Pensionärsgympa

I min kommun fanns tidigare kostnadsfri gymnastik för äldre. Det fanns olika varianter av gruppgympa, stavgång, qi-gong, yoga osv. Allt som krävdes för att få vara med var att man var över 65 år. Men 2016 beslutade Vård- och omsorgsnämnden att lägga ner seniorgymnastiken – av kostnadsskäl.

Gamla människor kostar pengar för samhället. Dels jobbar de inte, så de bidrar nästan inte alls med skattepengar. Dessutom behöver de mer vård än andra. I värsta fall på heltid, i någon form av äldreboende eller annan institution. Men exakt hur tärande de ska bli går faktiskt att styra. Ju piggare gamlingarna är, desto mer klarar de sig själva.

Det säkraste sättet att hålla energin uppe är genom fysisk träning. På den kommunala träningen fick de också chansen att träffa jämnåriga, något som inte är jättelätt för äldre personer som inte längre har ett yrkesliv där de kan knyta kontakter, som kanske flyttat för att komma närmare barn och barnbarn, och vars vänner börjar trilla av pinn. Att trivas med livet minskar också risken för sjukdomar.

Att slå igen den här verksamheten var alltså ett perfekt sätt att öka antalet hjärtinfarkter, typ-2-diabetes, höftledsoperationer och istället skapa apatiska och bensköra gamlingar som sitter och väntar på döden i sin ensamhet. Lokalerna fanns redan, ledare jobbade ideellt. Det är klart att det fanns kostnader, men löjligt små i jämförelse med vinsten både för samhället och för enskilda människor. Starkt jobbat, Vård & ”Omsorg”!

Nu har det visserligen bildats en privat förening som driver en liknande verksamhet, och även Friskis & Svettis bedriver en del verksamhet speciellt för den här gruppen, men bägge tar ut avgifter, någon tusenlapp om året. Inga jättekostnader för den genomsnittlige pensionären, men en och annan har inte de marginalerna, och ännu fler kommer inte unna sig gruppträning när den inte längre är kostnadsfri.

Politiker som inte tänker strikt på den egna nämndens budget utan på samhället i stort borde naturligtvis ha utökat den här verksamheten istället. Ge gamlingarna gruppträning, gymkort, gångstavar eller vad som helst. Förutom att de har förtjänat att samhället bryr sig om dem skulle det garanterat löna sig. En höftledsoperation kostar minst hundratusen, ett år på äldreboende flera hundratusen. Hemtjänst, hjärtoperationer, mediciner... Det här är bara för dumt!

Beröm och sånt

Jag har alltid varit dålig på beröm. Dålig på att ge, ännu sämre på att ta emot. Jag vet inte vad jag ska säga när någon tycker att jag gjort något bra. Jag är verkligen inte immun mot uppskattning, men förhoppningsvis har jag ju gjort mitt bästa, någon tyckte det var bra och så mycket mer finns väl inte att säga? ”Äsch, det var väl inget” vore att förminska personens åsikt. ”Tack, jag vet” skulle jag inte kunna säga ens det fåtalet gånger jag verkligen är nöjd själv.

I sociala medier är det lite lättare eftersom beröm där är så urvattnat att det inte behöver betyda någonting. Men jag är inte mycket bättre där. På Twitter finns hashtaggen #ffse (”Follow Friday” Sverige) för att framhålla twittrare man tycker borde ha fler följare. Jättekul när folk nämner mig, men själv har jag aldrig gjort någon sådan lista. Vem är jag liksom...? Vem bryr sig om vilka jag tycker någon ska följa?

På sistone har min blogg uppmärksammats här och där. Aktiepappa och Aktiewiki rekommenderar varje vecka läsvärda inlägg från andra ekonomibloggare och där har jag varit med flera gånger, vilket är jättekul. Kanske är det inte alltid de inlägg jag själv uppfattar som mina bästa som kommer med, men det är ju verkligen ett lyxproblem.

I helgen hamnade jag i en genomgång hos Aktieoutsidern. I gruppen ”välkända” ekonomiprofiler återfinns jag med Marcus Hernhag, Anna Svahn och andra vars bloggar är kända på riktigt, och samma dag fick jag ett helt eget inlägg hos Money Cowboy.

Egentligen är ju beröm något av det bästa som finns. Det är gratis och det gör människor glada. Jag får jobba på det, som sagt. En dag kanske jag blir så bra på det att jag klarar av att få det. Då vet jag vad jag ska säga också, men jag antar att ”Tack” funkar rätt bra.

Gör tråkig skit direkt

När jag växte upp betydde inte surdeg i första hand ett överskattat sätt att baka bröd. Istället användes uttrycket för att beskriva problem man under en längre tid hade behövt ta tag i, men fortfarande inte tagit sig för.

Inom privatekonomi har vi två tydliga exempel, pension och deklaration. Pensionen har många en gnagande oro för att de nog borde ta tag i, men det kulminerar när det orange kuvertet ramlar in och ligger som en anklagelse på bordet tills det slängs bort eller sätts i en pärm.

Deklaration är ännu tydligare. Den finns på nätet från mars, på hallmattan från april och ska lämnas in senast första vardagen i maj. Nu finns det en och annan som sprättar upp förpackningen innan valborg, men bara för att man kan få eventuell skatteåterbäring tidigare, inte för att det är skönt att få undan skiten.

Jag vet inte om jag är jättekonstig, men jag resonerar så här: Tråkiga saker jag inte kommer undan vill jag göra så fort som möjligt. Ska det ändå göras är det lika bra att få gjort. Enda undantaget är om det blir lättare ifall man väntar, men oftast är det ju tvärtom. Deklarationen är definitivt ett exempel på det. Telefonköerna till Skatteverket växer för varje dag och kostnadsräntan på kvarskatt över 30000 kr började ticka redan 13 februari.

Men framförallt är det skönt att bli av med sånt man ändå måste göra. Jag gör bokslutet runt nyår, deklarerar allt jag kan redan i mars, lägger in räkningar i datorn samma dag de kommer och ringer jobbiga samtal så fort jag kan. Inte för att jag är ett dygdigt as utan för att jag ogillar att må dåligt i onödan. Jag känner mig som en utrotningshotad art i Mañanasverige.

Första jobbet på sexton år

Det pratas mycket vårbudget nu. Jag har inte riktigt orkat hänga med. Vanligtvis är ju vårbudget något man gör med vänsterhanden för att det ska verka som att politiker jobbar lika hårt hela året, men egentligen är det ju bara lite garnering på den ”riktiga” budgetproppen som läggs på hösten. I år är det valår, alltså ännu mer fantasi och falskhet än vanligt.

Jag såg däremot en SVT-artikel som visar lite vilka problem våra politiker har att lösa. Det handlar om en 35-årig kurdisk kvinna som bott i Sverige i sexton år och under hela denna tid inte arbetat en enda dag. Jag antar att det är tänkt som en solskenshistoria att hon nu fått jobb (med att städa sitt eget trapphus), men jag ser en del mindre roliga saker här:

1. Hon är 35 år och har gissningsvis (just den biten har reportern valt att inte gå in på) levt på bidrag sedan 2002.
2. Jobbet har hon fått genom Kompetenscenter Angered. Det är säkert ett viktigt jobb som behöver göras, men om lönen betalas med skattepengar bidrar hon tyvärr inte mer till samhället nu än tidigare.
3. Med en välvillig tolkning pratar hon hjälplig svenska, som 35-åring, efter att ha levt hela sitt vuxna liv i Sverige. När är hennes svenska så pass bra att hon kan få ett jobb på egna meriter, med lönen betald av arbetsgivaren – 2030? Hur många yrkesaktiva år har hon kvar då?
4. Hon har fem barn som levt hela sina liv här och som aldrig sett sin mamma gå till jobbet eller varit en del av det svenska samhället på annat sätt än att hon då och då pratat med myndigheter. Vad får de för syn av hur Sverige fungerar? Hur delaktiga kommer de att känna sig?

Självklart kan vi inte ha människor som lever i Sverige i decennier utan att jobba eller behärska språket. Och det hänger ju ihop. En kvinna som inte har ett jobb, aldrig träffar svenskar, lever i ett område där det bara bor invandrare och där inte ens personalen i den lokala matbutiken kan mer än ett par ord svenska, hon kommer troligen aldrig komma in i samhället.

Hur många som själva vill sitta hemma och kolla på parabol-tv från hemlandet och hur många som inget heller vill än att få ett jobb, men som aldrig ges chansen, har jag ingen aning om. Men ska Sverige komma in i matchen igen måste bägge grupperna snabbt in på arbetsmarknaden. Det här funkar inte.

För det handlar om mycket folk och stora pengar. Hälften av de utrikesfödda är arbetslösa efter åtta år. Den siffran påstås ha varit ännu värre tidigare, men det beror nog mest på att man börjat räkna ”arbete” extremt generöst. Enligt SCB kan sysselsatt betyda en utbildning eller så lite arbetstid som ”minst en timme per vecka”. Hur många har efter åtta år ett heltidsjobb där arbetsgivaren betalar lönen – en av tio?

Jag är inte per automatik negativ till nystartsjobb, traineejobb och liknande varianter, men det måste leda till riktiga jobb inom rimlig tid. Statistiktvätt gynnar ingen. Inte ens ett valår.

Alla affärer är dåliga

Ett SVT-klipp jag kände mig träffad av hamnade i mitt flöde. Grundtanken hos den här ekonomiprofessorn på Handels är att vi aldrig vill sälja aktier eftersom vi hatar förluster och alla försäljningar är potentiella förluster.

En aktie som stigit kan fortsätta uppåt och om det händer efter att vi sålt räknar vi det som en förlust även om vi gått med vinst. En aktie som tappat i värde sedan vi köpte den är i alla lägen en förlust, men vi kan inbilla oss att den inte är det förrän vi realiserat förlusten. Och en aktie som först stigit och sedan gått tillbaka ser vi som en dålig affär ända tills den återigen slår rekord, varpå vi hamnar i första läget igen – en aktie vi inte vill sälja för att den är på uppgång.

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i detta. Det är svårt att frikoppla ett värdepappers värde från vår personliga historik i det. För att inte säga omöjligt. Och är det ens önskvärt? Börshandel går ju ut på att sälja med vinst, helst på toppen.

Ett sätt att nästan komma ifrån problematiken är att bara köpa. Bra bolag i vad vi tror är billiga lägen, och sedan behålla dem till döddagar, leva på utdelningen eller möjligen sälja av dem på ålderns höst när vi behöver pengarna. För mig känns det inte attraktivt att ge upp säljfunktionen, lite som att gå till krig med bara halva vapenarsenalen.

Money for nothing and the stamps for free

Vi svenskar skickar allt färre brev. Jag vet inte om det finns ett samband, men den senaste tiden verkar PostNord ha slutat att stämpla de brev som fortfarande skickas. Recycling, eller återbruk, ligger ju i tiden, så här har vi ännu ett område.

Kolla varje gång du får ett brev om frimärket är stämplat. Om det inte är frankerat med en sådan där hemsk frankeringsmaskin är det stor chans att det sitter ett ostämplat märke på kuvertet. Riv då bort den delen. När man samlat ihop några ostämplade porton är det dags att frigöra dem från underlaget. Ingen anledning att krångla till det med vattenånga, lägg dem i vatten bara, kallt eller varmt.

När de legat till sig en stund har de släppt från kuvertet. Eventuella limrester skrapas försiktigt bort med en nagel. Sedan läggs frimärkena på tork. Gärna under press så att de inte skrynklar till sig i processen, men pressa inte under papper för då kanske de fastnar igen. Använd plast eller plåt.

Efter en stund har du ett gäng fungerande inrikesmärken. Dessa är idag värda 9 kr/styck, men kommer även fungera efter nästa chockhöjning (årsskiftet -18-19?). Allt som skiljer dem från nya märken är limmet. De återvunna frimärkena behöver ett par droppar klister för att sitta. Använd gärna ett vattenlösligt, så att mottagaren kan återanvända dem nästa gång de inte stämplas.

54 kr

Sedan kan vi skicka runt brev med Kungliga Postverket år ut och år in utan att utan att lägga en krona mer i porto hur mycket priset än höjs.

Dags att deklarera – nu informationsbefriad

Jag brukar inte öppna Dags att deklarera. Är det något jag behöver veta söker jag på nätet, men i år började jag bläddra lite i den och slogs av hur otroligt lite information den innehåller. Bara åtta sidor och i princip går broschyrens budskap att beskriva så här: ”Deklarera nu, gör det på nätet, bara godkänn våra uppgifter så får du snabb skatteåterbäring, så fundera inte så mycket, bara logga in och klicka!” För några år sedan var broschyren 32 sidor, alltså fyra gånger så tjock, och såg ut på det här viset:

Inte fantastiskt intressant, men den gick igenom avsnitt för avsnitt av Inkomstdeklaration 1, huvudblanketten för självdeklarationen. Idag finns ingenting av det. Det enda konkreta exemplet i den visar hur man gör avdrag för arbetsresor, annars handlar den bara om hur man godkänner deklarationen på nätet, hur man begär anstånd, vad som händer när man deklarerat, när man får eventuell återbäring osv. Inte länge någonting om hur man fyller i och kontrollerar blanketten.

Hur det blivit så här vet inte jag, men gissar att det skrämmande svaret är att allt färre ens bryr sig. ”Uppgifterna kommer ju från myndigheterna så det är säkert i sin ordning, och om inte kan jag ändå inte göra något åt saken.” Den genomsnittlige deklaranten vill bara veta:

1. Får jag återbäring och i så fall hur mycket?

2. När får jag den?

Tusentals kontrolluppgifter är felaktiga och hundratusentals avdrag görs inte trots att de vore helt legitima. Men klickar man på ”Godkänn” kommer pengarna snabbt, och nu är det ju Let's Dance på tv med den där tokrolige David Hellenius, så vi skiter i allt.