F d kulturminister Alice Bah Kuhnke
låter hälsa att hon ”ska inte tycka något om det”. Okej, då
ska jag tycka lite istället. Vi lever i ett samhälle där åldringar
måste välja mellan att få städat eller tvättat för hemtjänsten
har inte tid med bägge, och att hinna prata med gamlingarna finns
inte på kartan. Folk dör i vårdköer, vi har inte råd med lärare,
skolböcker, polis och försvar. Men konst för maskar i Nordmaling
har vi en miljon till?!
Och tro inte att det är en
engångshändelse. Örebropartiets partiledare Markus Allard
berättade i sin podd Markus & Malcom om ”enprocentsmålet”.
Spola fram till 17.45 och lyssna i fem minuter om ni vill höra en
initierad beskrivning.
Eller håll tillgodo med min
förklaring. Enprocentsmålet betyder att när en kommun som
tillämpar den här dårskapen budgeterar för nybyggnation ska en
procent av kostnaden läggas på ”konstnärlig utsmyckning”.
Detta utan att behovet finns, man bara förutsätter att en kommunal
skola gärna avstår någon miljon (ett skolbygge är rätt dyrt)
till inköp av tavlor eller en märklig silverstruts av aluminiumburkar producerad
av någon lokal konstnärssjäl.
Markus berättar i avsnittet att den
här konsten ofta trycks in i ett förråd för att aldrig visas och
kanske slarvas bort. Ingen vill ha den. Tio procent av den konst
Örebro kommun har köpt in vet man inte ens längre var den finns.
Både Markus Allard och hans poddkollega Malcom Kyeyune titulerar sig
marxister, så gör inte detta till en höger/vänster-fråga. Det
handlar snarare om för eller emot korruption, dumhet och ren skit.