Rune eller Tina

Förkortningen TINA står för There Is No Alternative och betyder att man bör skyffla in alla sina pengar på börsen eftersom räntan är låg och det påstås inte finnas något bättre alternativ än just aktier.

Häromdagen berättade Rune Andersson, känd från Trelleborg m fl, i en intervju i Dagens Industri (ni får leta själva, jag vill inte länka till låsta artiklar) att han strax innan årsskiftet sålde alla sina aktier.

”Det är så sjukt nu. Jag tittade häromdagen på börslistan och bolag som jag känner till. Det är ju p/e 20 på allting – mitt i en högkonjunktur. Om det någon gång ska vara höga p/e tal är det på botten av en lågkonjunktur, men inte nu när konjunkturen går bra och exporten har hjälp av valutan. Det är inte enkelt att hitta intressanta aktier.”

Här snackar vi om en kille med niosiffrig aktieportfölj, så det är ingen liten hobbydepå han har att leka med. Så uppenbarligen finns det alternativ. Rune tror att börsen ska ner åtminstone 20 procent. Att stå helt still är avsevärt mycket bättre än att tappa en femtedel. Med mycket få undantag.

Ett sista visdomsord från räven Rune: ”Marknaden är enormt överhettad just nu. Det är inte en tillfällighet att vi ser så mycket börsnoteringar. Jag har varit med så många år att jag känner lukten när vi är på väg in i en ny pyramid och därför är det bra att spara på krutet.”

Ska vi ut och åka nu?

Sverige – låna dig lycklig!

Sju LO-basar har skrivit en debattartikel: ”Sluta spara – låna så Sverige blir bättre”

Det är fräckt att rakt av försöka jämföra statsfinanser med privatekonomi, men lån är ändå lån och aldrig egna pengar. ”Den som är satt i skuld är icke fri”, som Göran Persson skaldade är tydligen som bortblåst hos nästa generations partilärjungar.

Jag ska inte dissekera hela artikeln där man bland annat påstår att arbetslösheten sjunker, vilket bara är sant om man räknar på ett helt galet sätt, men den formulering som stör mig mest är: ”Stefan Löfven åker nu land och rike runt för att lyssna in hur vanligt folk har det och vad som oroar dem i sin vardag.”

Han har varit statsminister i 2,5 år. Nu ska han ”lyssna in hur vanligt folk har det”? Jag tycker i och för sig att det är bra när politiker tar sig ut i ”verkligheten”, men denna kampanj kan väl inte med bästa vilja förväxlas med riktigt intresse utan är helt uppenbart en långspurt mot valet.

Men här är det ju inte Löfven som trampar i klaveret utan sju LO-pampar. Ett par av dem verkar ha haft någon form av riktigt arbete på vinstdrivande företag, men för ganska länge sedan. Flera är att betrakta som styrelseproffs. En av dem har enbart grundskoleutbildning. Samtliga är högavlönade och ingen av dem ger intryck av att förstå plus och minus.

En av artikelförfattarna när det var maskerad på dagis

Jag fattar hur de tänker, men de tänker fel. De ropar efter ansvarstagande politiker samtidigt som deras lösning är att låna mer pengar. Jag kan riktigt höra Lyxfällans speakerröst här:

”Det Stefan och Magdalena behöver hjälp med är att:

• sluta shoppa för pengar de inte har.
• sluta ta nya lån för att täcka upp för gamla krediter.
• börja ta ansvar för sina handlingar.”

H&M, skaffa en vd!

Stefan hette en man som drev ett stort klädimperium han ärvt av sin far. Men Stefan klagade inte, han älskade att gå till jobbet, dag efter dag. I sexton år var han verkställande direktör för företaget. Visserligen var jämförelserna med pappan ofrånkomliga, men trots att han inte skapat allt han ägde från två tomma händer behövde han verkligen inte skämmas för sin gärning.

Efter sexton år tyckte han ändå att det var dags att lämna över till yngre krafter medan han själv drog sig tillbaka som styrelseordförande, i klädföretaget men också i andra företag. Med tiden blev det ett tjugotal styrelseposter parallellt, i allt från skolor till fastighetsbolag.

Tanken var väl att Stefans son Kalle skulle ta över klädföretaget och att pappa Stefan inte skulle flåsa honom i nacken hela tiden. Tyvärr visade sig Kalles intresse finnas på helt andra håll. Kanske för att han inte ville jämföras med far och farfar, kanske för att han inte var särskilt modeintresserad. Han ville bara inte utan längtade ofta bort.

Inte blev det bättre av att aktien föll och mest verkade hålla sig uppe av pappa Stefans stödköp. Svenskar såg fortfarande familjens klädimperium som en del av den svenska folksjälen, medan utländska ägare tröttnade snabbare.

Kalle höll sig allt längre från rampljuset och de enda gångerna man såg honom i media var när han plöjde ner några hundra miljoner i en prisjämförelsesajt eller en app. Åren gick, klädföretagets marknadsandel och aktiekurs sjönk, pappa Stefan blev allt gråhårigare och undrade när Kalle skulle bli vuxen och ta tag i klädimperiet på samma sätt som han och hans far hade gjort.

Mitt tips till Stefan: Det kommer inte att hända! Ge H&M en vd som är intresserad av att driva företaget framåt. Karl-Johan är inte det! Jag fattar att han var det barn du valt ut att ta över efter dig och att man i ett klassiskt familjeföretag vill se verksamheten gå i arv till nästa generation, men märker du inte att han ledsnat? Om han ens var intresserad från början.

Lev som du lär

Som vegetarian har jag alltid fått frågor av typen: ”Men äter du inte godis som innehåller gelatin?” Man vill liksom slå hål på min moral och avslöja mig som hycklare. Nu äter jag visserligen inte gelatin, men jag hade ändå inte sett dubbelmoralen så länge jag inte har en bildekal med texten ”Gelatin är mord!”. Jag har har inte lovat någonting beträffande min diet och står till svars enbart inför mig själv och min plånbok.

Men nu börjar jag se samma tendenser i min roll som outad snåljåp. Jag är tråkigt rättrogen även där, men jag har aldrig påstått att jag inte skulle kunna slösa bort en slant på något ganska meningslöst. Okej, det händer inte ofta, och när det händer är det typ en glass för femton spänn. Fast jag kan inte minnas när jag gjorde det senast. 2015 kanske.

Och jag tycker ju att man ska leva som man lär. Det finns ett gammalt uttryck som lyder: ”Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.” Föräldrar som slåss med knytnävar på fyllan varje lördag kommer inte att med trovärdighet kunna predika ickevåld och drogfrihet för sina avkommor. Men det där gäller inte bara barn. För att ta ett aktuellt exempel bör inte politiker säga att det är häftigt att betala skatt samtidigt som de själva har obetalda skatteskulder.

Säger man sig vara sparsam bör man inte strössla pengar omkring sig hur som helst. Jag har läst minst två böcker av svenska författare på temat köpstopp, där de berättar om egna erfarenheter av att inte shoppa. Med några undantag. Och några undantag till. Och ännu några... När de kommit två månader in i sitt ”shopstop” har de handlat mer än jag brukar handla på två år (utan att någonsin ha kallat det ”shopstop”). Jag tänker att det nog lät bättre när de sålde in idén till förlaget än när de började försöka leva det där livet de sagt sig själva och andra.

Nej, gör inte det, du blir lurad!

Behåll, sälj eller gör vad ni vill...

Riktkurs är den kurs analytiker sätter på en aktie. Eftersom tidsramen sällan anges blir dock värdet tämligen ringa. De få gånger tidsramen preciseras brukar det innebära att riktkursen förväntas nås inom ett år, så det är den tid jag brukar utgå ifrån när jag ska försöka dra ut något vettigt ur dessa riktkurser.

En ännu mer meningslös uppgift är analytikerns rekommendation: köp, sälj, öka, behåll, avvakta... De två första är åtminstone tydliga – köp eller sälj. Men vad skiljer öka från köp och behåll från avvakta mer än att de första alternativen kräver att man redan äger? Om det är en dum idé för mig att köpa borde det väl bara vara aningen mindre dumt att behålla?

Efter Fingerprints vinstvarning i tisdags gick aktien från 50 till 34. På ett ungefär alltså, den studsar ju lika mycket nu som den alltid gjort. I samband med detta ändrade sex analyshus sina rekommendationer (gamla rekommendationen och riktkursen inom parentes):

• SEB sänker till behåll (köp) och drar ned riktkursen till 40 kronor (75).
• Nordea sänker till behåll (köp) och drar ned riktkursen till 40 kronor (60).
• Handelsbanken upprepar öka och sänker riktkursen till 40 kronor (59).
• Pareto Securities sänker till behåll (köp) och sänker riktkursen till 35 kronor (75).
• Arctic upprepar behåll och sänker riktkursen till 33 kronor (51).
• Carnegie upprepar sälj och sänker riktkursen till 25 kronor (40).

Tomas Linnalas fråga förra gången det begav sig

Jag har inte klockslagen på dessa rekommendationer, men B-aktien bör ha stått i 33-34 för samtliga sex bedömare, och om man utgår ifrån att den gjordes innan handeln återupptogs på onsdagen var måndagens slutkurs 34,40 kr.

SEB, Nordea och SHB har samtliga sänkt sina riktkurser till 40, men SEB och Nordea föreslår köp, medan den sistnämnda använder den lite försiktigare rekommendationen ”öka”. Varför? Om aktien förväntas stiga 16-21 procent borde väl köpet vara solklart förutsatt att de tycker sig veta vad de talar om. Och om de inte gör det borde de hålla tyst, det är min rekommendation.

Sedan kan jag inte låta bli att notera spretigheten. Ingen sänker sin riktkurs med mindre än 30 procent. SEB sänker den nästan till hälften och Pareto mer än halverar sin profetia. Nu är FPC ett mycket speciellt bolag, men dessa analytiker hade uppenbarligen inte en aning. Varför ska vi tro på dem just den här gången?

Sportdryck

När jag springer uppemot två timmar eller längre vill jag gärna fylla på med lite kolhydrater innan kroppen får "soppatorsk". Sportdryck kostar runt 25 kronor/liter. Den innehåller i princip vatten, smakextrakt, socker och salt. Och lite magnesium eftersom det påstås ha kramphämmande egenskaper.

Det där borde man väl kunna göra själv? Jajamensan, betydligt billigare, och alla ingredienser finns i matbutiken. Det här behövs för 65 cl hembrygd:

Druvsocker, 2 msk

Salt, en nypa (se bild)

Citron

Vatten

Det här är exakt en nypa

Häll druvsocker och salt i botten av flaskan. Sedan blandar man i citronextrakt och vatten till angenäm styrka och smak, som Taube hade sagt.

Fördelen förutom priset är att den inte blir så sötsliskig som köpesvarianter tenderar att bli även om man blandar den svagt (alla som druckit det färgade vatten Stockholm Marathon serverar vid sjutton vätskekontroller vet vad jag menar). Jag älskar socker och sötsaker, men om man under 3-4 timmar inte äter eller dricker något annat än sportdryck blir det vidrigt sliskigt i munnen efter ett tag. Så jag föredrar faktiskt mitt hemblandade.

Men jag har ett fullgott alternativ: nyponsoppa. Särskilt bra varm eller ljummen under vinterhalvåret. Där går jag ännu längre i hemgjordheten, genom att plocka råvaran direkt från skogen. Jag skulle gärna göra det med den andra också, men det är så himla ont om citroner häromkring.

Pengar kontra kapital

I senaste avsnittet av podden Prata pengar (nr 64) kom man in på ett intressant ämne, skillnaden på pengar och kapital, där man valde att kalla investeringar för kapital, till skillnad från konsumtion som jag antar var ”pengar” i ekvationen. Många begrepp nu, men det hela handlar alltså om skillnaden på pengar och pengar.

Jag tänker på hur olika jag själv värderar pengar beroende på ursprung och förekomst. Hittar jag en tia på gatan blir jag glad, vinner jag en hundring på poker blir jag möjligen ännu gladare, men om aktieportföljen stiger med en tusenlapp ser jag det i stort sett som plus minus noll. Samma sak vid förluster, räknar mataffärens kassapersonal fel på en tia och jag upptäcker det först när jag kommit hem blir jag surare än om min aktiepost tappar 1000 kr i värde.

Richard Thaler är en amerikansk ekonom och beteendevetare med en teori han kallar ”mental accounting” som handlar om att vi värderar pengar olika beroende på hur vi fått dem. Vi är helt enkelt olika rädda om dem. Vidare värderar människor utgifter olika utifrån olika kategorier. Dessa skiljer sig mellan människor, vilket får en persons ekonomiska beslut att verka rationellt för någon annan, medan en tredje tycker att beteendet är helt vrickat.

För man skulle ju t ex kunna tro att alla människor vid sämre tider först börjar att skära i de mest onödiga utgifterna, men så logiska är vi inte. Det logiska sättet att se på pengar borde förresten vara att en tusenlapp alltid är en tusenlapp och värd lika mycket oavsett om man tjänat den på arbete, vadslagning eller sparat in den på att inte konsumera.

Pengarna behöver inte ens komma från olika källor för att vår logik ska svikta. En tusenlapp i intjänad nettolön är värd lika mycket som en tusenlapp i skatteåterbäring och bägge kommer från att vi jobbat. Ändå ser vi gärna återbäringen som ”gratispengar” att bränna iväg lite mer lättvindigt än den rena nettolönen.

Blev det här logiskt? Freud påstås ha sagt att ”ibland är en cigarr bara en cigarr”. Vad jag vill ha sagt är att det inte stämmer, den är en utgift också.