Återställare

Jag gnäller ofta på att utvecklingen går åt fel håll, men när det kommer till datorer kan väl inte ens jag hävda att det går bakåt? Jo, det finns definitivt exempel på det.

Windows 3 kom 1990, samma år som jag började jobba med datorer professionellt. Redan då fanns problemet att nya program tog större och större plats och gamla filer lämnade små rester överallt som helt enkelt kloggade igen burken. Lösningen var ofta att formatera om hårddisken. Man kan se det som en rejäl storstädning där man tar ut såväl mattor som möbler ur huset för att komma åt att torka överallt.

Det var lätt gjort. Man gick in i MS-Dos och skrev in ”format c:” eller något i den stilen. Några minuter senare var datorn kliniskt ren och man fick fylla den på nytt genom att ta fram sina disketter. Resultatet blev ofta en dator som kändes helt ny.

Det här var dags för några dagar sedan. Min dator har under flera månader bestämt sig för att då och då, utan förvarning svimma och starta om. Eventuella osparade ändringar i dokument går förlorade och jag får en ofrivillig rast på några minuter. Jag sparar allt hela tiden (Ctrl+S tar ju en tiondels sekund), men det är ändå irriterande. Dessutom har problemet eskalerat, så jag beredde mig på att köpa nytt, men frågade min datorguru om det gick att testa något först. Jodå, fabriksåterställning.

Ett par knapptryck, tänkte jag. Det kan väl inte vara krångligare än för 30 år sedan? Allt som krävdes (på just den här modellen, nu finns inga ”format c:”-standarder) var att starta om datorn och precis innan datorn ”öppnar ögonen” trycka ALT+F10. Sedan väljer man återställning och saken är biff. Eller inte. Datorn låter meddela att ”det saknas enhetspartition för återställning”. Hade jag haft en installationsskiva för operativsystemet hade jag kanske löst det, men så användarvänligt är det ju inte längre.

Och jag är i gott sällskap. Hela internet visade sig nedlusat med människor som satt med samma problem, men jag hittade inte en enda som lyckats lösa det. Datagurun gav mig en ny länk till en annan slags återställning jag skulle göra innan, och som möjligen kunde lösa problemet. Processen räknades upp i procent på skärmen, men när den var klar till 99 procent fastnade den. Jag lät den stå över natten – fortfarande 99. Avbröt och testade ALT+F10-grejen igen. Samma svar.

Testkörde datorn någon timme genom att öppna tomma dokument (jag hade ju inga egna kvar) samt seriespela Youtubevideos. Efter en timme slocknade datorn igen och det var det sista den gjorde.

En alkis kan ta en återställare för att slippa skaka, men han är fortfarande alkis. Det verkar vara samma med datoråterställningar. Det är nog helt enkelt meningen att jag, trots att jag använder samma program och samma utrymme år ut och år in, måste uppgradera mig och köpa en ny dator med större kapacitet vart fjärde år. Utveckling? Ja, men inte framåt.

Jultävling

Om en vecka är det jul, då man ger bort saker, om ytterligare en är det nyår, då man lovar en massa. Låt oss kombinera detta.

Ett av de vanligaste nyårslöftena är att sluta röka. Efter att själv ha gjort det, sedan nästan upplevt KOL och i år sett lungcancer på nära håll ända till det bittra slutet är det här något jag sympatiserar med alldeles väldigt. Själv slutade jag röka utan hjälpmedel, min enda drivkraft var rädsla, men alla sätt är bra.

Därför tänkte jag låta en läsare få Allen Carrs bok Äntligen icke-rökare!, som säger sig erbjuda "en metod som fungerar för resten av livet". Till dig själv eller som present till någon du vet vill sluta röka. Jag skickar den med servicegiganten PostNord vartsomhelst inom Sverige till den som senast i morgon onsdag kl 12.00 mejlat den bästa motiveringen till varför du vill ha boken, till sparobloggen@gmail.com. Det behöver inte vara en uppsats på tusen ord, jag vill bara ge boken till den person som bäst behöver den. Så glöm inte namn och postadress!

Motprestationen är att du (eller den person du ger bort den till) efter avslutad läsning ger den till någon annan som kan ha nytta av den, så att vi på detta sätt hjälps åt med att utrota denna farsot. Ja, jag fattar att jag inte kan hindra dig från att sälja boken och skänka pengarna till Al-Qaida, jag kan bara be och hoppas. Att sluta röka är bland det bästa man överhuvudtaget kan företa sig och det unnar jag alla!

God jul!

Buffert noll

Ibland får man tjata in betalningen för sånt man säljer på Tradera. En gång gnällde jag om det i denna blogg och nästan exakt två år senare är det nu dags igen.

Nu sålde jag en möbel för 90 kr. Inte mycket till vinst trots att jag fått den gratis, men roligare att någon hämtar och använder den än att släpa ner den till containern. Men efter en vecka hade köparen inte svarat på min fråga om hämtning, så jag påminde. Och påminde igen. Till slut gick jag över från mejl till sms och fick då följande meddelande:

”Det har hänt lite saker sedan jag la budet och olyckor har hänt tyvärr. Skulle behöva höra om du kan lägga ut den på nytt. Eller om jag kan swisha dig pengarna och inte hämta den. Kan tyvärr inte ta emot den för tillfället.”

Lam ursäkt, men det verkade ju inte vara pengarna det hängde på utan tidsbrist eller möjligen en livskris av något slag. Jag är inte avig utan föreslog att hon istället för att swisha mig för ingenting kunde swisha för möbeln och hämta den senare. Jag sa att hon kunde få vänta med hämtningen en månad eller två om så vore.

Kunden tackade för förståelsen och sa att hon skulle betala ”idag eller imorgon”. Jag lät det gå en vecka, sedan skickade jag ett nytt sms och den här gången fick jag inget svar alls. Vid det laget hade jag ingen större förhoppning om att få betalt, men lät det gå en vecka till, så nu var vi uppe i totalt tre.

Då anmälde jag den uteblivna betalningen till Tradera, mejlade kunden (nu sket jag i att hon inte läser mejl) och berättade att jag gett upp, anmält samt uppmanade henne att sluta handla på Tradera när hon inte klarar av det. För andra säljares skull, själv blockade jag henne från vidare köp, vilket jag också berättade. Efter tre minuter svarar hon att hon ”har väldiga problem med ekonomin just nu”.

Så var det med det erbjudandet att betala, men låta bli att hämta eftersom hon tyvärr inte kunde ”ta emot det för tillfället”. Jag klarar mig utan de där pengarna och skulle inte ha gått till inkasso med skulden även om jag hade kunnat. Däremot tappar jag tron på mänskligheten.

Torpedbranschen kan bli stor.

Här har vi en 22-årig kvinna som köper en allt utom livsnödvändig möbel för mindre än hundra spänn som hon inte har råd med. Jag tror henne, även om jag är övertygad om att hon med någon eller några rimliga prioriteringar hade sluppit framstå som en idiot.

Den här gången drabbades hon av ett surt mejl. Nästa gång (och högst troligt gången innan) blir det straffavgift och inkasso. Så småningom Kronofogden och betalningsanmärkningar. När åren gått och hon inte längre kommer undan med ungdomligt oförstånd och ett sött leende kan det sluta med en yxa i dörren och en tegelsten genom fönstret.

”Mitt fel! Kan du förlåta?” (Nej, det är inte tjejen på bilden... osv)

För har man absolut noll koll, buffert, sunt förnuft eller överlevnadsinstinkt vid 22 tror jag nästan att loppet är kört för all framtid. Men så finns det de som hävdar att jag är en smula cynisk till min natur.

Sila rovor och svälja moraklockor

Jag hörde en intervju med vd:n för Zwipe, vars främsta produkt är ID-identifiering med fingeravtryck. Det kan vara vettigt ur ett säkerhetsperspektiv, men det fokuseras hela tiden på hur bra det är att slippa slå in en pin-kod.

Det var också argumentet för varför bankerna gav oss möjlighet att ”blippa” våra kort. I det fallet kan de ju knappast skylla på säkerhet, för något osäkrare än pin-lösa kort som scannas in från avstånd kan jag inte tänka mig.

Argumentet för e-fakturor är att slippa knappa in OCR-nummer när man betalar räkningar. Ja, de är åtminstone längre än pin-koderna. Som längst kan ett OCR ha femton siffror. För mig som jobbat med att banka in långa sifferkombinationer tar det två sekunder. Är man riktigt långsam tar det kanske tio. Säger tjugo sekunder för hela räkningen, men då är jag generös. Sex räkningar i månaden tar då två minuter.

Det var ändå detta ”problem” som Anoto skulle lösa med sin läspenna, som var anledningen till att jag för väldigt länge sedan köpte aktier i bolaget. Det gick inget vidare, men människor lägger massor av energi och pengar på att spara in minuter eller till och med några sekunder. Är det samma folk som gjort Melodifestivalen till sin religion och som alltid har tid att diskutera ifall rätt person åkte ut ur Paradise Hotel? Det verkar inte bättre.

Ingen sill, men hembakt vört

Jag gillar vörtbröd, men det har blivit dåligt med den varan de senaste åren. Dels är de ganska dyra, dels tycker jag inte de luktar tillräckligt, man vill ju ha den där doften av pepparkaka. Säkert bättre om man går till ett bageri istället för mataffärens industribakade hylla, men då blir det ju ännu dyrare. Och annars kan jag lika gärna ta Skogaholmslimpa och strö några russin över. Nej, man får göra som i Fylle-Uffe Lundells överreklamerade pekoral Öppna landskap, baka eget.

Jag gjorde det ändå enkelt för mig genom att köpa färdig kryddblandning. Ska jag baka ofta kan jag blanda själv, men jag har ingen lust att skaffa mig lager av anis och pomeransskal. Allt som allt användes detta:

vörtmix, 75 gram

lättöl, 33 cl

vatten, ½ dl

sirap, 1 dl

russin, 1 dl
jäst, 50 gram
smör/margarin, 50 gram
salt, 2 tsk
vetemjöl, 6 dl
rågsikt, 6 dl
havregryn, 1 dl

Smält smöret, häll på öl och vatten. Värm vätskan till c:a 37 grader och smula ner jästen. Vispa ner vörtmix, salt och sirap.

Tillsätt mjöl och gryn. Blanda med degkrokar eller händer.

Låt jäsa under duk i 45 minuter. Bearbeta degen, dela den på mitten och forma två limpor på en ugnsplåt.

Ny fyrtiofemminutersjäsning.

Jäsning är verkligen #sparadkrona! Ett paket jäst kostar två spänn och fördubblar brödets storlek.

Grädda i 175 grader i 25 minuter. Skiva och frys det som inte går åt inom ett dygn eftersom bröd som inte är impregnerat i konserveringsmedel annars blir gammalt.

Svingott! Lite dyrare än annat bröd pga kryddmixen, ölen, russinen och sirapen, men max halva priset mot affärens och väldigt mycket godare.

Be på jobbet?!

MTR som driver Stockholms kollektivtrafik skickade ut ett internt brev där de berättade för sina anställda att de inte kan be på jobbet.

Notera att ordet ”betald” är understruket. Det man säger nej till är alltså att ägna betald arbetstid åt att be till Gud. Hur kan det ens vara uppe till diskussion? Präster, rabbiner, imamer och böneutropare kan få be på betald arbetstid, självklart inga andra.

”Vid obetald rast har ni möjlighet att lämna arbetsplatsen för att be, dock inte i våra lokaler.”

Återigen självklarheter. På obetald egentid gör man vad man vill, men lika självklart som att man inte kan röka i arbetsgivarens lokal kan man förvandla den till bönerum.

Men nej, det här var inte självklart, för lika givna var protesterna och – tyvärr – den obligatoriska pudeln. Med största sannolikhet landar detta i att man även fortsättningsvis kan kasta upp sina fötter på tågsätet och dra iväg en ”chant” eller vad det kan tänkas heta.

Helt i strid med religionsfriheten, som åtminstone tidigare innebar att människor skulle slippa utsättas för andras religion och religiösa uttryck. Om någon vill sätta sig i ett hörn och knäppa sina händer är det säkert inga problem på någon arbetsplats. Förutsatt att det är rast! Att det ens behöver sägas visar hur galet det blivit.

Skicka inte julkort

Dags för julhataren att tycka till igen. Den här veckan skickar de flesta sina julkort trots att portot chockhöjs nästan varje år. Vid årsskiftet är det dags igen – upp 22 procent! Den i övrigt låga inflationen är inget som bekymrar PostNord. Att de får leverera allt färre brev löser det genom att göra det ännu dyrare.

Julportot är visserligen en femtioöring billigare, men det är ändå väldigt dyrt. Till detta tillkommer kostnaden för kortet. Och till vilken nytta? Skicka hellre ett långt mejl som visar att du verkligen tänker på adressaten. Eller – ännu hellre – ring!

”God jul och gott nytt år! /Olle”

Är det allt du har att säga till en människa du inte haft kontakt med på ett helt år kan du lika gärna skita i det. Jag glömmer aldrig när mina föräldrar satt med långa listor över vilka som skickat dem julkort förra året och som de därför ansåg sig tvungna att skicka samma meningslösa hälsning tillbaka till. Som ett kedjebrev där inte ens de första vinner.

Jag drar mig för att använda ”Det är faktiskt 2019”-argumentet, men det är ju det. Vi har nu massor av enklare, billigare och inte minst bättre kommunikationsmöjligheter. Visst kan man behålla traditioner, men gör inte det med dåliga traditioner. Jag är alltså inte emot att människor umgås, men julkort är ju nästan motsatsen.