Minsta möjliga insats

När SVT vill ha program om hälsa, träning och populärvetenskap köper man in dem från BBC, vilket i nio fall av tio betyder att man får ett program av och med Michael Mosley. Antar att de flesta har läst eller sett något av honom eftersom han är mer linslus än Ernst Hirchenkeller och Laila Bagge sammanlagt. Till er som eventuellt lever i ovisshet har han skapat och/eller populariserat ett antal dieter och skrivit böcker om diet och träning.

Lugn, jag ska inte göra om detta till en hälsoblogg, snart kommer poängen. Gemensamt för allt jag hört om och med Mosley är att målet alltid är att slippa undan. Dieterna går ut på att man åtminstone stundtals får äta vad man vill och när Mosley snackar träning är målet alltid att träna så lite som möjligt. T ex har han skrivit en bok om högintensiv träning som går ut på att man bara ska behöva anstränga sig tre minuter i veckan.

Blir någon hälsosammare av det är det väl bra, men om tanken är att man i möjligaste mån ska få sitta i tv-soffan och hetsäta chips tror jag att utövarna förr eller senare skippar träningen helt. Människan är av naturen en lat varelse som försöker undvika sådant hon hatar. Bättre då att hitta en träningsform och nyttig mat man gillar, så att man slipper tvinga sig till hälsosamma vanor.

Här ser jag en tydlig koppling till ekonomi. De som inte sparar verkar genomgående tycka att sparande är tråkigt och innebär försakelse medan vi som sparar ser fördelarna, möjligheterna och oberoendet pengarna kan ge oss, utmaningen i att få ett bättre liv för mindre pengar.

Därför är jag allmänt skeptisk till köpstopp, snålmånad och sådana projekt. Om inte ens de som skriver böcker om fenomenen kan få det att låta kul är risken stor att det inte är det. Dra med barn i fördärvet så kanske de hatar sparande ända upp i vuxen ålder, på samma sätt som mina urusla idrottslärare såg till att jag hatade träning tills jag närmade mig 40 (ungefär som Mosley gör vid 61).

Vem köper t-shirts?

Jag har säkert hundra t-shirts, men jag kan inte ens komma ihåg när jag senast köpte en. Jag minns inte att jag överhuvudtaget köpt en t-shirt även det troligen hände någon gång i ungdomen. Min teori är att det är med t-shirts som med bläckpennor - alla har dem, men ingen köper.

Okej, den till vänster kostade fyra timmars löpning i helvetesväder.

Några har jag fått som reklam, av uppdragsgivare eller arbetsgivare. Ett gäng fick jag av en kompis vars arbetsgivare hade bytt logga. ”Vill du ha ett gäng felfria tishor i bra kvalitet?” Vad tror ni Snål-Larsson svarar på det?

Men särskilt minimalistiskt är det inte. Snåljåpen i mig vill spara alla, pedanten vill slänga hälften, helst igår. Jag kommer allt oftare på mig själv med att slitas mellan sparsamhet och minimalism.

Om mina hundra tröjor i snitt håller för femtio dagars användning blir det femtusen dagar. Den här årstiden funkar de i värsta fall två timmar från garderob till tvättkorg, men vintertid kanske jag har långärmade tröjor eller skjortor utan t-tröja under lika ofta, så mitt lager håller nog i tjugo år förutsatt att det inte fylls på med fler gratiströjor längs vägen. Inte helt friskt va?

Börsens bästa bolag?

På aktiechattar, poddar, börsbloggar och i sociala medier har jag sett allt fler ställa eller svara på frågan vilket som är börsens bästa bolag. Man kan mena lite vad som helst med det, men jag upplever att det handlar mer om vilket företag som har bäst långsiktiga potential och är mest välskött. Inte vilket som för närvarande har den mest tilltalande aktiekursen, helt oberoende av P/E och andra nyckeltal.

Två frågor:

1. Ska man göra det? Alltså strunta i om kursen gått upp eller ner de senaste veckorna och behandla varje nytt aktieköp som början på ett livslångt förhållande.

2. Vilket är i så fall börsens bästa bolag?

Om vi börjar med ettan är mitt svar ett solklart nej. Jag vill inte gifta mig med mina aktier, jag vill köpa billigt och sälja dyrt. Det kan bli en dag eller två, men vanligtvis några månader och i undantagsfall i flera år, men mitt syfte är aldrig att köpa ett aktieinnehav för att ha tills jag blir gammal. Ingen kritik mot dem som tänker annorlunda, men så resonerar jag.

Men om jag ändå försöker tänka bort kursen och vd-ordet i senaste rapporten, vilket bolag skulle jag helst äga i decennier om jag var tvungen att göra det?

Bahnhof, tror jag. Jag gillar företaget, jag gillar produkterna, affärsidén, filosofin och ledningen. Dessutom tycks de kunna tjäna pengar nästan hela tiden oavsett allt. Och hur det än är, aktier köper jag för att tjäna pengar. Löser företaget cancergåtan eller skapar fred på jorden är det en bra sidoeffekt, men det är inte därför jag handlar.

Andra företag med potential att kvala in på topp-1-listan? Paradox, Nibe, SEB... Enligt principen bra företag i bra branscher och bäst i klassen. Spolar vi fram världen tio år tror jag att de här företagen fortfarande lever och frodas, rikare än idag. Men som sagt, nu svarade jag på en hypotetisk fråga jag inte tycker behöver ställas.

Vad säger ni? Finns det någon vits med att fundera över vilket som är börsens bästa bolag, vilket är det i så fall, och varför?

Skit i barnen!

Expressen låter meddela att torkan lett till bärbrist, ”och sylt till barnens pannkakor i värsta fall ett minne blott”.

Trist för dem, men det är mycket värre än så – jag blir utan bär! En normal sommar plockar jag 25 liter blåbär och fyller frysen. Det ska räcka till ett års konsumtion, inklusive sylt, med lite marginal. Förra sommaren blev det sämre än vanligt pga frost i april, och jag gav upp redan vid sjutton liter.

Lagret var därför länsat till i år, men det såg bra ut i maj. Och i början av juni, även om det regnade för lite. Sedan regnade det inte alls, istället blev det hett som i helvete (okej, det är en gissning från min sida). I juli regnade det sammanlagt ungefär en kvart. Istället för 25 liter blåbär blev det en liter, det tog närmare två timmar.

Käften!

Okej, det är kanske inte världens största katastrof att jag blir utan blåbär i år, men surt är det. Jag ser inte fram emot sommaren för att få bada eller äta glass. Knappt ens för att vara ledig, det har blivit dåligt med det i år. Jag längtar till sommaren för att få fylla frysen och då främst med blåbär. Nu ligger det en liten påse blåbär och ett par påsar vinbär där. Livet är fullt av prövningar. Sedan dör man.

Statsfinansierad barnlek

Den skrämmande överflödiga myndigheten MUCF och bidragsfusk har jag skrivit om förut och nu har de kommit i blickfånget igen i och med avslöjandet om att spelförbundet Sverok får skattepengar ”för att ungdomar ska kunna spelar rasistiska våldtäktsspel”.

Huruvida det aktuella spelet (hur aktuellt ett 36 år gammalt dataspel nu kan vara) är rasistiskt ska jag låta vara osagt. Allvarligt talat ser jag knappt vad grafiken föreställer.

Däremot skulle jag vilja ifrågasätta varför någon ska få bidragspengar för att spela dataspel. Här har vi alltså en myndighet, MUCF, som får ett existensberättigande genom att betala ut pengar till ett studieförbund, Sverok, som lyder under Studiefrämjandet. Sverok får i sin tur betalt för att ungdomar startar studiecirklar i att spela spel, och ungdomarna får betalt för att göra det.

Jag har inget emot studiecirklar i sig, förutsatt att det handlar om studier och att verksamheten kontrolleras, men när A ger i uppdrag till B att betala C för att dela ut pengar till D, och alla får pengar för att göra det leder det knappast till något vettigt.

Och det här är inget nytt. På slutet av 80-talet startade jag och tre kompisar en studiecirkel för att spela popmusik. Nu räcker det tydligen med att man är tre personer, men på den tiden skulle man vara minst fem, så vi skrev in en kompis och fyllde i några blanketter på ABF. Jag tror att de ville ha kvitton på studiematerial, men mer kontroll än så gjorde de inte. Huruvida vi repade när vi sa visste inte ABF, men de fick ju betalt för det så varför kolla?

Vi hade startat det där bandet alldeles oavsett om vi fått pengar eller inte, precis som Sveroks medlemmar spelar spel eller lajvar i skogen för att de vill. Blir världen en bättre plats för det? Knappast. Blir Sverige bättre för att skattepengar går till sånt här? Inte en chans!

Jag tror tvärtom att det finns ett egenvärde i att ungdomar skaffar sommarjobb eller på annat sätt gnetar ihop pengar till musikinstrument, dataspelskonsoler eller vad de nu vill ha.

Vitkål

Vitkål kan vara en av de mest underskattade matvarorna som finns. Vitkål förpackar sig själv i praktiska och estetiskt tilltalande huvuden, innehåller väldigt lite kalorier, men mycket vitamin B, C och K.

Den är billig, från 4 till 12 kr per kilo och går att använda till det mesta. Vitkålsstuvning, vitkålsgratäng, surkål, vitkålsmos, coleslaw, vitkålssoppa, vitkålsgryta eller gör din egen pizzasallad. Men varför krångla till det? Stek den bara! För mig är det viktigt att den behåller spänsten, en kålpudding som stått och puttrat en halv dag i ugnen går bort.

Jag brukar hacka den grovt och slänga i stekpannan ihop med gul lök, och citronpeppar som enda krydda. Funkar att äta utan något till, eller som ett kolhydratsnålt alternativ till potatis, ris eller pasta. Här ihop med kikärtsbiffar.

Den håller riktigt länge, så man kan ha ett vitkålshuvud i kylen för jämnan. Lär visst vara enkel att odla också, men fyra spänn kilot... Nog för att jag är snål, men även jag har gränser.

Offerkofteföretagare?

Läste nyligen om ett kafé med vegansk inriktning som gått i konkurs. Sånt händer ju, men när en av ägarna intervjuades (låst artikel, därför inte länkad) ansåg han inte att det berodde på för dyr mat eller produkter som saknade marknad. Istället handlade det om att de varit ”före sin tid” och att invånarna i den aktuella staden är för tråkiga och konservativa.

Tänk att det aldrig är de misslyckandes fel att de misslyckas! De har motarbetats av kommunen eller av dumma kunder som inte gillar företagare som är kvinnor, män, samer, stockholmare eller något annat. Det finns säkert sådana exempel, men om det hade funnits skaplig substans i påståendena borde man någon gång höra en företagare tacka sitt kön, sin hudfärg eller statliga bidrag för sin framgång, men det har jag aldrig varit med om.

Faktum är att företagare som Bill Gates, Bert Karlsson och Mark Zuckerberg, som knappast tjänat vare sig på utseende eller framtoning, ändå lyckats skapa framgångsrika företag. Kanske har de (som vi alla någon gång) tyckt synd om sig själva och känt sig motarbetade, men ingen blir framgångsrik av att gråta. Jo, Helena Bergström, men ingen annan!

För oss andra gäller det att så snabbt som möjligt acceptera att det vi hade att erbjuda inte hade tillräckligt stor marknad för att det skulle vara lönsamt. Så det är bara för kaféägarna att gå tillbaka till ritbordet och hitta på något nytt. Soppa kanske?