Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
I veckan fick vi höra att Telia för samtal med Bonnier.
Jag tror ingen har berättat exakt vad som diskuteras, men ingen har
dementerat ryktena om att det gäller ett eventuellt förvärv av
Bonnier Broadcasting, som driver TV4, C More och finska MTV, så vi
får väl anta att sanningen är någonstans därikring.
Ett jordnära bolag som lever som de
lär?
Telia-aktien tappade i värde på
ryktet och jag är inte förvånad. I tider när allt fler bolag
renodlar sin verksamhet och knoppar av diverse sidoverksamheter
tänker alltså Telia ge sig in i tv-branschen? Och inte vilken tv
som helst utan till stor del tablå-tv av allra mossigaste snitt.
Jag gillar Telia! Jag tycker att det är
en bra teleoperatör med stabilt nät, och även om kundtjänsten
inte är på topp är den flera mil bättre än många konkurrenter. Och Telia är ju en institution! Jag minns när deras tekniker körde runt i orangea rosthögar på
80-talet, men företaget har funnits sedan 1853.
Alla bolag måste utvecklas, särskilt
om de ska vara relevanta efter 165 år, men jag skulle föredra om de
fortsätter att fokusera på telefoni, bredband och internet. Om ni
vill uppdatera er kan ni köpa in lite fräscha servrar, inte
Malou von Sivers.
Jag blir så trött på klåfingriga
politiker och myndighetspersoner som i varje givet läge försöker
avskaffa den fria viljan. Nu senast riksbankschef Stefan Ingves som i
en (låst, därför ingen länk) intervju i Svenska Dagbladet öppnar
för att tvinga bolånetagare att binda sina lån.
Riksbankens uppdrag är att skapa ett
bra ekonomiskt klimat i Sverige, inte att tvinga oss att ta rätt
beslut genom lagstiftning. Ta bort ränteavdraget och ge oss
incitament att spara. Kort sagt, gynna sparande och inte lånande.
Det vore en god gärning.
Men vad ni än gör, låt oss ta
besluten! Ska vi låtsas som att vi har något som åtminstone liknar
marknadsekonomi måste medborgarna få välja hur de ska bo och hur
de ska finansiera detta boende. Om de väljer rörliga lån och
räntan far upp i himlen får de lösa detta genom att dra ner på
något annat eller flytta.
I samma veva berättade bostadsminister
Peter Eriksson för oss att det är ett problem att svenskar väljer
att bo med andra svenskar. Områden som är ”för” svenska anses
vara ”problemområden”.
”Det är ju inte alla kommuner som
anser att man har ett problem för att det är en etniskt homogen
befolkning, men ser vi till samhället som helhet så behöver vi få
en blandning överallt.”
Vad ska man göra åt det här då?
Tvångsplacera ut oss på olika platser i landet så att Peter
Eriksson får en bra ”mix”? När han blev rikspolitiker köpte
han en bostadsrätt i Stockholm. Det hade gått alldeles utmärkt att
köpa den i Rinkeby eller Fittja, men det gjorde han inte. Han valde en liknande etisk mångfald som den han har hemma i Morjärv utanför Kalix (<1 % utomeuropéer). Därför
tycker jag att det är rätt magstarkt av honom att ha synpunkter på
var vi andra slår ner våra bopålar.
Kan vi inte göra som så att vi
bestämmer var vi ska bo och hur vi ska betala boendet? Så kan politiker och
politruker bestämma var de ska bo och fundera över vad det är som
är så lockande med att försöka detaljplanera andras liv.
Det är alltid praktiskt att kunna ta
ledigt med kort varsel, att slippa kolla med chefen om jag kan gå
till tandläkaren och inte tvingas gå på Systemet eller Ikea en lönelördag.
Men jag kan inte säga att det var några större problem att få in
sådant jag verkligen ville eller behövde som anställd.
Då känns det lyxigare att kunna
anpassa arbetstiden efter oviktigare faktorer som väder och
dagsform. På vintern, alltså oktober-april, är vädret oftast
konstant så tillvida att man alltid behöver ytterkläder. Det som
skiljer är ljuset. Det är roligare och nyttigare att ta en promenad
eller löprunda när det är ljust, och ibland är det ju bara det en
stund mitt på dagen. Det finns människor som nästan inte får
uppleva dagsljus under flera månader eftersom det är mörkt när de
går till jobbet, mörkt när de kommer hem och däremellan befinner
de sig inomhus utan fönster.
I maj är det nästan alltid ljust, men
ibland är det 28 grader och stark sol, ibland 12 grader och storm,
och ofta vet inte ens meteorologerna i förväg hur det ska bli. Då
är det perfekt att kunna lämna datorn när jag vill, och sitta kvar
när det är för kallt för att gå eller för varmt för att
springa.
Mina kunder har sällan så dålig
framförhållning att jag måste släppa allt för att ta tag i deras
jobb (och har de det får de betala för det), så jag styr mina egna
arbetsdagar och tider. Jag försöker undvika att behöva ställa
väckarklocka mer än max någon dag i veckan och vill det sig väl
kan jag till och med ta en tupplur mitt på dagen.
Å andra sidan tar
jag ingen hänsyn till röda dagar (ingen betalar mig för att vara
ledig oavsett vem eller vad som fyller år), är sällan eller aldrig
ledig en hel helg och får ingen semesterersättning. Men under en
skogspromenad i solen en onsdag förmiddag är det definitivt värt
priset.
Jag förstår att folk slutat ringa
polisen när de utsatts för brott. Om polisen inte lyckas sätta
fast dig för något kommer de åtminstone inte försöka hitta den
verkliga förövaren. Vad jag inte förstår är varför man ringer skvallerpressen istället.
Vi prioriterar olika...
Men då får jag mer att skriva om.
Dagens historia handlar alltså om ett par som fått sitt kortkonto
kapat, troligen för att någon skimmat eller stulit uppgifterna från
något av deras kort. Sånt händer ju, och paret behöver inte ha
varit oaktsamma för det, men det är en hel del saker med deras
ekonomiska beteende som ändå gör mig fundersam.
De har inte kollat sitt konto på
”omkring en månad”.
Alla har inte min järnkoll eller
överhuvudtaget ett ekonomiskt intresse, men att låta hela familjens
samlade kapital sitta på kontot och sedan bara dra kortet tills
företagen börjar höra av sig för att de inte fått betalt känns
inte vuxet någonstans. Paret har försörjningsansvar för
åtta barn. Hoppas dessa växer upp snabbt så att de kan hjälpa
mamma och pappa med ekonomin.
De hade 45000 kr på kontot.
Eller rättare sagt, de hade 45000 kr
plus tre veckors konsumtion för en familj på tio personer. Ska vi
gissa på minst 70000. När jag ansökte om mitt första Visakort
öppnade jag samtidigt ett nytt bankkonto för ändamålet. Det var
inte kopplat till min lön eller andra inkomster. Den enda som förde
över pengar dit var jag. Än idag ser jag till att inte ha mer än
någon tusenlapp på kortet, ifall jag inte precis då ska köpa något
dyrare. Det tar ju bara några sekunder att flytta pengarna. Min
ekonomi är inte helt typisk och jag förstår att det blir
opraktiskt för de flesta att sätta gränsen vid 1000 kr, men någon
gräns kanske man kan tänka sig.
Det här var alla pengar de hade.
Banken kommer behöva 3-5 dagar på sig
för att betala ut de stulna pengarna (helt rimligt, jag hade tyckt
att en månad också vore okej), vilket innebär att ”familjen
måste låna ihop pengar från bekanta och släktingar för att kunna
försörja de åtta barnen”. Återigen, vill ni ha pris som årets
mest ansvarstagande föräldrar kanske ni inte ska skicka in alla era
inkomster på ett och samma konto som ni sedan inte håller någon
som helst koll på.
Den formulering som bränner sig fast i
mitt medvetande är ändå åttabarnsmamman Tanyas kommentar efter
samtalet med banken: ”De sa att det var vi som borde ha haft koll
och slingrade sig, det var fruktansvärt att inte känna sig
betrodd.”
Jag, vad i hela friden kan ha gett
bankens representant en så absurd tanke?!
Fond-i-fond är ett fenomen som funnits
så länge jag kan minnas (30-40 år?) och som enkelt uttryckt är en
fond som handlar med fondandelar. Genom att köpa in sig i fonden får
man alltså väldigt hög riskspridning. Köper man en andel i en
fond som i sin tur köpt andelar i tio fonder med vardera 30 innehav
får man 300 investeringar på ett bräde.
Göteborgskt fondsparande...
Det finns två
mindre lyckade effekter av detta. Ett så stort spann av
investeringar är helt omöjligt att överblicka. Principen ”förstå
vad du köper” blir inte mindre sann för att du skjuter brett.
Dessutom riskerar det att bli väldigt dyrt. Fond-i-fond betyder
avgift-i-avgift eftersom du i slutändan får betala courtage på en
väldig massa småinvesteringar. Det uppenbara alternativet,
indexfonder, med samma idé om riskspridning, blir väsentligt
billigare. Det här är ungefär vad Finansinspektionen kommit fram
till i sin granskning,
men torde vara välkänt redan innan. Åtminstone visste jag det.
Så vem vänder sig bankerna till med
denna ganska dåliga produkt som ofta kostar 2-3 procent i avgift att
jämföra med indexfondernas 0-0,3 procent? Jag skulle säga att
svaret är människor med dålig koll. Folk som inte kan något om
investeringar och går till banken fast beslutna att inte ta för
mycket risk. De får då en fondandelsfond som påstås vara anpassad
efter deras riskbenägenhet eller ålder (=mer räntepapper ju äldre
man blir), men i praktiken kommer Stora Bankens fond-i-fond bara mixa
en korg av Stora Bankens egna aktie-, ränte- och blandfonder och
därmed öka dess kapital och intäkter utan att det kostar
respektive förvaltare en enda minut eller krona extra.
Vill du inte ta egna
beslut – köp indexfonder. Vill du minska börsexponeringen – köp
en räntefond, råvaror eller någon form av tillgångsbevis, med
eller utan värdesäkring. Men håll för guds skull reda på
avgiften. Att lägga en stor andel av sparkapitalet i en investering
som kostar 1,71 procent (snittet för fond-i-fond) bara i avgift är
nästan detsamma som att försäkra sig om att göra en dålig
investering. Förutom för banken såklart. Din avgift-i-avgift är
ju deras blåsning-på-blåsning.
I inlägget om bensinpriset, och
även i kommentarsfältet och i den allmänna debatten, kommer man
lätt in på oförmåga till anpassning. När bensinpriset höjs
säger väldigt många att det här var precis gränsen, de kan inte
tänka sig att betala en krona till och heller inte minska sitt
bilresande.
Det där händer ofta, att folk säger
att deras konsumtionsmönster, tid och andra begränsningar är
precis maxat. Hit, men inte längre, för exakt ”då” kan de inte
längre fungera. Om skatten ökar med en procent får de gå från
hus och hem.
Jag fattar att det är en signal till
makten. ”Kom inte ens på tanken att höja priset/skatten eller
minska rabatten/öppettiden, för då tappar ni mig.” Bra så, men
jag misstänker att de flesta går på sitt eget hot. De tror på
allvar att de inte skulle kunna anpassa sig mer, åtminstone inte
mycket. Och det är där det blir fel. Man kan komma ifrån problemen genom att sälja bilen, byta
leverantör eller flytta utomlands, men man kan också anpassa sig
mycket mer än man tror i sin vildaste fantasi.
Vad händer om din nettolön skulle
sjunka med 30 procent i morgon? Du skulle antagligen tvingas skära i
utgifterna och kanske ta bort allt slöseri. Sänka kostnadsnivån på
semesterresan eller i värsta fall ta bort den helt. Köpa billigare
mat och en billigare bil eller ett mindre boende. Men du skulle inte
svälta ihjäl. Det är inte ens säkert att ditt liv skulle bli
sämre.
Så nästa gång du hör dig själv utbrista ”Jag skulle inte klara mig utan...”, se det som en utmaning och tänk att ”Jodå, det skulle gå
alldeles utmärkt”, och kanske skulle du passa på att växa som
människa på köpet.
En av mina äldre vänner (Fälldin var
statsminister när vi träffades första gången, det ni, ungdomar!)
målade upp en bild från verkligheten som jag undrade om jag inte
kunde fläka ut på bloggen för att höra andras kloka syn på. Det
fick jag, så nu kör vi:
Ett äldre par dör kort efter
varandra. Inget har de sagt om hur de vill ha begravningen och sin
sista vila. Det blir upp till de efterlevande att bestämma. Sonen
går på den snåla linjen. Dödsannons behövs inte, vännerna är ju
redan döda. Gravsten vill han inte heller ha. Han är själv gammal
och han vill slippa ansvaret för skötseln.
På andra sidan har vi dotterns barn
(dottern är själv död sedan länge). De vill ha dödsannons,
gravsten, rubbet. Så vad gör man? Det går inte att hitta en skön
kompromiss med en gravsten i papp som vittrar sönder på ett år.
Det bästa lösningen är såklart att prata med era anhöriga och berätta hur ni vill ha det! Eller skriv
upp det, tydligt! Men om man, som i detta fall, inte gjort det, då
står de anhöriga där och tvingas ta beslut de ska leva med resten
av sina liv.
Om vi börjar med den ”lätta”
biten, dödsannonsen. Jag skäms inte över att vi lät bli när
pappa dog. Vi ringde runt alla som borde få veta. Det blev både
bättre, personligare och billigare, och (av alla dessa skäl)
garanterat den lösning han hade valt själv. Men om någon vill ha
en annons, skriv den då. Kostnaden är inte värre än att pengarna
går att få fram. Försök ta hänsyn till önskemål om verser och
symboler. Det är inte lätt när det är infekterat, men det borde
gå att undvika att bli dödsfiender över detta, även om det är
allra bäst om den döde själv tagit hand om saken.
Gravstenen är klurigare. Jag fattar
att en del absolut vill ha en sten att gå till, särskilt om man
tror att den döde själv önskat det (återigen, berätta medan ni
lever!). I vår släkt har vi bägge varianterna, gravstenar och
minneslundar. Jag föredrar det senare. Ja, det är billigare och det
är mindre jobb, men det handlar inte så mycket om pengar som om
samvete. En gravsten är en ständig källa till dåligt samvete.
Födelsedagar, dödsdagar, allhelgonadagar... ”Har ni tid att tända
ljus på graven, vi hinner inte.”
Visst kan man beställa skötsel, men det kommer ändå gnaga på
bemärkelsedagarna att ”man borde åka till graven”. En
minneslund är ofta en vacker plats dit man åker när andan faller
på.
En människa försvinner ganska fort,
särskilt om kroppen är kremerad. Sedan finns han/hon i vårt
medvetande och det är inte knutet till en plats. Så här skulle jag
säga; plantera ett fruktträd och tänk på mormor och morfar när
trädet blommar, när ni skördar frukten och äter paj. Bygg inte
monument över döda människor.
Olle Ljungström föregrep sin fars död
och skrev en sång om hans grav medan han fortfarande levde. Det gör
han förresten fortfarande. Olle tog tyvärr ner skylten för två år
sedan, men världens bästa gravlåt lever: