Ingen kan läsa elräkningar!

Mänskligheten kan skicka ut raketer i rymden, transplantera hjärtan och könsneutralisera offentliga toaletter, men ingen – INGEN – kan förstå elräkningar.

Som elkonsumenter abonnerar vi på elektricitet, på samma sätt som exempelvis ett teleabonnemang. Men jämför elräkningen med telefonräkningen. Teleoperatören redovisar en fast abonnemangsavgift, samtalskostnader och moms, som allra mest.

På elräkningen har vi årsavgift, grundavgift, effektavgift, spotpåslag, energiskatt, elcertifikatskostnad och moms. Av detta är moms det enda jag är riktigt säker på vad det är. Själv har jag två elräkningar eftersom jag hyr in mig på elnätet hos ett bolag och köper kilowattimmar hos ett annat. Det borde göra räkningarna enklare, men jag tycker nästan att det är tvärtom.

Varför är fakturorna så röriga? Jag sätter på mig foliehatten och kommer med en teori. De flesta elbolag är samhällsägda på det ena eller andra sättet och ganska hårt sammanflätade med det politiska systemet. Folk hoppar hela tiden mellan lokalpolitiken och styrelseuppdrag i det kommunala elbolaget, och vår statligt ägda kolkraftjätte Vattenfall är en annan avstjälpningsplats för odugliga politiker.

Ju tydligare elräkningen blir, desto tydligare skulle det också bli hur stor andel av räkningen som är skatt och andra statliga avgifter (eller ”skatteväxling” som vanligen är en omskrivning som betyder att pengar växlar ägare från dig till staten).

Ett annat intressant fenomen är momsen på elräkningarna. Moms är ju en omsättningsskatt som drabbar oss när vi handlar något, men i detta fall är en väsentlig del av konsumtionen olika skatter. Summerar jag den senaste räkningen från mina bägge elbolag får jag det till att 39 procent är konsumerade skatter (med reservation för att jag inte heller fattar alla poster fullt ut). Men det spelar ingen roll, i Sverige betalar vi omsättningsskatt på energiskatt. Det är lite som ränta-på-ränta-effekt fast tvärtom.

Lev livet eller starta Facebookgrupp

Att ”downshifta” innebär att minska sin konsumtion för att därigenom kunna öka sin frihet och dra ner på sina måsten. Det var två amerikanska forskare som kom på det här på 70-talet och sedan kunde de hålla föredrag och skriva böcker om det i decennier. Fast nu vill jag inte måla ut dem som dåtidens Michael Mosley för jag tror verkligen att detta fungerar.

Men jag stör mig på ordet downshifting, som jag tycker bygger på att man varit fartblind tidigare. Att man så att säga kommit till insikt från att ha tänkt fel. Jag har inte downshiftat, jag har aldrig haft höga och onödiga kostnader. Okej, jag prenumererade på en filmkanal i slutet av 80-talet, räknas det?

Det svenska uttrycket frivillig enkelhet är inte stort bättre. Två ord man lägger ihop för att det ska låta coolt, men om någon väljer frivillig enkelhet betyder det att andra aktivt väljer ofrivillig enkelhet alternativt frivillig komplexitet, annars blir det just bara ord.

Jag tycker att det säger rätt mycket om samtiden att det ska hittas på ord för allting så att det kan hashtaggas på Twitter och Instagram. Men visst, om människor har behov av att etikettera sin tillvaro och hitta en Facebookgrupp som kan bekräfta att de är i fas med trenderna får de göra det. Själv har jag ett liv att leva.

Ta ansvar, Stefan Persson!

För ett halvår (två kvartalsrapporter) sedan skrev jag ett inlägg där jag uppmanade H&M att skaffa en vd. Jag tror inte att Stefan Persson läser min blogg, men nu börjar väl detta bli uppenbart vart man än vänder blicken.

Igår släppte H&M en ny kvartalsrapport, och det lät ungefär som vanligt. Lagren är lite större än man hade hoppats på, vinsten och marginalerna lägre. Om vd Karl-Johan Persson inte vore son till styrelseordförande Stefan Persson och tredje generationens klädföretagare hade han rykt för länge sedan. Jag tror inte att jag får några mothugg där.

Så hur tänker Stefan? Att sonen så småningom får grepp om det här och en morgon ska vakna upp som den perfekta chefen för ett företag vars största utmaning är att möta det nya marknadsläget med näthandel som leder till butiksdöd? Ge upp, människa!

Karl-Johan är säkert en jättetrevlig kille, men det jobb han har är så långt över hans förmåga att det blir plågsamt att se. Är det pappa Stefans mål att familjeimperiet ska gå under har han nog helt rätt kille på tronen. Större jättar än så har fallit i historien. Se nu till att dra i nödbromsen och leta upp personer lämpade för arbetsuppgiften. Aktieägarna väntar på handling!

Flytta folk, inte bostäder

Jag fastnade för en Placera-artikel om bostadsbrist och överskott. Samtidigt som bostadsbristen är enorm i de största städerna finns ett överskott i många norrländska städer och på Gotland. Det går inte att få bort hela bostadsbristen i storstäderna genom att utveckla landsbygden, men eftersom exakt alla partier pratat om att göra det så länge jag kan minnas vore det väl en käck idé att åtminstone försöka?

Det fritar inte landsbygden från eget ansvar. Jag har bott där och upplevde att det fanns ett ständigt och improduktivt gnäll. Jag fattar avogheten mot makten och politikerna i Stockholm (tro mig, vi har den i huvudstaden med), men kavla då upp ärmarna och visa egna initiativ istället för att ständigt bekräfta bilden av er själva som utsugna offer som behöver hjälp med allt från att skapa friska företag till att knyta skorna!

Ja, det finns lysande undantag som Gnosjö, och lokala eldsjälar som startar än det ena, än det andra, men merparten förväntar sig att den maktelit som svikit dem ska dra upp dem ur dyn innan de drunknar.

Och det händer inte. Det är ju mycket billigare att prata om ”Levande landsbygd!” och att ”Hela Sverige ska leva!” än att agera. Redan Maud Olofsson upprepade likt en hes papegoja sitt vurmande för ”gläääsbygdn”, men vad har politikerna gjort rent praktiskt för att folk ska kunna jobba och leva på landet? Höjt bensinskatten och tagit bort alternativen. Det enda som lockar är just billiga bostäder.

Ge dem statliga verk t ex! Jag är av uppfattningen att säkert hälften av alla myndigheter kunde slås ihop eller helt läggas ner utan att någonting skulle bli ett dugg sämre, men om vi ändå ska ha dem kan de väl förläggas till Norrlands inland eller Blekinge? Nej, för där vill inte politikernas kompisar (som ska jobba på verken) bo. Någon gång spexar man till det och lägger en myndighet i typ Örebro, men oftast bara i Stockholm och Göteborg. Om inte ens staten lägger sina fabriker i ”spenaten” kan de knappast begära att näringslivet ska göra det.

Sämsta bäråret någonsin

I helgen plockade jag årets nypon och kan konstatera att detta blev sämsta året i bärskogen så långt tillbaka jag kan minnas.

Det började med vinbär. Klart färre än vanligt, både röda och svarta, antagligen pga torka. Men det är okej, jag hade flera påsar kvar sedan förra året.

Blåbärstillgången var också usel eftersom frosten tog knopparna redan i april. Till slut blev det 12-13 liter om jag minns rätt. Även här fanns lite kvar i frysen. 20 till i år hade täckt behovet, men det är inte kul att lalla runt i skogen i två timmar för att fylla en bärplockare som ett normalt år fylls på en halvtimme och dessutom med större bär som går snabbare att rensa. Jaja, det får duga.

Rabarber och äpplen blev det också mindre än vanligt. Jag kan leva med sorgen för jag hade förra årets äppelmos i frysen och även om det svider går det att köpa äpplen för runt en tia kilot. Rabarber använder jag mest till sylt och till det räcker det. Får väl skippa en och annan rabarberpaj i vinter, men det mår jag nog bara bra av.

Och så nyponen då. Mindre och färre var de, men efter en dags slit med taggiga och blöta buskar såg jag till att kunna fylla vätskebältet med nyponsoppa under vinterns löprundor även i år.

Svamp tycks vara den enda gratismaten i naturen som levererar, men jag hittar inte svamp hur mycket jag än försöker, och om jag gjorde det skulle jag inte veta vilka sorter jag plockat. Enda undantaget är grönsaksdisken på Willys för där står namnet på en skylt. Inte behöver man blöta ner fötterna heller.

Hellre tjurrusning än björnrusning

Tobii har jag skrivit om flera gånger. En gång hade jag en diskussion med Tomas Linnala på Twitter om hur namnet ska uttalas. Jag menade på att det är en uppenbar ordlek där det sista I:et ska uttalas aj, som det engelska ordet för öga=eye. Han å sin sida hade pratat med någon i Tobiis ledningsgrupp som själv sa "tobí" med långt I. Men vadå, Lars Leijonborg presenterar sig som Las Lejonboj, så det är ju inget bevis.

Tillbaka till ämnet. Oftast när jag skrivit om Tobii har det handlat om märkliga kursrörelser och igår var det dags igen. +19,44 procent på en börsdag. 800 miljoner kronor, för att dra ytterligare en obegriplig siffra. Detta helt utan nyheter. Snillen spekulerar - men även jag.

Det kan vara en eller flera stora köpare som vill in i bolaget för att den eller de plötsligt kommit på att de tror på affärsidén, eller också har någon fått indikationer på att det är en affär på gång, att någon vill ta över Tobii eller att Tobii vill köpa någon annan. Eller en kombination - någon köper, någon annan är rädd att missa tåget och så är cirkusen igång.

Fast när det handlar om masshysteri brukar Avanza och Nordnet vara tunga på köpsidan. Den här gången var de största nettosäljare medan vi hittar JP Morgan på köpsidan. För två veckor sedan mäklade Carnegie en storpost på 1,5 miljoner aktier. Även då hoppade kursen upp ordentligt, men förra gången det var i trakterna av gårdagens studs var i början av augusti då Microsoft gjorde Eye Control till standardverktyg i Windows 10 och aktien belönades med en artonprocentig uppgång.

Dags att intensifiera samarbetet eller köpa upp hela bolaget? Eller är det HTC som knackar på dörren och vill kasta in några miljarder? Eller är det falskt alarm och dags för en tillbakagång nu? Ja, jag inser själv att det här inlägget börjar låta som outrot till Lödder, om nu någon till äventyrs kommer ihåg den serien. Så många frågor...

Ny teknik, nya problem

Det lanserades nyligen en ny Iphonemodell, Iphone X, och som vanligt med ny teknik upplever jag att folk hoppar på helt blint. Nu börjar de bli så pass dyra att det i sig tvingar folk till lite eftertänksamhet, men så snart priset sjunker är det många som bara ska ha. Jag har inget emot ny teknik, men man ska köpa för att den är bra, inte för att den är ny. Då köper jag hellre äldre, och jag har flera exempel på det:

Palmpilots, eller handdatorer, var en slags elektronisk filofax som var populära i början av seklet. De dog ut rätt fort eftersom telefonerna tog över funktionerna, men för mig var det praktiskt med en extern maskin som var lätt och smidig och kunde synkas med dator, så jag höll ut länge. Till slut gick det inte, man fick helt enkelt inte tag i dem längre.

Mp3-spelare var en annan kortlivad fluga bland kidsen. En musikspelare/radio som man laddar och fyller från datorn, lite som ett usb-minne med hörlurar. Även dessa konkurrerades ut av telefonerna, men när jag går eller springer vill jag inte bära på en tegelsten (som dessutom måste gå att använda till annat, så den får inte ladda ur) när jag kan ladda ner hundratals poddtimmar i en dosa stor som en tändare på 30-40 gram. Och här kämpar jag på mot utvecklingen. De går fortfarande att köpa, men jag räknar med att klara mig några decennier på det lager som givetvis inte kostat mig en enda krona.

Så är det då dessa telefoner. Jag använder mobiltelefon för att ringa, och i undantagsfall till att skicka och ta emot sms. Jag vill inte surfa, chatta eller facebooka (är det ens ett ord?!) med telefonen. När jag befinner mig i verkligheten vill jag vara just i verkligheten, närvarande, in real life, köttrymden...

För att kunna ringa behöver jag inte en maskin stor som ett bordtennisracket. Jag behöver bara en telefon, med femton knappar, mikrofon, högtalare och en skärm på ett par kvadratcentimeter.

Iphone X kostar 11495 kr, min telefon kostade 0. När den går sönder – nej, jag omformulerar: OM den går sönder (för det är ju ingen bräcklig smartphone) – har jag ett par dussin till på lager. Samtliga med en standbytid på en vecka eller mer.

Jag är inte dummare än att jag förstår att jag förlorar kampen. På samma sätt som avsaknad av internet vore ett handikapp kommer man så småningom inte att kunna leva ett fullgott liv utan internet i telefonen, men jag ska kämpa emot så mycket och så länge det går.

Kanske gör teknikmotståndet att jag går miste om saker, men vad är det som säger att det inte är tvärtom? Jag gör åtminstone aktiva val till skillnad från den som bara måste handla allt som kommer och inrätta sitt liv efter den nya tekniken. I mitt liv bestämmer jag, och tar hjälp av tekniken. Jag vägrar att vara en konsumtionsrobot. Som en stor tänkare sagt, ”Skit i alla de här nymodigheterna!”: