Den senaste månaden har jag bara inte
hunnit. Det har vräkt in post och mycket av det går inte att städa undan direkt. Tvärtom har jag
tjugo papper framme i väntan på svar och 4-5 uppslagna pärmar. Jag har ett stort L-format skrivbord med
tre kvadratmeter bordsyta, men nu går det knappt att se vad det har
för färg.
Gammal bild, skulle inte drömma om att visa hur det ser ut nu.
Det kan väl vara okej att släppa
lite på ordningen när man är stressad, men jag blir inte mindre
stressad av det. Tvärtom! Och dessutom trött på mig själv när
jag märker att ett stökigt skrivbord leder till att jag blir ännu
mer nonchalant. Nu har jag ett oöppnat bankbrev på skrivbordet
sedan i torsdags. Okej, jag vet vad det innehåller och att det inte
är akut, men jag brukar öppna all post direkt för det spar tid, nerver och ibland även pengar.
E-posten är ännu värre. Jag vet att inkorgen borde tömmas varje dag. Mejl ska besvaras, arkiveras eller kastas. Det gör jag inte ens i vanliga fall, men nu är det ännu värre. Jag har säkert hundra mejl i inkorgen och åtminstone ett par av dem är inte ens öppnade. Motsvarigheten vore ju att gå ut till brevlådan i villaträdgården och ta in hälften av breven – det gör ingen.
Okej, kanske någon.
Nu vill jag ge mig själv en deadline. Inom en vecka, senast nästa helg, ska såväl skrivbord som inkorg vara rensade om jag så ska behöva lägga en halv dag på städandet. Marie Kondo – släng dig i väggen!