Varför röka pest när man kan snusa kolera?

En debattartikel i Aftonbladet hävdar att snus räddar hundratusentals liv. Resonemanget bygger på att folk snusar istället för att röka. Visst finns sådana exempel, men vad är det som säger att dessa snusare inte skulle ha slutat röka ändå, eller gått över till tuggummin eller tabletter? Och hur många heltids- eller feströkare har använt snus som inkörsport till nikotinhelvetet?

Dessa och många andra frågor ställer inte den kvartett som skrivit denna debattartikel, och liknande dessförinnan. Jag hoppas att någon seriös vetenskapsman orkar ta diskussionen en gång till, men jag håller inte andan.

Jag är den förste att fördöma rökning och har gjort det förut, men att föra fram snus som något bra är lika logiskt som att rekommendera folk att bli alkoholister eftersom det är bättre än att gå all-in på heroin.

Snus kostar ett par tusen kronor kilot och innehåller absolut ingenting bra. Det är skadligt för blodkärl och tänder, ökar risken för hjärt-kärlsjukdom och cancer. Dessutom är det äckligt, i alla fall för omgivningen även om snusaren själv skulle vara oförmögen att märka det.

Men nu är ju det här en ekonomiblogg, så jag stannar vid det. Att göra sig beroende av snus är en helt onödig utgift. Den som redan fastnat kan intala sig själv att det ger livskvalitet eller liknande dumheter. Det gjorde jag som rökare, men det klingade falskt redan då. Jag föreslår därför en ny varningsskylt på snusdosorna.

Pundigt

Efter det brittiska valet dippar värdet återigen på pundet. De unga britterna som hyllades av marknaden för att vilja stanna i EU visade sig nu i otippat stor utsträckning vilja ge makten åt Labourledaren Jeremy Corbyn. Huruvida han är trotskist, marxist eller allmänkommunist ska jag låta vara osagt, men att han är impopulär hos börsens krafter verkar givet. De hade hellre sett att Theresa May fått en starkare ställning.

Så då är vi där igen, med ett pund med allt lägre köpkraft och en Brexit-processen som aldrig tycks dra igång på allvar. Även här anar jag ett samband för är det något börsen ogillar så är det osäkerhet.

Jag sa vid årsskiftet att jag trodde pundet skulle återhämta sig, men som framgår av grafen ovan är vi nu praktiskt taget tillbaka på den nivån. Vad innebär det för aktier med inkomster i pund (och utgifter i andra valutor) som Clas Ohlson, Nobia och inte minst Kopparbergs?

Clas Ohlson är upp 21,6 procent sedan årsskiftet, inte minst beroende på den fantastiska rapporten i veckan som bidragit till ungefär en tredjedel av uppgången. Nobia är upp 5,5 procent och Kopparbergs är upp 8,8 procent i år. Bra bolag alla tre, men ska det tröga pundet hugga dem i ryggen för nästkommande kvartalsrapporter? Jag vet inte.

Min känsla är att långsiktiga sparare inte bryr sig så mycket om valutasvängningarna eftersom det troligen jämnar ut sig på sikt. Det gör det nog, men jag är inte så långsiktig. Därmed inte sagt att jag vill spekulera i valutorna för det blir för kort. Jag känner med andra ord att valutaosäkerheten är ytterligare en investeringshämmande parameter jag helst skulle slippa.

Ifrågasätt priser

Förra året ville mitt försäkringsbolag höja hemförsäkringspremien med 16,5 procent. Jag skrev ett surt mejl där jag påpekade att den typen av höjningar är långt högre än vad som krävs för att jag ska leta mig vidare, så nu ville jag höra hur långt ner de var beredda att gå för att ha mig kvar som kund. Jag trodde inte så mycket på det. Det är nackdelen med att vara snål, man är sällan en attraktiv kund med förhandlingsutrymme. Men jodå, till slut blev det bara en symbolisk höjning och jag stannade kvar.

Redan då var jag beredd på att ha samma diskussion i år. Mycket riktigt, nu ville de höja min premie med drygt 20 procent, så jag grävde fram förra årets mejlkonversation och skickade den med en förnyad förfrågan om ifall de ville ha mig kvar. Ännu lägre förhoppning, men efter ett par dagar fick jag svar att de ger mig samma premie som förra året.

Jag antar att det är ett billigt pris för att inte väcka den breda majoritet av kunderna som snällt sväljer höjningen, och även om det bara gäller några hundralappar om året för mig känns det mycket bra. Inte minst att inte vara den där lättmanipulerade kunden som tyst accepterar.

Det rekommenderar jag alla att göra. Ofta! Många företag har höga marginaler och goda möjligheter att göra enskilda kunder till lags, men det bygger på att vi ställer frågorna. Om elektronikkedjan ligger högre än konkurrenten på en vara – berätta det och fråga hur långt de kan sträcka sig för att få sälja till dig. Och om du köper alla vitvaror på samma ställe, kan inte det vara värt en liten rabatt? När du bygger nytt kanske du, om än för en kort period, blir storkund, vad kan det vara värt?

En del företag kommer vänligt men bestämt rekommendera sina konkurrenter. En del kommer göra det mer bestämt än vänligt, men förvånansvärt många är beredda att lyssna på argument och fakta, så gör din läxa, bränn av ett Stomatolleende och skrid till verket!

Nu måste återbäringen brännas!

3,2 miljoner svenskar ska få 23,5 miljarder i skatteåterbäring innan midsommar. Det blir 7344 kr per person. För många inte jättemycket pengar, men för de flesta långt ifrån kattpiss. Skatteverket har lobbat hårt för att vi ska deklarera digitalt för att få pengarna redan nu och det verkar ha gått hem även om jag vädrat min skepsis.

Men är det en bra idé för den enskilde medborgaren? Jag tror i och för sig att de flesta skulle bränna pengarna oavsett när de får dem. Det finns en förvriden bild av att detta är ”gratispengar” och sådana anses av någon anledning vara mindre värda och därför lättare att bränna.

Att ge svensken dessa pengar i mitten av juni är dock nästan en garanti för att de ska försvinna. De flestas skatteåterbäring kommer att omvandlas till resor, grillar, rosévin och annat som svenska folket ändå väljer att lägga pengar på den här tiden på året, bara mer av det tack vare ”gratispengarna”.

Tänk om folk kunde stanna upp, inse att det här är felaktigt inbetalda skattepengar som faktiskt skulle kunna göra skillnad på riktigt. Spara dem, investera, se till att ha pengarna kvar när det dyker upp bättre användning för dem. Exempelvis i höst, när det går att fynda en grill inköpt för skattepengar som hade kunnat bli en fin buffert åt någon som behövde den, men som är helt oförmögen att tänka två steg framåt.

En ostkant

På en enda av mina arbetsplatser bjöd företaget på frukost. Inga avancerade grejer, men lite mackor och frukt vid sidan av kaffet. Varje dag gick någon av de c:a tjugo anställda till Ica och handlade ett par matkassar lagom till niorasten. Inklusive själva plastpåsarna. Två plastpåsar om dagen, tio på en vecka, 40 på en månad osv. Till slut låg ett berg av plastpåsar i köket och jag var garanterat den enda som tog med mig kassar till butiken. Det var inte mina pengar, men jag såg ingen anledning att låta bli.

Att äta frukost med ytligt bekanta ger insikter i folks matrutiner. Personligen har jag aldrig förstått varför någon hyvlar en skidbacke av osten, men ännu märkligare var att den gängse normen var att osten skulle slängas när den blev svårhyvlad. Inte för att det var företagets pengar, jag fick känslan av att alla gjorde likadant hemma. Varför det?

Har jag betalt 39,90 kr/kilot så ska den ätas!

För mig är det självklart att riva/bryta osten tills den är slut. Är det paraffin i botten skär jag bort det först, men att slänga en ost jag har betalat för känns helt galet. Lika dumt som att inte slå några vattendroppar i botten av mjölkkartonger och ketchupflaskor för att få ut det sista, eller vända matoljan uppochned. Mat som är möglig, sur eller till och med torr är en sak, men här snackar vi om fullt fungerande mat.

Skivor, remsor, bitar... I munnen är de alla lika.

Företaget gick omkull sedan, men då var jag inte kvar så jag kan inte svära på att det hade med osten att göra.

Hembergs årliga avgiftsgnäll

Så har det blivit dags för Avanzas sparekonom Claes Hemberg att gnälla på fondavgifter igen, intet nytt under solen. Och egentligen tycker jag att han har rätt, det finns ingen vettig anledning till att förvaltningsavgifterna stiger. Särskilt inte på räntefonder som blivit en allt sämre investering.

Men det är väl just därför. Avgifter är aldrig högre än vad marknaden accepterar. Räntefonder har på senare tid varit en rätt dålig affär, så gissningsvis är de sparare som ändå valt dem inte särskilt engagerade.

Blandfondernas avgifter har stigit ännu mer. Logiskt eftersom produkten är ännu sämre. Jag skulle vilja påstå att det aldrig finns anledning att köpa en blandfond ens för den som vill vikta ner sin aktieandel i portföljen. Då är det bättre att göra den uppdelningen själv istället för att köpa ett färdigblandat ”helfabrikat”.

Problemet med Hemberg är att hans grundinställning verkar vara att billiga indexfonder (som lustigt nog är Avanzas paradgren) alltid är att föredra framför aktivt förvaltade fonder och så enkelt är det inte. Skickliga förvaltare kan skapa mervärde som är värt att betala för. Det är inte hugget i sten, men så har det varit.

Alltså, för att öka på trovärdigheten föreslår jag att Hemberg väljer sina motståndare och ger cred åt dem som förtjänar det istället för att ta sig an alla som om striden stod mellan Avanza Zero och övriga världen. Det gör den inte.

Vad kostar en röd dag?

Nu har det gått mer än tio år sedan nationaldagen blev helgdag, så den årliga och ganska tröttsamma diskussionen om huruvida den ska vara det har lagt sig. För kännedom kan jag säga att jag inte bryr mig nämnvärt. Jag har ingen arbetsgivare som betalar mig när jag inte jobbar och jag har inte tänkt fira. Kanske är det tråkigt, men jag kallar den här dagen för tisdag.

Men jag har funderat lite på det här med röda dagar. Jag vet inte hur länge det pratades om att göra nationaldagen till en röd dag, men åtminstone i tjugo år. Kravet var att en annan helgdag måste plockas bort istället och varken arbetarrörelsen eller kristendomen erbjöd sig frivilligt.

Vad kostar egentligen en röd dag för samhället? Det är svårt att hitta facit på det. Enligt Svenska Dagbladet fyra miljarder, enligt DN femton. Svenskt Näringsliv helgarderar med det ganska breda spannet 5-10 miljarder. Dessa siffror kommer från lite olika år, men inte så olika att det förklarar flera miljarders skillnad.

Fast nationaldagen får väl anses som rena samhällsvinsten eftersom ”vi” förlorade två sjundedels helgdag per år när den helgdagsförklarades. Annandag pingst som man tog bort inföll alltid på en måndag, till skillnad från nationaldagen som ändå hade varit helg ibland.

Jag kanske verkar tråkig nu, men varför inte låta folk bestämma sina egna helgdagar. För en del är första maj livsviktig, för andra nationaldagen. För någon ultraortodox kristen kanske påsk eller rentav pingst är högprioriterad. Den ökande muslimska befolkningen lär kräva nya dagar, och sedan står det knappast på innan judendomen gör detsamma. Svenska Pastafarikyrkan vill garanterat göra en nationell högtidsdag av pastafarianska huvudbonadsdagen, 12 oktober.

Men bara för att man vill fira en dag, är det självklart att man inte kan jobba lite också? Jag tror att jag har jobbat alla högtider, både betalt, obetalt, med OB-lön och i egen verksamhet, och jag kan inte säga att jag tagit någon skada av det. Vore det inte enklast om vi behöll jul, nyår och midsommar och la resten av dagarna i semesterpotten? Så kan var och en välja.