Sådan husse, sådan hund

Läste ni broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” när den damp ner i brevlådan? Jag gjorde det inte, men jag har kikat på den nu när krisen kommit.

”Vid en samhällskris kommer hjälpen att först gå till dem som bäst behöver den. De flesta måste vara beredda på att kunna klara sig själva en tid. Ju bättre förberedd du är desto större möjlighet har du också att hjälpa andra som inte har samma förutsättningar.”

Intressant att staten sa till oss att vi ska vara förberedda när vi samtidigt kan konstatera att den själv avvecklat både medicin- och livsmedelslager. Budskapet är helt klart ”Gör som vi säger, inte som vi gör”. Därför sticker följande mening ut som den mest provocerande i hela texten:

”Du som privatperson har också ett ansvar.”

Vadå också?! Det antyder ju att staten har ett ansvar för landets krisförberedelser. Hur gick det då? T ex hade det extralager med över tvåtusen respiratorer som fanns på 1900-talet kommit väl till pass. Det statliga medicinlagret är avvecklat och när sjukvårdspersonal inte har utrustning för att klara hygienkraven sänker man kraven. Miljontals andningsskydd valde man att bränna upp. Är det något av dessa exempel som åsyftas med ”också”?

”Bara lugn, vi ska trycka ett nytt armband!”

Inte många klarar sig mer än några dagar utan el, vatten, fungerande matbutiker och bankomater, men med tanke på vilka signaler Pappa Staten skickat ut genom sitt eget agerande kanske vi borde vända på det och imponeras över att ens någon gör det.

Indrivning

Det låter som att inkasso kan bli stort i framtiden. Själv har jag alltid fått betalt genom klassiskt tjat. Det började tidigt. Jag sålde min första bil till en granne. I ungdomligt oförstånd lät jag honom delbetala och skrev över bilen innan han betalt hela. Jag tror att det fattades 3000 kr, vilket var mycket för en artonåring på den tiden. Köparen var ett par år äldre.

Och de där pengarna kom aldrig. Det fanns alltid något skäl till att han behövde anstånd ett par dagar, och veckorna gick. Till slut bestämde jag mig för att nöta ned honom. Jag ringde på dörren varje dag, ibland flera gånger. Tidiga morgnar, sena kvällar. Jag pratade med hans mamma i hopp om att även hon skulle tjata på honom så att det blev lika jobbigt för honom som för henne.

”Tänker'u pröjsa?!”

Och det fungerade. Jag tror att nyckeln är att ta sig först fram i kön av fordringsägare. Den skyldige ska veta och känna att om det är en skuld han har lust att betala för att slippa känna sig jagad så är det denna.

Jag pratade med en brunnsborrare som hade borrat en brunn åt en präst. Nu snackar vi sexsiffriga belopp, men när förfallodatum förföll var skulden ännu oreglerad. Det här var på en liten, fredlig ort där det hade kunnat ses som en överreaktion att ringa motorburen ungdom, men borraren behövde pengarna. Så han gick på gudstjänst! Klädd i den tuffaste skinnjackan han hittade och i mörka solglasögon satte han sig längst fram på högmässan och började leka arga leken med prästen i predikstolen. Med god marginal till nästa söndag var skulden betald.

Det är såklart bäst om man kan lösa det fredligt (allra bäst om de som inte har råd låter bli att handla för pengar de inte har!), men jag har också förståelse för dem som tar till de medel som krävs. Som när ”Beck” beordrar ”Wallander” att lägga Lennart Jähkel i gipsvagga i världens kanske allra bästa film, Slutspel:

Miljösparbluff?

En utredning beställd av regeringen föreslår den nya sparformen ”miljösparkonton”, där inlåningen ska gå till miljöprojekt och innebär en skattereduktion för spararna. Detta ska finansieras som vanligt nuförtiden, genom att slå ännu ett slag mot de förhatliga sparformerna kapitalförsäkring och investeringssparkonto.

Det finns mycket att säga om detta, men jag tycker att Nordnets Frida Bratt summerar det bra med formuleringen ”häpnadsväckande i sin uselhet”. Min främsta invändning är inte att jag tror att det är en dålig investering utan att klåfingriga politikers sätt att genom påtryckningar tvinga vår fria vilja åt ett visst håll är obehagligt.

Men jag tvivlar inte på att det kommer att bli en proposition av detta. Regeringen brukar få svar som de ropar och i direktivet till utredningen antyds det att den bör ”lämna förslag i syfte att bidra till den samhällsomställning som behöver ske för att klimat- och miljömålen ska uppnås”. Dessutom tycks såväl finansminister Andersson som finansmarknadsminister Bolund hata börshandel.

Yoda till höger, inte Bolund.

Jag gillar miljön (vem gör inte det?), men så fort någon produkt har ”miljö” i namnet osäkrar jag min revolver. Bildligt alltså. Det brukar nämligen innebära att varan inte håller utan en vädjan till kundens samvete. Dessutom är det inte hugget i sten att valet är bättre för miljön bara för att ordet miljö är med (se bara på miljöpartiet). Jag konsumerar gärna miljövänligt (vilket ofta är liktydigt med att inte konsumera alls), men ett sparkonto med tveksam miljönytta och avkastning finns inte på min topplista.

Kommentarsfält utan Jante

Jag blev nyligen tipsad av Minimalisten i kommentarsfältet om Youtubekanalen Exploring Alternatives, och där hittade jag en intervju med Tim Stobbs som gick i pension vid 39,5.

Inget uppseendeväckande med det. Jag känner igen många av tankegångarna från mitt eget liv, men kanske ännu mer från andras, som Farbror Fri som tog samma beslut vid samma ålder. Nej, det intressanta var istället kommentarsfältet och då inte vad som stod där utan det som saknades – Jante. Motsvarande intervju/reportage/artikel med en svensk FIRE-person hade riskerat att dränkas i kommentarer av typen:

”Han lever på sin fru, den jävla parasiten!”

”Vem är han att döma mig?!”

”Skitsnack, klart att han tjänar en massa pengar och/eller lever som en kyrkråtta.”

”Ett tag går det kanske, men vänta bara till nästa lågkonjunktur. Då kommer du stå där med mössan i hand hos din gamla arbetsgivare som då antagligen inte vill ha dig :).”

”Ja, det är ju lätt för honom! Själv har jag [sjutton anledningar] att jag inte skulle kunna göra likadant. Förresten vill jag inte – så det så!”

Nu har jag inte lusläst alla kommentarer, det är över 1300, och visst får han utstå enstaka kritiska inlägg om trovärdighet, hobbies och utseende, men de flesta är bara positiva:

”I like this guy.”

”Seldom you see smart people these days. Refreshing. Inspiring.”

”This guy is awesome!! What practical, useful, genuine advice!”

”Tim is really likeable. He has great energy.”

”Respect to this guy for being authentic and creative with his choices.”

Säger man att jantelagen är typiskt svensk får man svaret att ”den är faktiskt dansk”, vilket snarare bekräftar än motsäger poängen. Inte ens negativa fenomen får vi ta åt oss äran av. I ekonomibloggarnas kommentarsfält blir det sällan krig, där är ju många redan frälsta. Men när jag ser kommentarerna efter en del artiklar i vanlig media är det desto mer.

När jag var gäst i Sparpodden stålsatte jag mig därför för en skitstorm och blev förvånad när den helt uteblev. Jag fick den obligatoriska invändningen ”Skulle alla göra som han skulle alla företag gå med förlust”, vilket var lite märkligt när jag till och med besvarat den under intervjun, men de flesta var snälla och uppmuntrande, både på Youtube och Shareville.

Och även om jag fått mer av den kritik och ilska som jag sett att andra som lyft dessa frågor har fått hade jag kunnat leva med det. Det tråkiga är att det allmänna samtalsklimatet drabbas när människor dömer. De allra flesta lever liv jag inte vill ha, men varken deras eller mitt liv blir ju bättre av att jag går i försvarsställning. För kanske finns det ändå något att lära där.

Medelsbrist

Fattig, illikvid, pank, black... Jag har just lärt mig att det finns ett annat ord som beskriver fenomenet slut på kontot – medelsbrist.

Det är anledningen till att Migrationsverket inte betalar ut den dryga halva miljon till Åsele kommun som man beslutat för att kommunen ska göra ”insatser för nyanlända med särskilda behov”. ”Nyanlända” var ett ord som kom till när man plötsligt kom på att ordet invandrare var nedsättande på något vis. ”Särskilda behov” kan givetvis betyda vad tusan som helst, ungefär som ”särskilt utsatta områden”. Särskilt utsatta för vadå?!

Kommunens ekonomichef säger sig aldrig tidigare ha hört ordet medelsbrist. Det hade inte jag heller, men en webbsökning visar att det faktiskt finns. Det används mest inom juridiken och betyder då ”bristande ekonomiskt underlag för finansiering”. Slut på kontot alltså.

Kommunalrådet är socialdemokrat. Det framgår av artikeln, men också av hans språkbruk när han använder det av socialdemokrater mest populära ordet 2020, ”oacceptabelt”. Det betyder att knyta näven hårt i fickan, på socialdemokratiska. Alltså att inte göra någonting mer än att markera sitt missnöje.

För man attackerar inte sina egna, särskilt inte i ett parti där skiljaktigheter på något SSU-möte på Bommersvik 1983 fortfarande spelar roll vid nya utnämningar fyra decennier senare, och kommunalrådet är inte dummare än att han fattar att om han höjer rösten nu kommer det ses som kritik mot partikamrater i regeringen och på den berörda myndigheten. Samtidigt vill han bli omvald och därför visa Åseleborna att han minsann inte är en politisk dörrmatta.

Nyheter blir mycket roligare om man helt går in för att analysera orden istället för att ta till sig att en av myndigheterna med allra störst budget har slut på pengar. Och som medborgare undrar jag när avkastningen från flyktinginvandringen som det pratats om ända sedan det där SSU-mötet -83 ska komma. Då när nyanländ betydde att man just kommit och en stor grupp av människor inte kallades ensamkommande.

Bondeuppror i Facebooktider

En positiv effekt av Coronakrisen är att uppmärksamhet riktats mot det faktum att Sverige inte är självförsörjande på några livsmedel överhuvudtaget. Jo, på socker och morötter, men det blir i längden en torftig diet.

”Varför det?!”

På 80-talet odlade Sverige i alla fall sin egen potatis, men nu är vi nere på 70 procent. Ge det några år så importerar vi säkert över hälften av all potatis vi äter precis som redan är fallet med all frukt och mycket kött. Om vi inte tar till oss Potatisuppropet i Söderhamn.

”I Söderhamn har vi tillsammans påbörjat mobiliseringen. Vi organiserar en lokal livsmedelskedja för mindre matproducenter. Vi har köpt in 12 ton sättpotatis som kommer att delas ut gratis till de som vill odla. Vi har mobiliserat förr, vid krig och större kriser. Vi kan göra det idag också.”

Visst låter det bra och handlingskraftigt! Äntligen skulle svenska bönder få sin upprättelse. Det finns ju inget svenskare än potatis och bondeuppror, så hur gick det till när bönderna marscherade mot Rådhuset i Söderhamn med sina högafflar i högsta hugg? Så där...

Jag vill verkligen inte göra narr av dessa bönder för jag tycker att de har rätt. De såg ett problem och bestämde sig för att göra något åt det. De som vill att Sverige ska klara sin livsmedelsproduktion borde stoppa pengarna där munnen är (nej, det uttrycket funkar nog bäst på engelska) och handla svenskt. På Bondens egen Marknad eller, ännu hellre, leta upp lokala livsmedelsproducenter och kolla om du kan få handla av dem utan mellanhänder.

Men glöm inte att begära kvitto och se till att bonden betalar in sina skatter, så att våra makthavare även fortsättningsvis har råd med alla genusutredningar, mångfaldsplaner och politikerlöner. Allt annat vore dessutom olagligt och det skulle inte föresväva mig att föreslå lagbrott. Det … får man inte.

Börspsykologi – recension

Dags att recensera ännu en bok om börspsykologi. Denna gång Cristofer Anderssons (eller Sofokles) bok med det för ämnet praktiska namnet Börspsykologi.

När jag insåg att jag på kort tid lovat att recensera två böcker på detta till synes smala tema var jag rädd att det skulle bli tjatigt. Men det här visade sig vara en helt annan bok än Ludvig Rosenstam Åhmans 101 tankar om aktier. Trots att det är samma ämne och mycket bingo i böckernas källförteckningar behandlar de ämnet på helt olika sätt.

I Börspsykologi är det längre och förhållandevis få kapitel. Ämnen som hybris och flockbeteende betas av systematiskt i varsitt kapitel. Vi får lära oss hur vi ska tänka, och kanske ännu viktigare, varför vi beter oss som vi gör.

Varje kapitel exemplifieras och fördjupas med referenser till skilda storheter som Tiger Woods och William Shakespeare. Ofta inte helt börsrelaterade och jag får för mig att detta är noga uttänkt som en del av helheten. Börspsykologins breda användningsområde lyfter boken. Något annat som lyfter är kapitlens avslutande ”Reflektion” som ofta sätter fingret på vad vi kan göra för att inte gå vilse i våra egna hjärnor. Det må låta kryptiskt, men läs boken så fattar ni.

Det som fungerar mindre bra, i alla fall för mig, är karaktärerna Kajsa och Nicklas som löper som en röd tråd genom hela boken. De är en slags Spara & Slösa, eller kanske mer Fröken Rättrådig och Herr Helidiot. Här undrar jag om inte författaren, som också är gymnasielärare, glömde bort att han denna gång har en vuxen publik, men det kanske säger mer om mina traumatiska skolminnen än om pedagogik. Okej, det är en helt annan psykologibok, känner jag.

Hur som helst är det synd, för Börspsykologi är en bra bok. Trots att den är informationsrik är den tillräckligt lättsam och populärvetenskaplig för att inte behöva den typen av grepp. Alla som vill lära sig mer om psykologins inverkan på börshandel borde läsa den. Och som börsen ser ut just nu borde det vara exakt alla som äger aktier.