Jag minns en reklamfilm för tv-licens
med innebörden att det bara kostar tre kronor om dagen, och sedan
följde olika exempel på vad man får för tre kronor. Men det var
länge sedan, nu kostar det mer än dubbelt så mycket, närmare
bestämt 2216 kr per år. För dessa pengar får man ”oberoende
radio och tv”. Ja, eller hur...
Ska vi bena ut detta så behöver man
inte betala licens för att lyssna på (eller ha en) radio. Inte
heller för en dator eller telefon som kan ta in SVT Play via
internet. Detta hävdade Radiotjänst tidigare, men fick backa efter
en dom i Högsta förvaltningsdomstolen 2014.
Själv har jag periodvis varit utan tv.
Första gången bodde jag i en stuga på en tomt där en familj bodde
i ett större hus, så där åkte jag ändå snålskjuts på deras
licens. Min tv började lukta bränt, så den åkte ut och eftersom
jag skulle flytta några månader senare orkade jag inte köpa en ny.
På den tiden fanns inte ens internet.
Nu har jag inte heller tv och det var
inget ekonomiskt beslut. Eftersom Radiotjänst inte har lagliga
möjligheter att kontrollera innehavet är det ju annars bara att
neka. Men mitt förslag är alltså inte att licensskolka utan att
sluta titta på dumburken.
Genomsnittssvensken tittar ungefär 2,5
timmar per dag på ”linjär tv”. Lägger man till
streamingtjänster blir bilden ännu mer tragisk. För ärligt talat
är ju traditionell tv ren skit. Den kan i huvudsak delas upp i två
delar, hjärndöd underhållning och nyhetsliknande information.
Inget fel med underhållning, men jag föredrar underhållning som
inte bara ska roa. Och så kallade samhällsprogram på tv blir ju
(med några få undantag) bara sämre och sämre, vilket förmodligen
beror på stolpskotten som gör dem.
Den tid jag frigör ägnar jag åt att
tillgodogöra mig information jag väljer själv, genom böcker, poddar,
Youtubekanaler och bloggar. Förutom ekonomi lär jag mig massor om
andra länder, politik och samhällsfrågor, hälsa, löpning och
annat jag snöar in på, och på köpet håller jag de engelska
språkkunskaperna levande. Förr var vi hänvisade till journalister
för att få veta vad folk tycker och gör. Nu kan vi gå direkt till
källan. Och inte nog med det, vi kan interagera med källorna. Kort
sagt, ställa de där frågorna vi undrar varför journalisterna inte
tar tag i.
Jag har ingen aning om hur Idol-Olle
ser ut, har inte sett ett avsnitt av Suits. Homeland eller House of
Cards och har ingen aning om vilken reklamfilm som senast haft
Persbrandt som speakerröst eller hur många panelprogram Anna Book
medverkat i den här veckan. Jag kan leva med dessa kunskapsbrister
ända fram till dödsbädden.