Jag har haft min beskärda del av
söndagsångest. Framförallt under skoltiden, och grundskolan säger
man inte upp sig ifrån. Jag minns början av augusti när man insåg
att om ett par veckor är det dags igen för ett helt jävla läsår.
När man är vuxen är läget ett
annat. Allt är inte kul, alla har vi dagar då vi inte vill kliva
upp ur sängen, men om vi för det mesta har en vardag vi knappt står
ut med är det vår förbannade skyldighet gentemot oss själva att
ändra på det. Det är inget självändamål att livet ska vara
trist.
Det görs undersökningar på det här,
där folk betygsätter sin arbetssituation på olika sätt. Jag
tänkte ett tag publicera resultat från Negitates Medarbetarrapport,
undersökningar från Handelns Utredningsinstitut eller SIFO, men det
spelar faktiskt ingen roll vad de säger. Att någon annan
hopsaskuttar till jobbet på måndagen eller kräks av tanken på att
träffa chefen påverkar inte övrigas liv vare sig positivt eller
negativt.
Trivs du inte – byt jobb! Här kommer
pengar in i ekvationen. Med försörjningsansvar för barn, lån
på banken och ett begränsat antal arbetsgivare på orten kan man
inte slå näven i bordet hur hårt som helst. Men allvarligt talat,
när hörde du senast talas om någon svensk som svalt ihjäl för
att han bett chefen dra åt helvete?
”Du chefen, jag
har en mugg till dig...”
Och när hörde du senast någon som
dött av stress över ett liv som inte motsvarade förväntningarna?
Det sker hela tiden. Jag slår vad om att vi alla kan komma på tio
personer som suttit kvar på jobb de inte velat ha bara för att de
inte vågat ta klivet därifrån. Och vem tackade dem för det –
familjen, chefen eller sjukvården som fick mer att göra? Bli inte
en siffra i den statistiken.