Bidrag år efter år

Få fenomen retar mig mer än utnyttjande av bidrag. Inte bara för att man bränner skattepengar som hade kunnat användas bättre utan också för att det är ett slag i ansiktet på de människor som verkligen behöver hjälp med sin försörjning.

Här följer två exempel på människor jag känner till. Ingen av dem är så nära pension att åldern skulle stoppa en arbetsgivare från att anställa dem, ingen av dem har heller något fysiskt hinder som håller dem borta från arbetsmarknaden (så länge inte lathet blir en erkänd diagnos). De har inga problem med språket eller har skumma utländska utbildningar, för bägge är etniska svenskar.

Latmask nr 1

Stockholmsk man med lastbilskort. Kanske inte tung lastbil med släp, men väl ett C-kort som gör det möjligt att köra transporter i innerstaden, postbil osv. Osäker på om han har busskort. Troligen, men det vore väl annars en smal sak att komplettera med för att dessutom kunna köra lokaltrafik. Jag tror inte att han har haft ett riktigt jobb på två decennier, men hade han fått en krona för varje Facebookinlägg hade han varit ekonomiskt oberoende.

Latmask nr 2

Småstadskvinna som varit utbildad undersköterska i femton år. Har haft timvikariat i hemtjänsten, men i stort sett levt på socialbidrag hela sitt vuxna liv. Har kanske inte riktigt alla pommes frites i kanoten, men skulle absolut klara av enklare arbetsuppgifter inom vård och omsorg. Att få jobb inom hemtjänst eller äldrevården om man har adekvat utbildning borde inte precis vara omöjligt.

När jag pratat med andra verkar det som att alla känner till ett eller flera exempel på människor som lyckas vara arbetslösa år ut och år in, och inte för att de har hopplösa utbildningar eller bor på platser där det inte finns jobb.

Samtidigt tror jag inte att jag känner en enda arbetsgivare som tycker att det är lätt att få tag i folk. Företagen skriker efter personal samtidigt som arbetsföra människor går hemma och drar, försörjda av de bidragssystem som är till för människor som behöver dem på riktigt. Jag förstår inte hur det ens är möjligt.

Skönt att jag kan

Imorgon har jag för avsikt att titta ut ur min egen navel, skåda världen där utanför och blogga om den, men idag blir det några korta reflektioner kring mitt liv just nu och alldeles nyss.

Som de som läste gårdagens inlägg fått med sig dog min mamma i förrgår. Sedan dess har jag tyckt synd om henne, andra närstående, men förmodligen allra mest synd om mig själv. Jag känner mig ändå lyckligt lottad, vilket beror på mitt relativt fria liv.

När mamma insjuknade i en vidrig variant av cancer (vid sidan av diabetes, epilepsi och en släng av ålderdom) hade jag möjlighet att ta hand om henne. Hon behövde inte bo på någon form av äldreboende eller ens ha hemtjänst eftersom jag kunde ge en hjälpande hand i det dagliga livet.

Det mesta gjorde hon själv tack vare en envishet utöver det vanliga, men i takt med sjukdomens utveckling kunde hon göra allt mindre av matinköp, matlagning, städning osv. Hon kunde ringa mig kl 4 på natten då hon ramlat och behövde hjälp att ta sig upp (jag bodde tre minuter bort) och ibland sov jag där. Det var en trygghet som möjliggjorde att bo hemma.

Och här kommer min tacksamhet in för jag inser att de flesta inte när som helst kan släppa vad de har i händerna på det sätt jag kunnat. Jag har ingen chef som förväntar sig att jag ska jobba vissa tider. Om chefen inte är gjord av sten kan man ta ledigt, men det finns gränser som jag inte behövt förhålla mig till.

Förutom det rent praktiska livet där och då gissar jag att den som tvingas sätta sina föräldrar på institution kan känna en gnagande otillräcklighet som jag inte behövt i samma utsträckning. Ibland är sjukhem, äldreboende eller hospis rätt val, men för oss var det inte det och i all bedrövelse är jag glad över att jag kunde skänka henne det.

Frågan vad vi som är relativt välbärgade ska med alla pengar till har många olika svar, men att ha kunnat göra min mammas sista tid lite ljusare för oss bägge står just nu högst upp på min lista.

Jag har sorg

Vi ska alla bli föräldralösa om vi får ha hälsan, det är naturligt. Mig hände det igår när min mamma fick ro efter lång och plågsam sjukdom. Det känns inte ett dugg naturligt och trots att det är min fjärde nära släkting som dör är jag märkligt nog aldrig beredd hur mycket jag än vet att det ska hända. Inte ens när min farmor dog vid 102 års ålder var jag mentalt förberedd. Och inte heller nu.

Det här är en ekonomiblogg och ska vara så även fortsättningsvis. Jag tänker inte bearbeta min sorgeprocess här och det blir definitivt ingen dödsruna över en – förvisso fantastisk – person ni inte kände. Jag vill bara på detta sätt informera om följande:

• Den närmaste tiden kan det hända att fler inlägg än du önskar läsa kommer att handla om död, begravning, bouppteckning och existentiella bekymmer.
• Det kan också hända att det inte kommer ett inlägg exakt varje morgon, men det är min målsättning.
• Min acceptans för trams i kommentarsfältet kommer att nå nya bottenrekord. Det betyder inte att man inte får säga emot eller måste behandla mig med silkesvantar, men den som i första hand kommenterar för att provocera kommer bemötas, rensas eller hemsökas.

Det var allt jag hade att säga idag. Jag sörjer, lider och gråter, men livet måste gå vidare och en del av det livet är den här bloggen, så jag ska göra mitt yttersta för att den ska fortgå. Tillvaron är bara en smula uppochner just nu.

Ska kommuner verkligen driva skolor?

Friskolereformen kom 1992, men fortfarande efter snart 30 år anses det lite skamligt både att driva och att sätta sina barn där. Varför, de är ju rent objekt bättre.

Och innan någon säger det, visst finns exempel på dåliga friskolor, rentav skadliga, men det gör det banne mig med kommunala också. Jag skulle vilja vända på det och fråga om kommuner verkligen bör driva skolor. Hur många kommunala skolor finns det i en genomsnittlig kommun, fem stycken? Engelska skolan har ett trettiotal skolor i Sverige, Academedia åtminstone ett par hundra, så man kan knappast döma ut privatskolorna pga bristande rutin.

Nästa kritik är att privatskolor delar ut pengar till aktieägarna. ”Det är ju skattepengar!!” I år tror jag är första gången bägge dessa skolkoncerner har utdelning, så då kan kritiken åtminstone tas på allvar. Men ärligt talat, var är kritikerna när Skanska delar ut pengar efter att ha byggt kommunala skolor? På vilket sätt är det så hemskt att tjäna pengar just på utbildning?

Om jag hade barn i skolan skulle jag vara mest intresserad av att mina barn får en bra utbildning. Om skolan lyckas göra det till halva priset – bra för dem! Och ska den kritiken verkligen riktas mot friskolorna? Är det inte rimligare att man frågar de kommunala skolorna hur de lyckas göra av med mer pengar för sämre utbildning?

Oberoende mutkolvar

Kulturminister Amanda Lind visar återigen att hon i likhet med sin företräde Bah Kuhnke tror att allt kan och bör regleras av politiker. Nu vill hon och regeringen öka mediestödet med 115 miljoner. Detta för att det finns ”vita fläckar” i mediekartan, alltså områden där det inte finns regimkontrollerade lokala tidningar eller radioredaktioner.

Mediestödet ska ”främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling”. Det är inte utan att jag undrar vad man lägger i ordet ”oberoende” om man menar medier beroende av att makthavarnas pengar. Det är ju just makten journalister ska granska, men man biter inte den hand som föder en.

Förutom att dessa pengar naturligtvis kunde göra verklig nytta på andra håll tror jag att det får motsatt effekt. Sverige är redan världsledande på oberoende ”alternativa medier”. Detta trots att dessa riktiga journalister tvingas konkurrera både med statsmedia och privatfinansierade medier helt eller delvis finansierade av staten. Nu ska den redan skeva konkurrens snedvridas ytterligare. ”Det är avgörande för demokratin”, säger Amanda Lind. Det kan hon ha rätt i, men inte på det sätt hon låtsas.

Frilansjournalisten Jens Ganman brukar säga att det inte finns journalister, bara aktivister med en egen agenda. Jag är inte säker på att han har rätt, men jag håller med honom om att public service i sin nuvarande form borde läggas ner. Vidare tycker jag att presstödet borde plockas bort ögonaböj. Demokratin kommer inte att bli perfekt för det, men jag tror att vi skulle komma ganska mycket närmare samtidigt som vi får pengar över till annat.

Världens bästa hårddisk

Det snackas mycket om molntjänster och serverhallar. Inte konstigt med all data som samlas i tid och otid att den måste lagras någonstans. Jag vet människor som tar 300 bilder på sin semester. Till vilken nytta? För att lägga upp på Instagram där ingen människa kommer att titta på dem? Eller för att de själva ska göra det? När satte du dig senast och kollade på gamla semesterbilder?

Vore det inte bättre att uppleva semestern, fotbollsmatchen och barnens luciatåg och lagra bilderna i hjärnan istället? För att inte tala om de där skakiga mobilfilmerna från en konsert där man långt borta skymtar Lars Winnerbäck samtidigt som man hör hans låt skanderas av två fulla skåningar på raden framför. Bara sluta smutsa ner internet med sådan skit!

Hjärnan är bättre än världens samlade molntjänster och den behöver inga backuper. Går den sönder har du nämligen inga andra behov. Det som krävs är att hjärnan tränas. Det gör du genom att fylla den, men också genom att träna skalet, kroppen. Så släpp mobilen ibland och upplev livet i realtid med både kropp och knopp!

Rösta med fötterna, men inte andras

Jag är en stor vän av att rösta med fötterna, att stödja sånt man gillar och lämna företag man ogillar. Jag är Bahnhof-kund eftersom det är den enda internetleverantören som verkar bry sig om min integritet gentemot nyfikna myndigheter, och jag lämnade Comviq när de började samarbeta med kommunisten och manshataren ”Kakan” Hermansson.

Jag uppmanar alla att göra som jag. Stöd det ni gillar, undvik det ni ogillar. Den sura tanten i tobaksaffären förtjänar inte dina pengar, handlaren som offrar lunchen för att hjälpa dig gör det. Men denna uppmaning gäller bara dig själv. Vill andra stödja något du inte själv gillar kan du ödmjukt föreslå dem att tänka om, men där slutar dina befogenheter.

Att exempelvis blockera entrédörren till en restaurang för att du inte gillar att andra äter där är inte okej någonstans och trots att jag är vegetarian som inte handlat på McDonald's sedan 80-talet hade jag glatt agerat murbräcka ihop med den här dansken.

Vill du att folk ska äta veganskt, starta världens bästa veganhak och se till att priserna är så marknadskraftiga att även inbitna köttätare vill prova. Ingen – INGEN! - kommer sluta att gå på Donken för att det står några danska ”tøsedrenge” utanför och försöker hindra dem. Det resulterar bara i att jag för första gången sedan Scan-bilar sprängdes i luften på 90-talet skäms över att vara vegetarian.