Hemlösa hemmansägare

Mitt märkliga intresse för udda bostäder har nu fört mig till den nedre gränsen för vad som ens kan kallas boende. Det sägs att människan är en anpassningsbar djurart, men en del anpassar sig lite bättre än oss andra vad livet än kastar i huvudet på dem. Vi börjar med Anthony som i brist på bostad byggt ett skjul i skogen:

Förutom hans positiva syn på livet roas jag av hans kökskonster. Jag kollar aldrig på matlagningsvideos med proffskockar, men att titta på en uteliggare som lagar mat på spritkök under en presenning är ofta rätt underhållande.

Jag hoppas och tror att jag aldrig blir hemlös, men om så skedde tänker jag att jag också skulle söka mig till skogs hellre än att sova på härbärgen eller i trappuppgångar. Nu över till ett helt uteliggarläger med väntelista i Florida. Ledaren får mig att tänka på hippien Neil i The Young Ones:

En del föredrar att bo mer centralt, och inget kan vara mer centralt än New York City (eller strax under, egentligen):

Det är nog inte meningen att man ska skratta när han stolt visar upp innehållet i den välutrustade kylen, men jag kan inte låta bli. För övrigt otroligt kreativt att dra elektricitet till sin betongkulvert. Men varför inte, han verkar ju ha alla moderniteter som tänkas kan, bara i lite egna utföranden.

Och innan kritiken börjar hagla. Jag fattar att det säkert finns en massa tragik här. Anthony i Toronto dricker mer öl än vad som är nyttigt, och det är inte otänkbart att det är en anledning till att han bor i ett hemsnickrat skjul. Jag skulle inte vilja byta liv med den demente mannen i lägret och även om killen i tunnelbanan har både kyl och vatten är inte ett hål i marken min tanke om ett bra boende. Men säga vad man vill, de är fria individer med makt över sina egna liv. Hur många kan säga det?

Vad ska staten göra åt det här?!

En medborgare ringde in till ett telefonväkteri för att ställa följande fråga till en politiker:

”Mina barn sitter här i rummet bredvid och tittar på barnförbjuden film. Vad tänker du som politiker göra åt det?”

Jag tror att historien är sann. Åtminstone har jag hört flera politiker referera till den. Okej, jag inser att det knappast garanterar dess äkthet, men den som tvivlar behöver knappast leta länge för att hitta verkliga fall där människor i nutid frågar varför samhället inte har uppfostrat deras barn eller löst de familjeproblem de själva skapat.

Barn gör som sina föräldrar och det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle se barn som pekar ett uppfordrande finger mot samhället för att kräva deras kravlösa hjälp, ivrigt påhejade av såväl lärare som rektorer:

Bakgrunden verkar vara att Göteborgs budget kanske inte räcker för att bemanna lekparker. Jag kan inte riktigt ha en åsikt om den avvägningen. När jag var barn var inga lekparker bemannade, men det kanske behövs idag för att barn ska begripa hur man använder en gunga. Det jag reagerar på är hur det kan vara samhällets ansvar att det här barnets föräldrar skaffat åtta barn utan att ha plats för dem.

De få som i den länkade Twittertråden ödmjukt undrar om inte föräldrarna har något ansvar här får svar på tal, som: ”Gör alla en tjänst och dra åt helvete”, ”Är du på riktigt?”, ”Du är en vuxen utan empati”, ”Vilken absurd inställning du har till barns rättigheter”.

Jag tar sällan politiker eller staten i försvar, men om de ska krävas på ansvar för att stora familjer är trångbodda måste de först ges rätten att återinföra tvångssterilisering. Jag tror inte att det är en framkomlig väg. Betydligt bättre vore om samhället jobbade aktivt med att få människor att ta ansvar för sina egna liv.

Världen är galen

När internet kom såg jag det som ett gigantiskt uppslagsverk. Sen har det utvecklats. På gott och ont, men om någon 1995 hade berättat för mig vad som skulle komma i framtiden hade jag inte trott dem. Nu är det många år sedan jag tjänade pengar helt utanför internet, oavsett om det gäller aktier jag handlar, texter jag skriver, secondhandförsäljning, nätpoker eller något annat. Men hur märkligt det än känns finns det alltid någon som dragit det längre.

Känner ni till fenomenet Mukbang? Det går i princip ut på att youtubers, oftast asiater, äter framför en kamera. Bara äter, jag tror att det är ovanligt att de pratar. Här t ex, en kille som äter lök:

Nästan tre miljoner visningar! Av en man som äter lök! Kanalen har en halv miljon prenumeranter. Jag har inte försökt ta reda på hur mycket pengar han tjänar på att några gånger i veckan vräka i sig mat framför en kamera för jag vill verkligen inte veta.

Fast det är ändå inte galnast på internet. Den här kvinnliga mangaversionen av Pewdiepie filmade ett bad där hon tappade upp det begagnade badvattnet på burkar hon sålde för 30 dollar/styck. 500 burkar, vilket gör en intäkt på nästan hundrafemtiotusen kronor!

Henne tänker jag inte ens länka till. Har ni behov av smutsigt badvatten på burk får ni leta själva. Man brukar ju säga att man inte ska kasta ut barnet med badvattnet. Tidigare tolkade jag uttrycket som att barnet var värdefullt, inte vattnet. Nu vet jag inte vad jag ska tro.

Jag har inget emot fri företagsamhet, men det här är något annat. Jag vet inte om det är äckligt, tragiskt eller bara dumt. Kanske lite av varje. Här är i alla fall en bild på när jag äter, den får ni helt kostnadsfritt.

Vill ni ha mitt använda badvatten på burk – ring psykakuten!

Bostadsmarknad i världsklass

Så länge jag kan minnas har svenska städer haft bostadsbrist, och lika länge har svenska politiker sagt att problemet ska byggas bort genom politiska reformer. När det inte fungerat är lösningen densamma som vanligt när något inte funkat – mer av samma.

De största förlorarna är kanske arbetskraftsinvandrare. I närheten av mig finns Ericsson, som anställer ingenjörer från hela världen, men dessa vill nog inte köpa en lägenhet för 2-4 miljoner precis efter att de landat och kan inte vänta åtta år i bostadskö. Så det slutar med att de istället tar ett jobb i något annat europeiskt land, där de kan hyra en bostad direkt, och så får svenska IT-bolag svårt att rekrytera.

Finns det vinnare är det möjligen jag, som står i begrepp att sälja en lägenhet. Annars är hyresregleringarna på något märkligt sätt av ondo för alla, såväl för hyresgäster som hyresvärdar och för landet i stort. I Sverige är det till och med krångliga regler för att byta lägenhet mellan två hushåll.

Så nu har man för femtioelfte gången gjort mer av samma, ännu fler regleringar. Från 1 oktober riskerar man fängelse om man tar för hög andrahandshyra, även om hyresgästen är nöjd med priset. Detta har resulterat i att utbudet minskat rejält, i storstäderna med runt 20 procent på den dryga månad som gått.

Allt bottnar väl i politikernas rädsla för marknadshyra, alltså att man ska få ta ut det pris marknaden vill betala. Så då får bostäder stå tomma istället. När A och B flyttar ihop i A:s lägenhet låter man B:s lya stå tom. För spricker förhållandet kan det ta decennier att få en ny bostad. Enda möjligheten är om B kan sälja kontraktet svart för att därigenom själv få råd med en bostadsrätt eller ett eget svartkontrakt.

Det här är inte kvantfysik och även om man skulle ha en blockering för att förstå hur det funkar är det ju bara att titta på historien. Ju längre in i våra bostäder politikerna sticker sina näsor och fingrar, desto mer trögflytande blir bostadsmarknaden och desto mer öppnar det upp för mygel och fusk, som politikerna försöker lösa genom ännu mer reglering. Som i sin tur...

Swishjournalistik

”Swishjournalist” används ofta som ett föraktfullt tillmäle mot journalister och opinionsbildare som inte har en stor redaktion i ryggen. Oftast från journalister som har det. Antagligen tänker de att potentiella läsare/lyssnare ska se Swishfinansierade konkurrenter som mindre seriösa, men själv tänker jag nog instinktivt tvärtom.

Släng er i väggen, SVT!

Jag håller långtifrån alltid med Joakim Lamotte, Katerina Janouch eller Navid Modiri, men det handlar inte om hur mycket de tjänar eller varifrån pengarna kommer. Samma sak med poddar som Dekonstruktiv Kritik och Haveristerna som drar in över tusen dollar per avsnitt bara på Patreon. Flera av dessa personer kallar sig ”oberoende”. Det kan diskuteras hur oberoende de är, men de är åtminstone oberoende av våra skattepengar, till skillnad från SR/SVT som ska ha 8,5 miljarder varje år - 8500000000 kronor.

Det här med skatt förresten, är inkomster via Swish och Patreon verkligen skattepliktiga? Det är tydligen inte helt glasklart. Nu tror jag inte för ett ögonblick att det är det kritiken från de stora mediehusen handlar om.

Jag tror att det stör dem något alldeles fruktansvärt att journalistik inte längre är förbehållet mediegiganterna, att en enskild människa med en telefon kan gå ut och göra det jobb DN eller Aftonbladet ibland försöker, ibland undviker. Och värre än så, de gör det bättre och de börjar dessutom få en aktningsvärd publik. Borta är den tid då ledarskribenter oemotsagt kunde fastslå hur verkligheten ser ut, och oj vad de saknar den! Nästan lika avundsjuka som jag:
  

Att unna sig ett liv

I förra veckan skrev jag ett inlägg betitlat ”Hur hinner folk göra av med alla pengar?” som var en spinoff på en tänkvärd bloggpost från Att Välja Lycka. Nu tänkte jag göra samma sak med en text från Kronan till Miljonen.

För det här tycker jag är viktigt. De som uppmanar oss snåljåpar att ”unna oss att leva” gör det säkert av välvilja, men de gör det utifrån en grundinställning att konsumtion är livskvalitet och att utebliven konsumtion också betyder ett fattigare liv. Det gör det inte.

Jag trivs med att ha pengar, både för löpande och oförutsedda utgifter, oftast mycket mer än jag skulle trivas med sakerna jag skulle kunna köpa för dem. Dessutom tar konsumtionen både tid och energi i anspråk, som jag hellre brukar på annat.

Det andra ”unnarna” förespråkar är att man ska köpa sig bekvämlighet. Själv är jag av uppfattningen att livet inte ska vara så bekvämt. Jag vill inte köpa ”första bästa”, jag vill köpa bästa. Ja, det kräver mer tid innan man gör köpet, kanske måste jag läsa på, fråga om råd och fundera. Men det är det värt.

Att slippa ha framförhållning och köra bil överallt är ett annat sätt att köpa sig bekvämlighet. Men jag behöver röra mig och är inte ensam om det. Igår tog jag en promenad för att lämna in ett Tradera-paket. På vägen från butiken gick jag förbi min moster. Totalt en dryg mil. Jag hade kunnat slänga grejen istället för att krångla med Tradera, så mycket vinst blev det inte, och sedan ta bilen till moster. Det hade varit bekvämare igår, men på sikt gjort mig till en tjockis med dåliga knän. Är det att unna sig att leva? Knappast.

Jämlikhet är ett knepigt ord

Nicole uppmärksammade mig i kommentarsfältet om en debattartikel av en av mina favoritkomiker, Vänsterpartiets Ulla Andersson.

Först av allt ska jag säga att jag verkligen uppskattar bloggtips i mejl och kommentarer. Dels för att det tyder på att tipsarna tror att jag kan skriva något intressant i ämnet, vilket känns stort. Och dels för att jag (kanske särskilt just nu) knappt hinner hitta på ett eget uppslag varje dag, sju i veckan och 30 i månaden. Att skriva ett blogginlägg kan ta tid, men ofta är det ännu mer tidskrävande att överhuvudtaget komma igång.

Till artikeln då. Ulla ”kräver verklig jämlikhet”, säger hon, men det hon beskriver är samma resultat för alla människor, oavsett arbetsinsats. Det låter inte ett dugg jämlikt i mina öron och det här är vänsterns problem, att man inte skiljer eller ens verkar förstå skillnaden mellan lika möjligheter och lika resultat, eller det som på engelska heter ”equality of opportunity” respektive ”equality of outcome”.

”Rika invånare i Danderyd och Djursholm måste dela med sig av sin rikedom”.

”Okej då, kan vara skönt att bo lite anspråkslöst...”

Den meningen säger en hel del om hur Ulla tänker. Det är som att människorna ”i Danderyd och Djursholm” (för ordningens skull: Djursholm ligger i Danderyd, så det där blir lite som att säga ”folk i Skåne och Helsingborg”) bara hamnat där, i ett dyrt hus och fått ett jobb med hög lön. För det första finns det faktiskt både hyresrätter och fattiga människor även i Djursholm, men visst tjänar Danderydsborna mer än folk i allmänhet. De jobbar också hårdare och mer än genomsnittet, kanske finns det ett samband.

Och redan betalar de mest till det kommunala utjämningssystemet, faktiskt mer än dubbelt så mycket som tvåan Solna. Men det räcker inte, för Ulla kräver nu ”myndigheter som tvingas samverka för människors bästa”, ”skattepolitik som omfördelar från höginkomsttagare till låginkomsttagare och med en progressiv och omfattande kapitalbeskattning” samt ”aktiv arbetsmarknadspolitik med riktade insatser som anställningsstöd”.

Alltså högre skatt för dem som jobbar och mer allmosor till dem som inte gör det, samt ännu mer politiska styrmedel för att sådana som Ulla ska förstöra och snedfördela marknaderna. Skapar det fler jobb och minskar andelen fattiga och bidragsberoende? Eller blir det tvärtom?