För några år sedan försökte jag
och en manuskollega få igenom en tv-serie som utspelade sig på en
arbetsförmedling. Där fanns t ex karaktären Nummer-Nisse som hade
som arbetsuppgift att överlämna nummerlappar till de arbetssökande.
För skruvat, tyckte tv-cheferna. Jag önskar att de hade rätt, men
detta var hämtat från verkligheten och bekräftat av den
arbetsförmedlare vi intervjuade under researcharbetet.
När jag skulle ut på arbetsmarknaden
på 90-talet kunde man med fördel vända sig till Arbetsförmedlingen
som på den tiden ägnade sig åt att förmedla arbeten. Namnet
antyder ju att det skulle vara så fortfarande - glöm det. 2014 förmedlade AF 10,3 jobb per förmedlare och år. Alltså
mindre än ett förmedlat jobb per månad. Och då räknar man inte
in Nummer-Nisse...
Denna lekstuga är givetvis inte
gratis. 2015 hade organisationen en budget på 74 miljarder. Nu
misstänker jag att det inte skulle rädda 74 miljarder till
statskassan att lägga ner AF. Många kostnader skulle inte försvinna
för det. Och kortsiktigt skulle det innebära en ökad arbetslöshet med
14000 personer eftersom det är så många människor som uppbär lön
från denna institution.
Det fanns en tid, före internet, då
Arbetsförmedlingen behövdes, inte bara som kontrollinstans. Papperstidningen Platsjournalen innehöll alla lediga jobb. Men
vilken arbetsgivare går idag dit för att rekrytera personal? De
kommunala måste antagligen, liksom alla som vill få hela eller
delar av lönen skattefinansierad. Någon annan? Knappast.
Förutom att man som arbetsgivare (been
there, done that) känner att de mest vill försöka lura på en de
arbetssökande ingen annan vill ha är det fler än jag som dragit
slutsatsen att det inte är de vassaste pommes fritesen i kanoten
som jobbar på Arbetsförmedlingen. Behåll Platsbanken eller lägg
ut den på privata aktörer. Oavsett vilket krävs det inte 14000
personer för att driva den, snarare 14.
NN (möjligen en signatur) tipsade mig
i kommentarsfältet om Roland Paulsens bok Vi bara lyder som
främst handlar om Arbetsförmedlingens många omorganisationer. Nu
har jag läst den, vilket alla som har det minsta hopp om
Arbetsförmedlingen borde göra för att få sina fördomar
omkullkastade. Själv hade jag inga illusioner.