Lägre utgifter framför högre inkomster

Att tjäna tusen spänn är lika mycket värt som att undvika en tusenkronors utgift (allt annat lika). Nu ska jag röra till det så att jag knappt fattar mitt eget resonemang. Häng med!

Jag menar nämligen att minskade utgifter generellt är att föredra. Enda undantaget är riktigt långsiktiga inkomstökningar, som en löneförhöjning på ett jobb man har tänkt behålla länge. Jag känner massor av människor som inte skulle kunna sänka sina levnadsomkostnader om så deras liv hängde på det. För ibland försvinner inkomsterna hastigt och olustigt, om man t ex blir arbetslös. Utgifter kommer man däremot aldrig ifrån. Alltså kommer man dra nytta av att vara sparsam hela livet.

För att få en inkomstökning är man beroende av andra människor, även om man så försörjer sig på att rycka väskor av gamla tanter. Alla har däremot utgifter de helt på egen hand kan sänka eller helt undvika.

Dessutom är en överhoppad eller minskad utgiftskrona en större del av de totala utgifterna än en inkomstkrona är av den totala inkomsten. Förutsatt att man har högre inkomster än utgifter, och har man inte det är man ju stentorsk i det långa loppet.

Vi ska se om jag inte kan beskriva det där ännu krångligare. Många ekonomibloggare skriver om sin sparkvot, alltså hur stor del av sin inkomst som hamnar i sparande. Tjänar du 20000 kr i månaden och skickar över 4000 kr till aktiedepån är sparkvoten 20 procent.

Jag har för oregelbundna inkomster för att se nyttan av denna kvot, men vi tar exemplet med tusenlappen igen. Får man upp inkomsten till 21000 kr utan att öka sina utgifter blir sparkvoten 23,8 procent. Om man istället med oförändrad inkomst minskar sina utgifter med 1000 kr blir sparkvoten 25 procent. Då blir det ju faktiskt skillnad mellan höjd inkomst och minskad utgift.

Lite så tänker jag, men lyckligtvis behöver man inte välja. Slimmade utgifter är inget hot mot ökade inkomster. Gasa på bara! Och bromsa.

Jag tjänar artontusen i månaden på ingenting

Det finns två skäl att bo i hyresrätt. Antingen vill man ha möjligheten att flytta snabbt, eller också har man starka indikationer på att hyresrätten ska omvandlas till bostadsrätt. I alla andra lägen bör man om möjligt äga sitt boende.

Visst finns det fördelar med hyresrätt. När det är stopp i avloppet, kranen droppar eller kylen går sönder ringer man bara värden. Å andra sidan ska jag strax visa att man har en rätt bra kassa att ringa andra nummer för att åtgärda dessa fel. Dessutom får man göra nästan vad man vill med inredningen i en bostadsrätt medan man i en hyresrätt i värsta fall inte ens får välja sina egna tapeter. Sina grannar får man inte välja i något av alternativen, men generellt kommer brf-grannarna vara att föredra.

Men tillbaka till pengarna. Månadsavgiften för en hyresrätt måste täcka kostnaden samt ge en vinst till ägaren, oavsett om det är en enskild fastighetsägare eller ett kommunalägt bolag. På hyresgästens sida finns bara Hyresgästföreningen som ju är sanslöst dåliga på att förhandla. Månadsavgiften för en bostadsrätt är långsiktigt alltid ett självkostnadspris, eftersom eventuellt överskott stannar i föreningen som alla betalande är delägare i.

Sedan tillkommer ju köpeskillingen för bostadsrätten. Min känsla är att det har snackats om bobubblor under hela mitt liv, men förutsatt att man inte bor i en avfolkningsbygd dubblas värdet på 7-10 år. Sedan finns det hack i alla kurvor, det är ingen naturlag att alla bostadsrätter är dyrare nu än förra veckan.

Bostadsrätters medelpris i Tkr

Om vi summerar kostnaderna för en fiktiv lägenhet som... Äh, det är min egen. Min månadsavgift är 2900 kr. En motsvarande hyresrätt hade kostat mig ungefär 7000 kr, så i runda slängar sparar jag 4000 kr i månaden. Under tio år blir skillnaden nästan en halv miljon. Men det stannar inte där. Under samma tid har värdet på lägenheten stigit minst 1,2 miljoner.

Den insparade hyran hade jag fått betala med skattade pengar. Bostadsrättens värdestegring får jag (så småningom) skatta för. Det där går ungefär på ett ut. Om jag säljer nu efter tio år har jag tjänat/sparat minst 1,5 miljoner efter skatt på att bo i bostadsrätt. Det motsvarar en bruttomånadslön på 18000 kr.

Nu menar jag inte att det är ett jobb att bo, men det finns människor i Sverige som tjänar mindre på att jobba 40 timmar i veckan än vad jag tjänar varje vecka på att jag för tio år sedan valde att köpa en lägenhet istället för att hyra. Jag köpte bostaden för egna pengar. Med lån hade vinsten varit lägre, men troligen helt okej så länge man inte köper lägenhet för sms-lån.

Man borde tjacka storbank

Å ena sidan säger allt fler analytiker att det är läge att köpa bankaktier trots att de pinnat på ganska bra under hösten. Å andra sidan varnas det för en ny bankkrasch med problemen för Deutsche Bank och ett gäng sydeuropeiska banker som triggers.

Själv brukar jag vilja ha en storbank i portföljen. Som kund vill jag vara så oberoende som möjligt från dem, av samma skäl som jag vill äga dem. Bankerna ser alltid till att tjäna pengar på sina kunder, i alla ändar. De tar betalt för kort, internetbank, rådgivning och utlåning, samtidigt som de helst inte vill betala betala någonting för inlåning. Blir det riktigt stora problem skjuter staten till det som saknas. Kan det bli bättre?

Någon gång i världen hade kanske bankerna ett ansvar gentemot folket. Alla som ville kunde åtminstone få ha ett lönekonto och något slags betalkort, men idag väljer de sina kunder efter eget huvud och det de kallar rådgivning är ju egentligen försäljning. Ingenting säger att du får mer objektiva köpförslag på banken än du får på Elgiganten, som aldrig kommer tipsa om bra tv-apparater på Net-on-net.

Men många svenskar sitter ju fast i storbankernas klor för de har sina bolån där, och då kräver banken en massa motprestationer som i värsta fall gör kunden helt livegen. Eller ”värsta” förresten, jag tror många bankkunder tycker att det är ganska bekvämt att vara fastlåsta till en leverantör. Blir de bara kallade plus- eller vip-kunder får de dessutom för sig att de hamnat i någon slags prioriterad gräddfil.

Därför vill jag äga en storbank. Om vi då tittar på våra fyra giganter ska jag försöka förklara hur jag väljer och varför.

P/E-talsmässigt är SEB högst värderad. Direktavkastningen är fördel Nordea, som dessutom har det lägsta P/E-talet. Och tittar vi på aktieutvecklingen har Nordea och SEB gått bäst på slutet.

Att Swedbanks och Handelsbankens aktier inte hängt med är kanske inte så konstigt eftersom bägge har haft ledningsbekymmer. Maktkampen i Swedbank mellan vd Michael Wolf och styrelseordförande Anders Sundström slutade med att bägge fick gå och ersattes av Birgitte Bonnesen respektive Lars Idermark. Ingen av dem fick marknaden att jubla, och jag undrar om det blåst klart där.

I Handelsbanken kastades gamla vd:n Pär Boman in som styrelseordförande i början av året när Frank Vang-Jensen gick in som vd. Vang-Jensen fick sedan sparken i augusti, efter ett halvår! Riktigt vad det handlade om har aldrig klarlagts mer än att han var en felrekrytering som inte klarade jobbet (men fick 19 miljoner i fallskärm för att han försökte). Att två tredjedelar av analytikerna har säljrek på Handelsbanken gör mig inte precis lugnare. Morgonens rapport ser dock ut att lyfta aktien, men det bruka skvätta över på de andra, som dessutom har sina Q3:or kvar.

Så för min del föredrar jag SEB och Nordea. Det är två hyfsat välskötta banker som jag ägt i omgångar. SEB är jag dessutom själv kund hos, och även om jag alltså försöker håller nere vår relation så långt det går är jag ganska nöjd med den service jag får. Deras internetbank är klart bättre än Nordeas. Vidare gillar jag att de har mer fokus på företag än Nordea, som istället kan ståta med nästan tio miljoner privatkunder. Men ärligt talat, är inte rätt många av deras svenska kundbas gamla personkontokunder från Nordbanken-tiden som bara inte orkat lägga ner?

Nordea är en dubbelt så stor bank, men historiskt har SEB haft en stabilare och lite bättre aktieutveckling. Det får nog bli Wallenberg i alla fall. Rapport i morgon.

Världens dummaste utgift

Ännu ett romanlångt inlägg, men kommer du igenom det utlovar jag spänning, äckel, ilska och kanske en tår för den blödige.

Av alla tänkbara utgifter är nog tobak den mest meningslösa. Inte ens särskilt många nikotinister tycker att det är ett bra köp, men som beroende måste man fortsätta handla såvida man inte lyckas göra sig av med beroendet.

Trots modern vetenskap börjar många av oss röka och/eller snusa. För att det är tufft, för att smälta in eller av någon annan idiotanledning. Alla mellanstadieelever får veta hur farligt det är att röka, se bilder av bruna lungor och statistik för lungcancer och KOL. Kanske biter det på några, för mig funkade det inte. Cigaretter smakar ju fan innan man har vant sig, men är man tillräckligt dum i huvudet lär man sig.

Jag var ordentligt vuxen när jag förstod att cigaretter faktiskt är dödliga. Jag hade gått och dragit på en jobbig hosta när jag till slut bestämde mig för att söka vård. Jag var inte dummare än att jag förstod att en rökare inte kan gå till doktorn med hosta och förvänta sig att få hjälp utan att först sluta röka.

Dessutom började jag vid det här laget bli jävligt rädd. Främst för KOL, som på alla sätt och vis verkar vara en vidrig sjukdom som man påminns om att man har vid varje andetag resten av livet. Det enda man vet är att den aldrig blir bättre och att den är dödlig. Och det är inte Triss-statistik på detta, runt en halv miljon svenskar har KOL, nästan samtliga rökrelaterad.

Så jag slutade, mitt i ett paket, och började löpträna istället. Träffade läkaren, gjorde ett spirometritest, fick reda på att jag inte hade KOL, tackade min lyckliga stjärna och lovade mig själv att aldrig någonsin mer röka.

Det har jag inte gjort heller, men några år senare fick jag en ny irriterande hosta och gick till min nya husläkare. Jag vet inte om det ingår i läkares arbetsuppgifter att lugna sina patienter, men i så fall misslyckades hon. Jag var rädd innan besöket, skräckslagen efteråt. Ett nytt spirometritest bokades in och några dagar innan julafton kom resultatet. ”Troligen KOL i första stadiet”, men jag remitterades till Danderyds Sjukhus för ett mer noggrant test. ”Men kan det vara något annat än KOL”, frågade jag för att få ett halmstrå att hålla fast vid. ”Nej”, svarade läkaren samtidigt som hon skakade på huvudet för att förstärka sitt utlåtande.

En stund senare löste jag ut en kartong medicin mot ”kronisk obstruktiv lungsjukdom”. Man känner sig inte oövervinnerlig i det läget. God jul...

Jag vet fortfarande inte varför jag gick hem och fortsatte leva istället för att kasta mig framför X2000, men två månader senare var jag helt friskförklarad. När jag hämtat mig från chocken bytte jag husläkarmottagning och återupptog ett normalt liv utan självmordstankar.

Slutsatser:

1. Skaffa en riktigt bra husläkare. Vi är alla odödliga tills vi blir sjuka (eller feldiagnosticerade), men den dag du behöver läkarvetenskapens hjälp vill du inte sitta hos en klåpare som fått sin läkarlegitimation på postorder.

2. Rök inte! Det kostar pengar, framförallt för att du dör av det och tappar framtida ränta-på-ränta-effekt. Har du inte drivkraften, läs på om KOL (eller lungcancer, om det känns läskigare). En av mina gamla arbetskollegor har 32 procents lungkapacitet kvar. Läs hans bok Sågverk, svartfötter & KOL, Äntligen icke-rökare! eller någon annan bok. Eller sätt dig en kväll och kolla KOL-videos på Youtube.

3. Röker dina barn, eller misstänker du att de gör det – tvinga dem till punkt 2. Förhör dem, bind fast dem, gör vad som krävs! Kolla på lite film ihop.

4. Lärare, rektorer och skolsköterskor. Sluta rabbla abstrakta siffror för att förmana ungdomar att inte börja röka. Skräm skiten ur dem istället! Bjud in KOL- och cancerpatienter till skolan som flåsandes med syrgastub på ryggen kan visa vad som händer – inte några enstaka som har otur, utan miljoner rökare.

Själv hade jag tur som klarade mig undan. Det tänker jag på varje dag. Maratonlöpare får ibland frågan varför de springer maraton. Det vanligaste svaret brukar vara: ”För att jag kan!” Det handlar också om hälsa, viktkontroll och en massa annat, men den främsta anledningen att jag springer är för att jag kan, och jag är oerhört glad att jag gör det.

Se över courtaget

Avgifter för aktiehandel kan tyckas vara en fjuttkostnad när man kommit ur storbankernas grepp, men i ett längre perspektiv blir det en slant, på samma sätt som att någon tiondels procents fondavgift gör stora pengar på sikt. Aktiecourtaget dras direkt vid avslut, så på dessa pengar får man därefter ingen ränta-på-ränta-effekt alls.

Både Avanza och Nordnet har fem courtageklasser, och man väljer själv vilken man vill tillhöra. Det enda som skiljer nätmäklarna åt är gränsen för gratisvarianten (50000 kr hos Avanza, 80000 kr hos Nordnet), och lite variationer på marknader och tillgångsslag. Så här ser Avanzas prislista ut:

Principen är alltså att ju högre minimicourtage, desto lägre avgiftsprocent, vilket ger tydliga brytpunkter för när den ena eller andra klassen blir lönsam. Gör man bara väldigt små eller väldigt stora affärer är det inga problem. För oss mittemellan är det knepigare.

Särskilt om man är spretigare i sitt handlande. Jag gör vanligtvis affärer där de tre högsta courtageklasserna Fast Pris, Medium och Small, är mest lönsamma. Men när jag exempelvis säljer av små IPO-poster på bara några tusen kronor vore Mini bäst, så det är hela skalan egentligen.

Möjligen finns det någon smart formel för att ta reda på vilken klass som är mest lönsam, men själv brukar jag någon gång om året kontrollera vad respektive courtageklass hade gett för totalkostnad. En miss med detta är att jag bara får reda på den historiska avgiften, som jag inte längre kan göra något åt.

En annan miss är att befintlig courtageklass riskerar att påverka storleken på de affärer jag gör. Och hur ska jag förhindra detta från att påverka mitt val av framtida klass? Jag måste ju mata in de historiska siffrorna utifrån verkligheten, inte efter storleken på affärerna om jag inte hade låtit befintlig klass påverka köpen.

Oj, det där blev rörigt till och med för mig. Och så har vi ju möjligheten att hålla Nordnetdepån så liten att den blir courtagefri, så kan jag göra de riktigt små affärerna där och istället välja en högre courtageklass hos Avanza. Eller skulle jag tjäna på att göra tvärtom? Eller... Äh, snart skiter jag i avgifterna och köper Trisslotter istället!

För att det lönar sig

I princip alla matbutiker har samma upplägg: frukt och grönt innanför entrén, mjölkkylen längst bort, godis vid kassan. Inte för att handlarna har samma inredningssmak, utan för att optimera försäljningen. Nästan alla kunder (och särskilt de som handlar mest) köper mjölkprodukter och tvingas på detta sätt gå igenom hela sortimentet. Vid kassan är det lätt att stoppa på sig en chokladbit, särskilt om man har med sig tjatande barn. Vidare exponeras rätt produkter på hyllgavlar, i optimerad höjd och belysning. ”Ta 3, betala för 2”-skyltar hjälper de osäkra till fel sida gränsen.

Det vanligaste tipset jag fått höra är att man aldrig ska handla hungrig. Då undrar jag hur lättledda människor egentligen är. Plockar folk verkligen på sig onödig och onyttig och framförallt mer mat bara för att det kurrar i magen?

Ett annat tips är att man ska skriva en inköpslista och sedan följa den slaviskt i affären. Det här är inte helt galet tänkt. För mig som veckohandlar är det bra att skriva upp vad jag ska köpa så att jag inte kommer på nya varor redan när jag packar upp. Men följer man den till punkt och pricka riskerar man att missa bra erbjudanden.

Självklart skriver jag inköpslistor på baksidan av redan använda papper

Och med bra erbjudanden menar jag alltså inte ”3 för 2” påsar hallonbåtar för 150 kr kilot. Jag menar riktig mat i tillfälliga partier till bra pris och varor med kort datum nedsatta till halva priset. För det måste ju inte landa godis och chips i korgen bara för att man improviserar. Innerst inne vet vi vad som är en god idé eller bra affär. Det handlar bara om disciplin och sunt förnuft.

Men som sagt, handlarna gör detta för att det fungerar. Hade det inte gjort det hade mjölken stått vid kassan istället för en massa distraherande tidningar och godis.

Kassan på gymmet, för den som vill hålla formen

Av samma anledning måste man gå en kilometerlång labyrint i Sveriges alla Ikeavaruhus. Hade det inte fått oss att handla mer hade avdelningarna istället legat sida vid sidan så att man helt kunde hoppa över sovrum, barnrum, garderober och krukväxter när man bara ska köpa diskborstar.

Om alla slängde luren i örat på telefonförsäljare, vägrade skriva nya elavtal i Konsumentrén och kastade alla spammejl skulle dessa verksamheter försvinna inom en vecka. De finns för att det fungerar.

Så stå på er och gör aktiva, kloka val! Till och med problemet med tjatande barn i kassakön har en lösning.

Politikens inverkan på börsen

En av de stora invändningarna mot Brexit var att det skulle drabba börsen negativt. Samma sak om Trump blir president, då kraschar världens börser, fattigdomen breder ut sig och jorden går under i eldsvåda, översvämning och svärmar av mordiska gräshoppor...

Självklart händer det att politiska beslut påverkar utvecklingen på börsen, men breda nedgångar på grund av det politiska landskapet sker ju knappast ens när ett lands ekonomi kraschar, som i Grekland, eller i Venezuela nu senast. Och beträffande Brexit var ordningen återställd efter mindre än två börsdagar.

Då är jag mer oroad för (eller ser möjligheter i) enskilda politiska frågor. Om Vänsterpartiet växer till en maktfaktor i svensk politik skulle börsnoterade vård- och skolföretag få det hett om öronen. Hillary Clintons korståg mot medicinkostnader skulle kunna drabba medicinföretag med USA-exponering, som Novo Nordisk eller Astra Zeneca.

Fast för det mesta tycker jag att kopplingen politik och börs är överdriven. Marknaden har väl lärt sig att det ofta är ganska långt från vallöften till handling. Ett av Barack Obamas första löften var att Guantanamo skulle bort, men på åtta år har ingenting hänt.

Vår egen landsfader Löfven har väl snart hunnit bryta alla sina vallöften trots att han har två år till på sig. Två år är ju mycket tid om man tänker på att Fridolin skulle få ordning på skolan på bara hundra dagar. Fast nu, efter drygt 700 dagar, säger Fridolin att han aldrig sagt så. Det tog honom alltså två år att komma på det! Som sagt, det går inte fort i politiken.

I första hand gör man nog klokt i att värdera företagen efter sina produkter. Politiker kan möjligen kasta in lite grus i maskineriet, men hur gärna de än vill att det ska vara så är det inte de som styr.