Er känner ni?

Rubriken är en ordvits från Solstollarna (japp, ribban är därmed satt).

Tullaren: ”Erkänner ni?”
Skumberg: ”Ja, mig känner jag. Det är ju jag som är Skumberg.”

Men faktum är att de flesta nog borde svara nej även om de tolkar frågan som Skumberg. I den stora staden USA görs en återkommande hälsoundersökning kallad NHANES, National Health and Nutrition Examination Survey, som består av både fysiska undersökningar och intervjuer. Exempelvis får deltagarna själva rapportera vad de har ätit under en period.

Hur tror ni det går? Jo, i takt med att det blivit allt trendigare att äta nyttigt säger sig folk äta allt nyttigare. Och mindre. Så till den grad att det näringsintag många rapporterar borde ha resulterat i att de blivit gravt undernärda och i värsta fall dött. Samtidigt som hälsoundersökningen visar att de gått upp i vikt.

”Du blir vad du äter”, inte vad du haft för avsikt att äta. På samma sätt har du vad du sparar, inte vad du hade tänkt eller skulle vilja spara. Att göra en budget och räkna samman sina utgifter kan ge helt andra siffror än man hade trott. I Lyxfällan (måste sluta referera till ett program jag inte sett på väldigt många år) säger de flesta deltagarna att de går back mindre än de gör. En del menar till och med att de går plus minus noll. Inkassoräkningarna har bara råkat regna in, oklart varför.

När jag började granska mina egna utgifter blev jag också förvånad. Fast åt andra hållet, eftersom jag gör av med mindre pengar än vad jag själv hade trott är möjligt. Det kan i sin tur bero på att jag ibland framstår som typ helt kokobello i huvet, ett faktum jag inte heller riktigt tagit in. Alltså borde jag nog också svara nej. Nej, mig känner jag inte.

”De är privata företag”

”Privata företag får göra vad de vill” är ett argument som kastas fram ibland när det snackas yttrandefrihet. Men det får de ju inte. Om jag startar en krog kan jag inte välja mina kunder eller ens tillåta rökning. Stora internetföretag verkar däremot kunna diskriminera lite som de behagar.

Ett av de senaste exemplen är Google, som äger världens största videotjänst Youtube och en ganska populär sökmotor. Om vi börjar med Youtube har man dels plockat bort en del konton permanent, men framförallt har videos och hela konton hindrats från att ha reklam och att låta läsare kommentera och bädda in videos, alltså att hindra spridning och försöka ge vissa ”Youtubers” yrkesförbud.

Ska Google få göra så? Den kund eller användare som inte gillar företagets policy kan ju använda konkurrenter som Bitchute. Det som stör mig mest är att Google inte står för sina principer eller svarar på tilltal. Deras regelverk är flexibelt med formuleringar som ”includes but is not limited to...”, vilket ju passar in på precis vad de de vill. De har inget telefonnummer och svarar inte på mejl. De kan göra vad de vill och behöver inte ens förklara sig.

Det är ingen hemlighet att Google har en tydlig politisk profil och att det just är politiska videos som ryker. Kanske särskilt Youtubeprofiler som uttryckt sig positivt om Donald Trump, men det stannar inte där.

Fullblodsnazister, kanske ni tänker, men när en rätt harmlös kille som Pewdiepie hotas med avstängning är det inte högt i tak. Det senaste svenska exemplet är Granskning Sverige, som blev av med sina Youtubekonton för att Expressen och Dagens Nyheter krävde det. Ingen rättegång, ingen rimlig förklaring. Egentligen säger Paul Joseph Watson allt jag har att säga i ämnet.

Över till sökmotorn Google. Jag gissar att runt 90 procent av alla webbsökningar görs med Google. I Sverige är siffran ännu högre (i väntan på att fler ska upptäcka Duckduckgo). Igår berättade Google Sverige att man satt sina utvecklare på att förbättra sina system ”för att ge mer kvalitativa sökresultat i Sverige”. Kan censuren bli tydligare?

Facebook är en annan plattform med snudd på monopolstatus. Min känsla är att det mest är en sajt för uppladdning av söta kattbilder, men tack vare sin storlek används Facebook till lite av varje. Jag har haft teleoperatörer där man kan komma åt sina sidor, läsa och betala sin räkning genom att logga in med sitt Facebookkonto. Föreningar och yrkeskårer samlar massorna där.

Praktiskt, så länge man inte blir avstängd. Facebook har anställt tusentals personer för att granska och plocka bort misshagliga annonser, inlägg och användare. Ofta räcker det med att tillräckligt många går ihop och anmäler något de inte gillar. Det kan vara ett flera år gammalt inlägg, men om en grupp på kort tid anmäler samma Facebookkonto stängs det av. Den censurerade får själv ingen möjlighet att protestera, förklara sig eller ens berätta för sina kontakter att de den närmaste tiden inte kommer kunna svara på tilltal på Facebook. Visst har vi yttrandefrihet, men få av oss har de ekonomiska musklerna att starta en egen internetplattform med en miljard användare.

Facebook är ett privat företag, men mycket av det offentliga samtalet sker på Facebook. Vad betyder det för demokratin att grundaren Mark Zuckerberg tänker kandidera till presidentposten i USA samtidigt som hans företag kan styra och stänga av den offentliga debatten helt subjektivt?

Den moderata debattören Ann Heberlein bestämde sig för att skriva en debattbok och finansiera projektet genom crowdfunding. Efter två dagar, när hon kommit halvvägs, stängde Kickstarter ner insamlingen efter massanmälningar från Heberleins politiska motståndare. Men visst, Kickstarter är ett privat företag och Heberlein kunde ganska lätt samla in pengarna på Swish istället.

Swish ägs förresten av några stora banker (även dessa privata). De kan själva bestämma vem som har rätt att använda tjänsten, vilka internetsajter man inte har rätt att handla av osv. Detsamma gäller Paypal.

Jag har inga ”extrema åsikter” och kommer troligtvis inte stängas av från något av alla dessa privata företags tjänster, men yttrandefriheten kränks och krymps varje dag! Inte av stater och diktatorer utan av privata företag med slogans som ”Don't be evil” (Google).

De ser sig säkert som goda människor med goda intentioner, men yttrandefrihet och demokrati kan inte styras av ett fåtal subjektiva makthavare. En dag är det du och jag som tycker ”fel” och därför inte får använda vardagliga tjänster som krävs för att våra liv ska fungera. Eller också bestämmer sig dessa aktörer ”bara” för att begränsa funktionerna för icke-aktieägare.

Det är ingen mänsklig rättighet att få ha ett Facebookkonto, att ens hemsida indexeras av Google eller att föra över pengar med Paypal, men det hjälper inte att vi är lika inför lagen när lagen övertrumfas av privata företag med "rätt att göra som de vill".

Deo för hela dygnet

Jag nyttjar sällan kollektivtrafik i morgonrusningen, men de få gånger jag gör det händer alltid samma sak. Jag tvingas sitta i närheten av någon som gett sig fan på att den deodorant han/hon (oftast hon, men inte alltid) sätter på sig på morgonen ska marinera kroppen i tolv timmar.

Jag är inte allergisk. Inte mot parfym, men mot idioter. Det känns som att syret försvinner i ett moln av kemikalier. Ibland har jag mött människor på gatan som stinker så mycket parfym att det känns obehagligt att andas in. Vad är det för fel på folk?!

Så här kommer ett litet spartips för den som varken vill lukta svett eller döda allergiska eller lungsjuka medmänniskor: Ta med dig deo i burk eller flaska istället för att förvara den på kroppen. Det får plats i fickan och väger 50-100 gram. Vill du inte släppa den fram och tillbaka kanske du kan förvara den på jobbet, så att du vid behov kan dutta på lite framåt lunch.

Okej, kanske inte i kontorslandskapet.

Det blir garanterat billigare. Deodorant kostar ändå upp till 10 kr millilitern, så här finns pengar att spara. Men vill man spara ännu mer kan man testa att hoppa över lunchsprutet utan att dränka sig i deo på morgonen. De som tillbringar dagarna inomhus någorlunda stillasittande tror jag normalt klarar sig en hel arbetsdag.

Dessutom är nyproducerat svett i princip luktfritt, så istället för att duscha i deodorant kan man säkra upp situationen genom att innan arbetsdagen duscha i vatten och tvätta sig med tvål. Bara en tanke.

Knäppt om knapp

En liten berättelse för att visa hur olika man kan välja att se på saker och ting. Det grämer mig att länka till hatsajten Expressen, så jag drar hela historien för den som inte vill läsa källan.

Sandra satt på tåget och sydde på en banderoll till internationella kvinnodagen. På samma tåg satt en engelskspråkig man som tappat en knapp i sin jacka. Eftersom han såg att Sandra satt och sydde frågade han om hon möjligen kunde sy i knappen åt honom.

Hon sa sig inte ha tid, men erbjöd honom att låna nål och tråd. Han svarade att han inte kunde sy, vilket gjorde henne rasande. Trots att hon enligt egen utsago inte hade tid att sy i en knapp eftersom hon vid sidan av sina heltidsstudier ”jobbar heltid med att kämpa mot patriarkatet” valde hon därför att skriva ett långt brev till mannen. Eftersom hon verkar sjukt dålig på engelska hade det nog varit enklare och gått snabbare att prata med mannen (som alltså satt ett par meter därifrån), men vad gör man inte för att bekämpa patriarkatet...

Kritiken gick i huvudsak ut på att hon blev sur på att han som man (japp, hon ”könade” honom utan att ha en aning om ifall han i själva verket identifierar sig som kvinna eller motorgräsklippare) bad henne, som kvinna, att utföra en traditionell kvinnosyssla som att sy.

Ingen har brytt sig om att lokalisera mannen och höra hans historia, men utifrån artikeln verkar det inte som att han slängt jackan i knäet på henne och förväntat sig hjälp. Han frågade om hon kunde hjälpa honom. Jag gissar vilt att orsaken till att just hon fick frågan inte berodde på att hon var kvinna utan på att hon höll i nål och tråd.

Min tredje och sista invändning är att hon ljög när hon sa att hon inte hade tid. När hon var klar med att sy ägnade hon minst lika lång tid som det tar för mig att sy i en knapp (och jag är inte särskilt bra på det) åt att skriva ett helt meningslöst brev. Men hon fick sina ryggdunkningar på Facebook och sin hyllningsartikel av Expressens eget rikspucko Lars Lindström.

Och då är det alltså ”självgod” som ska in på lodrät 4.

Nu över till min kvinnodag. Jag la en halvtimme på förmiddagen åt att skotta snö åt två granntanter. Bägge i åttioårsåldern, med sviktande hälsa. Bägge kör bil, men skulle knappast orka skotta fram sina bilar när det kommit mycket snö, så då hjälper jag dem med det när jag har tid och möjlighet. Jag har inte reflekterat över att jag skulle cementera könsroller genom att skotta snö. Jag gör det för att jag kan, och troligen mer för att jag är frisk än för att jag är man.

Till skillnad från den unga arga feministen handlar det inte om att visa vilken god och fin människa jag är. Jag promenerar varje dag och springer några gånger i veckan för att jag behöver motionen. Jag kan lika gärna korta ner en promenad och skotta snö istället. Medan jag skottade hade jag en podd i öronen. Just nu lyssnar jag på poddar om ekonomi, filosofi och samhällsfrågor, på några olika språk för att även underhålla den delen av hjärnan.

Om jag medan jag tränar både kropp och knopp kan hjälpa medmänniskor är det en tredje vinst. Jag vet att tanterna uppskattar detta, vilket är en fjärde poäng. Kanske borde jag känna mig utnyttjad och kränkt för att jag utfört en traditionell manssyssla, men det gör jag inte.

Hade ingen bild på min skottning, så här är istället feministisk snöröjning.

Jag vet inte vad Feminist-Sandra vill skapa för samhälle, men uppenbarligen inte ett där man hjälper andra ens när det inte kostar en något. I alla fall inte om den hjälpbehövande är man. I sitt brev till den knapplöse invandraren uppmanar hon honom att lära sig att sy och att utbilda sig om patriarkatet (”lern how to sew” och ”lern about patriarchy” på hemsnickrad engelska).

Av vem då? När han träffade en som kunde sy ville den personen inte hjälpa honom. Och om feminism är att bete sig som en idiot mot sina medmänniskor blev han kanske inte så sugen på den biten heller.

Minskad konsumtion – ökad makt

Sparbloggar som min får ibland kritik för att vi fokuserar alltför mycket på minskad konsumtion framför sparande och inkomster. Jag försöker jobba i alla ändar, men det finns en anledning till att rikta den största energin på konsumtionen.

Ickekonsumtion är oberoende av andra faktorer. Låter jag bli att köpa en grej för 100 kr sparar jag 100 kr (som dessutom hinner bli en femhundring tills jag blir pensionär). Fortsätter jag att rata detta hundrakronorsköp sparar jag 100 kr varje gång, om inte mer eftersom få saker sjunker i inköpspris.

Om jag istället hittar någon som säljer samma sak för 80 kr sparar jag bara 20 kr, och då är jag beroende av denna eller andra lågprisleverantörer. Det påverkar inte min ekonomi lika mycket och jag kan inte göra besparingen på egen hand, utan hjälp.

När det kommer till inkomster är jag ännu mindre självständig. Jag behöver uppdragsgivare som ger mig pengar för utfört arbete. Den dag ingen vill betala för uppdraget försvinner hela inkomsten. Dessutom påverkas inkomster negativt av beskattning. Plötsligt är min insats bara en liten del av det ekonomiska utfallet.

Minskad/överhoppad konsumtion är helt oberoende av företag, stat, samhälle och andra människor. Ju mindre jag köper, desto mer makt får jag över min egen plånbok och i förlängningen över mitt liv, och så länge politikerna inte hittar ett sätt att beskatta snålhet kan ingen göra ett skit åt det.

Plånboken på vid gavel igen

Mitt gamla surdegsinnehav A1M Pharma ska återigen göra en nyemission eftersom de bränt sina pengar utan att få in nya för femtifjortonde gången. Så då vill de istället fylla på med ägarnas pengar – igen. Jag känner mig lite som Al Bundy i Våra värsta år när han i introt apatiskt delar ut pengar till alla familjemedlemmar, inklusive hunden.

Den gamla vanliga frågan, ska man bara acceptera att man klivit in i fel bolag och kliva ut medan man har några pengar kvar för att inte riskera att skicka in bra pengar efter dåliga? Ser man till utvecklingen av den teckningsrätt som det handlas med den här veckan ut är det många ägare som lutar åt alternativ 2. Fast frågan är om de löper hela linan ut eller om de sitter kvar med sina originalaktier och bara tackar nej till möjligheten att köpa nya.

Börsreaktionen när emissionen offentliggjordes.

Jag vet som vanligt inte vad jag ska göra. Det enda jag vet (nästan) säkert är att om jag säljer mitt innehav nu kommer företaget inom kort få sitt forskningsgenombrott och sedan exploderar aktiekursen uppåt. Bitter? En aning kanske...

Endast Sverige svenska bönder hava

Kommer ni ihåg den svenske bonden med handlingskraft och en förmåga att lägga klagosången åt sidan till förmån för sin egen försörjning? Nej, inte jag heller.

Istället är det ett fasligt gnäll på sådant de inte kan påverka. Det regnar för mycket, för lite, det blir varmt för tidigt... Rekordet jag hört var bonden som beklagade sin goda skörd eftersom ”det drar ju näringen ur jorden”. Det är lite som att gråta över vinsten i Börs-SM pga den höga skatten.

1 mars sänkte Arla ersättningen till mjölkbönder med 23,9 öre (=7,3 %) till 3,02 kr/kilo. Det är surt, det fattar jag med. Men de bönder som nu ”rasat” i media oroliga över hur de ska överleva glömde att berätta att ersättningen höjdes med hela 27 procent under 2017. Hand upp den som fick en högre löneförhöjning än 27 procent förra året.

Jag säger inte att bonde är den mest lukrativa karriär som tänkas kan, men...

1. den som blir bonde vet detta, det är inget speciellt som hände vid månadsskiftet.
2.  jag har aldrig någonsin träffat en bonde (och jag har träffat många!) med en bil äldre än tre år.
3. det finns andra jobb för den som inte trivs.