Det går åt helvete – men alla är nöjda?

En artikel i Placera fångade mitt intresse. Det är H&M:s styrelseordförande Stefan Persson som talat ut i SvD (där nästan allt innehåll är låst för prenumeranter trots att vi betalar miljoner till dem via presstödet, därför ingen länk dit).

Rubriken ”Ingen ägare har krävt Karl-Johans avgång” är lite missvisande för längre ner framgår att han bara menar storägare. Själv har jag inte pratat med storägare, men däremot inte hört någon enda aktieägare som inte åtminstone nämnt möjligheten att H&M skulle tjäna på att byta vd.

Att Stefan Persson missat detta kan väl delvis bero på att ingen människa någonsin sagt: ”Du, jag tycker att din son verkar inkompetent eller möjligen en aning dum i huvudet, alternativt fullblodsidiot.”

Men jag gissar att Stefan har tillgång till internet. Själv har jag krävt KJP:s avgång både nu och då, och även om hans pappa av outgrundlig anledning inte skulle läsa min blogg regelbundet krävs det inte särskilt mycket letande för att hitta liknande röster.

Jag tror heller inte att Stefan Persson missat kritiken från Bornold och andra – han sticker huvudet i sanden istället för att lägga öronen mot rälsen. Jag gillar ju H&M, som kund under hela livet och som aktieägare fram till för några år sedan, och jag hoppas att företaget kommer tillbaka, men det är svårt att göra något åt problem som man varken ser eller erkänner.

”Stefan Persson påpekar för tidningen också att H&M det senaste decenniet investerat runt 10 miljarder kronor i näthandel.”

Jag kan inte bedöma om det är mycket eller lite, men det faktum att han framhåller investeringen snarare än resultatet gör mig inte ett dugg lugnad.

"Lånen har under drygt 40 år växt rejält”

Det här inlägget är baserat på ett mejltips, komplett med research och allt. Därmed inte sagt att ni ska skylla på tipsaren (som på eget initiativ kan avslöja sig i kommentarsfältet, jag outar ingen) om ni inte gillar texten. Den har jag skrivit och hade nog reagerat på samma sätt om jag läst artikeln direkt.

Det är mycket som är konstigt här. I mitten av 70-talet köpte de en villa som rimligtvis måste vara värd miljoner nu. Det verkar stämma för de räknar med uppemot en halv miljon i reavinstskatt. Paret bor i Sundsvall i ett område där liknande hus gått för runt två miljoner.

Jag tyckte förresten att det var konstigt att min tipsare hittat artikeln i en Göteborgstidning när skribenterna bor i Norrland, men det visade sig att den hamnat i minst tre tidningar runt om i landet. Detta faktum är dock inte hälften så märkligt som denna mening:

”Lånen har under drygt 40 år växt rejält, under barnaåren med en inkomst, vid underhåll på huset, vid bilbyten och vid några semestrar.”

Någon borde ha upplyst paret Zetterberg att den gamla telefonkatalogstiteln ”hemmansägare” inte är att likställa med en profession. Det slog dem aldrig in att amortera på lånet, betala bilarna och semesterresorna kontant eller att i samband med minskade inkomster också sänka vardagsutgifterna? För då hade lånet som rimligtvis var max 170000 kr från början inte växt till ett miljonbelopp!

De har helt enkelt levt skyhögt över sina tillgångar, så varför denna orgie i självömkan? Nu vill de ha speciallösningar (=någon annan ska betala) för att inflationen stigit. De hade knappast varit något problem om de inte ägnat hela livet åt att maximera sitt underskott!

Men det visar sig att Lars och Vivi-Ann inte är ensamma. Pensionären Bertils problem är att hans jättevilla stigit flera miljoner i värde och tidningen Senioren tar också upp ”problemet”.

Det är inte gamlingarna på bilden som har skrivit brevet...

Visst är det surt att skatta bort hundratusentals kronor. När mina föräldrar sålde sin villa hade den stigit ungefär 40 gånger, så de fick skatta för nästan hela försäljningsbeloppet. Men efter flera decenniers ägande hade de inga lån på huset trots att de hade förhållandevis låga inkomster.

Det är inte förbjudet att som Lars och Vivi-Ann omvärdera huset och höja sina lån vid varje givet tillfälle, men vill de ha sympati där de sitter och tycker synd om sig själva i matchande offerkoftor får de leta vidare.

Fyndlådor

När alla varor i en hel låda i affären kostar tio kronor styck brukar det genomsnittliga värdet vara typ hälften eftersom det mesta är skit. Det finns liksom en anledning till att de inte gick att sälja till ordinarie pris.

Men det skadar inte att se efter. Bara man inte låter sig luras och köper något man inte behöver bara för att priset är nedsatt. Ett onödigt köp för en tjuga är alltid tjugo kronor för dyrt.

Paket med blandade batterier i olika storlekar har jag fyndat några gånger. Jag tror att köparna låter bli dem bara för att de inser att hälften av batterierna inte passar någon maskin därhemma, men när de är rejält nedsatta kan det löna sig ändå. Litiumbatterier av typen CR2032 passar till elektriska vågar, en och annan klocka och till mina pulsband. De brukar kosta 29,90 kr och får jag två sådana för en tjuga kan jag leva med sorgen av att få fem andra batterier på köpet även om de till slut hamnar i batteriholken.

Men det riktiga fyndet gjorde jag på en Shellmack. Jag skulle inte ens handla, mitt sällskap behövde låna deras toalett. I deras fyndlåda fanns en anslutningskabel till motorvärmare. Vanligtvis kostar de 299 kr. Här gick den för 30 kr. Tusan vet hur de tänkte där, men jag köpte den och sålde på nätet för 175 kr när vädret var marknadsoptimerat. Man får inte vara dum, då kan man bli som Hedlund...

When I'm 64...

Så har sex riksdagspartier (alla utom SD och V) gjort upp om att lägsta pensionsåldern höjs från 61 till 64. Riktåldern höjs från 65 till 66 och högsta pensionsålder höjs från 67 till 69. Den sista ändringen stör mig lite mindre, men varför ska det ens finnas någon sådan gräns? Det verkar lite kontraproduktivt att tvinga folk att jobba samtidigt som man försöker hindra de som verkligen vill.

För gamla för att klä på sig själva, men jobba kan de!

Jag fattar att regeringen och deras stödpartier har panik över att de pengarna börjar ta slut, men tänker man lite längre (och när det gäller pensionsuppgörelser bör man nog göra det) är det inte helt vettigt. Arbetslösheten är hög som den är, och lär inte bli lägre. Är verkligen det mest effektiva vi kan göra då att låta gamlingar jobba tills de frivilligt lägger sig i kistan?

Nåväl, det här kom inte oväntat och är inget jag kan påverka även om jag skulle vilja. Jag har sagt det förut och kan upprepa. Jag tror inte att unga människor (eller ens de i min ålder) ska räkna med pension. Den som vill sluta jobba kommer att få finansiera det själv genom att lägga undan pengar eller sänka sina utgifter, troligen både och.

En av dessa bör snarast gå i pension.

Det positiva budskapet är att det går! Vi är många som visat att man inte behöver belåna sitt boende till 85 procent och i övrigt följa eller spränga riksnormen för utgifterna, köpa en bil på avbetalning och åka på två utlandsresor om året.

Det går utmärkt att skaffa sig passiva inkomster istället för alla mer eller mindre passiva utgifter. Valet är ditt, men tänk på att även om du vid 30 tänker att du vill jobba tills du blir 115 kanske du vill något helt annat när du fyllt 60, och då är det så dags att börja planera för ålderdomen.

Träd funkar bäst utomhus

Jag jobbade på ett gransågverk för snart tjugo år sedan. En stor utmaning för träindustrin är att ha så korta ledtider som möjligt från skogen till brädgården. När stockarna väl är på sågverket vattnar man dem för att bevara fukten utan att gå till överdrift och utveckla röta.

Ni fattar vart jag vill komma. Träd ska sitta fast i marken med roten, annars blir det bara skit av dem. Att hugga ner dem utan att samtidigt kvista, barka samt såga eller hugga är en dålig idé. Att släpa in dem i en bostad är en ännu sämre.

Förutom att träd inte får plats inomhus är gran det mest omfångsrika barrträdet. Just det – barr! Vet ni när alla bar från julgranen är bortsopade eller dammsugna? Aldrig! Framåt april är det värsta borta (kanske är det därför man sjunger att ”julen varar än till påska”), men helt av med dem blir du inte förrän du eldar upp huset.

Vilket för oss till nästa punkt. Fråga brandkåren om de tycker att det är en bra idé att släpa in riktigt torrt och brännbart material samt koppla ihop ”vedhögen” med el. Det gör de inte.

Och då har jag inte ens kommit till pengarna. En allergivänlig och ekologisk större kungsgran kan du få hemkörd för det facila priset av 1795 kr. De billigaste granarna går på någon hundring om du släpar hem den själv. Har du ärligt talat ingen bättre användning av pengar än att dra in kompost i vardagsrummet?

Inflationen lever

Det sägs att vi knappt har någon inflation. Förra gången konsumentprisindex steg med mer än en procent på ett år var 2011. Fast inte hindrar det vissa priser från att skjuta i höjden.

När momsen på frimärken togs bort i april 2016 sänktes priset för ett inrikesbrev under 50 gram från 7 kr till 6,50. Det måste väl vara första gången i historien och så kunde vi givetvis inte ha det, så efter bara ett år var vi uppe på 7 kr igen och redan vid årsskiftet höjs det igen, till 9 kr. Alltså en höjning med 28,6 procent.

Vad får vi för det då? Samtidigt med höjningen träder en ny postlag i kraft som innebär att PostNord får ta två dagar på sig att leverera breven. Som om det vore nytt, det var länge sedan man kunde räkna med leverans dagen efter att man lagt det på lådan. Uttrycket ”Som ett brev på posten” måste vara lika obegripligt för unga människor som ”Det går som tåget”. Vadå, kraftigt försenat eller inte alls?

Tåget ja... Lokaltrafiken i Stockholm höjer sina priser både nu och då. Vid årsskiftet höjer Upplands Lokaltrafik priset på sitt månadskort med 5,7 procent. Västtrafik brukar inte heller vara sena att ”justera” sina priser och förra årsskiftet höjde Skånetrafiken priset för vissa sträckor med över 100 procent.

Vad gör vi då åt detta? Gå, cykla, åk bil! Och behöver du skicka brev, räkna ut nästa års frimärksåtgång och köp det porto du behöver före årsskiftet. Frimärken utan valör gäller även efter att priset höjs. Vi kan inte hindra prishöjningarna, men vi kan åtminstone streta emot.

Vems aktieråd tar fart?

En del säger att man inte ska lyssna på börsanalytiker, bara egna analyser är värda något. Då undrar jag om de gör likadant när de träffar tandläkare eller bilmekaniker. Själv tänker jag att människor som utbildat sig och jobbat praktiskt med aktier i decennier, träffat företagsledningar och specialiserat sig på en bransch kan mer än mig som glad amatör.

Men olika analytiker får olika genomslag. Om vi börjar med storbankerna väger en analys från SEB eller Nordea alltid tyngre än Handelsbankens och Swedbanks. Bland övriga analysföretag brukar positiva analyser från Carnegie väga tungt, medan nästan ingen verkar bry sig om Remium och Pareto. Öhman, Redeye och Erik Penser däremellan (i den ordningen, tror jag).

Simon Blecher, Carnegie-guru

Media så. Fick jag välja en tidning/webbsida som ska haussa mitt största innehav skulle jag vilja att det var Börsveckan, även om SvD Börsplus verkar vara på väg ikapp. Privata Affärer och Dagens Industri verkar ingen längre läsa för att få veta vad de bör köpa. I alla fall får inte deras råd aktierna att ta fart på samma sätt.

En positivt omnämnande i en podd får hellre komma från Aktiepodden än Börspodden (det är i stort sett de poddar jag lyssnar på som kommer med regelbundna köp- och säljrekar). Ett historiskt svårslaget rekord är när Tomas Linnala berättade i Placera Stockholmsbörsen att han köpt det lilla casino/odds-mjukvarubolaget SpiffX, som då slog i taket för att Tomas Linnala berättat att han handlat.

Aktiepodden

Detta är mina högst subjektiva observationer, och hur mycket av genomslagskraften i rekommendationerna som beror på att marknaden litar blint på råden, och hur mycket som beror på att analytikerna har gjort ett gediget arbete och faktiskt har rätt i sina analyser är nästan omöjligt att avgöra. Fan, det här med aktier är svårt!