Bitsocker

Det finns produkter som är helt och hållet onödiga. En sådan är snabbitsocker. Det är ju en relativt ny produkt som skapades för att det fanns behov av en sockerbit som smälte snabbare. Den innehåller därför lite mer luft än den ”vanliga” sockerbiten. Men om man ändå vill smälta sockret finns ju strösocker!

I den butik jag oftast handlar mat i kostar bitsocker från 14,50 kr/kilo medan strösocker kostar 7,75 kr/kilo, alltså i stort sett halva priset. Vill man absolut ha samma mängd varje gång kan man ju måtta upp det med en sked. Annars finns sockerströare som portionerar ut sockret så att det alltid blir lika mycket. Varför man nu skulle vilja det, det beror väl på mängden kaffe, te eller vad man nu sockrar.

Hur som helst har strösocker bara fördelar, förutom att det kostar hälften. Så varför finns snabbitsocker (eller egentligen bitsocker överhuvudtaget)? Är det för att det finns köpare som tror att det förenklar deras liv eller att man gillar ploppljudet när biten dunsar ner i koppen? Jag vet inte, men jag skulle fråga om jag träffade någon bitsockerkonsument. Det var många år sedan jag såg bitsocker i ett hem.

Men det finns ju att köpa och om ingen gjorde det skulle produkten snabbt plockas bort, så det finns en marknad. Kanske är svaret att bitsocker finns av samma skäl som färdigskalad potatis, Paradise Hotel och Niklas Strömstedt. För att folk gillar skräp.

Konsekvent eller fuskare?

Jag fattar idén med att ”fuska”, att unna sig. Det kan gälla godis, mat, nikotin eller pengar. Men blir det inte mest bara plågsamt?

Jag vet rökare som gått över till att ”feströka”, dvs röka som en borstbindare varje helg, men aldrig på vardagar. På det sättet får de känna på abstinensen varenda vecka. Är det att unna sig? Vore det inte lättare att avstå helt? Eller tjockisar som raserar flera dagars återhållsam diet genom att slå i sig en påse chips och tre chokladkakor.

Är det inte enklare att inrätta sitt liv på ett sånt sätt att man inte känner behov av att fuska sig till ett annat liv? Rena beroenden som cigaretter triggar ju bara behovet, så det ska man självklart inte hålla på med alls, men mat måste man ju ha och det går inte att äta rårivna morötter tre gånger om dagen, så då får man försöka hitta en balans. Hur den ska se ut är nog individuellt, men så fort man ser vissa måltider som ”fusk” är det dags att gå tillbaka till ritbordet. Sade han ödmjukt...

Pengar behöver vi också ganska ofta och en del utgifter är mer nödvändiga än andra. Ibland måste man få köpa något man inte behöver, men oavsett om man gör upp en budget eller gör en bedömning från fall till fall tror jag inte på att slösa som en slags ventil för att lätta på trycket. Kort sagt, skaffa dig ett liv du trivs med istället för ett liv som är lite för pressat så att du ofta eller alltid önskar att få kliva utanför ramarna.

Internet för svin

Jag är uppkopplad på nätet via mitt hemmanätverk 10-16 timmar per dag, vilket är mer än alla jag känner. Ändå har jag bara ett 10 Mbit-abonnemang för det räcker för mig. Annars har det länge funnits 100 Mbit/s. Min leverantör Bahnhof har tidigare erbjudit 1000 Mbit/s, men nu också 10000 Mbit/s, alltså 10 Gbit/s. Pärlor för svin?

Förmodligen finns det folk som behöver tusen gånger snabbare internet än mitt, men hur många? Den som har trådlöst nätverk kommer knappast ha glädje av ens en bråkdel av hastigheten, för den kräver nätverkskabel för att kunna nyttja fullt ut. Sedan måste ju datorn orka med också. Om andra komponenter agerar flaskhals blir det ju som att sitta med en formel 1-bil på 30-väg.

Om utrustningen inte stryper inflödet är vi framme vid användaren. Hänger hjärnan och fingrarna med? Om datoranvändaren är en trög typ med pekfingervals kommer ett snabb internet vara lika lite värt som Ole Bramseruds vibrasjonsdempere:

Jag fattar att folk vill ha större och bättre grejer hela tiden. Om inte annat så för att programmen kräver det. Windows 95 krävde ett arbetsminne på 16 MB. Windows 10 behöver säkert tusen gånger mer. Men det betyder inte att allt alltid måste ökas/höjas/förbättras. Min internetlina är ändå c:a 350 gånger snabbare än det 28.8-modem jag började mitt internetanvändande med, så jag är med i utvecklingen, om än motvilligt.

Telex kommer bli stort igen!

Folk kommer ändå att köpa fiber med 10 Gbit/s och glatt betala nästan tre gånger mer än jag betalar även om det är fullständigt onödigt. Det här är värt att tänka på i alla sammanhang, inte bara när det gäller internet. Köp inte mer, fler eller större än du behöver och utnyttjar, för det är alltid pengar i sjön.

Vad är ett jämställd börsbolag?

Kanske verkar rubriken som en fånig fråga, men när tidningen Placera slår på stora trumman och menar att jämställda företag går bäst måste man kunna precisera vad det är. Och det kan de! De använder stiftelsen Albrights definition:

”Ett bolag definieras som jämställt om andelen kvinnor i ledningsgruppen är minst 40 procent.”

Alltså: En ledningsgrupp bestående av två män och fyra kvinnor=jämställd. En ledningsgrupp bestående av två kvinnor och fyra män=ojämställd. Är det ett rimligt sätt att se på jämställdhet? Tydligen. När Stockholms stad satte ihop en grupp för att arbeta med jämställdhetsfrågor var den också jämställd med Albright-mått för den såg ut så här.

Så låt oss titta på de två företagsexemplen, det jämställda 2+4 och det ojämställda 4+2. Om man i företag 2, det ”ojämställda” sparkar den mest kompetenta mannen blir det jämställt, trots att han var den enda uttalade feministen i gruppen. Samma sak om man låter honom sitta kvar, men anställer en kvinna som är troende muslim eller medlem i kristna Plymouthbröderna och som anser att män är överordnade kvinnor. Då blir det också jämställt.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Självklart finns det mycket att göra, men är verkligen antalet personer per kön i ledningsgruppen ett relevant mått? Är inte det att tillskriva denna handfull personer väl mycket makt? Inte enligt stiftelsen Albright som finansieras av bl a Sven Hagströmer, som själv suttit i en massa ledningsgrupper.

Jag kan inte säga att påståendet att företag med 40-100 procent ledande kvinnor går bättre än de med 0-39 procent är fel, men med statistik kan man visa det mesta, särskilt om urvalet är lågt. Minns ni handbollsportföljen i EFN, där man "bevisade" att vd:ar med handbollsbakgrund blir bättre än de som inte har det. Betyder det att handbollsspelare borde kvoteras in i företagen? Om de är bättre hittar de väl fram ändå?

Men nu har jag inte tid med det här. Jag måste jobba för mitt enmansföretag har 100 procent män i ledningen, så det gäller att ligga i.

Steget Efter, vem annars?

När försvinner momsen?

1960 infördes tillfälligt en allmän varuskatt kallad oms. Skattesatsen var 4,2 %, som togs ut på alla varor i konsumentledet. 1968 omvandlades omsen till mervärdesskatt, förkortad moms. Om någon hade trott att skatten var tillfällig lär den illusionen ha försvunnit där och då, för 51 år sedan.

Gunnar Sträng & Tage Erlander – dåtidens Filip & Fredrik

Jag tror inte att det går att piska upp en opinion för avskaffandet av moms. Anledningen att jag tar upp det här är som påminnelse när politiker säger att ”just den här förändringen” (förändring är liksom utmaning och ansträngning kodord för försämringar) är tillfällig.

Den ”tillfälliga värnskatten” ska eventuellt försvinna 2020. Jag skulle inte satsa pengar på det. Trafikförsäkringsskatten är ett annat exempel. Den infördes 2007 för att finansiera kostnaderna för skador och sjukdomar pga trafikolyckor. Men bara tillfälligt, i väntan på en permanent lösning. Bara det att den permanenta lösningen verkar vara att ha den kvar. Fast inte för att finansiera dessa skador, efter tolv år ligger de fortfarande under socialförsäkringssystemet.

Det finns andra exempel, flera hundra år gamla, så det är inte Löfven eller Reinfeldt vi ska peka finger åt. Oavsett tid bör vi ha detta i bakhuvudet när politiker lovar att skatter, subventioner, lagar och regler bara är tillfälliga. ”Sen” kanske aldrig kommer och så sitter vi där med en ny oms.

Är all reklam god reklam?

Det brukar sägas att all reklam är god reklam, även den som verkligen inte är positiv. Namnet kommer ut, fastnar i bakhuvudet och nästa gång man ser det kanske man nickar igenkännande och köper trots att det man hörde var skit.

Men jag tror att jag har hittat ett undantag. På min brevlåda står det ”Reklam – nej tack!”. Det gör det på mer än hälften av mina grannars också. Man slipper inte samhällsinformation, lokaltidningar eller politisk propaganda, men man borde slippa fastighetsmäklare och pizzerior. Det gör man inte, och jag tror att anledningen är att deras papper inte delas ut av professionella reklamutdelare utan av den egna personalen.

Att jag vet det beror på att jag ibland sprungit ut och frågat utdelaren hur denne tänkte kring den tydliga skylten på dörren. Jag får sällan något svar, för vad ska de säga? ”Jag såg, men sket i den för det känns meningslöst att gå förbi alla dörrar med reklamskylt.” Nej, det går inte. ”Oj, förlåt, jag såg inte”, kan de säga, men det ”märkliga” är att de även missar grannarnas skyltar.

Det här är inte det största bekymret i världshistorien eller ens i mitt liv, men ett par gånger har jag på bästa rättshaveristiska vis kontaktat företagen och berättat att deras utdelning resulterat i att jag aldrig kommer anlita dem. Samma sak där, de ber om ursäkt, säger att det skett en kommunikationsmiss eller något annat lamt.

Eller bett om min adress så att de kan se till att det inte sker igen. Tänker de då att alla som har en ”nej till reklam”-skylt ska kontakta alla fastighetsmäklare så att de ska se till att inte dela ut reklam i just dessa brevlådor? Jag brukar på ett ganska tydligt sätt förklara att alla som valt att sätta upp skylten vill slippa all reklam. Det var därför vi gjorde det.

Sedan är det såklart ett av tusen reklamblad man hade haft nytta av, precis som en av tusen (eller i alla fall tiotusen) telefonförsäljare är värda att lyssna på, men det hör liksom inte hit. Jag har satt upp skylten för att slippa oadresserad direktreklam för kommersiella företag. Den som struntar i det förtjänar förakt och sämre affärer.

Maskrosmarmelad och sirap

I mitt projekt att börja använda skogens skafferi har turen nu kommit till maskrosor. Som jag tidigare konstaterat kan bladen användas till sallader och roten till gratänger, men i mitt första försök har jag koncentrerat mig på blommorna.

Dessa plockas enkelt på en äng nära dig. Förslagsvis en bit från större vägar och hundrastgårdar. Rensa dem så att bara de gula blommorna är kvar, inget grönt. Inga insekter heller. Myror tycks älska blommorna och jag vet inte om jag hade otur, men trots att jag försökte slippa djur fick jag hem en bärfis per 15-20 blommor, så plockar man några hundra blommor blev det ett gäng.

När råvaran är klar, fri från både insekter och icke-gula växtdelar kan man börja skapa. Mitt mål var en liten sats maskrosmarmelad och en lika liten sats maskrossirap.

Marmelad

Maskrosblommor, 4 dl

Vatten, 4 dl

Strösocker, 3 dl

Citronskal (ekologiskt, annars dör ni)

Lägg blommorna i en bunke eller burk. Koka upp vattnet och slå det över blommorna. Låt det stå och dra i 30 minuter.

Sila av vätskan och häll i en kastrull. Finhacka citronskalet och tillsätt det tillsammans med strösockret. (Man kan använda syltsocker, men vet ni vad det kostar?!) Koka upp och låt det sedan sjuda till önskvärd konsistens. För mig tog det ungefär 20 minuter. Tänk på att det kommer tjockna lite när det svalnat, ta bort kastrullen innan du kokat knäck.

Japp, kastrullen med det lagade handtaget funkar än!

Slå upp på glasburkar och använd på rostbröd.

Sirap

Maskrosblommor, 4 dl

Vatten, 6 dl

Strösocker, 6 dl

Koka blommor och vatten i 15 minuter. Sila bort blommorna och häll tillbaka vätskan i kastrullen.

Koka upp, vispa ner sockret och låt sjuda i ytterligare 20 minuter. Tappa upp på burk.

”Det här var inte kattpiss...”