Thorsten Flinck: ”Det har blivit fattigt”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet från Frihetsmamman om att Thorsten Flinck har ont om pengar. Inte coronarelaterat, sådana rubriker om Flincks ekonomi har ploppat upp regelbundet i 30 år. Redan innan Robert Gustafsson skämtade i Nilecity om att han lurat ner honom i en tunna med hårbalsam genom att säga att det låg en femhundring på botten.

Förutom ett missbruk som antagligen kostat en del i perioder verkar han vara sinnessjukt dålig på att hålla i pengar. När han varit hemlös har han t ex tagit in på hotell tills pengarna varit slut och lite till. Själv hade jag ringt en kompis i ett akutläge istället för att boka hotellrum för tvåtusen kronor natten tills jag blir portad.

Jag tycker att Flinck varit en lysande skådespelare som utan sprit och knark antagligen varit en av landets största. Men om jag hade producerat film eller teater hade jag aldrig riskerat en produktion med hundratals inblandade genom att anlita honom. Tragiskt såklart. Ändå svårt att inte fascineras över detta genis oförmåga att ta hand om sig själv.

”Jag får ringa Kristina Lugn och be henne att Svenska Akademien ska ge mig nåt. De gjorde det en gång när jag inte hade några pengar. Då kom det in 60000 ett par dagar senare.”

Svenska Akademien minsann! Undrar om det är det han kallar en deal med ”bigga pengar”:

En annan tanke vore att skaffa sig jobb! Herregud människa! Det måste finnas skådespelare i början av sina karriärer som skulle betala hur mycket som helst för att få ett par lektioner av Thorsten Fucking Flinck! Läs dikter på bibliotek, sätt upp en monolog, dubba tecknad film eller skriv ett manus! Och det är ändå bara några förslag som ligger inom hans expertis. Annars kan han väl dela ut morgontidningar eller ta jobb i hemtjänsten.

Jag är rädd att inget av dessa förslag duger, att inget känns tillräckligt kreativt för hans smak. Kan så vara, men vad kan vara mindre kreativt än att ”tala ut” i skvallerpressen för hundrafemtionde gången och sedan vänta på sina pengar?

Polisgöra på entreprenad

Jag blir glad när jag läser om snuskigt rika människor som öppnar plånboken i lägen där det strikt ekonomiskt inte är värt det. Jag minns särskilt när Gad Rausing ville slippa betala för sophämtning på den skärgårdsö han ägde. Han tog själv med sig soporna därifrån, men kommunen ville ha sitt ändå, 430 kr per år. Då lät han sin advokat författa en skrivelse på några hundra sidor. Den som anlitat en jurist anar att redan ett par A4-sidor hade täckt upp avgiften livet ut, men han skrev alltså en roman.

Det senaste exemplet är Karl-Johan Persson som blev bestulen på sin Ipad och när polisen la ner förundersökningen innan den kommit igång pga att ”det är uppenbart att brottet inte går att utreda” anlitade han ett säkerhetsföretag, gissningsvis för mångdubbelt mer än de 12000 surfplattan kostat. Det resulterade i att KJP och ytterligare fem offer fick tillbaka sina grejer.

Vanliga dödliga människor har inte den här möjligheten. En av mina släktingar blev av med en byggnadsställning tidigare i år. Eftersom han satt en GPS-sändare i den kunde han samma dag berätta för polisen var den fanns. Men polisen hade inte tid. Det krockade väl med deras innebandyträning eller nåt, så det blev ”spaningsuppslag saknas”. I brist på KJP:s och Rausings miljarder åkte han själv till platsen så fort han han jobbat klart, men vid det laget fanns bara GPS:en kvar – inget stöldgods och inga tjuvar.

Så vad ska man göra när polisen inte vill jobba även om man gjort halva jobbet åt dem? En del lägger upp sina egna bevakningsfilmer eller bilder av suddiga tjuvar på Facebook och andra sociala medier, men då lägger polisen minsann ner innebandyklubborna för en stund:

”Är det så att man filmar ett inbrott så ska man lämna in filmen till polisen. För det är myndigheterna som har möjlighet att lägga ut det här och söka vittnen. Det ska inte en enskild person göra.”

Innebandypaus.

Känns som ett olösligt problem. Och dyrt! Inte bara för de utsatta, även för alla andra som köper försäkringar, men kanske allra dyrast för polisens trovärdighet. För ber man om deras hjälp, kan leda dem till stöldgodset eller (som när jag själv utsattes) har tjuvarnas regnummer och får en bråkdel av det engagemang samma myndighet visar om man hotar att ta lagen i egna händer, lägger ut bevis på nätet eller ens börjar patrullera sitt eget bostadsområde kommer man sluta att be om deras hjälp.

Har MP helt fel?

Finansmarknadsminister Per Bolund har ifrågasatt företagens svaga motståndskraft, att så många nu behöver lån eller bidrag för att överleva. Företagarna med Günther Mårder i spetsen gick i taket. Moderaternas store ledare Ulf Kristersson tyckte att Bolund borde be företagen om ursäkt och en anonym ledarskribent i Expressen fastslår att MP inte har en susning om företagarnas vardag.

Men är Bolund helt ute och lådcyklar? Jag tycker att det finns skäl att inte bara vifta bort alla eventuella poänger med det faktum att Miljöpartiet är ett företagarfientligt parti. Det stämmer förvisso, men Bolund drar faktiskt varken alla företag över en kam eller försöka skylla hela pandemikaoset på dem. Lyssna så objektivt du kan på detta citat:

”Det tycker jag är ett krav man skulle kunna ställa på företagen också – att man måste kunna klara av olika typer av samhällskriser, särskilt om de inte är långvariga. Blir det långvariga kriser är det en annan situation, men att det blivit så snabb reaktion i många företag tycker jag faktiskt är överraskande.”

Jag har många gånger ondgjort mig över privatpersoner som inte har en buffert och vi kräver alla att staten ska ha det. Borde då inte företagare också ha det? Är det rimligt att företag hamnar i djup kris redan efter ett par veckor med vikande försäljning? I själva verket kanske många av dem varit rökta oavsett.

I Expressenartikeln ovan skriver man att ”det är orimligt att ställa samma krav på frisörsalonger som på storbanker”. Det har finansmarknadsministern inte gjort, men sanningen är sällan viktig vid opinionsbildning. Han har bara sagt att alla borde ha en buffert. Den senaste veckan har flera människor påstått att alla företagens pengar måste investeras för att generera nya vinster så att hjulen fortsätter att snurra, men hur fartblint är inte det?

Jag tänker varken rösta på MP eller virka egna slipsar, men jag är i alla fall beredd att ge Bolund en poäng här, även om det kan diskuteras ifall politiker överhuvudtaget ska försöka rädda några företag. Och bara om de företag som tar honom på orden och skaffar detta manöverutrymme inte senare får skit från regeringen för att de ”gjort övervinster”. För i så fall är det fri jakt på miljömupparna igen.

Olika artiststrategier

Första gången jag stod på scen som ståuppkomiker var min uppgift (förutom att överleva) att påa den norska komikern Tommy Steine. Det här var på 1900-talet när han var ung och ganska okänd. Idag är han en av Norges kändaste artister.

Dock inte bara känd för att han är en duktig komiker. Hälften av artiklarna om honom handlar om pengar, skulder och bilar för miljoner. Och så ett och annat bråk med kollegor. Jag tyckte att han var supertrevlig, men har förstått att han uppfattas som en diva och knappast skulle röstas fram som Årets norrman.

”Ursäkta, skulle jag kunna få tillbaka min mjärde?”

Förrän nu kanske. Pga sin oförmåga att hålla i pengar och gissningsvis rätt höga omkostnader drabbades han stenhårt av att tappa alla vårens och sommarens uppdrag, men till skillnad från andra artister gråter han inte ut i media eller tigger om pengar från politikerna eller den uteblivna publiken. Han tog istället jobb som butiksbiträde och har också anmält sig som frivillig i jordbruket:

”Jag är frisk och rask och kan bidra om bönderna behöver hjälp med vårsådden.”

Se och lär, artister! Förutom att Steine kan se sig själv i spegeln (om än en lite bredare än han behövde 1999) lär det knappast skada hans varumärke. Tydligen väljer även norska artister gärna tiggerialternativet:

Vipps är Norges swish.

Jag är inte målgruppen för någon form av artisteri, men när coronakrisen är över skulle jag tusen gånger hellre betala pengar för att se en artist som sorterat potatis för att försörja sig än en som bett om allmosor och statliga bidrag.

Gymdöden

De svenska gymmen stängde ett tag helt. Nu är de öppna, men utifrån vad jag sett verkar de gå trögt. Frågan jag ställer mig är om det här blåser över. Jag har en teori om att det kanske inte gör det, att gymtrenden är över.

Jag tänker så här. På gym är människor nära varandra. Jag har i alla fall inte sett ett gym med luftig inredning. Som om det inte räckte står, sitter och drar man i maskiner som andra svettiga människor har samma kontakt med strax innan och efter, och så är det omklädningsrum och duschar. Jag har aldrig varit någon gym-entusiast, men det lär väl vara fler än jag som drar sig lite för riskerna, inte bara nu utan också längre fram.

Dessutom har många gymnaster redan vant sig vid alternativen. Varenda elitidrottare verkar ha lagt ut träningsfilmer i hemmamiljö som alla kan ta del av helt gratis, man kan köpa hem kettlebells och annat, och snart har väl alla kommuner byggt ett eller flera utegym som inte heller kostar något att använda. Kommer man vilja börja betala årskort på SATS eller Friskis & Svettis igen?

Som jag ser det finns två kategorier av människor på gym – de som gillar att träna och de som inte gör det. Den första gruppen tror jag tar sig i kragen och fixar ett hemmagym nu. Eller hittar andra träningsformer, börjar springa eller köper en dyr cykel. Den andra gruppen gick ju bara och väntade på ett skäl att slippa gå på gymmet. Om de istället hamnar i tv-soffan med chips och dipp eller gympar med Paolo Roberto på Youtube vet jag inte, men för gymkedjorna kan de vara förlorade.

"Du tar första kicken, jag bangar..."

SATS-aktien som är noterad på Oslobörsen gick från 29 till 11 kr på mindre än en månad. Sedan dess har den hoppat upp några kronor, men det är fortfarande långt upp till riktkurserna på 20-30. Jag är ändå inte sugen, varken på aktien eller att gå på gym.

Sådan husse, sådan hund

Läste ni broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” när den damp ner i brevlådan? Jag gjorde det inte, men jag har kikat på den nu när krisen kommit.

”Vid en samhällskris kommer hjälpen att först gå till dem som bäst behöver den. De flesta måste vara beredda på att kunna klara sig själva en tid. Ju bättre förberedd du är desto större möjlighet har du också att hjälpa andra som inte har samma förutsättningar.”

Intressant att staten sa till oss att vi ska vara förberedda när vi samtidigt kan konstatera att den själv avvecklat både medicin- och livsmedelslager. Budskapet är helt klart ”Gör som vi säger, inte som vi gör”. Därför sticker följande mening ut som den mest provocerande i hela texten:

”Du som privatperson har också ett ansvar.”

Vadå också?! Det antyder ju att staten har ett ansvar för landets krisförberedelser. Hur gick det då? T ex hade det extralager med över tvåtusen respiratorer som fanns på 1900-talet kommit väl till pass. Det statliga medicinlagret är avvecklat och när sjukvårdspersonal inte har utrustning för att klara hygienkraven sänker man kraven. Miljontals andningsskydd valde man att bränna upp. Är det något av dessa exempel som åsyftas med ”också”?

”Bara lugn, vi ska trycka ett nytt armband!”

Inte många klarar sig mer än några dagar utan el, vatten, fungerande matbutiker och bankomater, men med tanke på vilka signaler Pappa Staten skickat ut genom sitt eget agerande kanske vi borde vända på det och imponeras över att ens någon gör det.

Indrivning

Det låter som att inkasso kan bli stort i framtiden. Själv har jag alltid fått betalt genom klassiskt tjat. Det började tidigt. Jag sålde min första bil till en granne. I ungdomligt oförstånd lät jag honom delbetala och skrev över bilen innan han betalt hela. Jag tror att det fattades 3000 kr, vilket var mycket för en artonåring på den tiden. Köparen var ett par år äldre.

Och de där pengarna kom aldrig. Det fanns alltid något skäl till att han behövde anstånd ett par dagar, och veckorna gick. Till slut bestämde jag mig för att nöta ned honom. Jag ringde på dörren varje dag, ibland flera gånger. Tidiga morgnar, sena kvällar. Jag pratade med hans mamma i hopp om att även hon skulle tjata på honom så att det blev lika jobbigt för honom som för henne.

”Tänker'u pröjsa?!”

Och det fungerade. Jag tror att nyckeln är att ta sig först fram i kön av fordringsägare. Den skyldige ska veta och känna att om det är en skuld han har lust att betala för att slippa känna sig jagad så är det denna.

Jag pratade med en brunnsborrare som hade borrat en brunn åt en präst. Nu snackar vi sexsiffriga belopp, men när förfallodatum förföll var skulden ännu oreglerad. Det här var på en liten, fredlig ort där det hade kunnat ses som en överreaktion att ringa motorburen ungdom, men borraren behövde pengarna. Så han gick på gudstjänst! Klädd i den tuffaste skinnjackan han hittade och i mörka solglasögon satte han sig längst fram på högmässan och började leka arga leken med prästen i predikstolen. Med god marginal till nästa söndag var skulden betald.

Det är såklart bäst om man kan lösa det fredligt (allra bäst om de som inte har råd låter bli att handla för pengar de inte har!), men jag har också förståelse för dem som tar till de medel som krävs. Som när ”Beck” beordrar ”Wallander” att lägga Lennart Jähkel i gipsvagga i världens kanske allra bästa film, Slutspel: