Farmors bokhylla

Vad ända in i glödheta helvete har min farmors bokhylla med ekonomi att göra? Jag lovar, jag ska få ihop det.

Farmor föddes 1903 och drev mataffär på den tiden man behövde ransoneringskuponger. Det lärde henne att hålla i pengar. Hon var inte rik, men med dagens mått mätt skulle hon uppfattas som mycket ekonomisk. Det gäller i och för sig nästan alla födda i början av förra seklet.

Hon var pensionär redan när jag föddes, så jag såg henne aldrig i någon yrkesroll, men när det gällde pengar hade hon en egenhet. Hon hade inget bankkort, så för att inte behöva gå runt med kontanter och för att det ändå är bra att ha lite hemma la hon ibland en hundralapp eller femhundring i en bok i sin bokhylla. Smart, hon hade hemtjänst och det är dumt att låta pengar ligga framme oavsett.

Kruxet var att hon inte alltid kom ihåg vilken bok hon lagt pengarna i, så ibland la hon pengar i bokhyllan trots att det redan fanns pengar där. Det där hade vi på känn, men det var ju hennes pengar och hon skötte sin egen ekonomi.

I början av 2000-talet var det ändå dags att flytta in på hemmet. Det blev bra, hon var en utåtriktad person (så social att jag ibland undrar om vi verkligen var släkt) och vid det här laget hade de flesta vännerna dött. Det blir lätt så när man närmar sig 100 år, men nu kommer vi till bokhyllan. När hon flyttat gick vi igenom bokhyllan för att kolla om hon möjligen glömt någon hundring där, som skulle funka bättre på ett bankkonto.

Här är den – bankomaten!

Jodå. 32000 kr i olika valörer. Det låg sedlar i var och varannan bok! Tur att vi inte ringde Stadsmissionen och bad dem hämta bokhyllan med böckerna i. Och tur att det var några år sedan. Idag ringer väl banken till Säpo om man vill sätta in en hel tusenlapp utan att kunna redogöra för varför man springer runt med så mycket kontanter.

Nu är farmor död, 102 år fick räcka. Pengarna är borta eller åtminstone investerade. Men bokhyllan står numera i mitt arbetsrum. Det är nya böcker i den vilket drastiskt dragit ner andrahandsvärdet med drygt trettiotusen. Affektionsvärdet däremot...

Större kläder till högre pris

”Ska jag behöva betala mer för en kostym bara för att det är Armani?”

Nej, det var inte en ärlig fråga. Det är däremot denna, från en artikel i Expressen: ”Ska jag betala en hundralapp mer bara för att jag väger mer?” Linda, 26, är kränkt över att en jacka i hennes storlek, XXXL, kostar mer än samma jacka i medium.

Jag tycker att Kappahl ska ha rätt att sätta vilka priser de vill. Den kund som hittar ett prisvärt plagg köper, resten låter bli. Vill de ändå förklara varför XXXL-jackan är 20 procent dyrare kan de hänvisa till att det gick åt mer material eller att den kortare serien kostar mer per plagg att producera. Sett i det ljuset tror jag att Linda fått rabatt.

Själv behöver jag skor i storlek 46,5. Till skillnad från XXXL är det inte en abnorm storlek, men tveklöst utbudsbegränsande. Hittar jag en modell jag vill ha är chansen god att butiken inte ens tagit in min storlek och realådor med blandade storlekar har aldrig skor i båtstorlek. Inte blir jag kränkt för det, trots att jag inte själv valt fötter och till skillnad från Linda inte kan göra något åt saken.

”Vem ska betala för det här nu då?!”

Andra som drabbas är sjuka (vård, mediciner och förlorad arbetsinkomst), allergiker (specialkost), alkoholister och rökare (straffskatter). När kommer artikeln om den diskriminerade blandmissbrukaren Stoffe som måste betala för sina egna kanyler?

”Köp när det gör som ondast”

Att köpa aktier när det gör som ondast är ett tips man hör både här och där. Vad betyder det ens? Det skulle t ex kunna vara en uppmaning att gå in i företag som precis släppt en dålig rapport med usla framtidsutsikter. Det brukar ju kallas ”att slänga bra pengar efter dåliga”, och det gör absolut ont.

Jag fattar idén. Köper man när alla pilar pekar uppåt i ett rosaskimrande nyhetsflöde är all optimism inprisad i kursen varför varje skakning riskerar att sänka aktien på kort eller lång sikt. En inte lika slagkraftig förklaring som ”köp när det gör som ondast”, men att det gör ont kan ju faktiskt betyda vad som helst från att man köper på botten till att man bryter fingret när man klickar hem den.

Jag minns en floskelgenerator på internet. Det var helt enkelt ett tiotal knappar som var och en besvarade knapptryckningar med uttryck som ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” och ”Det är en dag i morgon också”, och så kunde man lägga en trumtakt i bakgrunden.

När jag blir stor ska jag konstruera en ekonomifloskelmaskin med ”Köp när det gör som ondast”, ”Vaska guldkorn i rapportfloden”, ”Ingen kan förutspå framtiden” och ”Köp kvalitet”. Eller varför inte ”Köp när det är som billigast”? Den tycker jag verkar smart att följa.

Statliga e-kronor – jävla trams!

Det är lätt att vifta bort Riksbanken som en samling pajasar när de nu utreder möjligheten att införa en egen e-krona. Höjden av självgodhet måste vara när man förutsätter att allt man inte skapat själv är värdelöst. För e-kronor finns ju redan! Bankerna och kortföretagen använder digital valuta, precis som du, jag och alla andra, och vill man inte utgå ifrån statligt styrda valutor finns kryptovalutor och ädelmetaller.

Men de räknas inte. Riksbanken anser att en statlig e-krona skulle vara mycket säkrare än privata alternativ. Lustigt, jag tänker precis tvärtom. Värdet på guld och bitcoin bestäms av marknaden, som visserligen kan verka nyckfull ibland, men i jämförelse med myndigheter, regering och riksdag är de rena bergen.

Riktigt märkligt blir det när Riksbankens utredare Eva Juhlin säger att man nu försöker ta fram en statlig e-krona eftersom det är viktigt för Riksbanken ”att vara proaktiva”. Driver hon med oss?! Det är lite som om jag skulle avslöja att jag tänker skapa en maskin i vilken man kan prata med andra människor på avstånd förutsatt att de har en likadan. Känns det som att jag är i framkant av utvecklingen nu?

Ville Riksbanken på allvar hävda den lilla människans rätt att inte bli överkörd skulle de med näbbar och klor värna om fysiska pengar. Men det gör de inte, för det är de inte. Tvärtom vore en statlig e-krona ett perfekt sätt att styra och kontrollera oss. Den dag (som Gud förbjude aldrig inträffar) staten ser varje gång pengar byter ägare vet de allt om oss. ALLT!

Arbetsdisciplin vid hemarbete

”Jag skulle sitta och kolla på film hela dagarna och inte få något gjort.”

Den kommentaren kommer nästan alltid när man berättar att man är hemarbetande företagare. Jag kan förstå det för jag kände nog också den risken. Men är människan verkligen så lat och osjälvständig?

Självklart kan jag också surfa bort en timme på trams, men när det behövs jobbar jag hårt. Och det tror jag är oberoende av om jag har en anställning eller jobbar i eget företag. Rent praktiskt vore det enklare att slappa nu när jag inte har en chef, för det finns ingen som skäller på mig om jag inte jobbar. Å andra sidan, när jag inte jobbar får jag ingen lön. Inte låg, inte avtalsvidrig, inte ”svår att försörja sig på” - när jag inte jobbar får jag noll kronor i lön.

Men förutom ersättningen så drivs man av någon slags plikt också. I en anställning slutar man ju inte jobba så fort chefen lämnar arbetsplatsen. Dessutom märks det rimligtvis om jobbet inte blir gjort. Samtidigt visar undersökningar att bara en fjärdedel av arbetstiden ägnas åt effektivt arbete. Nog tusan ligger jag högre när jag jobbar i eget företag.

Jag har aldrig haft några problem med att jobba, däremot har jag svårt att maska. En del företagare skaffar ett kontor utanför hemmet, inte för att de behöver utrymme utan för att komma bort från fritidsdistraktioner. Det tycker jag är underligt. Tar man på sig en uppgift gör man väl den, för det har jag lovat. Som Karl-Bertil Jonsson uttryckte det:

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

Bevakningslistor

I senaste Prata pengar konstaterade både Philip och Nicklas att de gärna köper in sig i nya aktier med ett litet belopp för att det inte blir samma sak att bevaka aktier som inte ligger i den egna depån.

Okej, det blir inte exakt samma sak, men jag har inga problem att bevaka aktier jag inte äger. Både Avanza och Nordnet (och troligen övriga banker/mäklare också) har ett system där man kan lägga upp valfritt antal egna bevakningslistor. Så här ser det ut hos mig på Avanza:

I min allmänna bevakningslista har jag ganska många aktier, inklusive egna innehav. Genom att scrolla den får jag en allmän bild av börsen och vad som är på gång. Genom att sortera den efter dagens procentuella förändring ser jag vilka bolag som har något på gång och kan om jag vill gå in och läsa de företagsspecifika nyheterna.

I de bägge köpkandidatlistorna finns de aktier jag är sugen att handla in mig i. Det är lite olika kriterier för de bägge listorna, men bägge listar aktier som i närtid varit intressanta att köpa. Fondlistan listar fonder jag hört gott om eller av något skäl bestämt mig för att hålla koll på, men jag är inte inne och tittar på dem dagligen. Man har ju annat att stå i också.

Lite så jobbar jag, men jag är absolut villig att ändra mina rutiner om något annat skulle funka bättre. Men att börja köpa in mig i bolag bara för möjligheten att samla alla intressanta aktier i kontoöversikten känns inte aktuellt.

Bakgrundskolla företag

Internet ger fantastiska möjligheter att hitta leverantörer av varor och tjänster från hela världen. Vi kan jämföra priser på företagens webbsidor, men också på speciella jämförelsesajter. Samma internet gör det möjligt att ta reda på hur tidigare kunder upplevt företagens service och yrkeskunnande, men den funktionen verkar många ha missat.

Ta konsumentprogram som Plus och Fuskbyggarna där folk glatt berättar att de skickat iväg tiotusentals kronor i förskott till företagare som lovat och misslyckats. Jag ser inte de här programmen själv, men har roat mig med att titta på klipp och samtidigt göra sökningar på företagen. Det finns alltid varningar från tidigare kunder, ibland finns de med svarta listor och ofta har de ekonomiska problem som gör det mycket tveksamt att anlita dem bara därför.

Det tar ungefär fem minuter att göra den där kontrollen, att kolla att de har F-skattebevis, är momsregistrerade och att ingen i vredesmod över att ha blivit lurad har lagt hundra timmar på att göra en hatsajt om den som blåst dem.

Hur kan man inte kolla upp företag man ska betala pengar till eller jobba med? Jag skulle inte ens köpa strumpor för en hundring från en näthandel utan att göra en bakgrundskontroll, eftersom det är så enkelt och eftersom jag inte skulle förlåta mig själv om jag i efterhand hittar horder av lurade kunder.

Ändå handlar folk för sexsiffriga belopp utan att göra efterforskningar. Den enda förklaring jag kan hitta är att de inte vill förstöra illusionen av att ha hittat den perfekta leverantören. Det borde vara åtalbart att vara så lat, men jag vet inte vad brottsrubriceringen skulle vara. Grovt självbedrägeri kanske?