Är du abstraktare eller konkretiserare?

Ja, jag är fullt på det klara med att jag hittat på de här orden själv, men låt mig utveckla. Jag lyssnade på de gamla Lyxfällanprogramledarna Charlie & Mathias podd ”På riktigt”. Gästen Klas Hallberg berättade att han behållit sitt fula, men funktionella kök eftersom han jämför kostnaden med vad han annars kunde göra för samma pengar och inte tycker att det är värt uppoffringen. Charlie Söderberg svarade att han själv jämfört kostnader på samma sätt ända sedan mellanstadiet då allt i hans värld översattes till 50-öres-kola.

Hans teori var att det finns två kategorier människor (det är dessa jag hittat på namn åt i rubriken). Grupp 1 ser pengar som siffror. När de tar slut konstateras att det är tomt på kontot, men hur det gick till har de ganska diffusa uppfattningar om.

Klas, Charlie och även jag tillhör grupp 2. Vi jämför kostnader och investeringar med andra, ofta mer hanterbara utgifter, vilket ofta resulterar i att vi avstår köpet, eller åtminstone tänker ett varv till. Klas får groteska mängder vin och kött att tillreda i sitt gamla kök. Charlie har antagligen hittat nya jämförelseobjekt (även om godis ligger närmare tillhands att tro än att det skulle vara gymkort eller löparskor).

Själv jämför jag med allt möjligt. Bäst funkar det (för mig) att jämföra med något inom samma område. Ska jag köpa mat jämför jag med annan mat jag skulle kunna få för samma pengar. En utelunch för 85 kr är ungefär lika mycket som kostnaden för hemlagad mat, frukost, lunch och middag, i fyra dagar. Jag tar den smällen ibland, men aldrig för att jag inte orkar laga mat utan som en kostnad för ett socialt sammanhang eller för att hemalternativet helt enkelt inte finns just då.

En kaffe på stan för 25 kr är precis lika mycket som ett halvt kilo bryggkaffe som räcker till 70 koppar, alltså drygt två koppar om dagen i en hel månad. Okej, jag kan inte heller visualisera två och en tredjedels kopp kaffe i en månad, men jag fattar att det är väldigt mycket mer än en enda kopp.

Men är det alltid bra att konkretisera pengar på detta sätt? Jag kan komma på åtminstone ett exempel där det inte är det – poker. Skickliga pokerspelare har förklarat hur de tänker kring pengar på pokerbordet och för de allra bästa är pengarna bara siffror eller marker så länge spelet är igång. Jag har själv aldrig spelat på någon högre nivå, men jag har spelat händer med några månadshyror i potten och då kan inte jag koppla bort det faktum att om jag vinner den här handen är min boendekostnad säkrad fram till... senhösten. Den tanken är måhända naturlig och kanske till och med sund, men den gagnar inte mitt spel.

Jag misstänker att detsamma skulle gälla om jag vore daytrader. Att skicka in en gigantisk summa i en termin eller aktie för möjligheten att tjäna motsvarande en halv årslön för en undersköterska på några minuter... Låt mig konstatera att jag inte har de egenskaper som krävs.

Extrapris på offerkoftor?

"Fattigpensionär” är ett populärt ord bland politiker och journalister, så därför används det flitigt under Almedalsveckan. Expressen skrev häromdagen en snyftare om Birgitta, 74 som jag skulle vilja nyansera en aning.

Birgitta har jobbat som tandtekniker och kommuntjänsteman i c:a 40 år. Ändå har hon bara 9206 kr i nettopension och det kan man ju ha åsikter om, men själv undrar jag ändå mest var hennes fyrtio årslöner tagit vägen. Hon tycks bo i hyresrätt och det enda kapital hon verkar ha är ”en del pengar i fonder efter sina föräldrar”. Synd att föräldrarna inte också lämnat några sparkunskaper i arv.

Men nu är det som det är. Birgitta har 3000 kr i månaden att leva för när hyran är betald och själv säger hon: ”Det kan vem som helst räkna ut, att det inte går ihop.” Ledsen, Biggan, men jag är inte vem som helst.

Min matkostnad ligger på knappt 700 kr/månad. Med el, försäkringar, internet och telefon borde hon klara sig på en tusenlapp utöver hyran. Jag vet inte om hon äger en bil, men jag är generös och räknar en tusing till där. Då borde hon kunna spara den sista tusenlappen till oförutsedda utgifter, som den tandläkarräkning hon nämner. Men nej då, oväntade utgifter sparar hon inte en krona till, det säger hon själv.

Vidare säger hon: ”En del avundsjuka personer påpekar att jag har pengar sparande. Men skulle jag göra allt de föreslår skulle jag sitta här utan ett öre.” Ja, hur många har råd att göra precis allt de själva och omgivningen föreslår? Livet innebär prioriteringar och under sina yrkesverksamma år var uppenbarligen bostadsköp, buffertsparande eller något sparande överhuvudtaget inte prioriterat i Birgittas liv.

Synd för henne. Jag lider med Birgitta för hennes kategoriska felprioriterande, men mitt hjärta gråter ännu mer för människor med riktiga problem, som de inte orsakat själva.

Paradox köper Triumph Studios

Spelbolaget Paradox köper en holländsk spelutvecklare, är det bra?

Inte en aning! Först och främst är priset lite luddigt. 4 miljoner euro, men ”utöver det får ägarna en prestationsbaserad summa på upp till 21 miljoner euro som ska betalas ut över flera år”. Jag vet inte ens om någon journalist försökt ta reda på villkoren för denna ”prestationsbaserade summa”. Jag hittar dem i alla fall inte. I måndagens Prata Pengar sa Volati-grundaren Patrik Wahlén: "Min erfarenhet av tilläggsköpeskillingar är att det ofta leder till att man blir lite osams, faktiskt." Låter rimligt.

Triumph Studios storsäljare Overlord och Age of Wonders säger mig ingenting, men av det jag ser på Youtube är deras storhet begripligare än de flesta av Paradox egna spel. Och vd Fredrik Wester låter hoppfull. Triumph Studios är ”världsledande inom sin nisch” och ska fortsätta precis som tidigare. Då borde åtminstone Wester (som väl känner till köpevillkoren) kunna bedöma värdet på affären och eftersom han äger en tredjedel av Paradox har han nog gjort sin läxa.

Ännu mer gillar jag uttalandet om framtida köp. ”Vi har en lista på bolag som vi uppvaktar och som vi tror passar bra under Paradox förlagsparaply, men det får ta den tid det tar.” Det är inget självändamål att köpa bolag, men det här låter som sunda förvärvsplaner i ett företag som har råd att handla. Lite som Nibe – inga jämförelser i övrigt.

Jag är lite kluven till mitt Paradox-innehav. Jag har varit med nästan från starten och tänker ibland att den här posten kan jag spara i decennier och sälja med när kursen tiodubblats. Men så tappar aktien tio procent och jag tänker att det är väl klart att jag borde ha tagit hem vinsten när den gick så bra och P/E-talet var över 30. Kanske är det därför de tog namnet Paradox...

"Nej, det kan inte gärna ha varit, nej..."

Dagens matsedel

Senast jag räknade efter (2015) la jag 663 kr i månaden på mat och förbrukningsvaror, alltså allt man köper i mataffären. Inklusive alkohol, men den kostnaden är sällan hög för mig.

Jag har skrivit en del om mina matkostnader, bl a här, men jag får ganska ofta frågor om detta eftersom det i mångas ögon verkar helt sjukt. För ett tag sedan fick jag detta önskemål i kommentarsfältet. ”Snälla lägg ut en matsedel för en vanlig dag som det ser ut hos dig!” Jag är inte säker på att jag har ”vanliga dagar”, men jag ska försöka.

Frukost

Jag är ingen frukostmänniska. I sällsynta fall äter jag en rejäl grötfrukost, men bara om jag vet att det kommer att dröja länge till lunch. Vanligtvis blir det en kopp te och två mackor.

Teet köper jag i lösvikt för 19,90 kr för 150 gram. Brödet kostar 24,90 kr för 1,2 kilo (när jag inte bakat själv och får ner det till en tredjedel). Ost köper jag när den kostar 39,90 kr/kilo eller mindre (går utmärkt att frysa om det blir för mycket för att hinna göra av med). Sylten gör jag själv, av egenplockade bär och vanligt strösocker.

Lunch

Här varierar det betydligt mer. Normalt är lunchen det mål då jag sätter i mig flest kolhydrater, ofta i form av pasta, ris eller potatis. Här är en ganska standardiserad pastatallrik, även om det inte alltid ser lika tråkigt ut.

Pastan köper jag i trekilospåsar för 34,90 kr (11,63 kr/kilo) och till den serverar jag en sås bestående av ost, mjölk (gärna med kort datum) och grönsaker. Vilka beror på vad jag har hemma, vilket i sin tur beror på vilka som var billiga just den här veckan, men alltid gul lök och i detta fall också spenat, broccoli, selleri, rödbeta, svamp, squash och persilja. Kryddor, en skvätt senap, och så reder jag av med vetemjöl.

Till detta serveras vatten med citron, som jag tidigare räknat ut kostar ungefär 20 öre litern.

Middag

Middagen ser jag helst är lite lättare än lunch. Mer fokus på protein, som i mitt fall oftast innebär ärtor, bönor eller linser. När jag var tjugo fattade jag varken nyttan med baljväxter eller att de var goda, men nu gillar jag dem verkligen. Som bonus är det väldigt billig mat. Och magen vänjer sig, för den som undrar.

På minussidan är det tidskrävande mat att tillreda, men jag gör ofta storkok för infrysning så att jag slipper stå vid spisen på kvällen, som är min mest produktiva tid på dygnet som jag inte vill bränna på matlagning.

Ärtsoppa har jag tidigare räknat ut kostar 1,35 kr portionen. I den har jag senap (11,90 kr för 500 gram) och till detta serverar jag knäckebröd (Wasa Husman: 8,80 kr för 520 gram) med Lätta (16,50 kr för 600 gram) och ost. Citronvatten till det.

Mellanmål

Utöver frukost, lunch och middag kan det bli ett eller flera mellanmål. Här har jag inga rutiner alls. Det kan bli ett par mackor med te eller kaffe, en tallrik filmjölk med samma sylt som ovan, en frukt, morot eller ingenting. I snitt skulle jag säga att det blir en kopp te eller kaffe och ett äpple eller apelsin. Helst gratis (gratisfrukt är alltid lite godare), men annars köper jag den frukt som för tillfälligt är billigast (7-15 kr/kilo)

Vad totalkostnaden blev just den här dagen vet jag inte. Det beror på portionsstorlek och resultatet av veckans extraprisjakt, men tack vare den billiga middagen hamnar jag nog stabilt under tjugan.

Jobbsnack

Jag fick en fråga från bloggaren/poddaren Onkel Tom om jag kunde tänka mig att prata jobb och arbetsmarknad i ett poddsamtal. Först funderade jag på om jag verkligen hade något att bidra med i ämnet och kom ganska snabbt fram till att jag borde ha det. Arbetsmarknaden drabbade mig för över 30 år sedan. Jag har varit praktikant, visstids-, deltids- och heltidsanställd, arbetslös, chef, företagare och styrelseledamot, och funderat mycket på både arbetsmarknadsfrågor och det sociala spel som äger rum på en arbetsplats, inte minst här i bloggen.

Ett av mina märkligaste jobb.

Till slut blev det ett program där jag och Onkel Tom pratade jobb i en och en halv timme. Allt från egna erfarenheter till politik och människors allmänna syn på arbete. Eftersom vi spred oss över ett stort område hann vi nog bara skrapa på ytan, men å andra sidan hade väl ingen räknat med att vi skulle råda bot på arbetslöshet eller utmattningssyndrom.

Jag ska inte recensera programmet, men tycker att det ibland blev både intressant och underhållande. Bedöm själv, om du vill.

Om du - som jag - föredrar att ladda ner poddar går det att göra här.

Nog med narcissism för idag.

Avundsjuka

Jag tycker att avundsjuka är en underskattad kraft. Det är sunt att jämföra sig med omgivningen, det är en drivkraft att komma någonstans. Fast då gäller det att göra något bra av det, man kan också vara väldigt destruktivt avundsjuk genom att skylla alla tillkortakommanden på otur. Att intala sig att andra har bättre förutsättningar och lyckas bättre tack vare kön, gener, uppväxt eller något annat de inte rår för och därför inte kan påverka.

Jag är själv avundsjuk, både konstruktivt och destruktivt. Men det gäller aldrig pengar. Jag är inte ett dugg avis på någon enda människa för att den tjänar eller har mer pengar än jag. Om han/hon tjänat sina pengar själv genom hårt och smart arbete kan jag imponeras. Är det en lottvinst är det en annan sak, men inte tusan tänker jag att ”aaah, den hade ju lika gärna jag kunnat få!”. Jag blir inte fattigare av att någon annan är rikare.

Men världen är inte rättvis. Intelligenta människor har lättare att få framgång. Detsamma gäller vackra människor, inte bara på köttmarknaden utan också i karriären. En del är både intelligenta och vackra och kommer därför att få alla möjliga möjligheter till skänks. Det kan vi inte göra något åt, vi kan bara jobba med våra egna förutsättningar, ta tillvara de chanser vi får och jobba hårt för att skaffa fler och större chanser.

Be inte om ursäkt för din avundsjuka. Gör något bra av den, och ha mod att inse när ditt till synes helt meningslösa gnäll är just meningslöst gnäll. Som ordspråket lyder, ingen gillar en Lamotte.

Bahnhof

Bahnhof har jag nämnt tidigare i positiva ordalag, och nu tänkte jag göra det igen. Jag gillar bolaget i egenskap av kund. De levererar internet med förvånansvärt få undantag, och när det händer har de en vettig kundtjänst.

Jag gillar också Bahnhof som aktieägare. På tre år har aktien stigit med 125 procent beroende på att företaget är en vinstmaskin. Lite högre utdelning kunde jag kanske önska, men bara de gör något bra för pengarna är det inte nödvändigt.

Men mest av allt gillar jag Bahnhof för att de med vd:n Jon Karlung i spetsen står upp mot övervakningssamhället. Jag är inte inne på några skumma sajter (tycker jag i alla fall), jag bygger inga bomber och är alldeles för tekniskt okunnig och ointresserad för att fildela, men att takhöjden minskar kommer så småningom även att drabba dvärgar, om ni fattar liknelsen.

Här är ett föredrag Karlung hållit om ”massövervakning och det fria tänkandet”. Publiken består av libertarianer, som av många skulle betraktas som högerns foliehattar som anar en FRA-gubbe i varenda buske, vilket antagligen påverkade ämnesvalet en del. Men han säger mycket tänkvärt här.

T ex när han skickade en pdf-fil på sjuttiotvå tusen (!) OCR-skyddade sidor (omöjliga att läsa in) till Skatteverket, i typsnittet ”Sovjet”.

Jag har inga problem med att myndigheter kan begära in uppgifter för att lösa grova brott, men då ska det vara just det, och det känns som att Bahnhof lagt sig på ungefär samma nivå som jag när Karlung kallar 1984 för ”en harmlös idyll”.

Och så den underbara berättelsen om när han fick en förfrågan om att bygga ”a smaller internet” till Nordkorea, men ”det vart för komplext, och någonstans började jag känna att det här kanske inte är vår kärnidé”.

Tyvärr känns hans berättelser om konflikter med svenska politiker, Skatteverket och Post- och Telestyrelsen inte långt från Nordkorea. Lyssna själva! Vare sig det leder till att ni blir aktieägare eller Karlungfans är det lärorikt.