Höger eller vänster?

Den senaste tiden har andra ekonomibloggare diskuterat politik, Onkel Tom, Farbror Fri och kanske ännu fler som i sin tur kommenterat den vänsterprofilerade podden Andra Sätt. Kanske behandlar inte inläggen politik i sig utan mer vad vi själva har för moral och ansvar när det kommer till egna val.

Inte för att jag tycker mig ha något som helst ansvar att agera förebild. Jag lever som jag vill, läsarna väljer vilka tips de ska ta till sig och ger mig feedback att också reflektera över. Blir vi alla bättre människor av det är det fint, men jag lämnar inga garantier och kan inte ens säga att jag haft den ambitionen.

Först! Jag tycker mig varken vara vänster eller höger. Har röstat åt bägge hållen, men blankt på senare tid. Jag ser bra förslag som bra oavsett avsändare. I alla partier och läger finns något bra, men det är inte mitt jobb att recensera andra. Jag har fullt sjå med att leva mitt eget liv. I kvällstidningarnas undersökningar blir jag etiketterad med alla möjliga partibeteckningar.

Bland privatsparande, frihetssträvande och downshiftande finns både höger och vänster. Grovt generaliserat är det högermänniskor som vill spara pengar för att få personlig frihet och/eller pengar på hög, och vänsterfolk som vill konsumera mindre, för miljön och för att inte utnyttja andra människor. Enligt dessa definitioner är jag mer höger än vänster, men jag sympatiserar med bägge tänkesätten.

Framförallt ser jag inte motsättningen. Om jag plockar äpplen hos en kompis istället för att köpa sydamerikanska äpplen i affären får jag pengar över till annat, miljön mår bättre och min kompis slipper ösa ner ännu fler äpplen i den redan överfulla komposten. Det är ingen politisk handling, min prioteringslista är:

1. Bra för min ekonomi.
2. Hjälper kompisen.
3. Skonar miljön.

Miljön skulle faktiskt inte må ett dugg bättre för att jag intalar mig att listan egentligen är uppochner.

Vidare ser jag inget hyckleri med att en kommunist köper bostadsrätt och sätter sina ungar i privatskola, eller en moderat som tar ut de bidrag han kan. Jo, om de är politiker och heter Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt, för då har de faktiskt tagit betalt för att vara förebilder och leva som de lär.

Vi andra har inget ansvar gentemot någon annan än oss själva förutsatt att vi följer lagar och regler. Jag föreslår alla vänstermänniskor att prova aktiehandel och högerdito att gå en kurs på en folkhögskola. Men den som hellre vill peka finger får göra det. Moralister finns både till höger och vänster. Själv är jag mer rakt fram.

Kommunen ute och cyklar

Det här är berättelsen om ett kommunalt cykelställ (hade Slas varit i livet hade jag beställt en inläsning, men nu får ni föreställa er).

Tidigt i våras kom det här cykelstället på plats nere vid busshållplatsen. Tanken var väl att de som har långt till bussen ska kunna cykla dit på morgonen och ha sin cykel under tak i det här fina stället fram till dagens slut, då de kan låsa upp sin cykel och åka hem igen.

Kruxet är att det inte finns några bostadsområden från vilka man skulle cykla just hit, förutom sådana som har egen busshållplats. Det är ingen naturlig knutpunkt för cykelpendling (och inget annat heller). Det hade vem som helst i närområdet kunnat berätta för de politiker som beslutat om stället, men tyvärr var det ingen som frågade. Så nu har det stått där i några månader och givetvis har inga cyklar parkerats i det sedan dess. Det kommer heller aldrig att hända, inte en enda cykel, så detta var en helt onödig utgift.

Ändå togs beslutet. Jag antar att det först var någon lokalpolitiker som ville få en guldstjärna av miljönissarna, och det får man ju som alla vet genom att satsa pengar på den nya religionen/ideologin – cyklismen.

Sedan togs det väl fram en detaljplan och en budget, togs erforderliga politiska beslut, anbudsförfarande och lades beställningar. Därefter har minst två team berett marken, asfalterat, svetsat ihop och målat cykelstället och fått det på plats.

Vad det kostat totalt har jag ingen aning om. Politiker och tjänstemän hade väl begärt ut sina löner ändå, men nog hade det gått att spara in några representationsluncher. Materialet och arbetet är i alla fall direktrelaterade kostnader. Vi säger hundratusen för att inte ta i för mycket. För de pengarna hade man kunnat anställa ett par sommarjobbare att gå ut och valla gamlingar på äldreboendet, sandat en trappa istället för att att sätta upp en skylt som varnar för obefintligt vinterunderhåll eller gjort underverk för en ideell förening som med små medel hjälper sjuka barn, missbrukare, hemlösa katter eller vad som helst.

Men det gjorde man alltså inte, man byggde ett kommunalt cykelställ som aldrig någonsin kommer att vara till gagn för någon enda cyklist. Det mest positiva man kan säga om detta var att taket är av plexiglas och därför inte kommer att vandaliseras sönder varje år.

Börsskrock

Det finns en gammal ”börsregel” som lyder: ”Sell in May and go away.” Idén är alltså att man ska vräka ut sina aktier till högstbjudande i början av maj och sedan hålla sig ifrån börsen (oklart hur länge). Generellt har det varit en bra taktik. Problemet med generella regler är att felmarginalerna är för stora för att de ska vara värda att följa blint.

Jag tror dessutom att skrämsel om elände tenderar att bli självuppfyllande. Om många vill sälja aktier samtidigt kommer kurserna vika. Ställ dig i ett mörkt rum och gallskrik: ”Jag är arg!!!” Hur mår du då? Ja, inte är du glad i alla fall.

Ett annat börsuttryck, ”Köp till sillen, sälj till kräftorna”, antyder att man ska köpa aktier vid midsommar, sedan lämna dem åt sitt öde fram till början av augusti för att vara med i ett eventuellt sommarrally. Den har ett ännu mer tveksamt utfall. 2015 var det ett uselt råd, 2016 ganska bra. Jag är rätt säker på att ursprunget är att börsmäklare vill vara lediga på sommaren och därför tycker att det är bra om kunderna ligger fullinvesterade under industrisemestern och gör nya affärer när skolorna öppnat.

Det är bra med principer för börshandel, men det här är inte principer utan rent skrock. Att sälja aktier i maj bara för att är lika dumt som att sätta sina pengar på en vit jul. ”Jo, men det måste det bli för 'Anders slaskar, julen braskar', det är sen gammalt.”

Med den logiken kan vi lika gärna hitta på egna principer för att i efterhand förklara vårt irrationella beteende. ”Tanka till hösten, kör till påska!” Eller frifräsarlösningen: ”Köp i april eller gör vad du vill!”

Körkort klassfråga?

Har kort blivit en klassfråga, frågar sig Sveriges Radios Plånboken. Svaret är nej. Sådärja, i morgon skriver jag om … Nej, men allvarligt talat, ett körkort kostar i snitt under 20000 kr. Vill man verkligen ha det måste man väl kunna få fram de pengarna?! Nej, enligt socialdemokraten Laila Naraghi i Plånbokens inslag är kostnaden ”orimlig”. I ett första steg vill hon införa ett CSN-lån, som jag berättade om redan i höstas, men sedan vill hon att man ska få körkort i skolan, för skattepengar ”eftersom körkort är så viktigt för att kunna få jobb”.

Till att börja med finns det mängder av människor som lyckas försörja sig och få en dräglig tillvaro även utan körkort, så det är ju inte riktigt att jämställa vid att kunna läsa. Men om det är så viktigt med körkort, så spara ihop till det då! Det räcker med att spara 50 kr i månaden i arton år. De föräldrar som inte har den marginalen borde nog på allvar ha funderat på om barn var en bra idé.

Eller, som jag skrev i höstas, sommarjobba ihop pengarna! Det borde räcka med en sommar, så den tiden kanske det är värt att lägga. Jag får inte ihop logiken att det å ena sidan är jätteviktigt med körkort, å andra sidan inte är så viktigt att det är värt att själv lägga två strån i kors för att fixa det utan statlig inblandning.

Men visst, finns det möjlighet att invänta att statligt stekta sparvar ska flyga in i munnen på en förstår jag att det är roligare än att behöva lägga egna pengar och fritid på projektet. Men vilka signaler skickar det till unga människor – att det ska vara en mänsklig rättighet att slippa jobba för någonting själv? Personligen tror jag att kunskapen om hur man spottar i nävarna, borrar ner huvudet och kämpar är oändligt mycket viktigare än den hur man kör bil.

Apotea till börsen?

Eftersom jag fortfarande är "dödssjuk" i den värsta förkylningen sedan digerdöden år 1347 håller jag fast vid sjuktemat en dag till.

Jag har den senaste tiden handlat några gånger hos nätapoteket Apotea. Detta eftersom de varit klart billigare än mitt lokala, Kronans Apotek. Vi snackar 8-25 procent lägre pris på några stickprover. Då har visserligen Kronan medlemsrabatter och ett komplicerat bonussystem, så kanske är jag orättvis. Å andra sidan, eftersom jag inte är en aktiv apotekskund blir jag mest irriterad över bonuspoäng och stämplar.

Jag har bara handlat receptfria varor på Apotea, lagt min order på nätet dag 1, fått orderbekräftelse direkt, leveransbekräftelse dag 2 och leverans dag 3. Ordern har jag betalat direkt vid orderläggning och den skickas fraktfritt med Posten eller budfirma från Apoteas lager i Morgongåva mellan Uppsala och Sala. Enkelt, pålitligt och lättmanövrerad hemsida.

När jag lyssnade till företagets vd Pär Svärdson betonade han fördelen med att handla just apoteksvaror på nätet. Deras kunder är ju sjuka, inte vill jag träffa dem! Dessutom hade han sköna tankegångar kring att hålla nere kostnaderna från start. Hör själva:

OBS! Det är Nordnet - inte jag - som stavat hans namn fel.

Själv har jag en mer åldersfientlig anledning. Många av apotekets kunder är ju gamlingar. Inget fel med dem, men snabbhet är inte deras grej. PIIP! Nytt könummer. Då – tidigast då – reser sig pensionären upp, knarrar sig fram till kassan, börjar gräva i sin väska efter recept... ”Vasa, legitimation?! Ja, var har jag den nu då...” I ärlighetens namn är inte farmaceuter heller kända som världens rappaste yrkesgrupp. Och deras löneanspråk är gissningsvis ungefär dubbelt så höga som Apoteas 60 lagerarbetare i Morgongåva.

Men Apotea finns ju inte på börsen, så det går inte att investera i företaget. Än. Jag tror inte att det behöver dröja särskilt länge. Svärdson är en företagsutvecklare som drivs att testa sina idéer. När detta gjorts framgångsrikt finns inte mycket kvar att göra. Efter Adlibris tror jag knappast att Svärdson behöver tänka på pengar. Dessutom har det börjat spruta ut pressreleaser ett privatägt företag inte har någon anledning att göra.

Så vad är oddsen för att Apotea kommer till börsen hösten 2017? Jag skulle vilja sätta en slant på det, men framförallt en slant i aktien när det väl händer.

Sjuka val

De senaste dagarna har jag gått igenom en helvetesförkylning som aldrig verkar ta slut. När det var som värst hostade jag en gång var femte sekund i snitt, vilket gör sömnen obefintligt, liksom rösten. När jag orkat sitta uppe har jag gjort de jobb jag redan åtagit mig och klarat alla deadlines tack vare att jag är en envis jävel och normalt strävar efter marginaler. När jag märkte vart det här var på väg slet jag rätt hårt.

Men sjukdom är ändå dålig ekonomi. Jag brukar bli förkyld en gång per decennium, men det här är min andra vecka i katastrofläge i år! Om det är otur eller ifall mitt tidigare så bra immunförsvar håller på att ge upp vet jag inte. Irriterande lika fullt.

Att stoppa i sig en massa piller ligger inte för mig. Det är min bestämda uppfattning att förkylning inte har någon känd bot. Att äta Echinagard eller Kan Jang känns lika rationellt som den gamla huskuren att svälja en fisk på snöre och sedan dra upp den igen. De som gjorde så blev i och för sig friska från förkylningen, men det blev alla andra också.

Men ett ekonomiskt dilemma har jag varje gång jag blir snuvig. Eldorados toapapper är bra till mycket, men det är inte skonsamt mot näsan. Efter att ha snutit bort två rullar ser jag ut som en alkoholiserad jultomte.

Därför borde jag antagligen unna mig pappersnäsdukar eller åtminstone ett riktigt mjukt papper de gånger jag ska slå världsrekord i snytning. Men jag reparerar i alla fall näsan genom att stryka den med aloe vera från en planta jag fått gratis.

Och matkontot är beskedligt så länge halsen är så uppsvälld att jag knappt kan svälja. Jag har till och med gått ner något kilo. Beach 2017, here I come! Men först ska jag sova ett dygn till.

Hellre en slant i fickan än ett chip i handen

Det var bara några dagar sedan jag ondgjorde mig över SEB:s ”blippfunktion” i sina kort, men det var sansat i jämförelse med detta. SJ testar nu att erbjuda sina affärsresenärer att operera in ett datachip i handen för att betala med. Fast under en testperiod behöver man förutom chippet även en vanlig biljett OCH en smartphone med Android.

Är målet att visa att människor är idioter är det antagligen genialt att ge dem möjligheten att förutom biljett komplettera med en särskild telefon med ett särskilt operativsystem samt ett inopererat datachip. Blir det billigare för konsumenten? Nej, inte det heller.

Ett par tusen svenskar har tydligen redan gått på det här, och eftersom idén är helt störd antar jag att siffran växer lavinartat. Själv kan jag utan att anstränga mig komma på ett antal anledningar till att det är en dålig idé att låta operera in ett mikrochip i kroppen.

Och visst kan man skratta åt det här, men vad händer när en majoritet av svenskarna, världens lydigaste folk, låtit sig ringmärkas på det här sättet? Kommer företag och myndigheter då inte låta oss betala eller legitimera oss på annat vis? Jag blir sugen på att helt gå tillbaka till kontanter i ett sista desperat försök att stoppa utvecklingen.

Kan någon förklara vad detta ska vara bra för? Kanske att behovet av skruvade science fiction-filmer nu helt har försvunnit. Tack SJ!