion så jag sålde och gjorde nästan 10 procent på mindre än en börsdag. Bägge affärerna visade sig i efterhand vara bra, men jag gillar Bahnhof, så även där kanske jag återkommer.

Engelska Skolan börsnoterades i torsdags, övertecknades 25 gånger och alla småsparare fick småposter. Den här gången köpte jag på mig extra aktier i förhoppningen att aktien ska göra ett ryck uppåt efter att det inledande säljtrycket släpper. Hittills ser det lovande ut.

En del gamla innehav har gått sämre. Novo Nordisk, Clas Ohlson och H&M t ex. Då har silver gått bättre, och efter Opec-mötet den här veckan har olja tagit fart också. Och SEB har gått bra, trots att nästan alla verkar överens om att bank är riskabelt nu när Deutsche Bank magplaskat.

Kanske är det, som vanligt, bankerna som ska få börsen att dyka. Den senaste domedagsprofeten är Carnegies Simon Blecher som flaggar för börskrasch. Eller i alla fall en börsnedgång på 20-30 procent, som är en formulering jag tycker mig ha hört från många nu. Kanske beror det på att jag håller med.

Min börsmånad slutade +1,54 %, jämfört med SIXPRX +1,56 %. Det får väl sägas vara dött lopp och med tanke på min defensiva positionering är jag nöjd med det.

Månadens boktips. Inte ny på något vis, men bra, Per H Börjessons enkla bok med den krångliga titeln ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer”. Jag rekommenderar den till alla som vill bli rika på värdepappershandel, t ex berättar den om hur man ska tänka när man köper fonder.

Men det är också en perfekt bok att trycka upp i ansiktet på alla de som högljutt hävdar att deras ekonomi är precis slimmad, det går inte kapa en enda utgift och lustigt nog är utgifterna exakt lika höga som inkomsterna, varje månad. Så köp den! Finns för en femtiolapp på Adlibris, men jag som läst den och därför blivit klokare föredrar Tradera eller Bokbörsen. Eller biblioteket, men det här är en sådan bok jag vill komma tillbaka till då och då, så den vill jag ha i bokhyllan.

Avslutningsvis månadens ickespartips: Om du behöver koppla ihop två elektriska kablar och inte har en sådan här kopplingslist/sockerbit - tvinna inte ihop kablarna och dra eltejp över. Bara gör inte det! Jävlar vad det smällde! Under bråkdelen av en sekund blev jag rädd att jag just sparat in 40 års utgifter där...

Känt folk röker Kent

Jag var inte född på 60-talet, när denna slogan var aktuell, men ändå sitter den i ryggmärgen på samma sätt som Gevalias ”När du får oväntat besök” eller ”Tag det rätta – tag Cloetta”.

Även om jag inte var med då drar jag slutsatsen att ett argument för att röka just Kent-cigaretter var att kändisar gjorde det. Var människor så jävla korkade att de helt blint kopierade den tidens kändisar? Säkerligen, och vi är inte är ett dugg smartare idag. Kändisar har i alla tider använts för reklam. Här är ett av de plågsammaste exemplen jag kommer ihåg.

Såväl Sanna Kallur som Peter Forsberg är fantastiska idrottare, men skådespelare är de inte. Manusförfattaren och regissören till denna reklamfilm borde få yrkesförbud ENBART efter att ha släppt igenom repliken: ”Gillar du det här brödet, Peter?”

Och även om jag skulle få en hjärnblödning och tro att det är deras egna åsikter som förmedlas, varför ska jag lyssna på vad atleter har att säga om bröd? Jag får knappast Foppas plånbok eller Sannas popularitet för att jag äter Fazers rågbröd! Jag tror verkligen inte att jag går på sånt här, men uppenbarligen är det tillräckligt många som gör det för att det ska vara värt att producera en reklamfilm för X antal miljoner.

För jag är inte dummare än att jag förstår att reklamen lönar sig. Självklart inte varje kampanj, men reklammakare vet vilka knappar de ska trycka på för att få föräldrar att köpa just deras blöjor, hundägare deras hundmatsargument och sedan stuva in både hund och ungar i en Volvo eftersom Zlatan nästan kunde läsa halva nationalsången.

Allting går att sälja med mördande reklam. En kopp kaffe på det...

Säljord

Verklighetsbaserad dramatisering från 1998:

- Men varför i helvete ska jag investera i ett företag som inte har några färdiga produkter, inga kunder överhuvudtaget och som hittills inte tjänat en enda krona?!

- Men det är ju IT.

- Är det IT, varför sa du inte det direkt? Var skriver jag på?

Sedan dess har orden ändrats, men allt annat är lika. Vissa fenomen anses helt enkelt så heta att man bara måste slå till. Genom åren har B2B, digitalisering, artificiell intelligens (AI) och virtual reality (VR) använts på samma sätt. Man kan säga att dessa säljord är börsens motsvarighet till fastighetsmäklarens söderläge eller ”ljust och fräscht” för att signalera att det här är en guldgruva man måste slå till på utan dröjsmål.

Dagens ord är kanske augmented reality (AR) eller drönare, men det är också möjligt att det finns ännu mer hajpade ord sedan i morse för här går det undan! Jag säger inte att detta är bondfångeri, fenomenen är lika heta som en gång IT och bredband var. Men precis som då är det inte bara guld som glimmar, det gör även krossade glasflaskor (och priset för årets fånigaste metafor går till …).

Företag som inte tjänat några pengar kanske håller på med någonting som är så modernt att de helt enkelt inte har hunnit göra det än. Så har det förmodligen varit för såväl dagens som gårdagens högteknologiska bolag. Men det kan också vara så att deras verksamhet inte betalar sig för att den är skit. Det är inte bara morgondagens innovatörer som drar sig till nya tekniska företeelser, det gör också gårdagens misslyckade dumskallar, som ser sin chans att gömma tidigare misslyckanden bakom tjusiga ord.

Allt åt alla – men från vem?

Jag kallar mig inte höger, men på listan över alla grupper och människor jag inte begriper mig på ligger nog den extrema vänstern högst upp. Jag vill betala skatt, dela med mig och utföra praktisk solidaritet på alla möjliga sätt. Samtidigt förstår jag att samhället måste bygga på att det är möjligt att få det bättre, skaffa och uppleva mer. Utan den drivkraften förvandlas vi alla till kravmaskiner.

Förbundet Allt åt alla är en organisation på yttersta vänsterkanten som pratar mycket om klasskamp och klasshat. Verksamheten utåt består av så kallade aktioner, mot utförsäljning, privatisering, fastighetsägare, politiker, arbetsgivare... Mot vad som helst, verkar det som (och mycket sällan för något). Deras mest kända aktivitet är nog när de för några år sedan genomförde ”överklass-safari”, en bussresa till Solsidan för att håna och kasta glåpord på de rika, dessa förhatliga människor.

Annars tycks det mest handla om att kräva. Gratis kollektivtrafik, bostäder åt alla exakt där de önskar bo, all tänkbar service. Och det där med skatt verkar jobbigt, det kan väl någon annan betala?

Ja, du läser rätt. Det står så!

Läste nyligen en krönika av en sjukskriven, utbränd människa med en likaledes sjukskriven fru. Självklart är det tufft att bli sjuk, men när han anklagande skriver att han blev tvungen att ta stora banklån tappar han bort mig. Eftersom hans ersättning som helt sjukskriven var lägre än en heltidslön "hopade sig de ekonomiska bekymren nästan omedelbart". Jag kan inte låta bli att tänka - buffert?

Inte blir jag klokare när jag går in på författarens Facebooksida och hittar krav på ökad kollektivtrafik, sex timmars arbetsdag (men för honom är det en mänsklig rättighet att inte jobba alls?), bättre vård till lägre eller ingen kostnad, minskad kontroll av vårdassistentfusk... Ha, ha, ha – utan att ge, ge, ge.

Jag vill inte tvinga ut gamla och sjuka i arbete, men det finns heller ingen sparek med pengar politikerna kan skörda när de behöver förbättra samhället. Eller rättare sagt, det är skattebetalarna som är den där eken och om samhället – alltså vi – inte ens får kontrollera att pengarna hamnar i rätt fickor lär fler och fler tröttna på att bidra. Då blir det ”Inget åt någon” istället, försök då att vara solidarisk!

Vinster i välfärden värre än vänster i välfärden?

Ännu ett företag, Engelska Skolan, ska idag "sälja skolelever på börsen", så det är väl lika bra att vi reder ut detta en gång för alla.

Det började med att regeringens utredare, den gamle sossepolitruken Ilmar Reepalu, föreslog ett vinsttak på 8 procent för privata företag i välfärdssektorn. Vänsterpartiet, som längre drivit frågan, hängde på och nu har LO gått ännu längre genom att vilja förbjuda vinster överhuvudtaget.

Frågan är inte helt enkel. Om skattefinansierade företag går med vinst som inte återinvesteras utan plockas ut blir det ju i praktiken så att företagens ägare lever på skattepengar som istället hade kunnat gå till hemtjänst, höftledsoperationer och sånt.

Men borde man inte fokusera på kvaliteten istället för vinsten? Är det inte ett större problem om åldringarna får liggsår eller om eleverna inte lär sig vad de ska än om organisationen som tillhandahåller tjänsterna tjänar pengar? Om Privatskolan AB lär skolbarnen mer än kommunala Kravlösaskolan för en billigare peng har jag inga problem med att PAB:s aktieägare tjänar pengar. Med tanke på utvecklingen av svenska skolresultat verkar alla krafter behövas.

Fast givetvis har det gått prestige i frågan. Precis som jag kan uppleva att moderater och centerpartister vill privatisera för privatiserandet skull verkar vänsterpartister se vinst som något fult. Vinster på över 8 procent kallas ”övervinster”. Jag antar att det ska läsas ut som ”en äckligt hög marginal ingen någonsin kan behöva”.

Då har man inte förstått hur näringslivet fungerar. Vinster tas inte bara ut. Under en uppstartsperiod kanske företaget går dåligt flera år på raken. Samma sak vid investeringar och nysatsningar längre fram. Och så kan konjunkturen ställa till problem. Om ett företag inte får ta ut mer än 8 procents vinst bra år kan det bli omöjligt att ens gå plus i det långa loppet.

Det skrämmande är att riksdagsmän, de som har hand om våra lagar och gemensamma pengar, inte fattar detta. Så här uttryckte sig Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson och två kollegor om arbetsförhållandena för fabriksarbetare:

Ulla Andersson är visserligen inte utbildad nationalekonom utan förskollärare, men borde ändå förstå att de flesta av oss som inte har vår försörjning tryggad i riksdagen ”tvingas” jobba ihop vår lön. Jag ser problemen, men tycker ändå att ekvationen vinster och välfärd går att få ihop. Vänster och välfärd - där är jag inte lika säker.

Än märkligare är att samma politiker som upprörs över att friskolekoncerner och vårdbolag går med vinst i skattefinansierad verksamhet inte med ett ord nämnt det olämpliga i att ex-politikerna Bert Karlsson och Jan Emanuel Johansson fakturerar miljarder för att driva lika skattefinansierade flyktingboenden. Jan Emanuel ökade förra året sin vinst med 9465 procent och vinsten landade på drygt 25 procent. Ändå småpotatis mot Bert som räknar med att omsätta över en miljard i år och som så ödmjukt som bara han kan fastslår att ”det har Sverige tjänat massor på, för vi är billigast”.

Har han rätt lär det finnas en och annan skattekrona att pressa i den verksamheten, Ulla. Ulla! Uulllllaaaa!!! Va, la du på nu?