Men igår erbjöd Katarina Frostenson,
en av de fjoderton (eller hur många de är nu), att lämna sin plats.
Tydligen tycker hon inte själv att hon gjort ett så bra jobb, för
hon anser att det borde vara värt ”generös kompensation” att
bli av med henne. Exakt hur stor framgår inte, men hon vill ha så
mycket ”att hon kan försörja sig och fortsätta arbeta som
lyriker”.
Det här väcker några frågor:
1. ”Fortsätta arbeta som lyriker”, är det någon som försöker tysta henne? Akademijobbet gav ingen lön, så är hon inte helt korrupt har ju inget ändrats. Så jobba på du bara! Verkar ha gått helt okej.
2. Men hon menar antagligen att hon är
så dålig lyriker att hon inte kan försörja sig på det utan
bidrag. Ingen skam i det, jag vet många som inte riktigt kan eller
har kunnat klara räkningarna på sitt ”kall”. Det kan t ex gälla
artister och skådespelare som i och för sig tjänar pengar på
verksamheten, men inte tillräckligt. Det har de löst genom att
jobba vid sidan av med något de inte brinner för. När jag hade startat
eget som komiker tog jag ibland tillfälliga jobb de första åren.
Det var intressant, gav extra trygghet och en del materialuppslag.
Det skulle Frostenson också kunna göra om det inte vore för punkt
3:
Det här väcker några frågor:
1. ”Fortsätta arbeta som lyriker”, är det någon som försöker tysta henne? Akademijobbet gav ingen lön, så är hon inte helt korrupt har ju inget ändrats. Så jobba på du bara! Verkar ha gått helt okej.
3. Hon fyller 66 år om två månader och har bevisligen
ett sparat kapital, så varför be om allmosor?
4. Vad är det som får alla dessa institutionaliserade gubbar och kärringar att tro att det är en mänsklig rättighet att bli försörjd av staten när det de producerar saknar tillräcklig marknad? Har inte Frostenson genom åren stött ihop med mängder av författare och konstnärer som tvingats kämpa för att kunna utöva sin konst? Vad är det som får henne att tro att hon är så förbannad mycket bättre människa än dem att hon inte ska behöva ta ansvar?
4. Vad är det som får alla dessa institutionaliserade gubbar och kärringar att tro att det är en mänsklig rättighet att bli försörjd av staten när det de producerar saknar tillräcklig marknad? Har inte Frostenson genom åren stött ihop med mängder av författare och konstnärer som tvingats kämpa för att kunna utöva sin konst? Vad är det som får henne att tro att hon är så förbannad mycket bättre människa än dem att hon inte ska behöva ta ansvar?
"Arga leken
börjar... nu!"
Jag vet inte om det här så småningom
kommer att hamna i domstol, men min dom är klar.