Nu ska bullarna betalas!

Så är adventsstjärnan nerplockad och julklappspappret återvunnet. Antar jag. Men en del människor har fortfarande kvar några rester från julfirandet.

Att svensken köper julklappar för över 3000 kr per person kan man ha många åsikter om. Jag kan tycka att man tappat lite fokus, men å andra sidan firar jag i stort sett inte jul så jag tänker inte ha några synpunkter på just detta. Men när folk skuldsätter sig för att köpa julklappar har jag svårt att tiga.

I en artikel i Dagens Industri i julas (låst nu, så jag låter bli att länka) konstaterades att särskilt barnfamiljer oroar sig för att inte ha råd med julklappar, samtidigt som det är just barnfamiljer som handlar mest, ökar sin julbudget mest och ”känner en stor press för att lyckas leverera till sina barn”. Ursäkta en okunnig barnlös, men vem bestämmer i den familjen?

Och som om inte det räckte säger Nordeas privatekonom Ingela Gabrielsson: ”Det är inget fel att finansiera julen med lån om man kan betala när räkningarna kommer – det viktiga är att inte hamna i avbetalningskarusellerna.”

Ingela Gabrielsson, "sparekonom"!

På ett sätt fattar jag att banker vill att folk ska låna pengar, det är ju lite det de lever på. Men det här uttalandet kommer alltså från en privatekonom (i många artiklar tituleras hon sparekonom) på Sveriges största börsföretag. Om någon fortfarande lever i villfarelsen att banken står på ”den lilla människans” sida – tänk igen. Och som jag konstaterat gång på gång – i banker ska man vara ägare, helst inte kund.

Och till den som tycker att jag är elak mot fru Gabrielsson kan jag bara säga att hon haft två veckor på sig att förklara vad hon menade eller berätta att hon blivit felciterad, men inte känt något behov av att göra det:

Cash is not king

I Expressens serie med det förmodade arbetsnamnet ”Fan vad synd det är om alla hela tiden” har de kommit fram till Ethel, 91. ”Ethel Hülst hade lagt undan pengar under hela sitt liv”, men blev tvungen att växla in dem när Riksbanken bytte sedlar. Ethel hade nämligen av någon anledning valt att spara sina pengar i kontanter. En tänkbar anledning framkommer längre ner i artikeln: ”Anders misstänker att hans mamma förvarade pengarna hemma för att kunna beviljas bostadsbidrag.”

Då har jag några frågor som reportern inte orkade försöka hitta svaren på:

1. Om Ethels huvudsyfte med att inte sätta in pengarna på banken tidigare var att hon måste verka fattig för att få bostadsbidrag, varför inte ge bort dem som ett förskott på arvet istället? Redan innan 90 måste hon ha tänkt tanken att en stor del av beloppet till slut skulle landa där. För hon hade inte sparat för sig själv ”utan för att ge sin son lite extra guldkant”.

2. Än så länge är det bara 20-, 50- och 1000-lappar som blivit ogiltiga. Hur många tusenlappar kan detta ha gällt? Eftersom man inte fått ut tusingar ur bankomater utan i princip bara i kontantaffärer med skattefuskande hantverkare gissar jag att Ethel inte hade 108 tusenlappar.

3. Lever man för att blåsa staten börjar man växla in pengarna väldigt sent om detta ska bli ett problem. Även om banker måste ställa frågor till sina kunder kommer en 91-årig tant undan med väldigt mycket. Varför inte växla in några tusenlappar åt gången på olika banker, eller shoppa en kexchoklad på 7-eleven och betala med en tusenlapp?

Tro nu inte att jag inte tycker synd om Ethel! Det gör jag. Jag tycker synd om henne för att hon enligt uppgift inte unnade sig själv en ny hörapparat, för att hon kände sig stämplad som brottsling och för att hon ägnade sina sista år åt att må dåligt över pengar.

Kanske tycker jag mest av allt synd om Ethel för att de här problemen hade kunnat undvikas om hon inte (som många andra, kanske främst äldre) hade behandlat pengar som ett tabubelagt ämne, utan istället pratat med sin familj om pengarna, hur hon tänkte och sina förhoppningar efter sin bortgång. Och så hade hennes anhöriga kunnat ryta i på skarpen att hon såklart skulle ”unna sig” en hörapparat och annat som behövdes för att sluttampen av hennes liv skulle bli så bra som möjligt.

Att avsaknad av pengar kan ge huvudvärk och ont i magen förstår jag. Men i detta fall fanns det ju pengar, och ändå verkade de mest ge upphov till problem. Pengar ska ju vara något kul och lustfyllt! Annars finns inga skäl att spara på dem.

Ring ut det gamla

Ni vet känslan när man vaknar upp efter en fest och går runt i ett illaluktande krigslandskap. Det stinker av matrester och sur öl och man kan inte för sitt liv förstå varför man inte sköljde ur glasen, tömde askfaten och slängde soporna innan man gick och la sig. Och vad är det för jubelidiot som tryckt ner en hel chipspåse i en ölburk?! Det kan ha varit jag...

Att efter en nyårsfest vakna upp till en lägenhet full med slattar av alkohol som tidigare kändes så rätt, är ungefär lika otrevligt som att efter nyåret vakna upp till en aktiedepå full av aktier i alkolåstillverkaren Dignita.

Och det är inte bara denna aktieslatt som skaver, det gör även aktierna i Gold Town Games efter att marknaden visade sig helt kallsinnig inför deras spel, som ändå tog så otroligt lång tid att producera. Och Seamless, vars betalningslösning måhända är genial, men så länge inte ens personalen i de butiker som tillhandahåller den vet om dess existens kvittar det lika.

Tyvärr kan jag fortsätta ett tag, men det är dags att ringa ut bekymren, sorgerna och nöden, och ringa denna frusna tiden åter varm (hur fan tänkte Tennyson där egentligen?). Jag antar att det är fler än jag som har ett gnagande dåligt samvete för att vi inte oftare tar ett helhetsgrepp kring portföljen och ekonomin, biter i några sura äpplen och tar nya tag. Jag går ändå dagligen igenom depåutvecklingen efter börsstängning och kollar vad som hänt, om något innehav rört sig anmärkningsvärt och vad detta i så fall kan bero på.

Men det där att lite mer metodiskt ställa sig själv de obehagliga frågorna, lägga ner grusade förhoppningar, och göra en känslokall bedömning av vilka innehav som borde tas bort, vilka som borde tas in istället eller ökas på, och vilka branscher/regioner som har fel vikt i portföljen, det gör jag alldeles för sällan.

Förresten gäller det nog inte bara börsen. Detsamma för jobb, karriär, bekantskaper, hälsa, träning, fritid... Det där som brukar buntas ihop under samlingsnamnet ”livet”. Alltför ofta får det liksom bara löpa på och bli som det blir när det går som det går. Se det inte som ett nyårslöfte, men jag har åtminstone en förhoppning om att bli lite mer fokuserad. Alltså: nu aktiedepån, sedan livet. Möjligen en kopp kaffe emellan.

Släckt var det här!

Jag måste ha varit mullvad i ett tidigare liv för jag verkar inte ha något som helst behov av lyse. Sitter jag vid datorn har jag nästan alltid beckmörkt omkring mig. Allt som händer sker på den upplysta skärmen, jag hittar musen och vet hur tangenterna är fördelade på tangentbordet.

Lämnar jag rummet är det inte heller säkert att jag tänder någon annanstans. Och om jag gör det släcker jag alltid lampan i det rum jag lämnar. Jag förstår verkligen inte dem som låter lampor lysa av något slags hemtrevnadsskäl. Ett tomt rum behöver väl inget lyse?

Jag tror inte ens att jag gör det här av snålhet, jag bara gör det. Får jag besök tänder jag såklart, men för egen del vill jag bara ha tänt där jag befinner mig. När jag lämnar ett rum åker handen till strömbrytaren som en naturlag.

För snart tio år sedan hittade något ljushuvud (pun intended) på Earth Hour, som går ut på att man ska döva sitt samvete genom att släcka lamporna en timme om året. Jag fick nyligen höra uttrycket slaktivism (av slacker och aktivism”) för att beskriva aktivism som i princip inte kräver någon ansträngning. T ex genom att man klickar ”gilla” på något meningslöst på Facebook, skriver på ett upprop ingen någonsin kommer ta hänsyn till, eller att man släcker sina lampor en timme för att manifestera … något.

Men visst, kan det få någon att inse det onödiga i att bada i ljus är det kanske bra. Får det dem att känna att de sedan kan slösa med lampor och elektricitet är det inte bra alls. Lär er att använda strömbrytare istället. Det är faktiskt inte svårare än att exempelvis trycka ner ett dörrhandtag, det går av bara farten.

Och med detta sagt vill jag passa på att be om ursäkt till de tre herrar som stod vid pissrännan på herrtoaletten på restaurang Norra Brunn en afton för ett tiotal år sedan. Det var inte alls min mening att spexa till det! Handen såg strömbrytaren på vägen ut och gjorde det den alltid gör i det läget. Till mitt försvar tände jag snabbt igen och jag hoppas av hela mitt hjärta att strålarna inte hann byta riktning under mörkläggningen. Och då tänker jag inte på ljusstrålarna.

December i videosammandrag

I december steg SIXPRX 2,92 % och Nasdaq Comp 1,12 %. Min egen portfölj plussade 1,44 %.

Här är månadens videofilm:

Och så lite reklamlänkar till sånt som nämndes i videon:

Fantastiska Farbror Fris text Spara med skägg

Stefan Thelenius årskrönika

Bittrast på Twitter: @bittermicke

Utsikt från min balkong när människor bestämmer sig

för att bokstavligt talat elda upp sina pengar!

Gott nytt år!
Micke

Rik eller Medelsvensson?

Jag fick ett tips i kommentarsfältet om en gammal artikel som utifrån Steve Siebolds bok How rich people think jämför rika människors sätt att tänka med övrigas. Egentligen gillar jag inte sådana här grova generaliseringar där man klumpar ihop grupper och deras sätt att tänka. Jag är en individ liksom. Men bara för sakens skull, här kommer listan ihop med mina kommentarer och val:

1. Medelsvensson tror att pengar är roten till allt ont. Rika människor tror att fattigdom är roten till allt ont.

Ja, ni hör ju. ”Rika människor” - var går gränsen och tänker alla ovanför den på ett visst sätt? Självklart inte. I roten till allt ont lär det finnas mer än pengar. Men måste jag välja går jag på den rika formuleringen här. 0-1.

2. Medelsvensson tror att egoism är en last. Rika människor anser att egoism är en dygd.

Återigen vill jag gardera med kryss, men jag tycker att egoism är en drivkraft. Jag kliver inte upp på morgonen för att världen ska bli bättre, jag gör det för att mitt liv ska bli bättre. Världen blir knappast sämre av det. Jag är inte så självgod att jag tror mig påverka den så mycket, men går den åt något håll av att jag får det bra så är det uppåt. I så fall är det en bonus. 0-2.

3. Medelsvensson har en mentalitet baserad på slumpen. Rika människor har en mentalitet baserad på agerande.

Jag säger som Leif G W Persson: hata slumpen. Men okej, en del saker bara händer. Fast varför skulle de hända just mig? Det går att bli både rik och lycklig av ren flax, men det enda vi vet helt säkert är att slumpen inte går att göra något åt. Så varför inte fokusera på sånt vi kan påverka? 0-3.

4. Medelsvensson tror att vägen till rikedom grundas med formell utbildning. Rika människor tror på att förvärva en specifik kunskap.

Jag känner framgångsrika människor med både hög och låg utbildning. Däremot känner jag ingen som verkligen lyckats utan att brinna för vad de gör. Jag tror mer på bildning än på utbildning, men mest tror jag på att snöa in på saker som intresserar en. 0-4.

5. Medelsvensson längtar tillbaka till den gamla goda tiden. Rika människor drömmer om framtiden.

Nostalgi i all ära, men dåtiden kommer inte tillbaka. Jag önskar ibland att jag kunde leva mer i nuet, men valet mellan framåt och bakåt är en no-brainer. 0-5.

6. Medelsvensson tänker på pengar på ett känslomässigt sätt. Rika människor tänker på pengar på ett logiskt sätt.

Här vill jag verkligen helgardera, för mig är pengar både känslomässigt och logiskt. Tvingas jag ändå välja finns det få saker som är så logiska som pengar. Jag menar, bara försök att jämföra dem med människor, blommor eller en god middag. 0-6.

7. Medelsvensson tjänar pengar genom att göra saker trots att de inte älskar att göra det. Rika människor följer sin passion.

Det är lätt att skita när arslet är fullt, som en mindre sofistikerad människa skulle säga (inte jag, det måste vara ett datavirus). Är man mycket rik kan man såklart följa sin passion och strunta i om det ger några pengar. Där är inte jag. Möjligen är mitt bankkonto där, men inte hjärnan. 1-6.

8. Medelsvensson sätter låga förväntningar så att de inte blir besvikna. Rika människor gör sig redo för utmaningen.

Återigen förstår jag inte varför man inte kan göra både och: att utgå ifrån att allt går åt helvete och sedan satsa järnet på att det inte ska göra det. Men låga förväntningar är något jag aktivt jobbar på att uppnå, så det får bli en allmogepinne till. 2-6.

9. Medelsvensson tror att man måste göra någonting för att bli rik. Rika människor tror att man måste bli någonting för att bli rik.

Vad är skillnaden? Man blir inget utan att göra något och tvärtom, det här känns mest som en ordlek. Men man sitter inte på en stol och inväntar rikedom. 3-6.

10. Medelsvensson tror att man måste ha pengar för att tjäna pengar. Rika människor använder sig av andra personers pengar.

Det går absolut att bli rik utan att först ha pengar, men också utan att använda sig av andras pengar. Alternativ 2 låter förresten som att man ska stjäla, men jag antar att det menas att man lånar eller hittar andra som investerar. Fast det allra vanligaste måste väl ändå vara att man först investerar sin egen tid och engagemang genom att arbeta. Kryss kanske, men måste man välja får det bli ”andras pengar”. Att man först måste ha pengar är ju direkt felaktigt. 3-7.

11. Medelsvensson tror att marknaderna drivs av logik eller strategi. Rika människor vet att marknader drivs av känslor och girighet.

Tror någon enda människa att marknaden är logisk? 3-8.

12. Medelsvensson lever över sina tillgångar. Rika människor lever under sina tillgångar.

Betyder det att Erik Penser, Joachim Posener och Björn Borg är ”medelsvensson”? Men nu börjar jag kritisera frågorna igen. Var jag själv befinner mig på skalan är solklart för mig och alla som träffat mig. 3-9.

Själv går jag!

13. Medelsvensson lär sina barn hur de ska överleva. Rika människor lär sina barn hur de ska bli rika.

Jag har inga barn, så jag lär dem inte alls. Hade jag haft det skulle jag vilja lära dem både att överleva och att bli rika, det är liksom ingen motsättning där. Om de inte överlever har de inget större behov av rikedom heller, men jag antar att frågeställningen ska tolkas som att man antingen lär sina barn att få pengarna att räcka till eller att skapa ett överflöd. 3-10.

14. Medelsvensson låter sig stressas av pengar. Rika människor finner trygghet och lugn i rikedom.

Pengar har bara stressat mig när jag inte haft dem, och ju mer jag har desto mindre stressad blir jag. Om jag fick välja ett enda ord för att förklara vad jag ska med pengar till skulle det bli just trygghet. 3-11.

15. Medelsvensson blir hellre underhållna än utbildade. Rika människor blir hellre utbildade än underhållna.

”Bröd och skådespel åt folket”? För att ha varit professionell underhållare är jag förvånansvärt ointresserad av underhållning. Jag tittar aldrig på underhållningsprogram på tv (jag har inte ens en tv), lyssnar aldrig på musik och läser hellre en bok som utmanar mitt intellekt än går på konsert. 3-12.

Okej, barn-tv kan vara underhållande om det är trovärdiga skådisar!

16. Medelsvensson tror att rika människor är snobbar. Rika människor vill helt enkelt bara omge sig med likasinnade människor.

Jag tror inte på någonting av detta. Hur svartvit man än är i huvudet fattar man väl att det i gruppen rika finns både snobbar, idioter och vettigt folk? Och jag tror att de flesta vill omge sig med likasinnade människor, men inte nödvändigtvis ur samma samhällsskikt. Jag har vänner som är fattiga, andra som är rika, några som tjänar bra och andra som tjänar sämre (och det är inte nödvändigtvis de som tjänar mest som har mest). Det här är bara fördomar, jag går vidare till nästa fråga.

17. Medelsvensson fokuserar på att spara pengar. Rika människor fokuserar på att tjäna pengar.

Tvingas jag välja mellan dessa underbara hobbies, att spara och att tjäna, får det bli ettan för det är det jag gör mest konsekvent. 4-12.

18. Medelsvensson tar få ekonomiska risker. Rika människor vet när det är dags att ta risker.

Också en korkad frågeställning, men jag är i grunden en fegis. 5-12.

19. Medelsvensson älskar att känna sig bekväma. Rika människor finner tröst i osäkerhet.

Jag har avsagt mig en fast och trygg inkomst och karriär för en osäker frilanstillvaro. Men ändå, en fegis. 6-12.

20. Medelsvensson gör aldrig kopplingen mellan pengar och hälsa. Rika människor vet att pengar kan rädda ens liv.

Här går fördomsmätaren upp på rött igen. Är s k ”medelsvensson” verkligen liktydigt med att vara en aningslös idiot? 6-13.

21. Medelsvensson tror att de måste välja mellan att ha en bra familj och att bli rik. Rika människor vet att man kan få allt.

Om (och det är ett stort "om") någon tänker att rikedom per automatik innebär att man måste försaka en massa saker känns det som en försvarsmekanism för att intala sig själv att man är lyckligare än man är. 6-14.

Det verkar alltså som att jag är 30 procent medelsvensson och 70 procent knös. Ska jag tro kommentarerna till artikeln betyder det att jag är en känslokall roffare som glatt trampar över lik eftersom jag saknar empati. Det är klart, varför ska kommentarerna vara mer nyanserade än artikeln? Hur som helst vill jag föra till mitt försvar att jag blir glad när lyckliga människor berättar om sina liv och igår klappade jag en hund i flera minuter. Så det så.

Vad säger läsarna, är ni också psykopatiska svin?

Less is less... och billigare

I min barndom såldes chips i 200-gramspåsar. I alla fall i matbutiker, på Pressbyrån var de mindre. Nu går det nästan inte att få tag i mindre chipspåsar än 300 gram, det som förr kallades ”partypåse” för att visa att man bör vara ett gäng för att kunna mofsa i sig en hel påse. Nu är partypåsar (eller ”partybags” som de numera heter eftersom engelska uttryck är så tuffa) på 500 gram. Åtminstone senast jag tittade, sedan dess har det kanske kommit enkilospåsar eller hela sopsäckar med chips.

För trenden här är rätt tydlig och går igen i fler varor. Lösgodispriset på 80-talet redovisades i kronor per hekto. De påsar som tillhandahölls i butiken gick för övrigt inte att få ner mer än ett par hekto godis i. Nu är det alltid kilopris som gäller och de påsar som finns skulle man i princip kunna bo i.

Läsk såldes som mest i flaskor på 1,5 liter, men vanligen var det 33 cl som gällde. Coca-Cola körde med 25 cl och tydligen släckte även dessa törsten. Flaskor på två liter var inte uppfunna, åtminstone hade ingen kommit på att man kunde sälja läsk i dem. Och definitivt inte att sälja storpack av tvålitersflaskor för att på så sätt sälja uppemot tio liter till samma kund. Så mycket läsk gick inte ens åt på barnkalas.

Dagens barn och deras föräldrar har vant sig vid (med mina mått) hysteriska mängder godis, snacks och läsk. Fredagsmys var inte uppfunnet i min barndom. Sen tror jag dessutom att konsumenter tror att de sparar pengar genom att köpa stora kvantiteter. Det stämmer när varan är blomkål eller toapapper, men köper man lösgodis (en blandning av grisfett, socker, färgämne, citronsyra, ytbehandlings- och konserveringsmedel) för femtio kronor har man förlorat just femtio kronor.

Men det måste man göra, det är det nästan lag på. För nu är det slut på veckan, det är ...