Har de en gång kommit fram till
köttgrytorna är det snudd på omöjligt att få dem därifrån. När
Lars Ohly fick spark... valde att lämna politiken gick han arbetslös
i flera år. Efter tre år hade han bara sökt femton jobb. Att gå tillbaka till det jobb han varit tjänstledig ifrån i c:a
120 år, tågkonduktör, valde han snabbt bort till förmån för
bidragsberoende.
Det var först när nationalekonomen
Tino Sanandaji erbjöd Ohly jobb som ljudboksinläsare av hans bok
Massutmaningen som Ohly kändes sig nödd och tvungen att hitta ett annat ”jobb”,
som styrelseordförande i en skattefinansierad organisation. Och han
är långt ifrån värst, det finns politiker som levt på
”inkomstgaranti” i decennier!
Därför känns det extra
behjärtansvärt att lyfta fram dem som inte gör det. Ann-Sofie Hermansson har jag uppfattat som något
så ovanligt som en sansad sosse som kan tänka själv och inte gift
sig med partiet. Kanske var det just därför hon blev petad som
kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Nu har hon hur som helst
tagit lastbilskort och börjat jobba som ”sopgubbe”.
All heder!
Och till alla andra
föredettingpolitiker, från höger till vänster och tillbaka, vill
jag citera radioprogrammet Studio Korrekt (alla mina populärkulturella referenser är
från 80-talet, deal with it!): ”Lyssna! Lär! Lyd!”