Gör det nu!

På gymnasiet hade jag en lärare i företagsekonomi, Uffe. Han var något så ovanligt som en lärare alla gillade. Själv tillhörde jag klicken plugghästar, som gillade honom för att han var duktig på att lära ut och för att vi fick bra betyg.

Andra gillade Uffe för att han lämnade dem ifred. Hans inställning var nämligen att på en frivillig utbildning är det upp till eleverna om de vill studera eller inte. Ville vi läsa Kalle Anka på hans lektioner var det helt okej, bara man inte störde någon annan. Kanske hade det inte funkat nu, men 1990 tror jag att alla lärde sig mer på Uffes lektioner än hos hans kollegor.

Uffe var läraren som bjöds med på skolresor, men också till privata klassfester där all annan lärarinblandning hade varit otänkbar. Sedan stod vi där och snackade skit med läraren som ”en i gänget” trots att han var rätt ensam om att dyka upp i taxi klädd i vit smoking.

Jag började sedan jobba med ekonomi och märkte direkt att jag hade nytta av kunskaperna från Uffes lektioner. Kanske inte så konstigt att ekonomistudierna kom till användning på en ekonomiavdelning, men rätt många lärare lyckades sabba det även i ämnen jag borde haft nytta av och som dessutom intresserade mig. När jag så småningom startade eget företag märkte jag ännu mer vilken tur jag haft som lärt mig bokföring, administration och marknadsföring av en riktigt duktig pedagog.

Senare har jag åkt förbi skolan och ofta sett Uffe stå utanför med en cigg i ena handen och en kaffemugg i den andra. Nästa varje gång har jag tänkt att jag måste stanna till och berätta för Uffe hur himla mycket nytta jag fått som egenföretagare av hans lektioner. Det vore ju det allra minsta jag kunde göra efter att i tre år åkt snålskjuts på hans engagemang nog för att räcka för ett helt yrkesliv. Fast det passar ju alltid så himla illa, men nästa gång...

Men sedan såg jag honom inte på flera månader. Jag tänkte att han väl måste ha lektioner mellan rökpauserna, men till slut tog jag reda på varför han försvunnit. En sommar gick han till doktorn. Strax därefter blev han inlagd och bara någon månad senare var han död.

Vad lär vi oss av detta? Att vi inte har all tid i världen att säga det vi vill till alla vi haft nytta och glädje av i våra liv. Ta er därför den tiden nu! Om inte av andra skäl så för att det svider att låta bli.

Opus

Tänkte snacka lite om Opus. Bandet bildades redan 1973, men den stora hiten Life is life kom 1985.

Nej, jag tänkte mest på besiktningsföretaget Opus, som jag hoppat in och ut ur flera gånger i år. I Sverige har vi besiktat bilar i drygt 50 år. Sedan 2010 är marknaden avreglerad, vilket i praktiken betyder att man har flera besiktningsföretag att välja mellan. Sedan 2012 är Opus Group ett av dem.

På den svenska marknaden är de störst, men de finns inte bara här. Opus besiktar runt 30 miljoner fordon om året världen över, och som jag ser det är det den internationella prägeln som gör bolaget intressant att investera i. Sverige lär knappast få så mycket större vagnpark och eftersom de flesta bilar besiktas en gång om året lär tillväxten vara begränsad. Annat är det på andra platser. I september öppnade Opus sin första besiktningsstation i Chile. Två andra Opusländer med många bilar är USA och Indien.

Det kan verka konstigt för oss svenskar som är vana vid att exakt allt kontrolleras, men bilbesiktning är inte en självklarhet överallt och stora länder som Kina och Indien är på väg in i det västerländska tänket på detta område, så den globala marknaden växer betydligt snabbare än ökningen av antalet bilar.

Opus omsättning har gått från 250 miljoner till 1,65 miljarder i omsättning, men resultatet sjönk 2015 jämfört med 2014. Jag väljer att se det som ett hack i kurvan och förra kvartalsrapporten bjöd på positiva överraskningar både beträffande omsättning, vinst och marginaler. Nu på fredag är det dags för nästa rapport. Jag är med på tåget med viss tillförsikt.

Vad som händer kvartal för kvartal är svårt att veta, men ser man det lite mer långsiktigt tror jag att Opus är en vinnare. De har dessutom en rätt beskedlig direktavkastning på 10 öre (=1,6 procent på dagens kurs) och som jag ser det kan den nästan bara bli bättre.

Att vd Carl-Magnus Greko genom sitt bolag Kommandoran (stor Astrid Lindgren-fan?) är största ägare med 14,5 procent av aktierna ser jag också som positivt. Att chefen sitter tung i egna aktien vittnar om stabilitet. Om inte annat får man fint sällskap ifall det går åt skogen.

”Mest utsatta”

- Är det några grupper som är särskilt utsatta?

Den frågan ställs ofta i media. Underförstått: Hur kan man förhindra att människor ska behöva ta ansvar för sina egna beslut?

Ofta gäller det pengar och köpvanor. Konsumenter köper saker med undermålig kvalitet, sånt de egentligen inte behöver eller som inte är bra för dem. Det samhället kan göra är att försöka förbjuda produkterna, eller reklam för dem. Eller också slänga på punktskatter för att förmå oss att ändra vårt köpmönster.

Fast det blir allt svårare, eftersom vi kan handla utomlands eller på nätet där dessutom svenska myndigheter har svårt att få genomslag för sina förbud (även om de inte alltid förstår det själva). Många skulle må bättre av mindre sprit, tobak, spel och socker. Många borde också helt undvika lån, särskilt lån med riktigt dåliga villkor.

Risken är överhängande att dessa ”många” tillhör flera riskkategorier. Dels rena beroendepersonligheter, men främst människor som okritiskt litar på vad som sägs. De som inte tror att företag eller myndigheter talar i egen sak, väljer att förtiga fakta eller rentav blåljuga som det passar dem.

I tidningar står det ofta ”Hela denna sida är en annons” trots att innehållet är utformat som journalistik. Så här gör man för att det funkar. Förresten behöver inte övrig medieinnehåll vara mer sanningsenligt. Allt är ju baserat på mer eller mindre tillförlitliga källor. Dessutom är inte journalister förskonade från den aningslöshet som innebär att man låter sig luras.

Det är föräldrars ansvar att uppfostra kritiska konsumenter som ser till att hålla sig informerade och skaffa sig den bildning som krävs för att inte luras. Lite hjälp borde de få av skolorna, men allvarligt talat, det utbildningsväsende som inte ens lyckas få elever att lära sig de fyra räknesätten och att läsa och skriva begripligt lär knappast göra dem källkritiska. Så:

- Är det några grupper som är särskilt utsatta?
- Ja, idioter.

Aktiefonder – bäst avkastning vinner

Jag ser en del fördelar med fondhandel framför aktier. Det är ett smidigt sätt att få riskspridning i portföljen, särskilt på utländska marknader. Men precis som med aktier finns det en hel del skit där ute, så det gäller att tänka till.

Först och främst, ta reda på vad du köper. Kolla innehaven och investeringsstrategin. En världenfond kanske har 90 procent av innehaven i USA, då är det inte mycket diversifiering gentemot portföljens Nordamerikafond.

Hur har utvecklingen varit? Aktier går aldrig bara upp, så en tillfällig nedgång kan utgöra köpläge. Fonder däremot, bör alltid gå bättre än underliggande index, förutsatt att det inte är just en indexfond.

Vem förvaltar fonden? Har han/hon gjort det länge? Vad gjorde han/hon dessförinnan? Några frågor jag däremot inte ställer mig angående förvaltaren är ifall det är en man eller kvinna, spelar golf på fritiden, ras, religion eller politisk tillhörighet. Det enda som spelar roll är att mina pengar förvaltas så bra det bara går och att inget lämnas åt slumpen.

För att så blir fallet betalar jag en förvaltningsavgift, som i vissa börsdiskussioner och artiklar låter som det enda som spelar någon roll. Det är det inte. Det väsentliga med en fond är avkastningen efter avgift. Avgiften är förvisso en stor del i den ekvationen (ju mindre rörelse, desto större del), men långtifrån hela.

Hängde allt på avgiften skulle avgiftsfria indexfonder vara överlägsna. Låt mig ta några exempel. I år har OMXS30 gått +0,33 %. SIX Portfolio Return Index, ett bredare index med utdelningen inräknad är +3,94 %. Gratisfonden Avanza Zero, som försöker följa SIX30RX, är +4,64 %.

De aktivt förvaltade fonderna PriorNilsson Sverige Aktiv är +13,18 %, PriorNilsson Real Invest A +19,08 %, Carnegie Sverigefond +7,69 % och Didner & Gerge Aktiefond +9,80 %. Med den utvecklingen kanske man kan leva med förvaltningsavgifter på 1,0-1,6 %.

Vem är du?

Det här är mitt 200:e inlägg sedan jag började blogga i april, och för varje månad blir ni fler och fler som besöker min blogg, vilket känns otroligt kul och inspirerande.

Samtidigt ska jag inte sticka under stolen med att det känns märkligt att andra människor intresserar sig för mina tankar om ekonomi. Jag gör ju liksom ingenting. Inga vimmelbilder, inga kontroversiella avslöjanden, inget naket. Ingenting. Visserligen marknadsfördes Seinfeld som ”A show about nothing”, men jag vill inte riktigt jämföra min blogg med världens genom tiderna största sitcom, och detta inte bara för att jag saknar en stab av internationellt erkända manusförfattare.

Därför är det inte utan att jag undrar vilka ni läsare är. Några är IRL-vänner som inser att det blir dålig stämning om de missar någon kontrollfråga vid de muntliga prov jag genomför varje gång vi träffas (konstigt att de nästan slutat ringa förresten...). Och så är det andra bloggare som vill inspireras eller sno mina läsare, eller känner pressen när jag kommenterat hos dem.

Men resten har jag ingen aning om. Jag gissar att en del sett mig på Twitter och blivit nyfikna på om jag är lika tokig när jag skriver texter på över 140 tecken. Några har kanske läst vad jag skrivit i andra sammanhang, och någon enstaka kan ha sett mig skämta på scen för länge sedan.

Några kommenterar återkommande och då får jag en bild utifrån vad de avslöjar om sig själva, eller åtminstone vilken typ av ämnen som intresserar dem. När jag gjorde första månadssammandraget i videoform i förra veckan skrev en läsare: ”Trots att jag läser bloggen dagligen har jag ännu inte kommenterat något men nu blev jag tvungen att skriva.” Jag hoppas ingen känner sig tvungen att skriva, men det är kul med input.

Själv läser jag väldigt många bloggar i en rad olika ämnen. En del gör mig glad, andra arg. En del håller jag med nästan jämt, andra nästan aldrig. Ska jag försöka hitta någon minsta gemensamma nämnare måste de blogga någorlunda regelbundet. Inte nödvändigtvis varje dag (en del skribenter har ju ett liv), men i alla fall varje månad. Och helst inte för smalt.

Men folk är olika och jag vet att jag hamnar fel om jag tror att ens en bråkdel tänker som jag. Eftersom jag upplever att min blogg är ganska spretig finns det kanske ingen typisk läsare, men jag är ändå bra nyfiken på varför ni återvänder hit. Jag har förstått att en del gillar snåltips, andra börsinlägg och en del mitt ständiga dampande på politiker, makthavare, Icahandlare och … Ja, andra människor helt enkelt.

Nej, gillar olika, skulle det ju vara! GILLAR!

Vidare undrar jag hur ni läser. Om ni surfar in dagligen för att läsa dagens inlägg, plockar upp det i något slags RSS-flöde eller dyker in en gång i månaden och läser ikapp. Och läser ni även inlägg vars ämne egentligen inte intresserar er eller scrollar/filtrerar ni förbi dem?

Jättekul om någon vill berätta hur du hamnat här och varför du inte direkt surfade vidare för att aldrig återkomma (om det alltså inte är precis i det läget du befinner dig). Antingen här i kommentarsfältet eller till sparobloggen@gmail.com. Men det är helt frivilligt. Jag är tacksam för varje läsare alldeles oavsett. Utan er – ingen blogg.

Vad är långsiktigt

Man hör ibland folk säga att deras aktiehandel är långsiktig. Hur långt är långsiktigt? Jag googlar, tänkte jag. Så jag sökte på aktier+långsiktig, ”långsiktig investering”, ”hur långt är långsiktigt” och liknande, men ingenstans fick jag svar. Då dök ändå min egen blogg upp i sökresultaten, så jag är tydligen inte bättre än någon annan på detta.

Att jag ens började fundera var för att en bloggkollega dissade en aktie, inte för att den var för dyr nu utan för att han bedömde att den skulle utvecklas sämre än index under en 30-årsperiod. Jag försöker tänka på många parametrar innan jag investerar, men den såg jag inte komma.

I andra änden finns folk som tycker ett par månader är långsiktigt. När jag pratar om långsiktiga investeringar på börsen tänker jag åtminstone år, men definitivt inte 30. Aldrig ens fem, tror jag. Det kan absolut hända att jag behåller en aktie i mer än fem år, men så långt fram planerar jag inte.

Det gäller förresten inte bara börsen. Vet du hur ditt liv ser ut om fem år? Jag har ingen aning. Jag skulle kunna bo kvar i samma lägenhet, jobba med ungefär samma saker som nu och pyssla med samma saker på fritiden. Fast skulle jag gissa har jag vid det laget sålt lägenheten och flyttat utomlands utan tanke på att någonsin komma tillbaka till Sverige. Eller också är jag gift, har barn och bor i Norrland, det vet jag inte ett skit om!

Så eftersom min långsiktighet i livet inte sträcker sig mer än ett par år skulle det kännas lite dumdrygt att planera investeringar decennier i förväg. Jag ser heller inte poängen att försöka gissa utfallet av 120 kvartalsrapporter. Jag köper om jag tror att chansen nu är högre än risken, och säljer den dag jag inte längre tror att investeringen kommer gå bättre än alternativen. Högst troligen inom 30 år.

Finns företaget ens kvar år 2046? Finns branschen kvar? Finns jag kvar? Finns jorden kvar? Jag tror de flesta som känner mig skulle beskriva mig som en planerande person, ibland med helt galet lång framförhållning. Men om gränsen går vid en generations horisont får jag se mig besegrad. Då kan vi lika bra stoppa framtiden.

Typisk finansträning?

Jag har inte kunnat undgå att notera att en hög andel av svenska ekonomibloggare ägnar sig åt löpning på sin fritid, och då framförallt långdistanslöpning. Jag som aldrig tävlat kortare än maraton skulle önska att det också fanns ett samband att ju längre distanser, desto framgångsrikare investerare, men det tror jag knappast. Förresten vore kanske kopplingen högst personbästa-högst förmögenhet ännu bättre för jag är inte blixtsnabb.

Vissa löpevenemang har mer stil än andra.

Man kanske inte ska dra alltför stora slutsatser utifrån ett dussin bloggare, men löpning benämns märkligt nog ofta som lite av en överklassport. Inte som hästpolo, men ändå menar man att löpning är något som bättre bemedlade håller på med.

Och inte bara i Sverige. I en finsk tidning konstaterades nyligen att långdistanslöpning är ”ett fenomen för folk med hög utbildning och hög lön”. Varför? Inte kan det bero på kostnaderna, knappast någon sport är billigare. Jag springer en del barfota och då är det banne mig gratis!

Är det kanske för att högavlönade människor som sitter vid en dator hela dagarna har ett stort behov av att röra på sig och därför söker sig till löpningen? Snarare det, men varför just löpning istället för boxning eller fotboll, som ofta kallas för arbetarklassporter? Generellt ser jag inget tydligt samband mellan hög lön och konditionsidrottande. Varken segling eller golf lär vara särskilt konditionskrävande.

Det som skulle kunna ge karriärister anledning att ta upp löpning är tillgängligheten. Man behöver varken boka tid eller göra några större förberedelser vilket gör det lätt att klämma in i ett pressat schema.

Jag har själv typisk medelklassbakgrund, och precis som alla medelklassvenskar har jag inget behov av att basunera ut detta faktum genom mitt val av idrott. Det är som i Lorrys cover av Working class hero:
  Den ene är stolt för han är miljonär.

  Den andre är stolt för han är proletär.
  Men vem kan va' stolt när man är ungefär?

Alltså struntar jag i hur mitt löpande uppfattas. Men om framgångsrika människor springer, blir man då mer framgångsrik av att börja? Borde fattiga föräldrar sätta sina barn i löpträning för att möjliggöra en klassresa? Förmodligen inte, men hade jag barn skulle jag absolut föredra om de vill börja med löpning framför boxning.