Dags att kliva av?

Det sägs att när alla jävlar pratar börs är raset nära. Det kan vara ett sjukt överlägset sätt av börsintresserade att se på sina medmänniskor, men grovt förenklat ser jag två trender nu:

1. Fler nybörjare som räknar med några procents kassaskåpssäker avkastning varje månad, stärkta i sin tro av kompisar som tjänat storkovan på Fingerprint.

2. Gamla rävar som var och varannan mening pratar om förestående sättningar, krascher, bubblor och ”slut på festen”.

Jag är med i ett par Facebookgrupper med börstema. Där ser jag den första kategorin. ”Jag har haft mina aktier sedan april och är back på allt, totalt tre procent. Ska det vara så? Jag är på väg att sälja rubbet.”

Får man sömnsvårigheter av att tappa tre procent av kapitalet ska man absolut sälja, eller – ännu hellre – aldrig köpa. Ofta handlar det inte ens om att de gått sämre än snittet utan bara kommit in i ett sådant läge att det började åt fel håll. Det gör ju som bekant det på börsen ibland.

Och så grupp 2, ”bubbelprofeterna”. Jag ser jag dem överallt, kanske för att jag själv är en sådan (med den väsentliga skillnaden att jag inte är en gammal erfaren räv) och vill få min världsbild bekräftad. Här är det senaste tillskottet, ett par fondförvaltare som backar upp sin bottenkänning med lite statistik.

Nu är det ju så att statistik går att hitta lite vad man vill i, men helt klart har uppgången hållit på längre än vanligt. Det främsta argumentet emot en större dipp (såg ni hur snyggt jag förvandlade ”kraschen” till en "dipp”?) har varit att med så här låga räntor finns inget bättre att göra med sina pengar än att plöja ner dem i börsen. För mig är det argumentet i klass med Jens Spendrups gamla argument för att få in Sverige i valutaunionen: ”Det är roligare att säga ja.”

Så vad tror ni? Ska börsen ner snart eller är det roligare om den går upp?

Bärstatus

Nu när bärsäsongen är i antågande var det dags att inventera för att se om jag siktar på rätt lagernivåer.

Vinbär

En av de tidigaste bären. Jag har redan plockat röda vinbär i år. I frysen har jag en påse svarta vinbär från förra året, men den gör jag snart slut på. Vinbär är perfekt i sylt eftersom deras gelerande egenskaper gör sylten tjockare. På det sättet slipper jag köpa syltsocker.

Rabarber

Varför gör ingen som odlar rabarber av med dem själva? Jag kan ju inte säga nej, så det fyller hela frysen! Jag skulle nog klara mig flera år utan att ta emot mer.

Blåbär

Jag har några liter kvar i frysen, så det räknade jag ut rätt bra förra året. Tyvärr ser det ut att bli ett svagt blåbärsår. Det finns bär, men om de inte gör ett ryck de närmaste veckorna är de klart färre än vanligt. Jag skulle behöva runt tjugo liter, men det finns gränser för hur många timmar och dagar jag är beredd att lägga på att hitta dem.

Hallon

Som barn åt jag mycket hallon, men ledsnade märkligt nog inte trots att vi hade hela tomten full. På senare tid har det blivit dåligt med hallon för mig, men i år har jag hittat vildhallon på fler ställen än någonsin, så kanske kan jag bärga någon liter.

Äpplen

I höstas fick jag för mig att koka äppelmos. Troligen delvis för att kunna göra ett blogginlägg. Jag har ett par kilo kvar, så nu blir det till att äta gröt för att komma ner på noll.

Nypon

Årets sista bär som i mitt fall förvandlas till nyponsoppa som är något av den optimala sportdrycken på de långa löppassen. Kanske är det pga att skador, sjukdomar och trassel förhindrat långpass som jag har rätt mycket soppa kvar i frysen. Men nu är jag efter vårens helvetesförkylning och revbensbrott på väg upp på två mil och längre igen, så kanske hinner jag ner på noll till oktober.

På det stora hela kan jag konstatera att jag prickat ganska rätt i mina bärbehovsprognoser, så nu är det bara att damma av bärplockaren för en ny säsong.

Mycket vill ha mer

När jag jobbade natt på ett kontor var dealen att jag kunde komma när jag ville och gå hem när jobbet var klart även om jag enligt avtalet skulle jobba till 21.00-7.30. Jag kunde inte styra det helt själv, det berodde mycket på andra människor i världen, datorer och flygmaskiner om jag skulle få gå hem klockan 5 eller halv 8. Det visste jag aldrig i förväg, men det var en sporre att veta att jag kunde gå tidigare om jag jobbade snabbt och hade lite tur. 

En av mina första lärdomar i arbetslivet var att muntliga överenskommelser är värdelösa. Efter ett tag var jag tvungen att komma i tid varje kväll och om jag hann klart i förtid fick jag hjälpa dagskiftet fram till att min arbetstid var slut. Detta betydde i praktiken att jag fick tid att läsa på natten och såg till att varje morgon bli klar med mina egna arbetsuppgifter exakt kl 7.29.

Det är möjligt att lönen och jobbet var okej ändå. Jag var t ex den enda i bekantskapskretsen som kunde läsa in hela körkortsteorin på betald arbetstid. Men jag var besviken eftersom det hade varit mycket bättre innan.

Förra veckan gick Reno Nordens sopåkare i Stockholm ut i vild strejk efter att arbetsgivaren krävt att de ska jobba 34,5 timmar/vecka istället för nuvarande 29,5 för att få behålla lönen på i snitt 35000 kr/månad. Å ena sidan är det en fjortonprocentig lönesänkning och precis som jag blev sur när jag tvingades vara på jobbet fler timmar fattar jag att det svider för sopåkarna.

Å andra sidan, företaget håller på att gå i konkurs och åkarna har fortfarande en lön som motsvarar över 40000 kr för heltid. Det är mer än väldigt många yrkesgrupper som behöver både 3 och 4 års högskolestudier. Om vi jämför med andra chaufförer har runt 30 procent av landets piloter lägre lön och det är ju inte heller en yrkeskår känd för låga löner.

Vad behövs för att köra sopor, C-kort, YKB och hyfsad fysik. Något mer? Efter ett par ordväxlingar med sopåkare vet jag att social kompetens inte står på kravlistan.

Nu har många av förarna sagt upp sig och jag satt ju nyligen i Onkel Toms podd och propagerade för att fler människor skulle säga upp sig istället för att svälja sin stolthet. Jag undrar ändå hur många av Reno Nordens sopåkare som kan förvänta sig ett jobb med tillnärmelsevis så bra villkor som det de nu lämnar.

Nu sitter jag på en tiger

Jag tillbringar mycket tid i min kontorsstol. Nya stolar är rätt dyra och jag är en kinkig kontorsstolskonsument. När jag väl hittar en bra stol som varken ger träsmak eller ryggskott segdrar jag på den så länge det går, men nu går det inte längre.

Eller? Jodå, enda felet är att stoppningen är synlig vilket får mig att känna att jag är med i ett avsnitt av Albert & Herbert när jag sätter mig tillrätta på morgonen. Men den borde väl gå att klä om? Sagt och gjort, jag hittade en handduk som borde passa. Handdukar har jag många, kontorsstolar bara en... knappt.

Så här ser den ut lagd över stolen där jag nu monterat bort arm- och ryggstöd. Får inte riktigt plats, men det kan nog bli bra.

Fasthäftad och fastspikad:

Fullt medveten om att det inte ser klokt ut från undersidan, men det fina är att den enda som ser det är jag när jag ligger under bordet och försöker koppla in någon sladd i datorn. Det som räknas är det synliga resultatet:

Helnöjd! På någon timme lyckades jag förvandla min kontorsstol från nött och utsliten till nyskick, och alltihop med material jag redan hade: en handduk, häftpistol och lite spik. Märkligt nog spikade jag mig inte ens på tummen, trots att den sitter precis mitt i handen.

Nyttan av feedback

Jag vet inte vad jag ska tycka om de där ”responslådorna” som ofta står i entrén till butiker och serviceinrättningar och ger kunderna möjlighet att berätta om sin kundupplevelse genom att trycka på den smiley som passar bäst.

Å ena sidan är det bra att de bryr sig. Å andra sidan, bryr de sig inte mer kan de lika gärna låta bli. Smileymaskinen blir nästan en symbol för ointresset. Och det är viktigt att ta intryck av kunderna. När jag funderar på att köpa aktier är såklart god ekonomi, vinst, kassaflöde och nyckeltal viktiga, men allt vägs upp (eller rättare sagt ner) av dålig kundservice.

Runt 2003 lämnade jag Nordnet som kund pga en personlig kontakt på Avanza som gav mig en för bra deal för att inte ta. Vad som hände då var att Nordnet ringde upp mig för att höra varför jag lämnade dem och ifall de kunde göra något för att ändra mitt beslut. Det kunde de inte, men mina svar kanske gav dem kunskaper de haft nytta av, och många år senare har jag återigen en Nordnetdepå. Kanske lite tack vare det där samtalet för det gjorde intryck på mig.

Som företagare suger jag åt mig all feedback jag får från kunder. Kommer de tillbaka har jag väl gjort ett bra jobb och varit tillräckligt billig, men det säger inte allt. En del kunder ger konkret feedback på texter och berättar att de vill ha en mer uppmanande ton eller kortare stycken. Jättebra, då tar jag hänsyn till det. Säger de inget skulle det kunna vara precis tvärtom, omöjligt för mig att veta.

Och lite grann likadant är det väl med affärernas smileymaskiner. Om jag trycker på deras näst gladaste smileyknapp, vad säger det? Inte att det var bättre eller sämre än förra gången för det vet de inte. Inte om det höjda eller sänkta betyget berodde på kassörskan, köns längd, ordningen i hyllan, priserna, prislapparna, öppettiderna... Skrota maskinen och fråga mig istället!

Är du abstraktare eller konkretiserare?

Ja, jag är fullt på det klara med att jag hittat på de här orden själv, men låt mig utveckla. Jag lyssnade på de gamla Lyxfällanprogramledarna Charlie & Mathias podd ”På riktigt”. Gästen Klas Hallberg berättade att han behållit sitt fula, men funktionella kök eftersom han jämför kostnaden med vad han annars kunde göra för samma pengar och inte tycker att det är värt uppoffringen. Charlie Söderberg svarade att han själv jämfört kostnader på samma sätt ända sedan mellanstadiet då allt i hans värld översattes till 50-öres-kola.

Hans teori var att det finns två kategorier människor (det är dessa jag hittat på namn åt i rubriken). Grupp 1 ser pengar som siffror. När de tar slut konstateras att det är tomt på kontot, men hur det gick till har de ganska diffusa uppfattningar om.

Klas, Charlie och även jag tillhör grupp 2. Vi jämför kostnader och investeringar med andra, ofta mer hanterbara utgifter, vilket ofta resulterar i att vi avstår köpet, eller åtminstone tänker ett varv till. Klas får groteska mängder vin och kött att tillreda i sitt gamla kök. Charlie har antagligen hittat nya jämförelseobjekt (även om godis ligger närmare tillhands att tro än att det skulle vara gymkort eller löparskor).

Själv jämför jag med allt möjligt. Bäst funkar det (för mig) att jämföra med något inom samma område. Ska jag köpa mat jämför jag med annan mat jag skulle kunna få för samma pengar. En utelunch för 85 kr är ungefär lika mycket som kostnaden för hemlagad mat, frukost, lunch och middag, i fyra dagar. Jag tar den smällen ibland, men aldrig för att jag inte orkar laga mat utan som en kostnad för ett socialt sammanhang eller för att hemalternativet helt enkelt inte finns just då.

En kaffe på stan för 25 kr är precis lika mycket som ett halvt kilo bryggkaffe som räcker till 70 koppar, alltså drygt två koppar om dagen i en hel månad. Okej, jag kan inte heller visualisera två och en tredjedels kopp kaffe i en månad, men jag fattar att det är väldigt mycket mer än en enda kopp.

Men är det alltid bra att konkretisera pengar på detta sätt? Jag kan komma på åtminstone ett exempel där det inte är det – poker. Skickliga pokerspelare har förklarat hur de tänker kring pengar på pokerbordet och för de allra bästa är pengarna bara siffror eller marker så länge spelet är igång. Jag har själv aldrig spelat på någon högre nivå, men jag har spelat händer med några månadshyror i potten och då kan inte jag koppla bort det faktum att om jag vinner den här handen är min boendekostnad säkrad fram till... senhösten. Den tanken är måhända naturlig och kanske till och med sund, men den gagnar inte mitt spel.

Jag misstänker att detsamma skulle gälla om jag vore daytrader. Att skicka in en gigantisk summa i en termin eller aktie för möjligheten att tjäna motsvarande en halv årslön för en undersköterska på några minuter... Låt mig konstatera att jag inte har de egenskaper som krävs.

Extrapris på offerkoftor?

"Fattigpensionär” är ett populärt ord bland politiker och journalister, så därför används det flitigt under Almedalsveckan. Expressen skrev häromdagen en snyftare om Birgitta, 74 som jag skulle vilja nyansera en aning.

Birgitta har jobbat som tandtekniker och kommuntjänsteman i c:a 40 år. Ändå har hon bara 9206 kr i nettopension och det kan man ju ha åsikter om, men själv undrar jag ändå mest var hennes fyrtio årslöner tagit vägen. Hon tycks bo i hyresrätt och det enda kapital hon verkar ha är ”en del pengar i fonder efter sina föräldrar”. Synd att föräldrarna inte också lämnat några sparkunskaper i arv.

Men nu är det som det är. Birgitta har 3000 kr i månaden att leva för när hyran är betald och själv säger hon: ”Det kan vem som helst räkna ut, att det inte går ihop.” Ledsen, Biggan, men jag är inte vem som helst.

Min matkostnad ligger på knappt 700 kr/månad. Med el, försäkringar, internet och telefon borde hon klara sig på en tusenlapp utöver hyran. Jag vet inte om hon äger en bil, men jag är generös och räknar en tusing till där. Då borde hon kunna spara den sista tusenlappen till oförutsedda utgifter, som den tandläkarräkning hon nämner. Men nej då, oväntade utgifter sparar hon inte en krona till, det säger hon själv.

Vidare säger hon: ”En del avundsjuka personer påpekar att jag har pengar sparande. Men skulle jag göra allt de föreslår skulle jag sitta här utan ett öre.” Ja, hur många har råd att göra precis allt de själva och omgivningen föreslår? Livet innebär prioriteringar och under sina yrkesverksamma år var uppenbarligen bostadsköp, buffertsparande eller något sparande överhuvudtaget inte prioriterat i Birgittas liv.

Synd för henne. Jag lider med Birgitta för hennes kategoriska felprioriterande, men mitt hjärta gråter ännu mer för människor med riktiga problem, som de inte orsakat själva.