Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Enligt Dagens Industris retorik berodde nedgången på börsen onsdag-torsdag på Trump. Som vanligt. ”I spåren på skandalerna kring USA:s
president Donald Trump” hette det. Va?! Det enda konkreta som hänt
är att han sparkade FBI-chefen James Comey (eller rättare sagt
tillstyrkte förslaget).
”You're fired!”
Demokraterna som hatade Comey strax
innan valet låtsas nu vara djupt indignerade när denne får
sparken, trots att han är ungefär lika impopulär i alla läger som
vårt svenska stolpskott Dan Eliasson. När Comey utredde Hillary
Clinton var han inte vatten värd, men kritik från Trump är
tydligen fortfarande nog för att hamna på innelistan.
Och att Comey skulle ha någon ”hemlig
information” om Trumps kontakter med Ryssland är så dumt att jag
inte ens tänker kommentera det. Att Trump såg till att han
sparkades borde vara motbevis så att det räcker även för de mest
konspirationsteoretiska foliehattarna. Men tillbaka till ”raset”
igen.
Det handlar såklart om att världens
börser gått väldigt starkt och behövde en korrigering nedåt. Vinsthemtagningar ger fallande kurvor som skapar osäkerhet, som i sin tur överdriver reaktionen. Om
det är början på en längre nedgång eller ett hack i uppåtkurvan
vet jag inte. Förmodligen ett av flera hack, men det lär
visa sig. Och oavsett hur lugnt och städat det blir är jag
övertygad om att oseriösa ekonomijournalister kommer att förklara
verkligheten med hysteriska överord, det verkar vara deras enda väg
just nu.
Virtual reality har ju varit stort
länge nu, men jag har hört om en konkurrerande grej där
framförallt äldre går i spetsen – actual reality. Det finns
många likheter mellan fenomenen. Bägge strävar efter att så långt
som möjligt nå en äkta känsla.
Den stora skillnaden är utrustningen
som krävs. För att uppleva VR behöver man glasögon och diverse
mjukvara. Actual reality kräver inga grejer, program eller sladdar.
Allt som krävs är tid. Man går helt enkelt ut i verkligheten,
exempelvis en skog. Väl där upplever man träd, stenar, gröna
ängar och porlande bäckar i realtid.
Vrider du huvudet åt höger kommer
bilden i dina ögon att flyttas åt höger. Grafiken och upplösningen
är fantastisk! Med hjälp av öronen tar du in verklighetstrogen
fågelsång. För den som missat upplevelsen – det är ungefär som
gamla tiders mobilsignaler, men mer oregelbundna. Andas du in med
näsan känner du naturliga dofter. Nästan som på riktigt!
Att actual reality blir ett attraktivt
komplement till virtual och augmented reality är jag övertygad om.
Frågan är bara om det går att få unga människor att haka på
trenden. Just nu ser det mörkt ut, men det gör också att
potentialen är enorm. Systemet är fullt utbyggt, actual reality
finns redan på plats i väntan på att fler ska upptäcka den.
Någon som kommer ihåg MySpace?
Lunarstorm? Raketost?! Alla de här grejerna var betraktade som så
heta att ingen trodde att de någonsin skulle försvinna. Men faktum
är att de flesta fenomen är lika utbytbara som människor.
Därför är det osannolikt att dagens
sociala medier kommer att stå sig över tid, vilket gör en
investering här särskilt skakig. Ett bilmärke ingen längre vill
ha betingar ändå ett värde. Redan tillverkade bilar går att
rea ut, fabrikerna går att sälja. Men den dag ingen längre går in på
www.facebook.com är värdet på Facebook noll. Det kommer inte hända
i morgon, men jag är ganska säker på att alla ledande sociala
medier kommer att försvinna. Här är orsakerna.
Facebook
Jag vet inte hur många miljarder
användare de har nu, men fler lär de inte bli. Räknar man aktiva
användare är prognosen ännu sämre.
Unga människor ogillar Facebook för
att deras föräldrar finns där. När man är femton vill man inte
hänga på samma ställen som mamma och pappa – fullt begripligt.
Men jag känner nästan ingen i min ålder heller som finns där mer
än med ett avsomnat konto. För oss handlar det mer om stämningen. Så fort det blir diskussion om något strömmar
horder av människor dit för att ”stoppa bråket”, som att det
skulle vara något dåligt att ha olika åsikter.
Facebook hjälper själva till att
skapa den här skitnödigheten genom att stänga ner och pausa konton
hur godtyckligt som helst. Allt som av någon kan uppfattas som
stötande, sexism, rasism eller hatpropaganda (och det kan absolut
allt!) hamnar i skottgluggen för åsiktspoliser. 4500 personer
sitter redan på heltid och granskar användarnas material på
Facebook och i förra veckan berättade Mark Zuckerberg att man
tänker anställa 3000 till, och vid sidan av dessa granskare jobbar
man hårt med AI-teknologi för att upptäcka och ta bort ”olämpligt
innehåll”.
Youtube
Även Youtube jobbar hårt med censur.
Förutom att spärra rena lagvidrigheter använder man
sig av ”demonetization”, att hindra youtubers från att tjäna
reklampengar på videos med ”icke annonsvänligt innehåll”.
Människor som tidigare kunnat tjäna ordentliga pengar på sina
videos tvingas söka sig till nya plattformar eftersom Youtube utan
förklaring bestämmer att deras business inte längre är önskvärd.
Precis som i fallet med Facebook kommer
detta med all säkerhet leda till att intresset minskar och att
färgstarka användare tar sina fans med sig till nya jaktmarker.
Kvar blir gulliga katter och åsikter så slätstrukna att man
knappast behöver leta efter dem.
Twitter
Censuren hos Twitter hamnade i
blickfånget när Milo Yiannopoulos konto suspenderades efter att ha
bråkat med en kvinnlig skådis med tydlig vänsterprofil. Milo är
av judisk börd, homosexuell med en historia av svarta pojkvänner,
men han var också skribent för Breitbart, aktiv högerdebattör och
företrädare för Gays For Trump, vilket inte var populärt hos det
amerikanska etablissemanget.
Men till skillnad från Facebook och
Youtube tror jag inte att det är censuren som blir Twitters död,
utan det faktum att varje förändring av tjänsten varit till det
sämre. Enkelheten hos Twitter är dess styrka, men det finns
gränser. Ville vi ha griffeltavlor istället hade vi skaffat det.
Snapchat
Hett hos investerare (även om marknaden börjar kylas av), men för mig
verkar det vara en sanslöst dålig affärsidé, inte bara för att
målgruppen är personer så unga att de helt saknar egen ekonomi.
Hade någon kommit till mig och berättat att de ville skapa ett
socialt nätverk där man lägger upp bilder som försvinner efter
tio sekunder hade jag sagt åt dem att jobba på idén.
Så om nu alla sociala medier
försvinner, vad kommer att slå igenom istället? Ifall det kommer
en motreaktion mot internetcensuren kan det bli GAB eller Minds,
som marknadsför sig som yttrandefrihetens apostlar. Omöjligt att
veta, kanske blir det Shouter:
Nej, jag är inte gravid, det här
handlar om en helt annan tillväxt. På våren är det mycket som
växer. På fönsterbrädorna blir mina chiliplantor större för
varje dag som går.
Tre veckors utveckling i
”chiliportföljen”.
Squashodlingen är jag mer tveksam
till. Än så länge ser den mest ut som jord, så jag har inga
bilder på ”grönskan”, men hoppet spirar.
Bättre går det i naturen. I sommar
ska det precis som vanligt plockas 20-30 liter blåbär. Riset har
vaknat ur vinterdvalan, skjutit skott och de första bären i grönt
och rött går att skönja.
Ett annat underbart litet bär är
vinbäret. Både svarta och röda vinbär åker in i frysen framåt
sensommaren. Just nu ser de ut ungefär som blåbären.
Ändå färdigare än nypon, men
förhoppningsvis blir det skörd även av dem, i september eller så.
Kanske blir det äpplen i samma veva, jag har snart slut på
äppelmos.
Vad mer ska plockas, skördas och
rensas? Svamp, nässlor, maskrosor, ramslök... Det allra bästa är
att det mesta av produktionen sköter sig själv. Jag behöver inte
gräva i jorden, odla, vattna eller pollinera. Jag äger inte ens
marken. Jag bara väntar på att naturen fixar till maten och när
det är klart skördar jag. Helt gratis, medan andra springer i sina
ekorrhjul för att sedan stressa till butikerna och göra sig fattiga
och ofria.
Den öppna arbetslösheten har i
Sverige legat på 7-8 procent det senaste decenniet. Sedan tillkommer
alla de som går en utbildning de egentligen inte vill gå eller
sitter på en mer eller mindre meningslös ”arbetsmarknadspolitisk
åtgärd”. Sammanlagt är det bra många hundratusen människor.
Samtidigt har jag svårt att få ihop
det med min verklighet. Jag känner nästan inga arbetslösa. Det
händer att de är mellan två jobb, men om perioden är mer än
någon månad beror det enbart på att de är kräsna, inte vill gå
ner i lön eller pendla för långt. Om de verkligen var tvungna att
hitta ett jobb skulle det gå på två dagar.
Det stämmer rätt bra med bilden jag
får när jag pratar med arbetsgivare. De har svårt att hitta
personal, både kvalificerad och helt oerfaren sådan. En kompis
behövde sommarjobbare för ett enklare sorteringsjobb i lagermiljö.
Inget drömjobb kanske, men klart uthärdligt och med helt okej lön.
Till anställningsintervjuerna såsade det in ungdomar med alla
möjliga krav som omöjliggjorde anställning. Arbetstiderna (heltid,
dag eller natt) passade inte och helst ville de vara lediga både nu
och då. Och om ni tror att min bekantskapskrets är exceptionell är
det bara att kolla nyhetsflödet.
Teknikbolag, matbutiker,
transportbolag... Alla säger de samma sak – vi hittar inte
personal! Jag förstår att det finns människor som är mer eller
mindre oanställningsbara, invandrare som ännu inte kan så pass bra
svenska att den funkar i kundkontakter, handikappade eller
missbrukare. Men problemet är större än så. Ett tag hade jag en
granne som gick arbetslös år efter år. Han var byggkunnig och hade
dessutom lastbilskort. Att Arbetsförmedlingen låter någon med
C-kort gå arbetslös i mer än en vecka fattar inte jag.
Så vad gör vi åt det här – sänker
arbetslöshetsersättningen eller inrättar arbetsläger? Jag är
inte säker på att det skulle hjälpa. Inte heller är jag säker på
att jag skulle vilja leva i ett sånt samhälle. Men något måste
göras, det är jag tämligen övertygad om.
Som jag skrev i februari har SEB bytt ut mitt bankkort. Jag trodde ju att de enda skillnaderna
var att Visa nedgraderades till Mastercard utan bank-ID, men nu har
jag fått kortet och måste göra ett tillägg.
Ja, vem vill inte ha enklare sätt att
betala? Jag kastade mig naturligtvis över broschyren för att få
veta hur det ska gå till! ”Ditt kort från SEB har en inbyggd
antenn som kan kommunicera med kortläsare. Det betyder att du inte
behöver sätta i kortet i läsaren – håll bara upp det intill för
att betala!”
Förändringen innebär alltså att jag
inte behöver sätta kortet i kortläsaren varje gång jag handlar
med det. I några få butiker kan jag istället hålla kortet strax
framför läsaren. Är det sant?! TACK SEB!! Alla försämringar och
prishöjningar ni genomfört det senaste året är givetvis förlåtna.
Det här skulle ju kunna innebära att jag sparar någon eller till
och med flera sekunder vid en bråkdel av mina köp.
Men... det bygger på att tekniken
funkar och att antennen på mitt kort inte får för sig att betala
ett köp för kunden framför. Hade
SEB frågat mig innan om jag önskar en inbyggd antenn i mitt
bankkort så att den kan kommunicera med kortläsare utan att jag för
in kortet i den och slår min kod hade jag svarat ”Nej tack, det
vill jag absolut inte ha!”. Men lika självklart fick jag inte den
frågan.
I kontakt med SEB:s kundtjänst fick jag höra att "detta är något som har efterfrågats
av ett stort antal kunder". Hur stort detta antal är kan jag givetvis inte kontrollera, men jag tror inte på det. Är det verkligen besvärligt att slå in sin pin-kod? Jag vet att jag inte är världens mest
innovationsbenägna människa, och hade jag styrt världen hade vi
antagligen varken haft bilar eller datorer (möjligen inte heller
hjulet), men det här känns verkligen bottenlöst korkat!
Men en sak gillar jag! Efter att ha påtalat min negativa syn på funktionen har kundtjänsten avaktiverat den för mitt kort. Det finns hopp! Därför kvarstår jag som SEB-kund och aktieägare, alltjämt blippfri.
När jag började springa grävde jag
fram ett par gympaskor ur garderoben, kompletterade med
träningsbrallor och en urblekt munkjacka. Efter några rundor köpte
jag ett par realiserade löparskor av märket Point Zero, som jag
varken hört talas om förr eller senare.
Först efter flera månader började
jag införskaffa vettiga skor och löpartights. Då betalade jag ändå
det mesta med poäng jag fått genom att svara på marknadsundersökningar.
Jag blev tidigt sugen på att skaffa en pulsklocka, men bestämde mig
för att springa 25 löppass innan jag beställde en.
Löpning är en billig sport. Inte ens
nu när jag har proffskläder för alla årstider, sex par löparskor,
vätskebälte och alla möjliga prylar svider utgifterna, men jag var
ännu snålare från början, innan jag förstod att löpningen
skulle bli ett bestående inslag i mitt liv och inte bara en
tillfällig ålderskris.
Så funkar jag, men har förstått att
många gör precis tvärtom. Först skaffar de prylarna, sedan tar de
reda på vad de har för nytta av dem. Tar det ändå emot kan de
köpa på sig ännu mer utrustning. Själv tror jag ingen hobby går
att upprätthålla ett intresse för genom shopping. För mig alltså. Det är roligare
att se proffsig ut när man springer, men hade jag inte tyckt att
löpning vore roligt hade inga prylar i världen hjälpt.
Det här gäller inte bara sport utan
nästan vadsomhelst. Jag hörde ett program om trädgårdsskötsel,
där trädgårdsbutiker tydligen säljer på kunderna en massa skit
förutom standardverktyg och växter. Lyktor, trädgårdstomtar, små
jävla växthus... Och särskild jord som ska göra att man inte
behöver smutsa ner fingrarna. Som trädgårdsmästaren i inslaget
konstaterade: vill man inte smutsa ner fingrarna är trädgårdsskötsel
troligen fel hobby.
Men en del kunder går igång på all
denna meninglösa kringutrustning. Andra tröttnar istället på
alltihop, som jag. Och Lena Nyman: