Jobb utan lön

Katja, som tipsade mig att skriva ett inlägg om att få gymnasister att spara, kom med ett nytt förslag:

”Förresten, vad anser ni om 'att inte göra vad som helst för pengar'? Jag försöker lära ut att man måste sätta arbetsinsatsen i relation till lönen, men även långsiktigt, om man tänker på en obetalt praktikplats kan ju vara mer givande i längden än att dra runt en kärra med reklamblad. Vad säger ni? -- Spara kan man bara pengar man har (tjänat).”

Det här tycker jag är svårt för det är mycket att ta hänsyn till. Om vi är kvar på unga människor kan det kanske vara värt att investera tid för att få ett jobb. Många är de som tjatat till sig ett gratisjobb (”Jag kan koka kaffe!”), gjort sig oumbärliga och blivit rikligt belönade.

Å andra sidan tycker jag att det är viktigt att förstå sitt eget värde och slå vakt om det. När jag jobbade som ståuppkomiker hände det flera gånger att artistbokare ringde mig och undrade om jag kunde jobba för kaffepengar. ”Just den här kunden har väldigt liten budget, men det är ett viktigt gig som kommer leda till fler fullbetalda jobb längre fram.”

Kanske blev jag inte utnyttjad på samma sätt som provjobbande servitriser som byts ut mot nya när det blivit dags att få lön. Kanske var det bokarens förhoppning att verkligen ge mig vettiga jobb, men ofta betydde ”löftet” att man alltid fick de där bokningarna från kunder som egentligen inte hade råd. Bokaren kunde säga att han var skyldig mig en tjänst, men utlovade tjänster sätter inte mat på bordet.

Så var drar man gränsen? Jag tror att man får känna det från fall till fall. När jag provskrivit för tv vet jag att valet varit ”spekjobb” eller inget alls, men då har den möjliga belöningen varit värd arbetsinsatsen. Ofta är det mer tveksamt. Ställ då massor av följdfrågor för att ta reda på oddsen för ett ”positivt väntevärde”. Börjar motparten slingra sig redan där har du svaret – spring!

Förklara din ståndpunkt. Att du varken kan eller vill jobba gratis om det inte med största sannolikhet leder framåt. Blir du lovad bättre betalt, bättre arbetstider eller nya kunder senare – kräv att få det skriftligt. Troligen håller det inte i domstol, men det gör åtminstone att du slipper höra att du missförstått vad som sagts och lär inte skada dina chanser.

Om du vill slippa luddiga gränsdragningar, brutna löften och allmän irritation kan du också välja att aldrig jobba för mindre pengar än du anser dig värd. Det är också en chanstagning, som kan leda till att du går miste om möjligheter, men i allmänhet tror jag att man gör klokt i att hävda sitt värde. Om inte du gör det kommer ingen annan att göra det åt dig.

Fram för korta/snabba analyser!

Jag har länge gnällt på twitterfiering och uppmanat folk att läsa långa böcker och träna upp sitt tålamod. Jag har inte ändrat mig, men skulle vilja hylla motsatsen också.

När det gäller aktier och bolagsrapporter frågar jag mig ofta hur det kommer sig att marknaden reagerar på det ena eller andra sättet. I det läget vill man bara ha ett snabbt svar. Fast bra. Vore det inte för det tillägget kan man ju hoppa in i valfritt börsforum och läsa någon tramsig teori av anonyma idioter utan kunskaper. Eller också är de mycket initierade, men det vet man ju aldrig.

En nybliven favorit är Placeras nyförvärv Jesper Norberg, som dyker upp i Placera-TV, antingen själv eller tillsammans med någon kollega eller inbjuden gäst, ofta bara en kvart efter att nyheten eller rapporten kommit ut. Visst, det blir inte djupt och ingående, men det är inte heller det viktigaste just då.

Jag har sett kritik mot Jespers ostädade skrivbord, skrynkliga skjorta eller dåliga ljud när han inte sitter i en för ändamålet skräddarsydd studio, men det stör mig inte alls i det här formatet. Jag skulle gärna dra det ett steg till – häng på honom en GoPro-kamera och livesänd när han springer runt i korridoren och raggar intervjuoffer!

En annan enkel och prestigelös analysfavorit är Marcus Hernhags fredagschatt i Privata affärer. Läsare frågar Marcus vad han tycker om ett innehav och får 1-2 meningar till svar. ”Kortsiktigt fullvärderad, men ett bra bolag som borde ha mycket att ge på lång sikt.” Inte uttömmande, men ger tänkvärda tankar att gräva ner sig i.

En kommentar är inte slarvig eller meningslös bara för att den är kort. Eller: Hellre 140 slagkraftiga tecken än 1400 teckens svammel (säger killen som just svamlat i 1400 tecken).

Ingen kaka till kaffet

Jag känner ett par som ibland låter sitt barn sitta i framsätet när de åker bil, ibland inte. Resultatet är att varje gång de ska skjutsa runt barnet ska det bråkas om detta i flera minuter varefter både barn och förälder är sura i timmar. Istället för att förklara för ungen att barn sitter bak och så behöver det inte tjafsas om det.

Grundläggande barnuppfostran (säger jag som inte har barn), men systemet kan med fördel appliceras på alla människor, inte minst på oss själva. I december drack jag mycket kaffe hos andra människor, med kaffebröd, hembakta bullar, pepparkakor... Det blir ju lätt så, men nu när jag dricker en slät kopp kaffe hemma hos mig själv kommer jag allt som oftast på att jag saknar tilltugg trots att jag inte brukar ha kaffebröd hemma. Äter jag aldrig kaffebröd saknar jag det inte heller.

Apropå kaffe dricker jag väldigt sällan kaffe på stan. Aldrig själv. Visst kan jag bli kaffesugen om jag känner doften av nybryggt kaffe, men konceptet att köpa en pappmugg kaffe till priset av 2-5 kaffekannor hemma finns inte på kartan.

Men ska man inte unna sig? Visst kan man göra det, men blir livet dubbelt så roligt för att man unnar sig dubbelt så mycket saker? Kommer den där kaffemuggen på stan vara godare än koppen man dricker när man kommit hem? Jag är skeptisk.

Huslotto

Här är en nyhet jag inte bestämt mig för vad jag ska tycka om. En kvinna i Kanada försökte sälja sitt hem och ville ha 1,7 MCAD. Det är drygt 11 Mkr. Jag kan inte bedöma priset, men det ser okej ut.

Marknaden var inte övertygad för efter flera försök är huset osålt. Då bestämde sig ägaren för att anordna en tävling. För 25 dollar får vem som helst motivera varför just de ska få huset ”gratis”. Förutsatt att anmälningsavgifterna överstiger önskade 11,7 miljoner kommer en av dem vinna huset.

Kul för den personen. Mindre kul för alla andra. Men nu till min tveksamhet. Egentligen tycker jag att den som säljer ett hus ska ha rätt att sätta villkoren hur de vill. Å andra sidan vill jag inte att samhället förvandlas till ett lotteri.

Nu är visserligen ägaren noga med att påpeka att det inte är ett lotteri, men jag gissar att de har en lotteriinspektion även i Kanada som annars skulle vädra morgonluft. Med tiotusentals trehundrafemtioordsmotiveringar blir det såklart rätt slumpmässigt.

Och i Sverige är jag tveksam till om det skulle gå. För några år sedan hamnade SF i blåsväder när de ”anställde” statister. Ordinarie lön var 350 kr/dag. Ingen höjdarlön, men säg att man behöver tusen personer till en scen. Vips, så måste man punga ut med nästan en halv miljon inklusive arbetsgivaravgift. Om man inte gör som SF och ger en av statisterna en lyxresa och resten ett långfinger. Där jublade inte Lotteriinspektionen av glädje. Ingen annan heller, får man förmoda (förutom vinnaren).

”Vissa vinster är sämre än andra.”

Men det gällde ju ett jobb med avtal och minimilön. Här är det ett lyxhus, och alla som inte vill tävla till sig ett boende kan låta bli. Så kan inte någon berätta för mig varför jag ändå är skeptisk till upplägget (eller varför jag inte har någon anledning att göra det). Något skaver.

Verkligheten anropar vänstern

Jag fattar att Vänsterpartiet har ett knepigt läge nu. De har lagt sig platt och röstat fram en regering som säger sig vilja vägra Vänsterpartiet allt inflytande. Sjöstedt fick femton sekunder i rampljuset och ”ett hemligt avtal” som senare skulle korrigeras till minnesanteckningar. Jag gissar att deras väljare hade tänkt sig lite mer utdelning.

Det gissar partiet också, och som alla vet är anfall bästa försvar. Vad passar då bättre än ett kaxigt (om än lite diffust) utspel på Twitter med tillhörande debattartikel?

Jag vet inte hur djupt man ska analysera en attack från en bevisligen tandlös tiger, men vi kan väl göra ett försök. Wallenberg har man jagat ända sedan partiets medlemmar stod på Första maj-demonstrationer och skanderade ”Känner ni stanken från Enskilda banken?”, så det är en bra start för att få folk att känna igen partiet från fornstora dagar.

Att kalla C och L för ”småborgarna” är lite fyndigt, även om det riskerar att slå tillbaka på partiet som gjorde alltihop möjligt. Men sedan har de otur med verklighetsbeskrivningen. ”Inte minsta försök att beskatta bolagsvinsterna”? Har svenska företag blivit skattebefriade?! Och plötsligt blev Investors aktieägare liktydigt med ”Sveriges rikaste”. Räknar man in alla som äger svenska indexfonder är gruppen ”Sveriges rikaste” flera miljoner.

Det är just detta som gör Vänsterpartiet helt irrelevanta trots att de kunde haft en ganska stark ställning om de spelat sina kort rätt. När de skrek ut sitt hat mot Enskilda banken på 70-talet såg Sverige och hela världen annorlunda ut och ibland låtsas V ha missat att nästan varenda svensk är aktieägare idag, med eller mot sin vilja.

De flesta företagsledarna är ganska långt från Wallenbergare. Det är snickare, målare och dagisfröknar på kooperativa förskolor som är de nya företagarna. En gång i tiden var de VPK:s självklara väljarbas, men vad ska dessa människor med Jonas Sjöstedt till? En försmådd partiledare som är bitter över att de tjänar pengar. En partiledare som vill upphäva det privata ägandet och använda arbetarnas pensioner till att köpa upp företag för att driva dem i statlig regi.

I väntan på att Sverige ska bli ett nytt Venezuela är sparande den stora chansen för vårdbiträden, socionomer och truckförare att få makt över sina liv. Varför hatar Vänsterpartiet den tanken? Skit i Wallenberg, de lär nog klara sig oavsett.

Empiri som religion

Redan innan internet och sociala medier upptäckte jag att människor i stor utsträckning tar sig själva som bevis för att saker inte är genomförbara. Man kan inte ha kul utan sprit, det går inte att spara ihop en miljon, Jesus är svaret eller kort och gott:

”Det funkar inte för mig, alltså funkar det inte.”

Jag kan inte bli hjärnkirurg. Jag pallar inte att se blod och är alldeles för darrhänt. Det betyder inte att ingen kan bli hjärnkirurg, bara att jag inte kan. Det finns massor av saker vi inte kan på individnivå, det behöver man inte ens titta på en Idolaudition för att förstå. Sedan finns det annat vi inte kan nu, men med träning, hårt arbete och jävlar anamma.

Så varför sitter jag här och rabblar självklarheter? För att jag upplever att allt fler känner behov av att sitta på nätet och berätta för andra vad de aldrig kommer att klara. T ex något så förhållandevis vanligt och nåbart som att jobba hemifrån via sin dator. Bevisning: ”Det har inte funkat för mig.” Tanken att de då haft fel strategi eller inte är tillräckligt bra på vad de gör verkar inte ha slagit dem.

Jag jobbar hemifrån, är egenföretagare, har jobbat inom smala nischer och sparat ihop ganska mycket pengar utan att ha haft särskilt höga inkomster. Jag är med andra ord van vid att få höra att det jag tänkt göra inte kommer att gå. Ibland har olyckskorparna haft rätt, ibland var idén för dålig att gå vidare med, ibland hade de fel, men det behövdes flera försök.

Det sägs att framgångsrika människor är förlorare som inte hade vett att ge upp. Så enkelt är det inte, jag kan fortfarande inte bli kirurg och Kristina Lugn kan inte bli sprinter. Men det ligger ändå mycket i det och därför blir jag beklämd när till och med privatekonomiskt intresserade människor vana att tänka utanför boxen lägger energi på att krossa andras drömmar.

Hoarding

Som språkfascist grämer det mig att det inte finns något riktigt bra svenskt ord för hoarding. Samlarmani och patologiskt samlande känns lite för kliniskt. Hamstrande snarare ett lite för larvigt ord för ett allvarligt problem, och som löpare för ordet hamstring tankarna till en muskel i benet. Hoard betyder förråd eller lager, så kanske kunde man säga lagrare och lagrande, men hitta på nya ord får andra hålla på med.

Själva fenomenet då. Jag har sett siffror på att 1,5-5 procent är drabbade (ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor än män) och det är ju rätt vanligt. Kanske är det en förklaring till det stora intresset. Det görs tv-program om ”extreme hoarders” och pratas om det överallt.

Men jag har en annan teori. Jag tror att tanken kittlar oss att vi inte är så långt därifrån. Även jag som aktivt jobbat med att sälja och slänga grejer har ägodelar jag på ett intellektuellt plan begriper att jag borde göra mig av med, men av en eller annan sentimental orsak väljer att behålla. Var går gränsen? Vad händer om vi utan att själva märka det flyttar den tills vi plötsligt upptäcker att en hög med femton kilo tidningar spärrar ingången till vardagsrummet?

Det kommer inte att hända, säger du kanske, men vad tror du att de som hamnat där sa - ”Jag hade tendenser i några år. Först fyllde jag upp garaget. Sedan gav jag mig fan på att dränka hela huset i meningslös dynga jag aldrig i livet skulle kunna göra mig av med”? Knappast.

Att jag började fundera på det nu var för att jag såg en Youtubevideo där en antikhandlare köpte upp ett helt hus som förra ägaren fyllt av skräp. Och då menar jag verkligen fyllt, några av rummen tog flera timmar för köparen att ens ta sig in i. Ändå köpte han det, i förhoppningen om att det ska vara värt pengar att städa ur det och ta med sig de säljbara sakerna hem.

Nu har han släppt ett avsnitt till och jag kommer att följa med på hela resan med barnslig förtjusning. Men också med lite skräck och sorg. Skräck för att själv hamna gammal och olycklig i ett hus fullt av döda ting, sorg över den gamla damen som gjorde det, och över alla andra i hennes situation.