Okej, nu spetsade jag till rubriken en
aning. Det här handlar inte alls om kön utan om allas liv och
vilken tid vi lägger på arbete. Även vi c:a 1,5 miljoner
singelhushåll som inte har något alternativ till att både skaffa
en dräglig inkomst och att sköta hushållsarbetet helt själva.
För hundra år sedan kunde barn jobba
tolvtimmarsdagar från 14 års ålder. Sedan dess har både arbetstid
och semester reglerats. Åttatimmarsdagen infördes 1919.
Fyrtiotimmarsveckan genomfördes 1973 när lördagsarbete inte längre
var standard. Men där tog det stopp. På senare är väl trenden
snarast att de som har arbete jobbar mer. Eventuella barn skickas iväg
till dagis så fort det bara går för föräldrarna har inte råd
att ta hand om dem själva. Men på 70- och till och med 80-talet var
det fortfarande inte ovanligt att en hel familj levde på en lön.
Jag är inte ute efter allmän
arbetstidsförkortning, införande av friår eller andra idiotförslag
som bygger på att någon annan betalar. Jag tycker bara att det är
konstigt att många trots ett sekel av utveckling från bondesamhälle
till dagens moderna variant har svårt att få sin lön att räcka
ens till en person när den förr kunde räcka för att försörja en
hel familj. Dels beror det på ökat skattetryck, men också på att
det nästan blivit en naturlag att ökat välstånd per automatik ska
lösas in mot mer eller mindre överflödiga ägodelar.
Ett litet räkneexempel för att visa
vad jag menar. I mitten av 90-talet var jag arbetslös ett tag och
gick på a-kassa. Eftersom jag jobbat deltid, 70 procent, baserades
a-kasseersättningen på detta och blev 0,7x0,8=56 procent. Jag var
rätt ny på arbetsmarknaden, så min grundlön var inget att skryta
med. Om jag minns rätt fick jag 433 kr/dag måndag-fredag i
arbetslöshetsersättning, alltså c:a 9000 kr/månad. Efter skatt
återstod väl knappt 7000 kr. När alla fasta utgifter var betalda byggde jag ut mitt hus för överskottet.
En och annan läsare kände nog att de
måste ha missat något när de kom fram till den kursiva meningen,
men nej då. 7000 kr i månaden räckte och blev över, vilket för
övrigt fortfarande stämmer drygt tjugo år senare. Inte för att
jag lever som en kyrkråtta utan för att jag prioriterar frihet
framför hemmabioanläggningar. Ju fler som gör den prioriteringen,
desto fler skulle ha råd att leva på lägre eller färre inkomster.
Om det skulle leda till fler
hemmafruar, hemmamän, deltidare eller friare arbetstider och
arbetsformer vet jag inte, men jag är rätt säker på att det
skulle innebära en lyckligare befolkning. Frihet har den effekten.