Lätt fånget, lätt förgånget

”Easy come, easy go”, ”Wie gewonnen, so zerronnen”... Ofta används uttrycket för att döva smärtan när man förlorat pengar på något dumt sätt, men jag tror inte att det är en slump att man håller hårdare i pengar man fått kämpa för att få ihop än om man fått dem till skänks.

Jag har tidigare berättat om min fascination för pengahantering hos pokerproffs, eftersom den skiljer sig väldigt mycket från min egen. Poker blev stort i början av 2000-talet, särskilt på nätet. Då var jag och många av mina kompisar redan i trettioårsåldern, men en del 80-talister som började spela hade aldrig haft ett riktigt jobb med en vanlig lön när de plötsligt började kunna röra sig med miljoner (till skillnad från mig som var helt talanglös).

En av dessa unga fixstjärnor gjorde väldigt bra ifrån sig vid en internationell pokerturnering, så det bar sig inte bättre än att han hamnade i en taxi från kasinot bärandes på en portfölj full med ett par hundra tusen i kontanter. Glad i hågen hoppade han ur taxin, såg den åka iväg och insåg att … portföljen var kvar i bilen, och borta för alltid.

Det kunde kanske hända den bäste, men om jag hade gått runt med en väska med pengar (redan det känns som en situation jag inte hade försatt mig i) som skulle ha finansierat hela mitt liv i flera år hade jag inte släppt handtaget om så någon försökt svetsa den ur min hand, och jag tror inte att det var en slump att det drabbade en kille som badade i pengar redan innan han fyllt tjugo. För om man hade fått slita för pengarna och inte drar in dem på att spela spel i några dagar lär man sig pengars värde.

Politiker är en annan grupp som kan göra det mest häpnadsväckande med stora summor pengar. Här är några exempel som Slöseriombudsmannen uppmärksammat den senaste veckan:

• Jönköpings kommun köpte in modulhus för över en miljon. Sedan har de blivit stående och blivit så fuktskadade att de nu får rivas utan att någonsin ha använts.
• Göteborgs stad har köpt en mjölkgård med hundra kor för att ”det är angeläget att visa skolelever hur mjölkproduktion går till”. Tanken föresvävade dem aldrig att det skulle gå att göra utan att köpa en egen bondgård. Hittills har verksamheten kostat skattebetalarna 17 miljoner.
• Statens konstråd vill lägga några miljoner på att livstidsanställa en person som ska gå runt på en tågstation och göra ”lite vad den vill”.

Modern konst...

Jag kan ha fel, men hade det varit beslutsfattarnas egna pengar tror jag inte att de hade spritts för vinden på detta sätt. Ibland finns det helt enkelt ett egenvärde i att pengar inte rinner in för lätt på kontot.

Vem vill inte vara fri?

Sedan en tid tillbaka har nya bolån amorteringskrav. Dessa har dessutom precis skärpts och de nya reglerna gäller från mars 2018.

I samtliga diskussioner på ämnet, oavsett om debattörerna är politiker, låntagare, ekonomer, idioter eller en kombination av allihop talas det alltid om hur mycket man måste betala och från vilken nivå man tillåts sänka amorteringen. Det är kanske ofrånkomligt just vid regeländringar, men jag förvånas över att ingen låntagare själv verkar lida av att vara satt i skuld.

Jag fattar att det är få förunnat att köpa sitt storstadsboende utan bolån, men jag känner knappt någon som ens har som plan att bli av med sitt lån. Till skillnad från många andra i Europa och övriga världen tar svenskar sitt första bolån i avsikt att ha kvar det mer eller mindre hela livet. Troligare mer än mindre eftersom de i takt med högre inkomster vill ha ett dyrare boende och därmed ett högre bolån. Boendet anpassas till det lån man får ta, inte till hur snabbt man kan betala av det.

Nu ropas det att räntorna ska upp, bopriserna ska ner, bankaktierna ska krascha och statsfinanserna implodera. Det enda man vet säkert är att ju mer skulder man har desto mer beroende blir man av regler och krav hos banker och myndigheter. Det är nog tur att jag inte har lånat till min bostad. Jag skulle inte kunna sova innan jag hade betalat av lånet det och fått tillbaka min frihet.

Vad gör en blogg bra?

Bloggkollegan Frihetsmaskinen har hyllat diverse ekonomibloggar, däribland min. Själv är jag alldeles för konflikträdd för att göra något liknande, men jag tänkte berätta vad jag uppskattar i en blogg.

Kommentarsfält

Kanske verkar konstigt att först nämna kommentarerna och inte inlägget, men för mig är det interaktiviteten med läsarna som gör bloggen. Utan kommentarsfält (eller ett kommentarsfält där bloggaren inte själv är aktiv) är det inte en blogg utan en artikelsamling eller anslagstavla.

Allsidighet

En ekonomiblogg behöver inte handla om något annat än ekonomi, men jag uppskattar bloggar med viss ämnesspridning, oavsett profil. Det kan vara recept och spartips på den typiska börsbloggen eller investeringstips på minimalistbloggen, bara det är variation.

Och så vill jag veta lite om personen bakom bloggen. Det behöver inte innefatta namn eller bostadsort, men åtminstone åsikter och känslor. Finansbloggen kan fortfarande fokusera på ekonomi, kostbloggen på mat, trädgårdsbloggen på odling osv, men släng in personliga element. Ett sätt är att använda humor och självdistans, men det finns andra.

Frekvens

Går jag in på en webbsida och upptäcker att inget hänt där sedan förra besöket tvekar jag att gå in där igen. Händer det fler gånger gör jag nog inte det. Därmed inte sagt att man måste spruta ur sig inlägg flera gånger om dagen, men regelbundet. Och viktigast av allt är såklart:

Innehåll

Tala är silver, tiga är guld. Kvalitet före kvantitet. Har du för närvarande inget att säga – gör inte det. Annars blir det bara fel.

Text & format

Jag älskar att läsa böcker på femhundra sidor, men var sak har sin plats. Ett blogginlägg bör gå att läsa på ett par minuter. Är det för långt delas det med fördel upp på flera inlägg. Passar innehållet inte för en uppdelning – då kanske bloggen är fel plats för just denna text. Skitsurt när det händer, för det gör det.

Jag har ett stort intresse för språk. Man måste inte vara professionell skribent för att blogga och det är okej att skriva fel här och där, men för mig är det plus i kanten om man formulerar sig bra. Motsvarande minus (ibland så stort att det räcker för att jag ska rata bloggen) om man slarvar eller särskriver. Jag vet inte hur typisk jag är i det avseendet, men korrekturläs texten en gång eller två. Om inte ens skribenten orkar läsa igenom sin text är det mycket begärt att andra ska göra det.

Jag är fullt medveten om att jag inte alltid lever som jag lär och har själv brutit mot flera av ”kraven”, men jag försöker låta bli. Andra bloggare kanske har helt andra åsikter om vad som är viktigt och då är det såklart dit man ska sträva. Den dag man försöker skriva för att passa så många läsare som möjligt kommer man inte att passa någon.

Nu tändas tusen kontokort

Julhandeln innebär en merförsäljning på 16,5 miljarder för svensk handel. Räknar man in näthandel från utländska sajter blir det ännu mer och det ökar mer eller mindre varje år. Något som också ökar den här tiden på året är den finansiella stressen, särskilt hos barnfamiljer. 38 procent av föräldrar med minderåriga barn spenderar mer pengar på julklappar än de hade tänkt.

Med andra ord, svenskar handlar mer och mer julklappar, inte för att de har råd med det eller ens vill, utan för att man rycks med i hysterin eller känner sig tvungen för att ungarnas kompisar får dyrare klappar eller för att kunna skryta på Facebook på bekostnad av sin egen ekonomi.

Ändå är jag rätt säker på att i valet mellan många dyra julklappar eller ordnad familjeekonomi skulle ingen unge välja julklapparna, och är man tillräckligt stor för att uppskatta presenter är man tillräckligt stor för att förstå en pedagogisk förklaring om att mamma och pappa (eller en av dem) inte har råd.

Kan det vara så att vissa föräldrar hellre öser julklappar över sina egna och andras barn än att riskera sin lyckade fasad? Jag är inte religiös, men ibland kan jag längta tillbaka till en tid då julen firades till minne av Kristi födelse.

A1M Pharma

För ett drygt år sedan skrev jag om min investering i företaget med det slagkraftiga namnet (märks ironin?) A1M Pharma. De har inte precis rosat marknaden sedan dess och alltför många faktorer påminner mig om varför jag ytterst sällan handlar med biotech.

Vad tusan gör de?

Olika företagsidéer är olika svåra att förstå, men för mig som bara läst biologi och kemi på högstadienivå är företag som A1M bland de minst begripliga.

”A1M Pharma bedriver utveckling och kommersialisering av i först hand behandling och diagnostik av havandeskapsförgiftning baserad på proteinet A1M, alfa-1-mikroglobulin samt fetalt hemoglobin som diagnostisk markör.”

Jahaja... Kommersialisering vet jag vad det betyder. Fetalt hemoglobin – något med blod va?

Börs eller bingo

Hur stor andel av förhoppningsbolagen i biotechbranschen kommer med tiden att tjäna stora pengar? Ingen aning, men de flesta kommer inte göra det, och snudd på alla kommer dessförinnan att köra nyemission på nyemission på nyemission.

Snudd på omöjliga att räkna på

Läsk säljs i butiker, restauranger och automater. Priserna är översiktliga, marginalerna likaså. Bioteknikföretag säljer ofta något som ingen annan sålt, så vad kommer det att kosta att producera, vad går att ta ut från kund och hur ser marknaden ut om tio år?

Det är inte bara jag som är okunnig om detta. För ett par veckor sedan fastslog Nordea att A1M-aktien är värd 11-28 kr. De skulle lika gärna ha kunnat säga: Den här aktien är troligen värd pengar.

Jag får hoppas att företagets grundare, popstjärnan Bo Åkerström, vet vad han pratar om. Och det verkar ju så:

Lokalvalutor – grannsamverkan eller skatteflykt?

Här och där i Sverige dyker det upp lokala valutor. Vi har exempelvis euronäsen i Höganäs, dalern i Dalarna och djingen i Lund. Grundidén är ofta att uppmuntra folk att handla lokalt och att främja byteshandel mellan privatpersoner.

Framförallt det sistnämnda tror jag kan vara viktigt. Jag har tidigare berättat att jag hjälpt en granntant med snöskottning och datajox och fått svamp och hemodlade grönsaker i utbyte. Det där är ju väntjänster som vi skulle göra även utan att få något tillbaka, men att be om hjälp från någon man knappt känner är känsligt.

Att erbjuda pengar är inte heller lätt såvida det inte är marknadsmässig betalning, men vore det så kunde man ju lika gärna ringa valfritt företag. En lokal valuta gör det möjligt att betala och visa uppskattning lite mer symboliskt.

Dalern är det tydligaste exemplet på detta, där värdet ska stå i direkt relation till arbete, 10 daler = 1 arbetstimme. Man kan köpa och sälja varor och tjänster på en lokal hemsida och på så vis sälja sin gamla barncykel till en granne och använda ersättningen till att betala en annan granne för att måla ett staket.

Ett problem är såklart att Skatteverket vill få sin beskärda del varje gång en svensk hjälper en annan. De kan inte ta procent på djing, Vellingedollar eller ens på svamp. Man får efter bästa förmåga översätta dessa valutor till beskattningsbara kronor, vilket inte är lätt. Djingen har en valutareserv i honung! Dessutom gissar jag att människor som betalar varandra med en lokal valuta inte har för avsikt att betala arbetsgivaravgifter och inkomstskatt, vare sig i honung eller kronor.

Det är ett problem att folk undanhåller kapital från samhället, oavsett om de är Höganäsbönder eller sossepampar. Men det är också ett problem att hemtjänsten levererar allt mindre, att det inte finns äldreboendeplatser för alla som vill ha och att klanen ersatts av familjen och i många fall av en tv-apparat. Det finns fler värden i livet än att betala skatt.

Systembolaget kan lära oss planera

Systembolaget får skit med jämna mellanrum. Inte för att de är dåliga utan för att det påstås vara så mycket bättre om man får köpa vin på Ica. Fast det har ju inte blivit så himla bra med apoteksprodukter i matbutikerna... För att inte tala om postombuden. Igår stod jag i kö för att hämta ut ett paket och killen före mig skulle posta ett brev. Det tog ungefär fem minuter eftersom butiksbiträdena fortfarande efter nio år inte ens har portotabellerna i huvudet.

Men Systemet är visst en helt annan sak. GP:s Aleksandra Boscanin skrev nyligen: ”Att en vuxen människa inte kan gå och köpa en flaska vin efter klockan 15 på en lördag skapar en del absurda situationer.” Man kan ju vända på det också och säga att det är absurt att en vuxen människa prompt måste handla en kvart innan han/hon blir törstig eller ska ha en middagsbjudning.

Jag vet inte om alkoholismen eller alkoholskadorna skulle öka med tillgängligheten, men vad är det som vore så fantastiskt med att kunna handla sprit på söndagarna, eller senare på kvällarna? Systemet har mycket mer öppettid än bibliotek och vårdcentraler, där spontanbesöken borde vara betydligt fler och mer angelägna. Vill du ha sprit hemma – köp ett lager!

Ifall statens monopol inte lär oss att dricka med måtta borde det i alla fall lära oss framförhållning. Eller är vi som folk så pass handlingsförlamade och oförmögna till planering att vi måste kunna köpa öl, vin och sprit dygnet runt?