Det vore förmätet av mig att
recensera enskilda statsråds börsinnehav. Inte för att det skulle
hindra mig, men jag tänkte nöja mig med några korta reflektioner.
Generellt för nästan samtliga är att
de ger intryck av att vara genuint ointresserade av börsen (och i
förlängningen av svenskt näringsliv). De flesta har fonder från
en och samma storbank, vilket får mig att tro att de gått in till
sin bankman och sagt: ”Placera mina pengar.” För annars vore det
väl märkligt om exempelvis Hans Dahlgren skulle ha kommit fram till
att de tolv olika bransch- och indexfonder han tycker är bäst
samtliga skulle finnas hos Handelsbanken, på samma sätt som hans
kollega Ann Linde skulle ha valt arton SEB-fonder.
”Inget innehav”, men väl en
festlig frisyr!
Vidare noterar jag att Stefan Löfven som för knappt ett år sedan sa i ett barnprogram att miljonär var han minsann inte nu har blivit det. Med rätt bred marginal ifall hans samlade ägande (hus, sommarhus, bilar och bankkonton) vida överstiger 19000 kr, och det är lätt att tro.
Då går jag ändå med på charaden
att detta skulle visa politikernas samlade innehav, vilket jag inte
tror för ett ögonblick. Innehav i moderna kapitalförsäkringar
(där man ju inte äger aktierna privat utan genom banken) redovisas
knappast. Och ”innehav av juridisk person som statsrådet har
bestämmande inflytande över” borde också gå att kringgå. Och innehav hos sambo/maka/make med gemensam ekonomi. Hur
är det med stiftelser? Vi snackar trots allt om framstående
medlemmar av politikerskrået, vana att mörka och ljuga.
Men baserat på det vi ser här förstår
jag om politiker inte begriper vad det skulle göra om skatten på
ISK och kapitalförsäkring höjs. Särskilt eftersom finansministern
inte skulle drabbas med en enda kronas skatt. Den folkrörelse
börshandel blivit bland vanligt folk har uppenbarligen inte nått
regeringen. Och varför skulle den? Vi sparar ju för en ekonomisk
trygghet de redan har och är garanterade livet ut.