Håll med eller dra åt helvete!

Det som på engelska kallas confirmation bias är att leta efter info som bekräftar det man redan tror. Det är mänskligt, det är skönare att få medhåll än mothugg. Människan är fördomsfull, vilket är naturligt och i många lägen bra. Fördomar är ett sätt att sortera tidigare information. Den som nästan blev uppäten av en krokodil måste inte kolla om alla andra krokodiler är aggressiva, för att dra det till ytterligheter.

Samtidigt behöver vi hela tiden utmana fördomarna genom att lyssna på folk som inte tycker som vi och ifrågasätta även dem vi litar på. Jag såg ett bra exempel på detta på Twitter:

Jerlerup är socialdemokratisk journalist. Anges Wold (japp, så stavar hon) är professor i bakteriologi som för mig mest är känd för sitt tidigare krig mot handsprit, en inställning hon nu släppt totalt. De senaste veckorna har hon, förutom att tala gott om handsprit, mest hyllat regeringens och Folkhälsomyndighetens agerande. Jag tror inte att hon har någon uttalad partifärg, men att kalla henne regeringstrogen känns rimligt.

Jerlerup och Wold borde alltså vara på samma sida, så vad är problemet? Det är just det, Jerlerup kritiserar en av sina egna och kommentarerna han fick på sitt inlägg var skoningslösa. Han kallas troll och flera av hans följare väljer att avfölja högst verbalt. Och så detta:

”Din trovärdighet som granskande antirasist kommer aldrig att återhämta sig efter det här.”

Så för att svensken Jerlerup tycker att svenskan Wold uttryckte sig klantigt är han inte längre trovärdig om han granskar frågor om rasism, hängde ni med där? Det gjorde inte jag.

Det är som en sekt där man inte får kritisera någon som står på samma sida. Min första koppling i huvudet var när Janne Josefsson skulle göra ett program om Vänsterpartiets mörka historia och övriga redaktionen frågade varför han ville granska ”vårat parti”.

Min andra tanke var Fingerprint-sekten (japp, nu har det gått så många år att jag tror att man vågar kalla det för en sekt) där varje kritisk fråga möttes med hat. Det är inte friskt och resulterade i att många förlorade väldigt mycket pengar på sina investeringar eftersom de själva inte tog in kritiken.

Även galghumor kan så ett frö.

Till sakfrågan. Jag har inte sett programmet där Wold citeras, men även om hon sagt mycket stolligt tror jag inte citatet säger något om hennes människosyn, bara att hon tycker att det är mindre illa att gamlingar dör än om viruset främst gav sig på barn. Men om någon vill övertyga mig om att hon faktiskt hyllar massdöd bland gamlingar lovar jag att lyssna på argumenten och värdera dem.

Hem-”tjänst” i Sundsvall

Jag skrev om hur fint det är när människor hjälper varandra, t ex äldre och andra i riskgrupper att handla. Nu ska jag skriva om motsatsen, 92-åriga Kerstin som får betala 1475 kr/månad för att hemtjänsten ska handla åt henne en gång i veckan så att hon slipper utsätta sig för smittorisk.

”Vi har en fastställd taxa, säger tillförordnade förvaltningsdirektören på Vård- och omsorgsförvaltningen Annika Backström som rekommenderar Kerstin att försöka hitta andra lösningar.”

Men då ändrar man väl rutinerna? Har Sundsvalls kommun missat att det är en pandemi igång? Och för övrigt, hur tusan kan det kosta nästan fyrahundra spänn att handla åt en tant? Själva butiksbesöket borde ta tio minuter och gissningsvis kan hemtjänsten handla åt några gamlingar på en gång. De butiker som själva erbjuder utkörning tar mindre än en hundring trots att de måste få en vinstmarginal också. Har butikspersonal lägre lön än hemtjänsten? Knappast.

Förresten är det många butiker och kommuner som bjuder på utkörningen till riskgrupper just nu. Hoppas att de tjänar på det i slutändan. Och hoppas att förvaltningsdirektör Annika Backström får mjäll och reklam från Postkodlotteriet.

Den gamla frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” ekar i mitt huvud. Vi har ett av världens högsta skattetryck, men på ålderns höst får vi mer och billigare hjälp från Ica och Willys än vi får av de kommuner som beskattat oss hela livet. Så ynkligt!

Livets små mysterier

Jag säljer mycket begagnat. Däremot köper jag inte så ofta, men nu har jag fått en inblick från den sidan. Jag behövde nämligen ett kylskåp och tänkte att det kunde vara klokt att köpa begagnat. Ett sånt där kombiskåp med hälften frys och hälften kyl. Fast fördelningen där var inte jätteviktig. Inte måtten heller, men självklart var jag inte hur flexibel som helst.

Eller är det självklart? Jag trodde det. Ska man ha skåpet i ett kök och inte som reservutrymme i garaget är man rimligtvis ganska låst både beträffande höjden och bredden. Det finns skåp som är 155 cm höga ända upp till över två meter, så det finns variationer. Bredden är lite mer given. De flesta är 60 cm, men det finns både 55 och 70 också.

”Typ standardmått, tror jag...”

Varför jag undrar om det är självklart att man inte kan köpa vad som helst är för att över hälften av de privatpersoner som sätter ut sådana här skåp till försäljning inte anger några mått alls. Inga andra uppgifter heller. En vanlig annons ser ut ungefär så här:

”Kyl o frys, äldre modell. 1000 kronor, först till kvarn!”

Varpå jag (och troligen alla andra som vill köpa den) ringer eller skickar ett meddelande för att fråga:

1. Vad är det för märke?
2. Vilken modell?
3. Hur hög är den?
4. Bredd?
5. Är dörrarna höger- eller vänsterhängda? Det framgår inte av bilderna.
6. Finns det några skador på den?
7. Är den komplett?

Om man får svar (annat än ”Jag ska kolla, återkommer”, vilket de sällan gör) blir det ofta bara svar på hälften av frågorna. De två sista frågorna kan tyckas överflödiga. Har skåpet synliga, tydliga skador eller om det fattas lådor och hyllor skulle väl det ha framkommit både av annonstexten och bilderna? Nej då! Ibland fick jag svar av typen ”Det är en krosskada på ena sidan” (strax utanför bild).

”Ursäkta, ingår stolen?”

Eller också säger de inget. Jag vet inte om säljarna gillar att träffa folk, så att de helst ser att man åker och tittar på skräpet på vinst och förlust eller om de tror att man inte ska märka att kylen har en fotbollsstor buckla, men i vissas värld är ingenting att betrakta som relevant information. Jag åkte och kollade på en kyl som visade sig vara 20 cm lägre än säljaren svarat på mejl, och en annan som skulle vara felfri, men som visade sig ha både bucklor, repor och färgskav på samtliga sidor.

Till slut fick jag tag i ett jättefint skåp för en femhundring från ett buffel- och rugbyfritt kök, men efter den här erfarenheten fick jag ändå klart mer förståelse för dem som betalar femtusen för ett nytt skåp med garanti och utan krosskador.

Kinesisk utpressning

Man måste nästan imponeras av Kinas känsla för affärer. Först ger de oss ett dödligt virus. Igen. Huruvida det gjordes i laboratorium eller överfördes till människan med hjälp av kinesernas vilja att äta vad som helst med puls vare sig det är hundar, katter eller gnagare får vi kanske aldrig reda på. Den här gången lyckades man inte döpa den efter en annan folkgrupp som vid spanska sjukan, men Gud nåde den som kallar viruset kinesiskt.

När sedan hela världen drabbats erbjuder de sig att skicka ansiktsmasker för att begränsa skadan de ställt till med. Men bara om man samtidigt köper Huaweis spio... 5G-utrustning. För mig låter det som en maffia som först säljer en ”försäkring” till en krögare så att dennes restaurang inte ska brännas ner. När pengarna väl finns på kontot spränger de restaurangen istället så att kunderna ska gå till maffians egen krog som denna vecka har extrapris på ”fyra små rättigheter”.

Men, bara för att vara tydlig, detta gör Kina för att vi låter dem göra det. Det har passat västvärldens ledare och kapitalister alldeles utmärkt att låta all tillverkning ske i Asien där flinka barnfingrar satt ihop allt från mobiltelefonkomponenter till t-shirts. ”För den som är van, tre spänn om dan, när arton timmar är gjorda”, som Hoola Bandoola Band skaldade.

Så fort någon andats att inhemsk handel hjälper de egna företagen har den stämplats som nationalist, bakåtsträvare, rasist, eller varför inte nazist eller fascist på en gång. Så nu sitter vi här, var och en i sitt hem, helt i klorna på en kommunistisk diktatur som spelat världshandelsspelet bättre än någon annan. Det enda vi vet är att de inte kommer börja sälja skrupler, för det har de inga.

Jag har ätit ägg!

Efter nästan 30 år utan har jag börjat äta ägg. Jag kan inte säga varför jag valt att gå från lakto- till lakto-ovo-vegetarian. Jag har inte stött och blött frågan under lång tid. Eller kanske är det det jag har, jag vet inte.

I en framtid när man får lämna det här jävla landet (anar ni en viss frustration?) har jag en dröm om självhushåll där höns känns som ett givet inslag, och äter jag inte ägg då blir jag förmodligen världens första hönsbonde som inte gör det, så möjligen tänkte jag testa innan jag grottar ner mig i hönslitteratur (den risken finns).

Det sägs att det är billiga proteiner, och prisvärd mat är ju aldrig fel, men jag kan inte säga att jag saknat ägg under de här åren. Möjligen har jag avstått en del bjudna bakverk och det svider ju lite i själen att behöva tacka nej till bjudmat, men i mitt eget hushåll har jag inte saknat dem. Jag har gjort pannkakor, sockerkaka och till och med omelett utan ägg, och i de flesta andra recept (för Gud ska veta att det ofta är ägg i vegetariska recept) kan man bara stå över dem.

Så hur blev det då, har denna förändring revolutionerat mitt liv? Nej. Ägg är en matingrediens bland andra. Jag kommer inte äta rysk (eller Kalles) kaviar eller göra egen spettekaka. Jag fortsätter att leva livet som om varje dag vore den mellersta. Men det är klart att har ni något äggrecept ni tycker att jag missat (det kan ju också ha kommit nya maträtter sedan 1991) får ni gärna berätta i kommentarsfältet.

Släpp sargen, tänk nytt

En av de yrkesgrupper som just nu har svårast att få ihop ekonomin är artister. En för mig okänd sådan skrev en debattartikel i Aftonbladet där hon ber kulturministern om pengar eftersom hon inte tror att de 500 miljoner som redan delats ut till kulturutövare ska komma henne till del.

Att jag såg detta beror på att den gamle schlagerräven och moderaten Richard Herrey skrev om det på Twitter och möttes av oförstående kommentarer som tyckte att det var då ett jävla gnäll på artisterna nu, skaffa er ett riktigt jobb. Den bästa kommentaren i den riktningen tyckte jag kom i mitt kommentarsfält:

”Kan inte alla artister starta en var sin egen välgörenhetsfond? Som de kan söka medel ur vid behov. Man kan kalla den 'min egen buffert'-fonden.”

Jag håller med (tycker att alla borde skaffa en sådan) och har redan innan detta virus dök upp påpekat att man inte kan kräva att få vara kulturarbetare. Samtidigt förstår jag artisterna. Det är ett problem (som jag tror att vi till stor del kan tacka fackförbunden för) att de svenska skyddsnäten inte är anpassade för företagare. Så fort du driver en enskild firma som huvudsyssla kan du i princip gå ur a-kassan, för du kommer ändå inte få någon hjälp när du behöver det.

Men en bra sås reder sig själv. Nu är det kanske viktigare än någonsin med flera inkomstkällor, men också att inte stirra sig blind på sin plan A. Alla jobb som försvinner kommer inte att komma tillbaka och då gäller det att tänka nytt.

Detta behöver många träna på. Människor har sjukskrivits, rehabiliterats, arbetstränat och sjukskrivits igen och pga trasslig rygg eller trasig axel inte hittat någon varaktig lösning för att komma tillbaks till jobbet som trädgårdsmästare eller byggnadssnickare. Ibland har de inte ens vågat tänka tanken att det inte är det jobbet de ska tillbaka till.

När Buzzfeed och Huffington Post sparkade hundratals journalister skapades en ”learn to code”-mem i sociala medier. Från början var det kanske inte ens av illvilja. Här fanns massor av journalister vars tjänster inte efterfrågades samtidigt som det behövdes programmerare. Samma redskap (en dator), så här fanns en öppning. Men de permitterade journalisterna höll inte med och lyckades till och med få de som skrev ”learn to code” avstängda från Twitter.

Jag hoppas att de artister som nu inte klarar sin försörjning är bättre på att tänka utanför boxen. Det är nämligen ingen mänsklig rättighet att kunna livnära sig på musik. Den närmaste tiden kommer många människor få lära sig att det inte ens är en mänsklig rättighet att få leva.

Politiker passar på

Alla försöker väl göra det bästa möjliga av ”Coronasituationen” och för politiker är det att tillskansa sig mer makt. Staten kommer att roffa åt sig vår frihet när den kan, för att den kan. Och när världen är i kris kan den det. Ibland blir den till och med uppmanad till det. Vi minns väl alla när klimataktivistiska influencers önskade ”klimatdiktatur” eftersom de själva inte kunde sluta resa med flyg som om det vore en solcellsdriven lokalbuss. Klart politikerna nappar på sånt.

Här tolkar jag finansministern som att hon bl a vill bli delägare i hotellkedjor. Bara det handlar om ”större bolag så är det en möjlig väg” för att rädda arbetstillfällen. Som att staten någonsin kunnat göra det annat än konstgjort och tillfälligt.

Att det saknas mediciner och munskydd hänvisas nu av många till avregleringen av apoteksmonopolet för elva år sedan eftersom det var då medicinlagren avvecklades. Jag tycker själv att den avregleringen hade en hel del att önska, men faktum är att vårt grannland Finland inte heller har apoteksmonopol, men ändå ett medicinlager. Jag gissar att de som nu vill återinföra apoteksmonopolet motsatt sig tio av tio avregleringar och nu ser sin chans.

Den nyligen införda möjligheten till korttidspermittering har en liten, liiiten klausul om att möjligheten till statlig hjälp med lönekostnaderna kräver att företaget har ett kollektivavtal. ”Tack”, får man förmoda att Karl-Petter sa till sin gamla fackkompis Stefan när denne nu tvingar in allt fler företag i fackets klor.

Det är bara ett exempel. Jag tror att vi kommer att se (eller missa) massor av små förändringar i äganderätt, yttrandefrihet och andra medborgerliga friheter den närmaste tiden. Topp-100 i nyhetsflödet kommer ändå vara virusbaserat och när människor dör som flugor kommer ingen orka bevaka eller läsa om någon tillsynes oviktig förändring i en gammal lag, och skulle det till äventyrs hända kan politikerna alltid hänvisa till pandemin och hävda att förändringarna är nödvändiga och/eller oviktiga, men framförallt tillfälliga. Historien är full av tillfälliga förändringar som fortsatt i evighet.