Investera som kändisar

Att ta rygg på analytiker på börsen ifrågasätts, till viss del med rätta. Det är lätt att tänka att det är en god idé att följa råd från dem som sitter och räknar på aktier hela dagarna till skillnad från oss glada (eller inte) amatörer. De har inte alltid rätt och man ska såklart göra sina egna bedömningar, men jag lyssnar ändå tusen gånger hellre på Simon Blecher eller Lars Frick än tar aktietips från kändisar utan synbara börskunskaper.

Ingen symboliserar kändisskapet som merit bättre än denna familj.

På Nordnet Live kunde man höra deckarförfattaren Camilla Läckberg, sångerskan Linnea Henriksson och inte minst (tvärtom faktiskt) Leif G W Persson snacka ekonomi. Jag har inte hört dem och tänker inte recensera. Läckberg läser jag ibland på Twitter och med tanke på hur mycket dumheter hon brukar få in på 140 tecken tänker jag inte ge henne chansen i flera minuter. Henriksson känner jag inte till alls och GW har jag hört till leda eftersom han seglat upp som den ledande ekonomiexperten på sistone.

Okej, jag kanske överdriver lite, men inte mycket. GW har mycket att säga om svensk polis och kriminalpolitik, ämnen han är riktigt insatt i. Och eftersom det är en klurig gubbe med mycket pengar kan jag tycka att det är intressant att höra honom snacka investeringar också, men han är ju överallt!

Men ibland slår han huvudet på spiken!

Det i särklass ointressantaste inslaget på förra årets Nordnet Live var en intervju med Björn Ulvaeus (trots att han gjort en av världens bästa låtar om privatekonomi) och i poddar har vi kunnat höra Morgan Alling och Thomas Di Leva prata pengar. Jag vill inte ge kändisarna munkavle, men var är expertisen? Är verkligen börsanalytiker och traders så förbannat tråkiga att ekonomijournalistiken måste förvandlas till ett enda stort Let's Dance där kändisar ska “bjuda på sig själva”?

”Har jag rätt...?” NEEEJJ!!!!

Flashback kan vara ganska underhållande om man inte går in där för ofta, men detta kan vara en av de sorgligaste existenser jag sett på länge.

Var börjar man? ”Tuff situation”?! 50000-100000 (slöfocken har inte ens orkat ringa och ta reda på summan) i obetalda skulder är såklart ingen drömsituation, men om alla med hundra papp i skulder ska få skuldsanering skulle resten få jobba 87 timmar per dag och betala 3000 procent i skatt.

”Vad kan jag göra i min sits?” Ringa fogden, lägga upp en betalningsplan, skaffa ett jobb, låna av familjen, sälja allt du äger... vore ett svar. Ett annat är tydligen att sätta sig på Flashback och klura på hur man ska slippa ta ansvar för sina handlingar.

”Kronofogdens betalningar är pga brott begått och anses som skadestånd, inkasso är pga ett par fakturor.”

Undrar vad som menas med ”anses som skadestånd”. Antingen är det skadestånd eller också något annat. Och så ”ett par fakturor”. Plötsligt flög det in ett par fakturor liksom? Nej, inkassokravet är inte pga fakturor utan pga att du köpte något du inte hade råd med eftersom du varken jobbar eller har några pengar. Längre ner i tråden kryper sanningen fram:

Så när man är 22 tjänar man så kasst på alla jobb att det inte är någon idé att söka ett, och skulle det mot alla odds ändå rulla in några pengar vill man ju inte ”bränna” dem på att betala av sina skulder. Om någon som läser detta känner en slöare människa, överväg att slå ihjäl fanskapet!

Den här människan (och då använder jag ordet generöst!) har alltså begått ett eller flera brott som gav målsäganden rätt till skadestånd, samt köpt minst två saker/tjänster utan att varken ha pengar eller inkomster. Jävla samhälle...

Hade han åtminstone känt sig felaktigt dömd och tyckt att fakturorna är orättvisa (exempelvis betalning för en tjänst han är missnöjd med) hade det funnits något slags case, men han skriver själv att brott begåtts och inte ett ord om att han har något att invända mot fakturorna (mer än att de råkade landa hos honom i egenskap av kund).

Jag har också varit ung och oansvarig, men aldrig någonsin i närheten av den här nivån. Och ja, just nu känner mig som Lasse Strömstedt i G-filmen.

Haschihippien Robban klippte sig senare i filmen, men i verkligheten blev han präst i Svenska kyrkan, så jag antar att han aldrig nappat på det där med moral.

Vad tjänar skidskyttar?

Eftersom jag saknar tv och inte ens kan se Kanal5 i efterhand på nätet har den här olympiaden varit slitsam. Ishockey och alpint struntar jag i, för att inte tala om alla moderna hittepåsporter som parallelllslalom för snöbrädor, men längdåkning och skidskytte är kul. Att bege sig hemifrån klockan sju på natten (galet att det finns folk som gör det året runt!) i jakt på en tv känns helt stört.

Jättekul att Sverige tar en massa medaljer i skidskytte, men med risk för att sabba stämningen... Hur stort är det egentligen? I princip är det ju bara en halv världsdel som håller på med sporten, en handfull länder i Norden och alperna. Att en del längdåkare pensionerar sig genom att hänga ett gevär på ryggen och därigenom kan hålla världsklass några år till styrker tesen att konkurrensen inte är mördande.

Vad tjänar då en skidskytt? Martin Fourcade tjänade 2,8 miljoner förra säsongen, men det var mer än dubbelt så mycket som tvåan på listan, Anton Shipulin. Bäste svensk var Fredrik Lindström med 215882 kr. Sedan tillkommer sponsorsavtal, men som Björn Ferry sa innan han la av, man måste vara topp 10 i världen för att tjäna pengar. “Är du inte det går du plus minus noll.” Hanna Öberg berättade häromdagen att hon inte ens har en sponsor utöver landslagets, och dessa ger inte många tusenlappar i månaden.

Ferry tjänade förresten 637252 kr i prispengar sin sista säsong, 2014, och då var han världens fjärde högst betalde och tjänade mer än längdstjärnorna Hellner och Kalla tillsammans. Jag har ändå en känsla av att det är vad han drar in i månaden på sina investeringar som “pensionär”. Den som inte hörde honom som gäst i Prata Pengar i höstas - gör det! För det där är en kille som är både om sig och kring sig.

“Som det är nu så läser många en utbildning parallellt som inte sällan leder till arbetslöshet i framtiden. Och så står man där, är 32 år och har inte tjänat en spänn och är arbetslös.”

Apropå inkomster...

Själva OS-medaljen är värd några tusen om man smälter ner den. Kanske det dubbla om man säljer den på Ebay, vilket några olympier i världshistorien faktiskt har gjort. Jag hoppas att Hanna Öberg och Sebastian Samuelsson kan dra in bra pengar på att tävla i skidskytte de närmaste tio åren även om det nog inte blir inkomster på golf- eller pokernivå.

Hemberg-skvaller

Sparekonomen Claes Hemberg har sagt upp sig efter tjugo år på Avanza. Först ett erkännande från mig: Jag gillar Hemberg! Jag håller absolut inte med honom om allt och tycker att han ibland uttalar sig kategoriskt om saker han vet rätt lite om. Men jag tycker att han ofta är en frisk fläkt i debatten och tror att han gjort mycket gott för Avanza.

Att han retar gallfeber på så många tycker jag är märkligt.Visst har han gått rätt hårt åt Fingerprint, som han sågade under hela uppgången. Samma sak med Bitcoin, men det vore väl snarast tjänstefel av en bankman att inte attackera kryptovalutor, även om jag också gärna hade sett mer balans.

Den senaste striden är cannabisinvesteringar där han tvärtom gick emot sin egen arbetsgivare. Befriande, tycker jag, att han följde sitt hjärta och vågade kritisera både de som handlar med dessa fonder och aktier, och de som tillhandahåller möjligheten, som Avanza.

Privat blev det stormvarning när han la råttgift i kattmat och retade upp den lokala katt-tanten (nej, inte hälften tant/hälften katt, ni fattar vad jag menar). Jag vet väldigt lite om vad som hände där, och tror att det gäller de flesta som öppet hånat Hemberg för tilltaget.

Men nu skiter vi i det, nu vill jag skvallra om varför han slutar på Avanza och vad han ska göra istället. Tyvärr vet jag ingenting. Är det femtioårskris (han fyller i maj), interna bråk på Avanza, har utmattningsdepressionen kommit in i andra andningen eller har han fått ett för bra erbjudande av någon annan? Det har ju inte vi med att göra, men visst blir man nyfiken!

Så låt oss skvallra, vad tror ni, vad vet ni och vad tror ni att ni vet?

”Du kan inte låna”

I diskussioner om ekonomisk frihet får alltid de som tänkt sluta jobba innan de har åldern inne för riktig pension höra att den som inte har ett jobb inte kan låna pengar. Det ligger mycket i det, jag vet många som haft svårt att låna trots ganska höga inkomster bara för att de driver eget företag och inte har garanterade inkomster. Själv har jag aldrig behövt låna pengar, men jag hade inte sett fram emot det bankmötet.

Handlar det om bolån får man väl se till att skaffa drömboendet innan man lämnar sin anställning, men om man ser problem att ta lån som ett hinder för oberoende, har man då inte missuppfattat konceptet ekonomiskt fri? Kan man vara ekonomiskt fri och samtidigt ha lån? Jag skulle svara ja på den frågan, men inte om man inte klarar sig utan det där lånet. Det där räknade redan Göran Persson ut.

Generellt tycker jag att det är tråkigt när personer med ambitioner att slå sig ur ekorrhjulet ”ställs till svars” och får påståenden kastade emot sig istället för lyckönskningar. Det känns som att det är två grupper som diskuterar ekonomisk frihet, å ena sidan de som nått målet eller kämpar för att nå dit, å andra sidan de som försöker slå hål på andras drömmar.

Jag förstår dem som inte lägger energi på att bli ekonomiskt fria, men inte varför de ändå vill diskutera ämnet. Det finns en massa saker som inte intresserar mig: ishockey, tyska komediserier, riesenschnauzers, Webergrillar... Samtliga med det gemensamt att jag inte pratar om dem eller bryr mig om ifall andra gör det. Men sånt där är olika.

Progressiva böter

2015 motionerade KD om progressiva fortkörningsböter. Meningen var att högre inkomst skulle ge högre böter så att svedan blir lika kännbar för hög- som för låginkomsttagare. Bra idé kanske, men vore det inte bättre om böterna stiger varje gång man åker dit?

Jag blir rätt provocerad när Leif “Loket” Olsson och Ingvar Oldsberg torskar dit för fortkörning för åttonde gången och skrattande poserar i en kvällstidning. Åker man dit så många gånger skiter man uppenbarligen i lagen och tycker att det är värt risken att åka dit.

Samma sak gäller rimligen Carola Häggqvist som fick en tidningsartikel efter sin 53:e (!) parkeringsbot. Korsningar, övergångsställen, refuger, lastzoner... Hon kör så när målet hon kan, ställer bilen där och tar kostnaden. Om en matbutik inte kan ta emot sina varor eller om ambulansen får ta en omväg kvittar väl så länge Carola hinner till frissan?

Att man ska kunna välja att köpa sig fri från att bry sig är ju inte tanken med böter. Därför föreslår jag att boten för samma brott ökas för varje gång. I dagens datakoordinerade samhälle måste det vara en baggis att administrera.

Får du betala 1500 kr första gången du kör 60 km/h på 50-väg borde det kosta 3000 kr nästa gång och 4500 kr när det händer igen, eller varför inte 6000 kr? Hade det kostat hundratusen att köra för fort tror jag vi skulle slippa Oldsbergs hånleende åtminstone den dagen.

Carolas lastzonsparkering skulle idag kosta 1200 kr i Stockholm. Den femte borde kosta 12000 kr, så kanske hon är tyst en stund. Tionde gången borde förresten körkortet ryka och inte komma tillbaka utan uppkörning. Förstår man inte enkla skyltar och trafikregler har man inte i trafiken att göra.

Även om jag främst är ute efter att slippa se kändisar skratta bort sina lagbrott skulle idén dessutom ge pengar till att rusta upp vägar, bygga ut kollektivtrafiken eller något annat som är viktigare än att Oldsberg ska ha råd att komplettera barskåpet med ännu en flaska Tjosan han hade mått bäst av att undvika.

Ring Poolia! Eller...?

Bemanningsföretaget Poolia visade nollresultat på sin rapport i fredags vilket börsen belönade genom att sänka aktien med 22 procent ner till en nivå vi inte sett sedan sommaren 2016. Hur är det möjligt, kan någon förklara det?!

Sedan bemanningsföretagen dök upp i början av 90-talet har ju fenomenet inhyrd personal bara växt. Inte minst i Sverige där det är nästan omöjligt att sparka personal medan inhyrda konsulter ofta kan plockas bort på studs. Särskilt om man anlitar ett stort företag som Poolia, som garanterat skulle skicka en ny gubbe om den första inte funkar.

Den anställde får högre lön och företaget kan snabbt anpassa personalstyrkan efter behov. Facket har såklart inte hoppat jämfota av glädje, men det drabbar ju ingen fattig. Det brukar framhållas att tryggheten minskar för den anställde och det kan stämma (men inte alltid). Trist för den som vill ha trygghet, desto bättre för oss som prioriterar frihet och tror oss få fler fördelar utan anställningstrygghet.

Men tillbaka till Poolia då. Det är väl det enda stora bemanningsföretaget på Stockholmsbörsen sedan Proffice köptes ut för två år sedan? Adecco tjänar miljarder på börsen i Zürich, Manpower detsamma i New York. Aktierna går jättebra.

Men i Sverige står alltså Poolia och stampar. Detta trots att alla verkar överens om att personalbemanning är hur stort som helst, förväntas bli ännu större och att Poolia gjorde en av de mest lyckade tv-reklamsatsningarna någonsin, som fortfarande citeras flitigt tjugo år senare. Märkligt!