Bostäder med lån på lån

Om du bor i bostadsrätt, vet du hur högt belånad föreningen är? Jag har själv ett hum, men jag vet inte. Min gissning är att många köper bostadsrätt utan att ha en aning om hur mycket lån de därigenom köper in sig på, trots att den uppgiften är viktigare än exakt hur många år sedan det gått sedan stambytet.

Det handlar om mycket pengar. Stockholms högst belånade bostadsrättsförening har lån på 70294 kr/kvm. För min 2,5:a skulle det bli drygt fyra miljoner. Nu kan man ju hävda att lägenhetspriserna anpassas efter skulden, men gör de verkligen det? Inte om nästan ingen bostadsspekulant läser årsredovisningen, än mindre begriper den.

I Norge hamnar en andel av föreningens skuld motsvarande lägenhetens storlek som personlig skuld för innehavaren. Det kallas fellesgjeld (=gemensamhetsskuld). Lånet är föreningens, men det är du som får amortera ned och betala ränta. Vad det innebär för räntesatser och annat har jag ingen aning om, men det borde göra att man fattar vad man köper. Eller kanske ska jag säga ”köper”.

För har du inte betalat äger du inte och det händer att brf:er går i konkurs, ungefär 30 svenska föreningar om året. Så nästa gång du lägenhetsshoppar, fråga inte bara om tvättstugan och ekparketten:

Robotdammsugare

Städrobotar är populära. Kanske är de bra för dammallergiker, barnfamiljer eller för den som har hårande husdjur. Själv dammsuger jag kanske en gång i månaden och det tar mig 10-15 minuter. Tidsbesparande åtgärder i all ära, men det är inte här jag ska sätta in stöten.

Andra är annorlunda och för de allra annorlundaste finns Bosch Roxxter BRS1ACAM som städar din bostad för det facila priset av 16999 kr. Då kan du styra den via din smartphone om du är ute på stan och tänker att just exakt NU vore det bra att dra igång dammsugaren.

Det finns robotdammsugare för några hundralappar också, men ska man ha något som håller, städar och inte slår sönder hemmet verkar man få ge ett antal tusenlappar.

Som med all ny teknik står jag vid sidan om och har fullt upp med att skaka på huvudet, men jag blundar inte för möjligheten att vi alla sitter med en sån här maskin så småningom. Tills vidare kör jag på med min gamla maskin från 1900-talet. Den suger (vilket i detta sammanhang är något bra). Städrobot vill jag inte ha, men jag kan tänka mig en lågbudgetvariant, mopptofflor:

Mina pengar, andras stålar

Ibland använder jag riktiga människor som exempel i mina bloggtexter. Vanligen handlar det om någon som talat ut i media om sin ekonomi och där jag känner att en fördjupning kunde vara relevant. Antingen saknas det fakta i artikeln eller så drar man (i mitt tycke) helt galna slutsatser.

Men generellt bryr jag mig inte så mycket om andras privatekonomi, om det inte är människor jag känner och bryr mig om som tar dåliga beslut och hamnar i problem. På uppsidan är jag ännu mindre intresserad. Jag struntar i vad andra tjänar eller hur mycket aktieutdelning de fått i år. Andra bloggares månadsrapporter skyr jag som pesten.

Det är nog lite som uttrycket ”Mina barn, andras ungar”. Man står sig själv närmast. Jag är egentligen bara intresserad om det ger mig råd jag själv kan ha nytta av eller om någon säger sig ha sparat pengar på att följt mina råd, men annars kvittar det.

Jag tror inte att jag är unik på något sätt, jag tror att de flesta har nog av sin egen ekonomi för att hänga med i andras siffror, men kanske är jag ännu mindre intresserad av andras plånböcker än genomsnittet, trots att jag har ett stort ekonomiintresse.

Betyder det att jag är mer självupptagen än andra, eller bara mindre nyfiken? Vet inte. Jag saknar inte empati och bryr mig om andra människor, men decimaltecknen i deras bankkonton är lika oviktiga för mig som deras sexliv, vad de har för favoritfärg eller namnen på deras farföräldrar.

Det handlar aldrig om miljön

Jag kan tycka att Skattebetalarna är lite överspända ibland, men här har de en poäng. Elskatten har fyrdubblats sedan avregleringen. Ändå låter politiker av alla färger som elkonsumentens bästa vänner i kampen mot de elaka elbolagen.

Faktum är att man ofta passar på att höja skatter för att främja miljön. Ibland kallar man det ”skatteväxling”. Det låter bra, högre skatt på något dåligt, lägre på något annat. Bara det att det där ”något annat” sällan eller aldrig gynnas lika mycket som det första missgynnas.

Ta trängselskatterna som exempel. Man inför en straffskatt för bilpendlare med idén att satsa pengarna på järnväg och kollektivtrafik. Det låter ju bra, men inte ens politikerna bryr sig längre om att låtsas som att merparten av pengarna ska gå dit. Om någon trodde på politikernas goda intentioner borde den illusionen ha släppt när S/MP-regeringen tvingade igenom skatt på solenergi.

Är det något politiskt parti eller någon enskild politiker som bryr sig om miljön på riktigt? Så länge vi betalar skatt verkar de sitta lugna i båten. I värsta fall kan de sälja lite utsläppsrätter till de största miljöbovarna. Eller låta dem ”klimatkompensera”. När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi bara hade en jord, men så länge vi betalar tillräckligt med skatt har vi tydligen en till.

Buffert för lönefria

Min bloggkollega Money Cowboy skrev häromdagen ett inlägg där han ifrågasatte om de som räknar på hur mycket de behöver för att vara ekonomiskt oberoende har tagit höjd för renoveringar av sitt hem.

Jag skulle vilja gå ett steg till. Vill man vara ekonomiskt fri när man t ex är 50 år ska kapitalet kanske räcka för ytterligare 50 år. Jag skulle omöjligen kunna planera ens för fem år utan att missa en massa utgifter. Om jag backar fem år var jag en helt annan människa och jag skulle bli förvånad om inte det gäller även för nästa femårsperiod. Jag kanske är extra ombytlig (vet inte, har inget annat liv att jämföra med), men gissar att ingen någorlunda frisk människa under 80 år kan fastslå alla sina framtida utgifter.

Som yrkesarbetare löser man detta genom att tjäna mer än man behöver. Helst för att skapa en buffert, men i annat fall för att kunna bränna överskottet under de månader och år man inte får oförutsedda utgifter. Jag föreslår att man gör likadant som ekonomiskt fri (för annars är man inte fri), antingen genom att räkna med lägre procentuell avkastning på det sparade kapitalet än vad man tycker är rimligt eller med högre kostnader än man egentligen har.

Vi kanske inte bara vill renovera i framtiden, vi vill kanske ha ett helt annat boende eller ett helt annat liv. Jag är i och för sig av uppfattningen att man alltid kan anpassa sina utgifter eller inkomster vid behov, men jag skulle ändå inte försätta mig i en situation där jag nödvändigtvis måste ha en viss utveckling på mina börsinnehav och där varje oväntad utgift försätter mig i problem.

Svenska folket är inte kända för att skaffa sig buffert och marginaler, men de som skapat en ”frihetsbudget” tillhör antagligen undantagen, så jag förutsätter att de inte ändrar på det bara för att kunna be chefen fara och flyga. Den känslan är förvisso underbar, men omöjlig att kapitalisera på.

Kändisekonomi

Då och då bestämmer sig kvällstidningarna för att fläka ut någon känd persons privatekonomi. Den här gången gjorde podden Radio Redgert jobbet genom att intervjua Camilla Henemark och det kunde varken Aftonbladet eller Expressen motstå utan skrev varsin artikel. Jag ska inte vara bättre.

Henemark, här med en slags fruktsallad på huvudet.

Även om min och Henemarks förhållningssätt till privatekonomi skiljer sig rätt mycket (eller vad säger ni om formuleringen ”Jag sprutar pengar som en fontän när jag har dem”?) blev jag positivt överraskad. Jag hade i vanlig ordning väntat mig en offerkofta av den typ Anita Lindblom sydde när hon inte förstod hur hon skulle ha råd att behålla slottet i Monaco och huset i Schweiz om Sverige envisades med att hon skulle betala skatt för sina gamla inkomster (att jobba var tydligen inget alternativ).

”Och så är det fastighetsskatten...”

Henemark konstaterar att hon aldrig haft så dålig ekonomi, bara har några tusen på kontot och normalt har 3000 kr kvar varje månad efter att alla räkningar är betalda. Men hon skyller inte på någon annan och säger dessutom att det går att överleva på mindre än så. Och inte bara överleva:

”Jag mår bättre nu, jag skulle rekommendera denna livsstil till folk. Du blir tacksammare för småsaker.”

Hon kanske borde åka runt och hålla föredrag om vett och sans i privatekonomin. Om jag minns rätt var sång ändå aldrig riktigt hennes grej.

Äntligen gjutjärnspanna!

Åtminstone sedan jag skaffade induktionsspis för snart ett decennium sedan har jag tänkt att jag borde skaffa gjutjärnspanna, men varje gång mina billiga teflonpannor fallit för åldersstrecket har det passat dåligt att ta tag i det, så det har slutat med att jag köpt en ny lågprisstekpanna för en hundring eller två.

Men nu var det dags! Den gamla pannan har blivit rund i botten, vilket lett till att det bränner fast i mitten, och nu gav jag mig fan på att köpa gjutjärn. Och eftersom jag tänkt att den ska hålla livet ut ville jag inte låta priset styra, jag vill ha den bästa.

Tester, forum och recensioner pekade entydigt på att jag borde köpa en Skeppshult. Nästa steg var att bestämma modell – det är en djungel! Raka eller vinklade kanter, låga eller höga? Stål- eller trähandtag?

För att bli lite klokare frågade jag en kompis som jag tänkte skulle ha koll om han hade gjutjärnspanna. Jodå, han hade stekpanna, traktörpanna, äggpanna, grillpanna, pannkakspanna, takpanna... Samtliga från Skeppshult, som han också tyckte var bäst. Nu föll det sig inte sämre än att en av hans kompisar skulle åka till Skeppshult outlet i just Skeppshult (förlåt, alla smålänningar, hade ingen aning om att det var en ort, jag trodde att det var en cykel) om någon månad.

Jag bestämde mig för en traktörpanna eftersom jag inte vill köpa flera utan sikta på en enda allroundpanna. På nätet hade den kostat mig 889 kr. Hanterbart om jag får glädje av den i 40 år eller så, men genom att invänta den här shoppingrundan fick jag köpa samma panna för 349 kr. Nu går jag och steker.