Annika, 63, ”litade på sambolagen”. Enda
kruxet var att hon inte visste hur den fungerade, så när sambon
gick bort upptäckte hon att hon inte alls skulle ärva huset som de
hade trott under makens sjukdomstid. Om de precis hade flyttat ihop och
mannen dött knall och fall hade jag nästan förstått det, men
nu hade hon bott där i över halva livet och döden kom inte
oväntat.
Men det konstigaste är att hela hennes
liv verkar vara en serie oförutsedda händelser, samt inneburit
ekonomiskt ansvar för fem barn som ifall de vore hennes egna måste ha
varit vuxna ganska längre:
”Jag har inte råd att köpa något utan hyreslägenhet är det enda som gäller. Vi har ju alltid varit en jättestor familj här, det har alltid bott fem barn här så jag har inte kunnat spara något.”Hon är 63 år, har inget som helst sparat kapital, går snart i pension som hon tror (!) kommer att vara låg, så därför måste hon hitta en hyresrätt innan dess (för att ingen hyresvärd vill ha henne sedan?). Vidare konstaterar hon att det är mycket som behöver göras på huset, så troligen hade hon väl inte haft råd att bo kvar ändå.
Det enda hon gjort för att ”se om
sitt hus” är att ställa sig i bostadskö vid 61 års ålder.
Oviljan till framförhållning, planering och att ta makten över
sitt eget liv tycks så kompakt att jag undrar om det finns religiösa
orsaker. Kanske tillhör hon strulputtianismen vars första och enda
budord är:
”Du skall icke planera någonting i hela ditt liv, ty då kommer Den Store Strulguden att straffa dig genom att sända en blixt från klar himmel.”