Här och där i Sverige dyker det upp
lokala valutor. Vi har exempelvis euronäsen i Höganäs, dalern i
Dalarna och djingen i Lund. Grundidén är ofta att uppmuntra folk
att handla lokalt och att främja byteshandel mellan privatpersoner.
Framförallt det sistnämnda tror jag
kan vara viktigt. Jag har tidigare berättat att jag hjälpt en
granntant med snöskottning och datajox och fått svamp och hemodlade
grönsaker i utbyte. Det där är ju väntjänster som vi skulle göra
även utan att få något tillbaka, men att be om hjälp från någon
man knappt känner är känsligt.
Att erbjuda pengar är inte heller lätt
såvida det inte är marknadsmässig betalning, men vore det så
kunde man ju lika gärna ringa valfritt företag. En lokal valuta gör
det möjligt att betala och visa uppskattning lite mer symboliskt.
Dalern är det tydligaste exemplet på
detta, där värdet ska stå i direkt relation till arbete, 10 daler
= 1 arbetstimme. Man kan köpa och sälja varor och tjänster på en
lokal hemsida och på så vis sälja sin gamla barncykel till en
granne och använda ersättningen till att betala en annan granne för
att måla ett staket.
Ett problem är såklart att
Skatteverket vill få sin beskärda del varje gång en svensk hjälper
en annan. De kan inte ta procent på djing, Vellingedollar eller ens
på svamp. Man får efter bästa förmåga översätta dessa valutor
till beskattningsbara kronor, vilket inte är lätt. Djingen har en
valutareserv i honung!
Dessutom gissar jag att människor som betalar varandra med en lokal
valuta inte har för avsikt att betala arbetsgivaravgifter och
inkomstskatt, vare sig i honung eller kronor.
Det är ett problem att folk
undanhåller kapital från samhället, oavsett om de är
Höganäsbönder eller sossepampar. Men det är också ett problem
att hemtjänsten levererar allt mindre, att det inte finns
äldreboendeplatser för alla som vill ha och att klanen ersatts av
familjen och i många fall av en tv-apparat. Det finns fler värden i
livet än att betala skatt.